Joel hade aldrig känt sig så glad över att få sätta sig ner som när han trängde in sig bredvid Sanna i Simons bil. Hela kroppen värkte av trötthet.
Han såg sin mamma komma småspringande mot bilen över parkeringen precis utanför Visbys ringmur. Hon vinkade glatt när hon fick syn på dem.
Lätt andfådd hoppade hon in i bilen.
”Det verkar som jag kan få jobb!” utbrast hon och avfyrade ett lyckligt leende.
”Grattis!” sa Simon. Han lade i en växel och började köra ut från parkeringen.
”Jag fick träffa högste chefen och han verkade imponerad av min meritlista”, berättade Laura entusiastiskt.
”Självklart. Du är ju bäst.” Han klappade henne lätt på ett sommarbrunt knä och log mot henne.
Hon fnissade lite förläget och log tillbaka. Joel kände sig plötsligt och oresonligt svartsjuk. Det var pappa som skulle göra så där. Inte Simon. Inte Simon med sitt hästartade garv, tunna hår och töntiga kläder.
”Hur som helst”, fortsatte Laura med oförminskad entusiasm. ”Jag bjöd in honom och hans fru till middag så att vi kan prata lite mer.” Hon vände sig om och såg allvarligt på Joel och Marcus. ”Ni måste lova att uppföra er väl. Det här är jätteviktigt för mig.”
”Och vad får jag i utbyte?” frågade Marcus kallt.
”Ingenting. Du ska kunna uppföra dig utan mutor”, fräste Simon.
”Varför då?”
”Därför att jag säger det!” Simon kastade en svart blick i backspegeln. ”Och jag kan upplysa dig om att det fortfarande finns en plats ledig på det där familjehemmet – om du nu tycker det är roligare att bo inlåst på institution.”
Det fick tyst på Marcus. Joel hade aldrig hört Simon så arg. Marcus satt och stirrade ut genom fönstret hela resan men Joel tyckte att han så något vått glittra i Marcus ögonvrå.
* * *
”Joel! Marcus!” ropade Laura från köket.
Joel reste sig från soffan och släntrade in i köket som doftade underbart. Simon och Laura var helt upptagna med att laga mat. Joel stal några jordgubbar ögonblicket innan Marcus kom in från trädgården.
”Kan ni ta och duka i trädgården? Duken ligger på bänken”, bad Laura.
För en gångs skull slapp de ödsla tio minuter på Marcus protester med följande övertalningsförsök. Joel och Marcus plockade fram vad som behövdes och gick fullastade ut i trädgården.
Halvvägs framme vid trädgårdsbordet under trädet, stannade Joel. Det var något som pockade på hans uppmärksamhet. Han lyssnade uppmärksamt medan Marcus bredde ut duken över bordet.
”Men kom igen”, muttrade Marcus.
Joel ryckte till. Det kände som han vaknade ur en dröm som han inte kom ihåg. Illamåendet, närmare bestämt exakt samma känsla han hade haft tidigare, kom tillbaka men mycket, mycket starkare. Han kände saliven började rinna i munnen, som han skulle spy vilket ögonblick som helst. Han bet ihop och svalde ner gallan. Han orkade inte med att höra några ytterligare pikar från Marcus.
”Hallå?!” utbrast Marcus och avfyrade ett ilsket ögonkast mot honom.
Han började snabbt hjälpa Marcus att placera ut tallrikar, glas och bestick. Plötsligt stannade Marcus upp och huttrade till.
”Kände du det där?” frågade Marcus.
Joel gav honom en undrande blick.
”Det blev liksom alldeles iskallt”, fortsatte Marcus förbryllat.
Joels känsla av obehag bara ökade. Han och Marcus gick tillbaka till köket med uträttat uppdrag. Laura flängde runt alldeles röd i ansiktet för att göra klart allt innan gästerna kom.
”Mamma, jag mår illa” sa han lågt för att inte Marcus skulle höra.
”Nu igen?”
”Låt honom gå och lägga sig, annars spyr han väl över gästerna”, flinade Marcus som trots Joels försiktighet hade hört vartenda ord.
