Stranden glittrade mellan träden och Bysen gjorde halt bakom ett högt buskage. De skymtade Laura och Simon som låg och solade, medan Marcus halvhjärtat trixade med sin fotboll.
Bysen såg allvarligt på dem. ”Tiden är kort. Ska vi besegra Grim måste det ske på midsommarnatten.”
Barnen nickade. Bysen gjorde en lustig liten honnör och var med ens försvunnen in i buskarna. Bara en vajande gren skvallrade om att han hade varit där.
Joel och Sanna vandrade fram till familjen. Laura gav dem en hastig, okoncentrerat blick och sjönk sedan tillbaka ner på mage.
”Värst vad ni kom på efterkälken. Kan ni inte spela lite boll med Marcus? Det är alltid skönt att röra på sig lite”, muttrade hon med slutna ögon.
Joel och Sanna tittade på varandra och läste varandras tankar. Motion hade de absolut fått nog av för en stund framöver. Laura tittade upp igen. Den här gången lite noggrannare. Förvånat lät hon blicken glida över de röda rivmärkena och svullnaderna efter deras panikflykt från storbysen.
”Men vad har ni gjort?” frågade hon.
Joel tänkte febrilt. ”Ahh, vi ramlade...”
”...in i en buske”, fyllde Sanna i.
De såg hastigt på varandra.
”När vi plockade smultron”, fortsatte Joel.
Laura granskade de trasiga knäna på deras byxor och tallbarren, gräset och småkvistarna på deras tröjor.
”Det måste ha varit en väldigt vildsint buske”, anmärkte hon stillsamt.
”Kom, vi badar!” föreslog Joel abrupt.
De tog var sin handduk och bredde ut dem en bra bit från Laura och Simon.
”Jag trodde hon skulle börja korsförhöra oss”, viskade Sanna.
”Skojar du?!” Joel drog av sig t-shirten och flinade plötsligt. ”Sist i är en badkruka!”
Trots att Joel redan hade tagit av sig t-shirten lyckades Sanna på något sätt få av sig sina rymliga byxor med alla fickorna, t-shirten, jodhpursbootsen och strumporna innan han ens hade fått av sig byxorna. Iklädd en röd baddräkt med vita stjärnor rusade hon mot vattnet. Joel hoppade på ett ben och fick av sig byxorna med en spark. Han rusade efter henne ut i vågorna. Marcus såg surt på medan han slött trixade med fotbollen.
Vattnet var först så iskallt att Joel tappade andan, sedan blev det nästan ljummet. Sanna skrattade när han luftade ett glatt vrål. Han stänkte vatten på henne och sedan var kriget igång.
Efter mängder med saltvatten i ögonen och två kallsupar skrattade Joel andfått och Sanna fnissade flåsande. De vadade in till stranden.
”Kom så ska jag visa dig nåt”, sa hon.
Hon började snedda mot den höga, branta kalkstensklippan vid strandens ena ände. De gick upp ovanför vattenlinjen eftersom stranden började bli stenigare med förrädiska klipphällar som sträckte sig ut i vattnet.
Sanna försvann bakom ett stort kalkstensblock och Joel följde efter. Hon rundande ännu ett stort block och sedan såg Joel blått rakt genom klippan. Vattnet hade grävt en liten gång rakt genom den stora klippan.
Gången var inte större än att även en kort och smal elvaåring fick böja på nacken. Joel vadade efter Sanna. Det kluckade ekande i gången och lukten av tång var överväldigande.
De kom ut i en liten lagun omgiven av kalkstensklippor. Joel tittade ut mot havet. En lägre klippa omgärdades av en högre, men det såg ut som det gick att ta sig emellan.
”Det här är ett gammalt smugglarställe”, berättade Sanna. Hon pekade ut mot havet. ”Man ser inte ingången utifrån om man inte vet att den är där. De brukade ro in i små båtar.”
Hon vadade in mot den lilla sandstranden. Joel såg det mörka hålet i den ljusa klippväggen.
”Är det en grotta?” frågade han nyfiket.
Sanna nickade glatt. ”De brukade gömma smuggelgodset där. Det fanns en gång igenom klippan och ut i skogen men länsman satte igen den när de fångade smugglarna.”
Joel gick fram till grottan och klev in. Den var rymlig och på väggarna satt ruttnande hyllor. Några gamla ölflaskor med mystiskt innehåll stod på en av de få hyllorna som var hel. Några gamla sockerlådor med blekt text låg slängda i ett hörn och säckväv ruttnade i en klippskreva.
”Under kriget hittade de ett skelett här”, ropade Sanna.
Hon hade stannat utanför grottan.
”Tänk att sova över här”, sa Joel och tittade sig runt med skinande ögon.
”Nej tack”, svarade Sanna.
”Vaddå är du rädd för vålnader?” retades Joel.
”Nej, men högvatten”, flinade hon tillbaka.
Joel tittade sig omkring en gång till och lade märke till ruskorna av gammal tång, snäckskal och annan bråte som hade fastnat bland stenar och klippskrevor.
Han gick ut och hittade Sanna guppande i vattnet. Hon låg helt stilla på rygg och tittade på molnen. Hon hade hittat en undervattensklippa som tiden slipat mjuk och perfekt format som en liggstol. Han vadade ut till henne och lade sig ner. Vattnet var ännu varmare här i lagunen, nästan som när han badade karbad hemma.
”Tror du på det här med Bysen och Grim och...” började han försiktigt.
”Tror? Det är klart vi måste hjälpa Bysen om vi kan.” Sanna verkade inte ens förstå frågan.
”Jo, men håll med om att det är lite underligt det här med bysar och trollkarlar och förbannelser och...?”
Sanna skrattade. ”Du är fastlänning. Du har bara inte lagt märke till det.”
Joel tittade på henne. ”Vad menar du?”
”Fastlänningar har så bråttom. De hinner inte se och lyssna och känna och uppleva. De bara flänger fram och tillbaka och försöker hinna med så mycket som möjligt. Istället så missar de det viktiga.”
Joel kunde se en viss sanning i det.
”Sen är det som vissa platser har magi, andra inte. Här är det jättemycket. Där min mamma bor så är det nästan ingenting. Där är det bara rad efter rad, gata efter gata, med små nya hus tätt tätt. Det finns ett gravfält en bit därifrån där det legat en by för länge sedan men där har nästan magin försvunnit därför ingen bryr sig, ingen underhåller den.”
”Hmm”, sa Joel och funderade.
”Men sen”, fortsatte Sanna och såg på de små molnen som slött seglade förbi, ”så finns det ju saker som har magi, men de är annorlunda. Platser kan få magi av sig själva, men saker måste ges magi. Då kan de å andra sidan bli otroligt kraftfulla. Och farliga.”
