Passagerarna i de förbipasserande bilarna tyckte alla att det var en söt syn; flickan som satt barbacka på sitt bruna russ uppe på kullen under det stora trädet.
Sanna kände sig dock inte det minsta söt, däremot otroligt otålig. Sekunden hon såg Simons bil så grävde hon hälarna i Lärkas sidor. Hennes trogna russ satte genast av nedför kullen.
Simon hade just parkerat när Sanna travade in på gårdsplanen. De klev ur bilen och Marcus såg misstänksamt på medan Simon och Laura förtjust klappade om Lärka.
Joel gled upp bredvid Sanna.
”Stenen, vid midnatt”, sa hon lågt till honom.
Joel nickade och klappade Lärka.
Samtalet kring middagsbordet den kvällen var mest en monolog där Joels mamma pratade om visiten till krukmakeriet och hur nöjd hon var med krukorna hon hade köpt. Simon sköt då och då in en åsikt eller ett medhåll när Laura verkade förvänta sig det, medan Marcus och Joel för det mesta satt tysta.
Joel var i och för sig evigt glad varenda sekund Marcus var tyst. Det innebar färre tillfällen att bli måltavla för spydiga kommentarer om ungefär allt som Marcus kunde hitta att reta sig på Joel och hans person.
”Mamma, jag mår illa”, klagade Joel.
”Nu igen?”
Han nickade ynkligt. ”Kan jag gå och lägga mig en stund?”
”Det är klart”, sa Simon med ett faderligt leende.
Joel for upp, och kom sedan på sig själv. Han gick från bordet långsamt med en hand på magen. Så fort han kom in i hallen stannade han och lyssnade. När det var tydligt att ingen följde efter honom, fortsatte han hastigt mot Lauras och Simons sovrum.
I rummet stod en byrå som han satte kurs på. Han öppnade låda efter låda och lyfte försiktigt på de prydligt vikta kläderna. Bland Lauras kläder hittade han en sammetspåse. Han öppnade den och hällde ut en medaljong i guld och ädla stenar. Med ett segervisst leende hängde han den runt halsen och stoppade den innanför tröjan.
Han gick in till sovrummet och bytte ut t-shirten mot sin pyjamasöverdel så att mamma inte skulle misstänka något när hon kom in för att säga godnatt. Fullt påklädd lade han sig i sängen och drog upp täcket.
Han tänkte på det där Sanna hade sagt om att fastlänningar alltid hade bråttom och inte lyssnade eller upplevde tillräckligt. Han var bergfast övertygad om att han hade hört sin pappas röst härom natten.
Han blundade och lyssnade allt vad han kunde. Han hörde Laura och Simon prata om något och Marcus satt och testade nya ringsignaler. Det tassade i väggarna och skrapade från vinden. Svagt hörde han en ljus stämma som sjöng och han somnade till Sigrids vaggsång.
Joel hade aldrig trott att han skulle vara tacksam över att dela rum med Marcus, men det inträffade faktiskt fyra timmar senare.
I sin vanliga brist på hänsyn stövlade Marcus in och ställde till med tillräckligt med oväsen för att Joel skulle vakna med ett ryck och i panik titta på klockan.
Tjugo över elva.
Tjugo i tolv började timmerstockarna att rulla från andra sidan av rummet. Joel smög upp och drog av sig pyjamasjackan och satte på sig t-shirten. Han slängde på sig en jeansjacka i fall det var kallt.
Sanna och Bysen väntade med russen vid stenen när Joel tyst rundade en buske och var framme hos dem.
”Medaljongen?” frågade Bysen.
Joel nickade leende och drog upp den från under sin tröja. Sanna och Bysen utbytte ett nöjt grin. Bysen sträckte ut en liten hand och fingrade på den.
”Den här har jag inte hållit i på sjuhundra år” sa han. Hans gröna ögon gnistrade och hans långa öron än slokade, än spetsades.
Sanna hjälpte upp Joel på Alv och lyfte sedan upp Bysen på Lärka. Hon klev upp på stenen och gled över på Lärka bakom Bysen. De red iväg i månskenet.
”Det första vi måste göra är att ta tillbaka min mössa”, berättade Bysen.
”Din mössa?” utbrast Sanna med ett skratt.
Bysen log förtjust. ”Min kaupa. Vänd den bak och fram, så vips...borta.”
”Och ingen kan se dig?” frågade Joel.
”Ingen utom Grim. Hans magi är för mäktig.”
”Jag kan tänka mig många roliga saker man kan göra när ingen ser en”, sa Joel med ett halvkvävt skratt.