Joel gav honom en irriterad blick men Marcus bara flinade tillbaka.
”Det går nog över. Gå och gör dig i ordning istället”, sa Laura med en markerad brist på orolig mammighet just när Joel behövde det. Han hade verkligen ingen lust att leka välartad gosse när han mest av allt ville spy.
Gruset krasade under däcken på den stora Mercedesen som körde upp till huset och stannade. Uppiffad och vacker gick Laura och mötte sina gäster med Simon och pojkarna i släptåg.
Joel tvärstannade när han såg mannen som klev ur bilen. Det var värre än hans ondaste dröm.
På grusplanen utanför deras hyrda hus stod mannen från hans mardröm. Samme man som Joel idag hade sett avbildad på en femhundra år gammal målning på ett museum. Som han igår hade sett avbildad på en sjuhundra år gammal kruka. Och i förrgår sett röva bort en ung flicka för länge sedan. En man som med ett brett leende och välskräddad kostym räckte ut handen för att hälsa på hans mamma.
Handen som Grim sträckte fram mot Laura var smyckad med antika ringar i medeltida stil. Joel hade aldrig sett en man med så många ringar. Hans mamma hälsade på Grim som allt var fullständigt normalt, och hälsade därefter på hans fru.
Joel studerade tyst den blonda kvinnan som så intensivt påminde honom om någon han träffat. Det tog en minut innan han insåg vem; Blända som Grim rövade bort från Tjelvar av Stavars.
”...och det här är min son Joel”, hörde Joel Laura säga. ”Joel, det här är Grim och Bella.”
Han stod som fastfrusen och såg på Grim och hans blonda Bella. Hans mamma gav honom ett irriterat ögonkast.
”Joel, hälsa på gästerna”, sa hon uppfordrande.
Som i trans gick han fram och tog Bella i hand med en liten bockning. Han tvekade, tog ett djupt andetag och kastade en snabb blick på sin mamma. Hon hade det där steniga uttrycket i ögonen som varnade för explosionsrisk, så han tog Grim i hand, försiktigt kikande under lugg på honom.
Grims ögon lyste för en sekund till av blå eld när deras händer möttes och en våg av illamående sköljde över Joel. Han svalde hårt för att kämpa ner en spya.
Laura fortsatte obekymrat att introducera Grim och Bella för Simon och Marcus innan hon ledde gästerna till uteplatsen där fördrinken skulle inmundigas.
Joel hade inte bråttom att följa efter, men han blev förvånad över att Marcus också dröjde sig kvar. Marcus slängde en lång blick efter Grim.
”Det är något skumt honom”, sa han lågt.
”Vad menar du?”, frågade Joel oskyldigt.
Marcus ryckte på axlarna och såg lite generad ut. ”Jag vet inte. Jag fick bara en sån skum känsla när jag hälsade på honom.”
De var tvungna att gå ut och artigt se på medan de vuxna kallpratade. Det tog nästan en halvtimme innan Laura annonserade middagen och de flyttade sig från soffgruppen på terrassen till trädgårdsbordet under det lummiga trädet. En festmiddag var dukad där. Joel satt tyst så långt bort från Grim som fysiskt möjlig och följde honom med blicken. Grim gav honom ett ögonkast som var fyllt med hat. Joel tittade snabbt bort.
Laura kom uthastande med sista karotten medan Simon hällde upp vin.
Laura rörde i karotten för att servera och bleknade. ”Jag är hemskt ledsen men såsen verkar ha skurit sig. Konstigt, den var jättefin när jag hällde upp den.”
”Den smakar nog lika bra ändå”, sa Bella och log mot Laura.
Laura log lättat tillbaka. Marcus hällde upp mjölk till Joel. Tjocka klumpar ramlade ner i glaset.
”Laura...”, sa Marcus förvånat.
”Vad märkligt. Vi köpte mjölken idag.” Hon sträckte sig och tog mjölkpaketet från Marcus. Noggrant läste hon bäst-före datumet. ”Den går inte ut förrän om fyra dagar.”
