Joel var fullständigt övertygad om att det fanns en kraft i universum som var helt upptagen med att göra livet så trist, tråkigt, jäkligt, irriterande och allmänt surt som det bara gick – enkom för honom, Joel Lind. Det var den enda logiska förklaringen han kunde komma på.
Det senaste exemplet var sommarlovsresan till Gotland. Redan första gången han såg annonsaffischerna på busshållplatsen med mystiska ruiner, glittrande skatter och gruvliga reliker från forna slag så var det något som lockade.
Sol, bad och sandstränder var ju inte heller fel. Däremot var DOM jättefel. Det var han och mamma som skulle åka. Inte en grupptur med hennes ’vän’ Simon och hans fullständigt outhärdlige, tillika kriminelle, avkomma Marcus.
Det var inget skämt.
Hans mamma hade gått och blivit ’förtjust’, som mormor syrligt brukade säga, i en man vars son rånade sina skolkompisar på mobiltelefoner.
Hans mamma – samma person som uppbragt brukade utbrista ’men har dom inga föräldrar’ så snart någon under arton gjort något fel – påstod nu att lille Marcus, som just fyllt femton och snart var en och nittio lång, bara blivit ledd på dåligheter av ondsinta kamrater.
Joel visste bättre. Det var Marcus som var den ondsinte kamraten. Och det var honom Joel var tvungen att dela sovrum med i en vecka.
Joel borrade ner sig så gott det gick i plaststolen och gömde sig bakom en serietidning han redan läst. Om det åtminstone såg ut som han läste, kanske ingen pratade med honom.
Försiktigt kikade han över kanten på tidningen. Hans mamma Laura satt snett emot, försjunken i en turisttidning. Marcus satt mitt emot henne, bredvid Joel, och var fullt upptagen med att stirra på två tjejer med alldeles för mycket smink. De låtsades att inte märka att han glodde, och kråmade sig därför lite extra. Hon som hade långt brunt hår slängde med det, medan hennes väninna i sommarlinne drog ner det lite extra över brösten.
Marcus märkte att Joels blick och flinade fräckt. ”Dvärgar har inte en chans, så dröm vidare”, hånlog han.
Joel var inte dvärg. Han var bara sent utvecklad för att vara elva år. Men det var det ju inte kul att bli påmind om. Särskilt inte när Marcus närmade sig jättestorlek. Han kände magknipet vara på väg och tittade snabbt bort.
Ljusrören i taket lyste upp middagskaoset på Gotlandsfärjan M/S Visby där sommarfirare inledde sin semester med att knuffas, armbågas, fräsa, gräla och vara allmänt otrevliga mot varandra.
Simon, hans mammas ’vän’, närmade sig genom folkkaoset med en bricka överlastad med fyra tallrikar. Han lyckades med millimetermarginal undvika att en fet man backade in i brickan och sedan rädda pommes friten från den utslängda armen från en upprörd blonderad blondin. Joel såg hur Simon drog en uppenbar lättnandes suck när han nådde fram till bordet utan missöden.
Simon delade ut tallrikarna och Marcus högg direkt in på sin hamburgare som han inte hade sett mat på en vecka. Själv betraktade Joel tveksamt sin korv och pommes frites. Han kände sig lite illamående. Kanske var det bara att han var ovan vid att vara på sjön.
”Hör på det här. Vi kan åka på grottutflykt och det finns en järnåldersby...” började hans mamma.
Marcus fnös. ”Järnåldersby, tänk”, avbröt han ironiskt. ”Jag vill ha en schysst beach, inte lalla omkring i nån sunkig turistfälla.”
”Marcus, skärp dig. Det här ska vara en trevlig semester för oss alla, inte bara för dig.”
Joel såg tyst och förvånat på när Simon fräste till mot Marcus. Det hände inte så ofta. Simon verkade mest bara acceptera Marcus alla spydigheter.
”Vi har alla varit med och bestämt att vi skulle åka till Gotland ...” Han såg strängt på Joel och Marcus. ”...och då kan man inte ändra sig i sista stund, eller hålla på och klaga innan man ens kommit dit. Det funkar inte så.”
”Vi har alla varit med och tvingat Marcus att åka till Gotland för annars hade han fått åka på familjehem för vanartiga barn”, ekade Marcus. Han lyckades imitera exakt samma irriterande pedagogiska tonläge som Simon.