Sanna började se mer och mer förtjust när hon tänkte på det.
”Det är bara ett problem”, sa Bysen, ”Gäraregaiti stal den för sexhundra hundra månvarv sedan.”
”Gäraregaiti?!” utbrast Joel och Sanna samtidigt och tittade på varandra. Sanna såg lika förskräckt ut som Joel kände sig.
”Han är farlig, men väldigt dum”, skrockade Bysen. ”Ta till vänster här så kommer vi rätt.”
Lärka svängde av från grusvägen in på en skogsväg. Alv följde efter utan att Joel gjorde något. Det blev mörkare och Joel hade svårt att se något, utan fick förlita sig på att Alv visste var han satte ner fötterna. Joel borrade ner händerna i russets man och lutade sig framåt för att inte slå i några grenar.
Det var skönt att vara nära den varma hästpälsen. Skogen levde, suckade och fräste precis som i hans drömmar och det verkade som hela hans kropp blivit dresserad till att svara med hjärtklappning och magknip. Att höra Bysens och Sannas småprat kändes bra, men han kunde inte skaka av sig känslan att något fasansfullt skulle dyka upp bakom honom.
Det var med lättnad han såg att det ljusnade framför dem.
De kom ut på en hed och Sanna satte Lärka i en kort, kontrollerad galopp som inte gick fortare än att hon hann väja om hinder dök upp i mörkret. Alv följde efter och Joel fann att han började vänja sig vid den gungande rytmen.
Efter några minuter saktade Lärka in och de skrittade in på en väg som ledde förbi en sovande by. Bara några kvarglömda smålampor lyste i ett och annat fönster.
Joel hörde Bysen muttra något och Lärka svängde genast in på en smal grusväg. De skrittade i mittsträngen av gräs i vad som kändes som en evighet. Joel var först på väg att somna av den sakta gungande gången, men vaknade raskt till när han såg Bysen alert spana ut i dunklet.
Joel drog häftigt in andan när han såg de mörka hukande olycksbådande skuggorna i den stora gläntan som bredde ut sig framför dem. Men så sköt en stråle av månsken ner och han såg att det var regelbundna små jordkullar som låg under träden och längre bort glimtade några husgrunder fram under ett buskage.
De hade just läst om järnåldern i skolan och gjort en vårutflykt till ett outhärdligt tråkigt fält med små jordkullar, men Joel var just nu väldigt glad att han följde med – gravkullar och husgrunder var ju inget att vara rädd för.
Lärka stannade och Alv gjorde snällt halt bredvid henne och började obekymrat beta. Joel gled av honom när han såg Sanna och Bysen hoppa av Lärka.
”Stanna!” viskade Sanna till de båda russen.
Bysen ledde dem in bland spåren av forntida människor.
”Gäraregaiti bodde här innan han blev byse”, berättade Bysen lågt. Han pekade på en husgrund. ”Den var en rejäl by. Nu sägs den vara hemsökt.”
”Av Gäraregaiti?” viskade Sanna.
Bysen nickade. ”Ingen vet ju att det är han, men han vill bli lämnad ifred så han skrämmer bort alla som kommer i närheten.”
Han stannade framför en husgrund som bestod av större stenar är de andra och hade en mängd buskar runt omkring sig.
”Här”, viskade Bysen. Han trängde sig emellan två buskar och in bakom en sten. Barnen följde efter och försökte hitta en bekväm sittställning bland stenar, rötter och grenar.
”Nu väntar vi på att Gäraregaiti kommer hem”, sa Bysen medan han plockade upp några stenar från marken och slöt handen om den. Han muttrade några ord och öppnade handen. Fyra guldmynt låg där. Joel och Sanna såg förundrat på honom medan han gav dem två var.
”Kasta dem på marken när han kommer. Han gillar saker som glittrar”, fortsatte han lågt.
”Sen då?” frågade Joel.
”Sen tar vi mössan”, flinade Bysen.
Joel tyckte planen kändes lite väl lättvindig, men Bysen grinade bara glatt tillbaka. Plötsligt sniffade han i luften och tryckte snabbt ner dem bakom stenhögen. Sekunderna efter hördes tunga steg som fick marken att darra.
Gäraregaiti kom klampande som en vandrande fura; grå och väderbiten. Han stannade till, sniffade och stirrade rakt på stenhögen som Bysen och barnen tryckte bakom. Joel stirrade rakt in i Gäraregaitis små mörka onda ögon och sekunderna tickade förbi lika långsamt som år. Ett vildsvin skriade i fjärran och Gäraregaiti ryckte till. Han spanade ut i mörkret och Joel fick plötsligt syn på mössan som satt som en liten plätt på hans stora huvud.
