Joel sov som klubbad av en jättebyse den följande morgonen. Hans mamma stod över honom och skakade honom omilt.
”Joel! Joel, vakna!” ropade hon.
Joel var vagt medveten om att något otrevligt höll på att hända så han vände sig på andra sidan och drog täcket över huvudet.
”Joel! Vakna!” skrek Laura.
Joel kände ljudvågorna studsa som ping-pongbollar i huvudet och blickade sömndrucket och förvånat upp på sin mor.
”Men, vad är det?”
”Gå upp! Nu! Frukosten står på bordet”, sa Laura.
”Mmm...” sa Joel, lade sig ner igen och slöt ögonen.
Plötsligt försvann det goa, varma täcket. Joel famlade blint efter det eftersom han inte orkade öppna ögonen. Sedan rycktes kudden oväntat bort och hans huvud föll ner med en duns.
”Gå upp. NU!” skrek hans mamma, ”medan jag står och ser på!”
Joel hade vaknat till nog för att veta att hon inte skulle ge sig. Nästa steg involverade att rycka underlakanet så han rullade in i väggen.
Motvilligt svängde han benen över kanten och stod upp.
”God morgon!” kvittrade hans mamma och gav honom en puss på kinden innan hon svepte ut ur rummet.
Han gick in i badrummet och skvätte lite vatten i ansiktet för att vakna. Det kändes som någon hade hällt ett grustag i ögonen och tuggummi i huvudet. På autopilot lyckades han få på sig kläderna innan han vacklade ut i trädgården.
Simon satt redan pigg och alert vid frukostbordet, medan Marcus såg lika surmulen ut som alltid. Hans hår var dock – som alltid – perfekt tillfixat medan Joel visste att hans eget stod åt alla håll.
Laura satt begravd bakom en uppslagen Gotlands Allehanda och Joel visste bättre än att störa när hon läste tidningen.
”Så, vad vill ni göra idag? Det är er tur att välja”, sa Simon hurtigt.
Joel hällde mekaniskt flingor på filen medan han drack upp juicen i glaset.
”Eftersom jag inte får åka hem så – Visby”, muttrade Marcus.
Simon tittade på Joel. Joel var för trött för att orka med en massa tjafsande så han ryckte på axlarna.
”Det är okej för mig. Om Sanna får följa med.”
Marcus fnissade hånfullt men tystnade när Laura tittade upp från sin tidning.
”Det är klart att hon får. Vet ni, det står här att de planerar att bygga ett nytt hotell.”
Simon log mot henne. ”Då skulle de behöva någon som du.”
”Jag kanske skulle söka upp dem och chansa?”
Joel avskydde den där försiktigt förhoppningsfulla tonen i hennes röst, mest därför att han inte ville att hon skulle bli besviken igen som så många gånger förut.
Hon hade haft ett bra vikariat under våren, men det var just bara ett vikariat. Han hade inte haft ett fast jobb på flera år efter att hon förlorade jobbet för att företaget gick dåligt. Joel visste inte riktigt vad det innebar att företaget gick dåligt, men vad som hände när mamma inte hade fast jobb längre var tydligt. Plötsligt var det inte alls självklart att göra roliga saker på sommarlovet eller åka iväg på sportlovet.
* * *
Visby var olik alla andra städer Joel hade varit i, inte för att de var så många. Men Simon hade rest mycket och han verkade lika förtjust som Joel.
Gatorna var små, smala och vindlande. På vissa ställen var de kantade av små låga grå och vita hus med dörrar så låga att det var nätt och jämt att Joel kunde gå igenom rak. På andra ställen var husen högre och ståtligare. Simon berättade att en del hus var jättegamla, från den tiden då det fanns riddare. Joel kunde inte riktigt förstå hur ett hus kunde stå så länge men tänkte tyst att de såg mycket välbyggda ut med all gråbeige solid sten.
Fast alla hus stod inte kvar. Det fanns en väldig massa ruiner också, mest av kyrkor av någon anledning. De fick Joel att tänka på valskelett. Som en vals revben sträckte sig stenvalven graciöst mot himlen och där det en gång varit golv växte gräs och blommor.
De hittade en glasskiosk. Simon var på sitt bästa humör och bjöd dem alla på glass. Simon och Marcus gick lite i förväg medan Joel och Sanna släpade efter. Joel tyckte det var skönt att hon var med. Även om Marcus flinade menande och ironiskt varje gång han tittade på dem, så höll han i alla fall inne med sina mest elaka kommentarer.
På ett hus framför dem satt en skylt som deklarerade ’Gotlands Fornsal’.
”Vad sägs om lite dödskallar till lunch?” frågade Simon.
Till och med Marcus log och nickade.
Inne på Fornsalen strövade de planlöst omkring bland bildstenar, stenåldersgravar och gamla föremål i upplysta glasmontrar. Ingen mer än Simon orkade läsa de beskrivande skyltarna och Marcus verkade ha en morbid fascination för skelett.
”Han kanske blir seriemördare när han blir stor”, föreslog Sanna när de såg Marcus begapa ytterligare ett skelett, den här gången från vikingatiden.
Joel började fnissa men kom av sig och gäspade. Simon vände sig om i samma ögonblick och tittade ner på Joels tonsiller.
”Sover du inte ordentligt på nätterna?” frågade han lite bekymrat.
Joel och Sanna utbytte en road blick. Över hennes axel såg Joel plötsligt en gammal målning i nästa rum. Den kalla handen kramade hans hjärta igen.
”Titta!” sa han och drog med henne fram till den gamla målningen av en grupp människor i praktfulla kläder.
”Det är Grim!” viskade han ivrigt och pekade på mannen i mitten. ”Fast i min dröm hade han ringbrynja och en lång mantel.
Sanna såg tveksamt på honom.
”Är du säker?”
”Ja! Han såg precis ut så där!"
”Kolla, dödskallar”, utropade Marcus från andra sidan salen.
Joel och Sanna såg på varandra och suckade. Trots det gick de bort till dödskallarna och fick hålla med om att de faktiskt var riktigt spektakulära. Några av dem hade fastrostade ringhuvor och en hade en pil genom huvudet.
”Det där är lite småäckligt”, sa Sanna.
”Men kolla, pilen har ju liksom bara gått rakt igenom”, påpekade Marcus.
”Kan vi inte se på något annat?” bad Sanna.
”Kom, skattrummet är här borta”, pekade Simon.
Skattrummet glimmade av guld och silver i belysta glasmontrar. Joel och Sanna fastnade framför en glasmonter med en ensam ring på svart sammet. Kring en stor röd sten glittrade olikfärgade mindre ädelstenar. Det tog inte mer än någon minut innan de båda blev undanskuffade av en framfusig guide med en turisthord i hälarna.
”Ringen här ingick i den berömda Riddarskatten”, berättade guiden med hög röst som var bräddfull av hans egen betydelse, ”Den gömdes troligen av fru Barbara Silbernagel, maka till riddar Christian, en av Visbys mäktigaste män på medeltiden.”
De fick nästan back ut ur skattrummet för den invällande skocken av nyfikna turister.
"Glass", deklarerade Joel, och för en gångs skull verkade till och med Marcus tycka att han hade en bra idé.
