Det var en alldeles strålande sommardag. En sådan där dag som man tänker på när man sitter mitt i kalla vintern och längtar efter sommaren.
Solen gassade från en blå himmel dekorerad med några små vita ulliga moln. Det doftade nyslaget hö och vägrenarna lyste blå av cikoria.
Sanna och Joel red tillbaka till Bysens borg längs samma traktorväg som Gäraregaiti hade jagat dem kvällen innan. Joel såg mörka fläckar där grästuvor ryckts upp av russens hovar. Men den otäcka känslan var helt bortsvept av kvittrande fåglar och solljus som lekte bland de gröna löven.
När de kom ut på heden och närmade sig borgen såg de en tjej i tjugoårsåldern gå omkring med en dammsugarliknande sak i händerna. Hon var liten och mörkhårig, iklädd en stor rutig skjorta och en bredbrättad hatt. Joel och Sanna gjorde halt och betraktade henne häpet. Hon fick syn på dem.
”Hej!” Hon vinkade glatt.
De gled av hästarna och gick fram till henne med russen efter sig.
”Vad gör du för något?” frågade Joel nyfiket.
”Jag letar efter fornfynd”, svarade hon. ”Jag pluggar arkeologi på högskolan inne i Visby.”
”Ah, du letar efter skatter?”
Hon skrattade. ”Nej, vardagssaker som kan berätta hur människor levde förr i tiden.” Hon log igen. ”Men jag skulle ju inte säga nej till att hitta en skatt.”
De fnissade tillsammans. Lena torkade svetten ur pannan.
”Vill ni ha lite saft?”
Barnen nickade. Lena gick fram till borgen där hennes ryggsäck låg på en sten i skuggan. Sanna band hästarna vid den vanliga stolpen och förenade sig med Lena och Joel på gräset i skuggan. Sanna fiskade i sin egen ryggsäck och hittade en väl inslagen sockerkaka.
”Förresten, jag heter Lena.”
Hon hällde upp saft till dem medan Sanna vecklade ut sockerkakan.
”Jag är Sanna och det här är Joel från fastlandet”, sa Sanna.
Lena utbytte en road blick med Joel.
”Har du hittat något än?” frågade han.
Lena skakade på huvudet. ”Nej, jag har precis börjat. Sen vet jag inte riktigt vad det här har varit. Det finns inget upptecknat kring det.” Hon nickade mot borgen.
”Stavars borg. Sattes i brand av...av en fiende på 1200-talet”, mumlade Sanna med munnen full av sockerkaka.
Lenas pepparkaksbruna ögon stirrade förundrat på henne.
”Jag bor här”, log Sanna och ryckte på axlarna.
”Vet du något mer?” undrade Lena.
Sanna skakade på huvudet. ”Men jag kan ta reda på det.”
”Från dina föräldrar?”
Sanna log hemlighetsfullt. ”Ungefär.” Hon tittade på Joel. ”Vi måste vidare.”
De reste på sig.
”Tack för saften”, sa han.
”Det var så lite. Och Sanna, om du får reda på något mer om borgen kan du väl komma hit? Jag är här några dagar till”, sa Lena.
”Visst.”
Sanna och Joel hoppade upp på russen och red än en gång från borgen med oförrättat ärende.
”Hur ska vi hitta Bysen?” frågade Joel.
Sanna såg sig om. ”Vi kan ju prova och rida en sväng ner mot stranden. Vi har ju mött honom där förut.”
Hon svängde in på en liten stig genom den låga buskiga skogen. Alv gick lugnt efter Lärka och Joel klappade honom på halsen. Alvs öron spetsades och han frustade lite. Plötsligt hörde de en busvissling. Både Sanna och Joel hoppade till lite och såg sig omkring. Ett skallande gapskratt hördes och Bysen materialiserade sig på stigen framför dem.
”Var har du varit? Vi har letat...”