”Nu!” sa Bysen lågt.
Plötsligt visste Joel precis vad han skulle göra. Varför eller hur han visste det hade han ingen aning om – och inte tid att tänka på.
Som en man reste sig han och Sanna snabbt och kastade mynten framför fötterna på den store bysen. Ett mynt klingade mot en sten. Gäraregaiti tittade ner och ett grin spred sig över hans fula anlete.
Sanna tog Joel i handen och tillsammans smög de runt stenröset så att de hamnade bakom Gäraregaiti som klumpigt böjde sig ner efter mynten. Med en blick på den store bysen som tornade upp sig bakom honom, flätade Joel ihop händerna till en stigbygel.
Plötsligt exploderade mynten i en kaskad av bjärt färgade gnistor. Gäraregaiti stirrade på sin hand som var helt omvälvd av gnistor. Han började vifta med handen för att släcka dem.
Sanna tog sats och sprang som en gymnast. Hon satte ena foten i Joels flätade händer. Han tryckte ifrån allt vad han orkade. Sanna kastades upp på Gäraregaitis rygg och nappade åt sig mössan i samma ögonblick som den stora bysen öppnade munnen i ett avgrundsvrål.
Joel kastade sig bakom en sten för att inte trampas ner av en enorm fot. Gäraregaiti slog vilt omkring sig och försökte nå Sanna, men hon hängde som en igel på hans rygg. Storbysen kastade sig ner på marken för att försöka rulla runt på rygg och bli av med henne på det sättet.
Sanna var dock alldeles för snabb för den klumpige bysen. I samma ögonblick som han kastade sig ner på marken, hoppade hon från Gäraregaitis rygg. Joel behövde inte en uppmaning för att springa för livet.
Gäraregaiti bölade och kom på fötter. Marken darrade när han tog upp jakten. Barnen sprang i zig-zag mellan husgrunderna och gravhögarna och Gäraregaiti snubblade rytande efter.
Jättebyseben, även om de är klumpiga, springer fortare än barnaben och Gäraregaiti tog in på dem, meter för meter. Joel hörde flåsandet bakom dem, som en enorm blåsbälg, och riskerade en snabbtitt över axeln. Gäraregaiti såg helt vansinnig ut. Hans redan fula ansikte var förvridet i en mask av ursinne och hans ögon lyste som heta kol.
Joel såg med fasa att hans enorma hand var på väg att slutas kring Sannas nacke. Plötsligt kom Vind som en morrande projektil och slöt käftarna runt hans arm.
Gäraregaiti flaxade med armarna för att behålla balansen samtidigt som Bysen kom i fyrsprång på Alv med Lärka bredvid.
Sanna tog ett vigt språng upp på Lärkas rygg utan att förlora farten. Hon sträckte ut handen efter Joel som kutade bredvid. Med gemensamma krafter lyckades de få upp honom på hästryggen bakom henne och tog av i sporrsträck bort från storbysen.
Joel mindes inte mycket av de närmsta tio minuterna. Allt var bara ett virrvarr av piskande grenar, mörk skog, plötsliga glimtar av vitt månsken, Gäraregaitis ursinniga bölanden, russens flåsande och Vinds ilskna skall och morranden.
Bysen dirigerade dem i tvära svängar längs stigar som knappt existerade. Joel höll hårt runt Sannas midja för att inte ramla av när hästarna flög fram genom natten.
Plötsligt bröt de ut ur skogen och havet låg glittrande framför dem, mörkt silvervatten krönt av vitt skum. Bysen slog av på takten och lät Alv sakta ner till skritt. Sanna fick stopp på Lärka bredvid dem.
”Jag tror att vi har tappat bort honom nu”, pustade Bysen och spanade mot skogsbrynet.
Han lät Alv skritta över sanddynen och ner till vattenbrynet. Sanna, Joel och Lärka följde efter.
”Här”, sa Sanna och räckte över den lilla grå mössan som hon norpat från Gäraregaiti.
Bysen fingrade på den trådslitna mössan och gav dem ett varmt leende.
”Tack.”
Han tog av sig sin bruna filthatt, knölade ihop den och stoppade ned den i en av sina många fickor. Han satte på sig den grå stickemössan. Den såg mycket bättre ut på honom än den smått bisarra synen av en grå liten tomte i brun herrhatt.