Laura kastade en blick på Joels orörda tallrik och suckade. ”Joel, ät nu.”
”Jag mår illa.”
”Ja, därför du inte har ätit på hela dagen.”
”Äh, det är för att han är en sån landkrabba att han inte ens klarar en färja. Skulle man sätta honom i en riktig båt skulle han väl spy så att den sjönk innan man ens lämnade hamn”, flinade Marcus.
Simon gav honom ett ilsket ögonkast men sa inget, vilket fick Marcus att flina ännu mer särskilt som Laura tittade på Simon och bet ihop käkarna.
”Joel, bry dig inte om honom. Ät lite nu.”
Motvilligt började han fingra på pommes friten med Marcus spydiga segerleende synligt i ögonvrån.
* * *
På andra sidan vattnet sträckte sig spiran från en kyrkoruin fortfarande högt mot himlen efter många århundraden. Under den strävade valvbågar upp mot månen likt revbenen på en strandad val.
För länge sedan hade de burit upp ett vackert tak men nu låg kyrkobyggnaden öppen för elementen med grästuvor och småbuskar där kyrkbänkarna en gång stått på golvets tjocka kalkstensblock.
Ruinen var en bland många innanför Visbys ringmur. Fotgängarna som promenerade förbi utanför i skymningsljuset noterade det fladdrande ljuset från facklor och vad som lät som en mässa.
Inne i ruinen steg mässandet allt starkare mot skyn. Skepnader i långa mörka kåpor vajade med den hypnotiska rytmen. De såg förstulet på varandra med ansikten dolda av djupa kapuschonger liksom för att utröna om det fanns utbölingar och främlingar bland dem.
De stod vända mot en upphöjd stenplattform i ena ändan av kyrkoruinen där ett pentagram var ritat med grov, vit krita. Runt den sexuddiga stjärnan var märkliga symboler på ett glömt språk ristade. I spetsarna av stjärnan fladdrade tjocka mässljus som fick symbolerna att glöda.
I mitten av pentagrammet stod en man iklädd en praktfull mörk kåpa. Det flackande ljuset från facklorna fick det att blixtra och gnistra från det ornamenterade smycket som hängde runt hans hals i en tjock guldkedja.
Han höjde sina armar mot skyn och vände sig i långsam procession mot varje väderstreck i tillbedjan till de mörka krafterna...
”Eko, Eko, Azarak”, mässade mannen.
”Eko, Eko, Azarak”, svarade församlingen.
”Eko, Eko, Zamilak”, fortsatte han och församlingen ekade hans ord.
”Eko, Eko, Cernunnos”,
”Eko, Eko...” Mannen tystnade tvärt, och med en gest tystade han församlingen.
Han stirrade ut i natten, mot havet, och vädrade som ett djur. Han tog några långsamma steg mot kanten av stenplattformen som om han inte riktigt litade på vad han kände. Han stannade och vädrade igen.
Plötsligt, med ett språng som borde ha varit fysiskt omöjligt, hoppade han upp i hålet efter ett stort kyrkfönster. Ett sus gick genom församlingen. Vinden fick tag i mannens mantel och fick den att fladdra som flytande mörker. Där hans ansikte borde vara, i skuggan under den djupa kapuschongen, var bara dunkel.
Han vädrade igen och såg ut mot havet. Plötsligt började hans ögon brinna som blå eld och hans hand sköt fram som en klo riktad mot havet.
”Bagabi laca bachabe. Lamac cahi achababe. Kareli Stavar!” väste han med en röst inte tålde motsägelse.
* * *
Trött på mammas tjat, var Joel just på väg att stoppa en pommes frites i munnen när han kände magen dra ihop sig och munnen fyllas med en illasmakande vätska. Han hann inte ens resa på sig innan hans mage shockrevolterade utan kräktes rakt ner i knät på Marcus.
Familjen satt som förstenad och såg på honom för ett ögonblick. Marcus stirrade stumt ner i sitt knä, på den tunna sörjan dekorerad med morgonens müsli som rann över hans dyra märkesjeans.
”Men Joel..” utbrast Laura förskräckt.
”Vad i helvete...!” avbröt Marcus, ”...är du inte riktigt klok?!”
Joel kände igen hur hans mage vreds om och hur kallsvetten bröt ut i pannan. Plötsligt dök en papperspåse upp framför hans mun och han spydde i den istället för i Marcus knä.