”Det kanske är åska i luften?” föreslog Simon.
”Mjölk kan ju surna på väg från affären då”, påpekade Bella.
Joel hade dock en känsla att det var en alldeles för enkel förklaring. Han såg på Grim och Grim såg tillbaka. Ett kallt småleende dansade nästan omärkligt över mannens läppar.
”Joel, hämtar du mer att dricka?” bad Laura.
Joel var på benen fortare än kvickt. Han mer eller mindre rusade in i köket och kände illamåendet sjunka undan för varje steg han tog.
Han hade ingen lust att gå tillbaka men att behöva mer än några minuter för att hitta en läskflaska skulle verka misstänkt.
Marcus log gillande för en gångs skull när Joel kom tillbaka. Det berodde dock på läsken och inte på Joel. De vuxna var helt inne i en diskussion och inte ens Grim stirrade på honom. Joel slank ner i sin trädgårdsstol och försökte göra sig så liten och osynlig som möjligt.
”...det här kommer att bli den största hotell- och konferensanläggningen på Gotland med ett unikt läge”, berättade Grim med sin kärva stämma.
Joel avskydde hur Laura såg så beundrande på honom.
”Det låter fantastiskt”, sa hon.
Grim log självbelåtet. Hans leende nådde aldrig hans ögon. De var lika kalla som någonsin. Han avfärdade Lauras beundrande blickar och vände sina genomträngande ögon mot Joel.
Joel kände kräkreflexerna hugga till och drog in ett djupt andetag. ”Mamma, jag mår inte bra.”
”Ja, ja. Gå och lägg dig då”, suckade hon.
Hon hade knappt pratat färdigt när Joel hoppade upp och rusade från bordet.
”Han verkar ha åkt på maginfluensa. Vi får nog åka till doktorn om inte det går över till imorgon”, förklarade Laura ursäktande för Grim och Bella.
* * *
Det var svalt och skönt i sommarköket hos Taksteins. Vind låg uppmärksamt och följde varje rörelse Thyra och Sanna gjorde när de dukade av bordet. Det kunde ju tänkas att en matbit hittade sin väg ner i hans matskål. Faktum var att han var så koncentrerad på den ljuva doften av grillat lamm att han inte reagerade förrän Joel störtade in i köket. Pojken tvärstannade flåsande innanför dörröppningen. Alla stirrade förvånat på honom.
”Grim! Hos oss! På middag!” utstötte Joel.
”Va? Det var middagsgästen?” utbrast Sanna.
Joel nickade. Sanna ställde ner smörpaketet på bordet igen.
”Kom!”
Sanna sprang och Joel följde efter mot Strandridargården. Hon valde inte huvudentrén utan dök in i samma stora buske som Joel upptäckt första dagen. Han började ana vem som gjort den lilla stigen inne i busken. De kröp fram genom busken tills de var inom hör- och synhåll från middagsbordet.
Marcus verkade ha använt Joels försvinnande som ursäkt för att själv gå från bordet. De vuxna satt kvar med kaffe och konjak och pratade livligt. Simon och Laura hade ryggarna mot busken så Joels och Sannas utsikt över Grim och Bella var perfekt. Sanna stirrade på den blonda kvinnan.
”Vad lik Blända hon är”, viskade hon.
Joel nickade.
”Vi måste prata med Bysen”, fortsatte hon.
Joel såg med en rysning ut i skymningen.
”Nu?” viskade han tillbaka.
Hon nickade och började åla bakåt genom de stickiga grenarna tills det blev tillräckligt med utrymme för att hon kunde vända på sig.
De sprang som skuggor längs buskarna i vägrenen, pilade sedan över vägen och slank längs Takstains lada innan de kom till russens hage. Alv och Lärka kom travande direkt när de hörde Sannas låga vissling. Sanna och Joel betslade dem snabbt och hoppade sedan upp på de runda, varma hästryggarna.