Med ett mycket belåtet uttryck i sitt skrynkliga ansikte lät Bysen Alv skritta i vattnet vid strandbrynet. Lärka följde efter. Båda russen var vitlöddriga av svett på halsarna där tyglarna gnidit och verkade tydligt gilla det svala havsvattnet runt hovarna.
Framför dem reste sig tvärt en samling jättar. De verkade stå alldeles stilla och blicka ut mot havet som om de vaktade Gotland. Joel fick en plötslig flashback till det brinnande havet och kände hur en kall hand kramade hans hjärta.
En månstråle träffade en av jättarna och Joel såg att det bara var en stenpelare. Han hade sett sådana på omslaget till någon turistbroschyr som hans mamma hade läst.
Bysen ledde dem in bland raukarna och de stod så tätt att Lärka fick finna sig i att gå bakom Alv för att få plats. Joel tittade upp på den skrovliga stenen som reste sig som torn upp över dem. Det doftade starkt av salt och hav och något som inte Joel kunde identifiera, så han frågade.
”Sleke”, sa Sanna, ”tång som ruttnar. Du ska känna hur det stinker efter stormarna och massor av tång slitits loss och börjat ruttna. Ibland kan det vara bälten på flera meter vid stränderna.”
Joel rös och hoppades han slapp uppleva det.
Månskenet avslöjade en hemlig liten vik som bredde ut sig på andra sidan av stenraukarna. Den var omgiven av kalkstensklippor och raukar på alla sidor utom den som vette mot havet. En mjuk sandstrand mötte vattnet.
Bysen hoppade av Alv där det låg några stockar som var polerade mjuka av vattnet och sanden. Han knöt upp Alvs tyglar och det bruna russet strövade iväg och började beta hårt strandgräs.
Joel gled av Lärka och Sanna hoppade ner bredvid honom. Hon gjorde som Bysen och snart förenade sig mor och son i att mumsa strandgräs.
Joel lade sig utpumpad i den mjuka sanden och stirrade upp på stjärnhimlen. Natten var ljus så det var bara de starkaste stjärnorna som syntes. Han såg Karlavagnen och Orion. Sanna dråsade ner bredvid honom och tittade också upp på himlen.
Bysen dök upp bakom några stenar med en armfull av torr drivved som han lade i en stencirkel redan svartsotig av eld. Han höll ut handen över veden och muttrade några ord. En liten eldslåga slog ut och brasan brann snart muntert.
Joel rullade över på sidan och tittade på brasan, havet som såg silversvart ut i månskenet och Sanna som låg utslagen bredvid honom, fortfarande betraktande himlavalvet.
Plötsligt insåg han hur kul han hade. Och han var innerligt glad att mamma hade tvingat honom att följa med, trots att han ville stanna hemma när han fick reda på att Marcus och Simon skulle med. Fast han undrade vad hon skulle säga om hon insåg att han inte låg i sin säng och sov utan var ute på äventyr i natten.
Sanna skakade plötsligt till honom och pekade.
Bysen stod till låren i vattnet och gjorde märkliga gester.
”Simma stim, simma stim, kom blanka flundror från djupets dim”, muttrade Bysen och frös till en liten stenstod med händerna i vattnet.
Som en fjäder spratt plötsligt Bysen till liv och började slänga upp silver på stranden. Nyfikna reste sig Joel och Sanna och gick närmare. Sprattlande flundror glittrade våtglänsande på sanden. När åtta flundror låg där vadade Bysen i land.
Joel såg fascinerad på hur Bysen snabbt rensade de platta fiskarna och trädde upp dem på pinnar. Han gav Sanna och Joel två var och tryckte ner de övriga fyra i sanden så att de lutade in över elden. Joel insåg att det var ungefär som att grilla korv. Han följde Sannas exempel och vände sina flundror då och då för att de skulle bli jämt grillade.
Han började just undra var Bysen hade tagit vägen när den lilla mannen helt oväntat stod mellan honom själv och Sanna.
”Hej!” Bysen log brett och vände på sin mössa. Han försvann i tomma intet.
Joel tittade på Sanna och de brast ut i skratt samtidigt. Bysen materialiserade sig på Joels andra sida.
”Hej!” Han vände på mössan igen.
Plötsligt viftade Sanna till med handen och torkade av sin kind.
”Dina pussar är lika blöta som Vinds”, fnissade hon.
Joel skrattade. Sannas ena grillspett flöt plötsligt åt sidan och lyftes bort från elden. Ett sniffande ljud hördes.
”De är klara”, sa Bysen. Han satt plötsligt på den lena stocken mellan dem. ”Låt oss spisa”, fortsatte han och högg in på flundran.
