Huset var tyst och stilla, förutom det vanliga tisslandet och tasslandet. Joel steg tyst upp och försökte att inte väcka Marcus. Det verkade i och för sig inte så troligt men tanke på att Marcus låg på rygg med öppen mun och snarkade som helt timmerlager.
Med kläderna i famnen smög Joel ut i hallen. I dörröppningen till köket såg han en människofigur i miniformat stå på köksbänken.
Gudbjörn stirrade på Joel som stirrade tillbaka. I nästa sekund var Gudbjörn borta.
Joel slöt ögonen hårt och tittade igen. Köket låg tomt och stilla i det svaga sommarnattsljuset. Han klädde snabbt på sig och gick ut i natten.
Dold av trappans skugga stod Gudbjörn och kikade på Joel som smygande tog sig över det krasande gruset och bort till det fuktiga gräset. Där satte han fart och började springa mot Sannas hus.
Just som Joel svängt in bakom den höga kalkstensmuren som omgav Taksteins gårdsplan hörde han motorljud från vägen. Han kikade fram bakom muren och såg en polisbil rulla förbi på grusvägen med släckta lyktor. Det såg skumt ut. Poliser borde väl inte åka omkring med släckta lysen och orsaka trafikolyckor?
Joel skymtade bara en person i polisbilen; en smal man med ett elakt, vessleliknande utseende som spanande ut genom rutorna. Han bestämde sig för att det kanske hade varit inbrott i närheten. Det var många inbrott där de bodde i stan.
Joel lämnade polisbilen åt sitt öde och började gå runt huset för att hitta Sannas fönster. Ett plötsligt skall fick honom att lätta en halvmeter. Vind skuttade fram, sniffade på hans byxben och började sedan vifta på svansen.
”Vind! Gå till matte, gå till Sanna!” viskade Joel uppmanande.
Hunden viftade glatt på svansen och skällde igen.
”Shhhh!” väste Joel i ett försök att inte väcka hela huset.
Vind verkade dock strunta blankt i det. Han gav skall igen och sprang sedan mot ytterdörren. Han tittade på Joel och krafsade på dörren. Joel tryckte prövande ner handtaget. Dörren öppnades utan protest.
Vind slank in och sprintade uppför trappan till övervåningen. Han stannade och väntade på Joel. När Joel hunnit ifatt sprang Vind bort till en dörr, satte sig och krafsade på den. Joel öppnade tyst dörren och såg en sovande Sanna.
Joel skakade försiktigt liv i Sanna. Hon vaknade tvärt och tittade på honom. Joel skulle just börja förklara varför han väckte henne mitt i natten när hon satte fingret för munnen för att hålla honom tyst. Hon gled upp ur sängen, fullt påklädd, och tecknade åt Joel att följa efter.
Snart stod de framför ett högt, lummigt träd några meter från huset. En repstege vajade sakta i nattbrisen. Sanna grep tag i den och klättrade snabbt och vant upp. Joel följde efter, dock inte fullt lika snabbt och elegant.
Sannas träkoja var stor och rymlig. Den såg ut att ha legat där länge, så länge att några av de bärande plankorna var inbäddade i de grova trädgrenarna. Joel gissade på att Sannas pappa, eller kanske till och med hennes farfar, hade byggt kojan. Gamla madrasser låg på golvet och Joel satte sig bekvämt tillrätta mittemot Sanna.
Hon såg allvarligt på honom. ”Du borde inte ha kommit. Det är farligt.”
”Vad då?”
Sanna suckade och såg menande men något uppgivet på honom.
”Har du inte fattat än att Gotland inte är som andra platser? Det är mycket oknytt ute på nätterna. Och om du har drömt om Grim...” Hon såg på honom och suckade igen.
”Ja, ja”, sa Joel obekymrat. Han höll på att sprängas av längtan att berätta. ”Men du, jag såg något i vårt kök, tror jag. Eller någon. Det var en liten...”
Han måttade med händerna. Sanna log.
”Ah ha, du har träffat Gudbjörn.”
”Vem?”
”Gudbjörn. Han bor under ert hus med Sigrid och deras tre barn.”
”Självklart”, svarade Joel ironiskt. Han blängde på henne. ”Sanna, hör du vad du säger? Att vi har minimänniskor boende under vårt hus?”
Hon skrattade.
”Vi kallar dem Di sma under jordi. De är jättesnälla. Oystain och Hilda som bor hos oss brukar vattna blommorna och ta hand om djuren när vi åker bort.”
Joel nickade matt.
”Fast tar man inte hand om dem ordentligt kan de vara en pest. De var en gräslig familj som bodde i ert hus förra året. Gudbjörn blev så förbannad att han satte igen alla avlopp och fick mössen att löpa amok. Fastlänningarna stod ut i tre dar.”
Hon fnissade.
”Minimänniskor och bysar och onda trollkarlar”, suckade Joel med något mellanting av förundran och trött konstaterade i rösten.
”Ja, och så troll.”
Joel gjorde en grimas. ”Visst.”
”Det är säkert! Fast jag har aldrig sett nåt. När farmor var ung var det några som skulle göra en utgrävning av Storråir borta på klinten. Farmorsfar försökte varna dem. De dog allihop. Polisen påstod att de hade mördats av smugglare. Som om gotländska smugglare skulle vara dumma nog att vara i närheten av Storråir vid fullmåne.” Hon fnös. ”Det är där de håller till, i gravhögarna.”
Joel satt tyst.
”Hur gick det med medaljongen förresten? Pratade du med din mamma?”
Joel nickade. ”Hon har den. Jag fattar inte att jag inte tänkte på det.” Han skakar irriterat på huvudet. ”Hon har alltid haft den på sig. Tills igår. Hon fick ett nytt halsband av Simon.”
”Det var ju snällt av Simon”, sa Sanna skämtsamt. Att hjälpa oss menar jag. Så att vi inte behöver smyga in och stjäla den när din mamma sover.”
De fnissade.