Sanna tog ledningen och skrittade ut på traktorvägen som ledde genom skogen till Bysens borg. Det mörknade snabbt när de kom in mellan träden och skuggorna fladdrade hotfullt. Till och med Vind verkade obehaglig till mods. Han sprang stelt bredvid Sanna med rest ragg och spetsade öron.
Joel såg sig oroligt omkring. ”Vad det inte du som sa att vi inte skulle vara ute på natten för att det var farligt?”
Sanna drog ett djupt andetag. ”Jo. Men jämfört med Grim är det ingenting. Och han är ju åtminstone upptagen för stunden.”
Hon såg sig runt och vände sig till Joel. ”Är det okej om vi galopperar?”
Joel nickade och lät Alv följa efter när Lärka satte av på den månbelysta stigen. Det var bättre att galoppera än skritta, även om det fortfarande kändes som han skulle ramla av hela tiden. I galopp fick han åtminstone koncentrera sig på att hålla sig kvar på Alvs rygg och hade inte tid att lyssna efter konstiga ljud och flyende skuggor i skogen.
De suckade lättat när de red ut på heden där Bysens borg låg hukande i månskenet. Ingen av dem tänkte på den grova stocken som omotiverat låg slängd på marken.
Vid grinden till fårhagen som låg alldeles vid borgen stannade Sanna och hoppade av Lärka. Joel följde efter och hon tog russens tyglar och band dem vid grindstolpen. De gick de få metrarna fram till ruinen.
Tjugo meter därifrån öppnades två ögon i stocken. Barken började röra sig och plötsligt sågs armar och ben där det tidigare bara varit skrovlig bark. Gäraregaiti reste sig upp och smög närmare borgruinen.
Sanna och Joel gick in i den enda kvarvarande dörrhålet och tittade uppför en trappa.
”Bysen?” ropade Sanna lågt.
Hon fick inget svar. De gick uppför den gråa, ojämna stentrappan och kom ut på vad som såg ut att vara en gräsbeklädd kulle. På ena sidan tornade en vägg med spöklikt tomma fönsterbågar upp sig. På andra sidan fanns ytterligare en trappa som ledde ner till markplanet igen.
”Bysen, är du här?” prövade Joel lika lågt.
Ett vrål fick blodet att frysa till is i deras ådror. De snurrade runt och stirrade ner på Gäraregaiti som fyllde hela dörrhålet vid foten av trappan.
Joel satte av mot andra ändan kullen följd av Sanna. Gäraregaiti var så stor att han hade svårt att tränga sig upp genom den smala stentrappan och var tvungen att sakta ner.
Joel kastade sig ner för den breda men ojämna trappan på andra sidan kullen och kände hur smärtan exploderade i hans ena ankel när en sten rullande undan och foten vreds snett. Gäraregaiti vrålade igen och Joel ignorerade hur ont det gjorde i foten. Haltandes och hoppandes skuttade han tätt följd av Sanna från utgången av trappan till stolpen där russen stod bundna. Joel slängde en blick över axeln och såg hur Gäraregaiti tog den breda trappan i två långa steg. Hans fötter dundrade emot dem. Steg för steg tog han in på dem och russen verkade plötsligt miltals bort, fastän de nästan var framme.
Gäraregaiti dök framåt och fick tag i nederkanten av Sannas skjorta. Han ryckte till så hårt att knapparna i hennes skjorta slets bort och hon snurrade runt i luften. Korset som hängde på en kedja runt hennes hals slungades runt och träffade Gäraregaiti på kinden.
Han bölade som en sårad tjur när rök plötsligt steg från hans kind. Han släppte greppet om Sannas skjorta för att gnugga bort smärtan. Joel hade fått loss russen och Sanna kastade sig med ett jätteskutt upp på Lärkas rygg. De tog av i fyrsprång mot skogen.
Joel kände hur Alvs hovar dundrade mot jorden och ljudet av ytterligare ett avgrundsvrål fick den lilla hästen att kasta sig framåt med ännu mer energi.
Det krävs dock mer än ett brännmärke för att skada en storbyse och Gäraregaiti var riktigt rasande. Med stora kliv förföljde han dem in i skogen.