Han hann reflektera mellan hulkningarna att det på något sätt varit mycket mer tillfredställande att spy i Marcus knä, om inte annat för det obetalbara uttrycket i hans ansikte.
”Joel, kom med mig.”
Laura lyfte honom lätt under armarna och han reste sig upp. Halvt lutad mot sin mamma, följde han med henne ut till en toalett. Stumt lät han henne torka av honom i ansiktet som han var en baby, och badda hans panna med papper dränkt i kallt vatten.
”Här skölj ur munnen och drick lite om du kan”, Laura gav honom en flaska med mineralvatten. Hon gick ingenstans utan en flaska mineralvatten. Han hade alltid tyckt det var rätt fånigt, men just nu var han tacksam. Återvunnen müsli med filmjölk och juice var inte en smaksensation i positiv bemärkelse.
”Vad sägs om att vi går ut på däck en stund så att du får lite frisk luft? Det får dig kanske att känna dig bättre?”
Han nickade och med hennes hand på axeln gick de ut på däck.
Havet var lugnt i den sista strimman ljus från den nedgående solen som reflekterades i molen och fick himlen att brinna i rosaorange långt borta på horisonten. Här och var syntes ljusen från lastbåtar, och närmare såg han några segelbåtar med besättningar som vinkade glatt till färjan.
Vinden grep tag i deras hår när de promenerade mot fören.
Mamma hade rätt, den friska luften kändes skön och uppfriskande. Han lutade sig mot relingen och tittade ner på det vita skummet som stäven drog upp. Han drog in den friska havsluften genom näsborrarna och kände sig genast mycket bättre till mods.
”Det var lite kyligt här ute”, sa Laura och gnuggade händerna mot tyget i sin tunna blus.
Han undrade hur det kom sig att mammor alltid var så frusna av sig. Eller var det så att de hade kroniskt för lite kläder på sig samtidigt som de tjatade på sina ungar att klä på sig mer och mer hela tiden? Joel hade för länge sedan slutat försöka begripa sig på vuxnas logik.
”Gå in, du. Jag stannar en stund.”
”Du var ju dålig nyss. Jag kan inte lämna dig ensam här.” Laura stod nu och nästan hoppade från fot till fot.
”Det är okej, mamma. Jag mår bra. Om du går in så kommer jag strax.”
Hon såg tveksamt på honom men frusenheten tog överhand. Hon nickade och hastade bort mot en dörr som ledde in i värmen.
Joel såg ut över havet. Han förvånade sig själv med att gilla den salta luften och det dova dånet från de stora dieselmotorerna som drev dem genom det lugna havet. Han tittade bakåt där det vita svallet av färjan såg ut som silvrig väg genom rymden.
”Det där är något man inte ser ofta”, sa en mansröst på Gotlandsdialekt bakom honom.
Joel slängde en blick över axeln och såg en äldre man med ett ansikte som brunt, välgarvat läder. Joel följde hans blick och drog in andan. Framför båten såg det ut som havet brann i blått, grönt och purpur. Det var som en hög, halvgenomskinlig mur flammade ovanför det svarta vattnet.
”Vad är det?” flämtade Joel.
”Förr kallade man det Grims eld. Det finns en legend om en ond svartkonstnär som härskade över Gotland för länge, länge sedan. Han skapade en magisk ring runt hela ön. När en fiende nalkas brinner havet.”
”Så det är en fiende till en ond svartkonstnär på den här båten?” frågade Joel med ett leende som visade på att han inte helt trodde på det själv.
Mannen skrattade. ”Det finns säkert någon trist vetenskaplig förklaring till varför havet brinner.” Han blinkade finurligt mot Joel. ”Men håll med om att legenden är häftigare.”
Joel nickade och tittade ut på de spöklika flammorna. Det såg inte ut som dimma som rörde sig över vattnet. Det här var verkligen en mur.
Mannen promenerade iväg och Joel stod ensam i fören. Muren av spökeld kom allt närmare. Färjans för klöv flammorna som de inte vore där, men något var definitivt där.
Joel kände en isande hand som stack in i bröstet, tog hans hjärta och vred om. Han hann inte ens flämta. Plötsligt kunde han inte få luft. Han bara kände hur kroppen skrek efter luft, efter syre, efter att få andas men det gick inte. Smärtan i bröstet överträffade allt han hade kunnat föreställa sig.
Sedan blev det svart.