”Jag vet, till skillnad från andra som jag känner har jag hållit mig borta från Gäraregaiti eftersom han är på ett synnerligen dåligt humör.”
Han hoppade upp bakom Sanna på Lärka.
”Jo, vi märkte det”, sa Joel och flinade lite.
Bysen gav honom ett soligt leende. ”Se så, framåt och höger på nästa korsande stig.”
De kom fram till en skogsglänta och satt av. Sanna knöt upp tyglarna på Lärka och Alv och lät dem sedan gå lösa och beta i gläntan. Bysen satte sig på en liten stock och barnen sjönk ner i gräset framför honom. Sanna plockade upp matsäcken och barnen såg på medan Bysen slukade merparten med överraskande hastighet. Joel hann rädda var sin skiva sockerkaka till sig och Sanna innan den var slut.
”Grim var hos mina föräldrar på middag igår kväll”, berättade han.
Bysen stannade mitt i en tugga och stirrade på honom.
”Han sa till Joel att Joel dör om han inte lämnar ön med detsamma”, fyllde Sanna i.
Joel lutade sig fram mot Bysen. ”Han vet var jag bor nu.”
”Det har han vetat hela tiden.” Bysen fixerade Joel med blicken. ”Du kan inte lämna ön. Inte nu.”
”Men tänk om...” började Joel.
Bysen pekade på hans medaljong. ”Den där kommer att skydda dig. Jag kommer att skydda dig, liksom mina vänner.”
”Men...” började Joel.
”Lita på mig. Jag ska se till att vi är förvarnade om han försöker något”, sa Bysen.
Joel nickade men kände sig inte helt övertygad. Bysen stoppade i sig de sista smulorna av matsäcken och lutade sig tillbaka mot en trädstam, mätt och belåten.
”Nu, för att besegra Grim behöver vi Bländas krona, herr Ulvs ring och Tirfing”, berättade Bysen.
”Tirfing?” frågade Joel.
Bysen grinade glatt. ”Svärdet ingen kan stå emot. Det den väldige kämpen Agnatyr hade när han kom hit för länge, länge sedan från Miklagård.”
Han såg bekymrad ut för ett ögonblick. ”Men inget svärd kan ensamt bryta makten i Grims magi vilket Agnatyr fick erfara. Han och hans svärd ligger begravda i Storråir.”
Sanna gav honom en skarp blick.
”Storråir bevakas av troll”, anmärkte hon.
Bysen nickade tankfullt. ”Ringen är enklare. Jag tror inte att den är bevakad av magi.”
”Var är den?” undrade Joel.
Bysen ryckte på axlarna. ”Jag tror att den är någonstans innanför ringmuren i Visby.”
”Men du vet inte var?” frågade Sanna.
”Nej, den har varit borta sedan herr Ulv av Hästnäs dog”, svarade Bysen.
”Och när var det?” undrade Sanna
”Jag är inget bra på årtal. Länge sedan”, Bysen funderade. ”Femhundra år, kanske sexhundra år sedan.”
Sanna såg uppbragt på honom. ”En baggis. Den har ju bara varit borta sedan medeltiden så det är klart vi hittar den på en vecka. Och det är ju bara några kvadratkilometer att finkamma innanför muren.”
Joel fnissade lite tyst medan Bysen blängde på Sanna.
Bysen harklade sig. ”Därför börjar vi med det enklaste. Bländas krona. Di sma har den och de ger oss den om vi bara är ärliga och renhjärtade.”
Han studerade Sanna som satt där i sina sönderrivna kläder, smutsiga jeans och vilda hår.
”Och de är mycket svaga för vackra ungmör. Så du behöver bara sätta på dig en fin klänning och göra dig så vän du kan, så kommer du att övertyga dem.”
Hon blängde surt under lugg på honom. ”Jag tänker inte sätta på mig någon klänning!”
”Oh jo!” sa Bysen och log brett.