Hästarna galopperade så att jordkockorna sprutade om hovarna. Joel och Sanna låg platta mot russens halsar för att inte svepas av hästryggarna av låga grenar. Joel kastade en snabb blick över axeln. Månskenet träffande traktorvägen och Gäraregaiti dök upp ur mörkret. Meter för meter knappade han in på dem.
Inte långt därifrån stod Grim och Bella på trappen till Strandridargården.
”Tack för en trevlig middag”, sa Grim och kysste världsvant Lauras kinder.
”Det var roligt att ni kunde komma med så kort varsel”, sa Laura förtjust.
”Vi måste snart träffas igen”, sa Bella lågt och blygt.
”Tack för att ni kom”, sa Simon samtidigt som han imiterade Grim genom att böja sig fram och kyssa Bella på båda kinderna.
Han räckte fram handen till Grim som skakade den. Plötsligt, mitt i handskakningen, stelnade Grim till. Han verkade fullkomligt glömma bort Simon och Simons hand som han fortfarande höll i ett stadigt grepp. Han vädrade i luften och stirrade in i skogens dolda mörker.
”Det är så mycket mystiskt på den här ön”, skrockade Simon skämtsamt.
Grim reagerade inte. Han tycktes överhuvudtaget inte höra kommentaren.
Plötsligt kom Lärka och Alv seglande över stenmuren in i trädgården och landade på gräsmattan. Joel och Sanna lyckades tvärbromsa russen framför den förundrade gruppen av vuxna.
”Vad i...?” utbrast Laura.
Russen flåsade av ansträngningen och deras halsar var vitlöddriga. Joel hängde runt halsen på Alv och såg rätt tagen ut av jättesprånget över muren. Sanna stirrade stint på Grim.
”Joel, du ska ligga i din säng. Ni ska inte vara ute och rida...” fortsatte Laura.
Med en gest tystade Grim henne. Simon såg perplex på honom. Grim klev fram till Joel och fixerade honom med blicken. Han fick syn på Joels medaljong och tog instinktivt ett steg bakåt.
”Du har till solnedgången att lämna Gotland annars vet du vad som händer”, sa Grim lågt till Joel.
Han såg på Joel igen med lågande ögon, vände på klacken och gick mot bilen med Bella i släptåg. Laura och Simon tittade förvånat efter deras bil när den körde bort.
Laura vände sig mot Joel och Sanna. ”Vad håller ni på med? Och du, Joel, ljuger för att gå från bordet...”
”Förlåt, jag ska inte göra så igen”, muttrade han och hängde med huvudet.
”Nej, det hoppas jag verkligen inte. Inga ridturer när mörkret lagt sig. Ni kan bryta nacken båda två. Jag vill att du går i säng. Med det samma.”
”Men hästarna...” började Joel lite lamt.
”Ja, de ska inte lida för er ansvarslöshet. Följ med Sanna och ta hand om dem och sedan kommer du raka vägen hem.”
Laura gav dem båda en sträng blick innan hon svängde på klacken och gick in, följd av Simon.
Joel och Sanna skrittade bort mot hagen. Joel såg på henne.
”Hörde du vad Grim sa till mig?” frågade han.
”Ja, fast jag önskar jag inte hade gjort det”, svarade hon.
”Vad ska jag göra? Lifta till Visby?”
Sanna svarade inte. Hon böjde sig ner och öppnade grinden till russens hage och red in. Joel följde efter. De gled båda ner från hästryggarna och tog av russen tränsen. De travade snabbt iväg mot sin dunge. Sanna och Joel gick ut ur hagen.
”Vi måste prata med Bysen. Åker du förstörs allt. Vilket är precis vad Grim vill”, sa hon.
”Men du, tror du verkligen att vi rår på honom?”
Sanna tittade på honom. ”Bysen skulle aldrig låta oss fortsätta om han inte trodde det. Det vet jag.”
Joel nickade sakta men kände sig inte lika bergfast övertygad om den saken som Sanna.
