En ljuv prinsessa steg ut på Takstains gårdsplan i vit spetsklänning och utslaget hår. Både Joel och Bysen tappade nästan hakorna. Joel hade aldrig ens kunnat föreställa sig att Sanna skulle kunna se så...flickig ut.
”Jag känner mig urfånig”, muttrade Sanna och såg resignerat ner på sin spetsklänning.
Bysen log spefullt. ”Din farmor är glad att du får användning för klänningen åtminstone en gång. Hon sa att den var dyr.”
Joel flinade och Sanna gav Bysen ett mycket irriterat ögonkast.
De promenerade bort till russens hage och tränsade dem. Sanna tittade ner på sin klänning som redan fått några små fläckar. Med ett irriterat uttryck tog hon Lärka och marscherade bort till en sten. Lärka tittade på henne uppifrån och ner och skakade sedan på huvudet med fnysning. Hon stod dock blickstilla när Sanna drog upp kjolen på klänningen och buntade ihop den i ena handen så att hon kunde glida sina bara ben över Lärkas rygg utan att smutsa ner klänningen.
De hade ridit nästan en kvart genom den mörknande skogen när de hörde spelmansmusik på håll. Efter någon minut såg de ett ljussken glimma mellan träden. De gjorde halt i skogsbrynet och betraktade skogsgläntan. Eldar lyste upp mörkret och de såg små figurer skåla och dansa.
”Vad...?” utbrast Joel häpet när han betraktade vad som uppenbarligen var människor, men så små att de räckte honom till knäna.
Sanna kastade honom en snabb blick. ”Di sma under jordi”, sa hon med ett brett leende. Hon pekade. ”Där, där är Sigrid och Gudbjörn som bor under ert hus.”
Det var alldeles för många små figurer som dansade en vild ringdans för att han skulle kunna urskilja vilka hon menade.
”Vänta här”, bad Bysen. Han gled av Lärka, vände på sin mössa och försvann vips.
Joel och Sanna satt kvar på hästarna. Lärka betade lugnt medan Alv otåligt lekte med bettet och skrapade med hoven medan hans öron spelade och han nyfiket tittade på festen framför sig. Joel betraktade ömsom den mörka skogen och ömsom det glammande festsällskapet framför sig. Han kände sig inte helt säker på att Gäraregaiti inte skulle ta dem med överraskning en gång till.
Bysen materialiserade sig plötsligt framför dem.
”Sitt av”, sa han.
Joel och Sanna gled ner från russen och Bysen gav dem en handfull vissnade löv. Joel tittade frågande på dem, men Bysen blinkade skälmskt.
Han följde efter Bysen med Sanna bakom sig. Bysen ledde dem ut i gläntan och de små människorna i sina ålderdomliga kläder började dansa runt dem. Joel fick titta var han satte fötterna för att inte av misstag trampa ner någon. Han mötte blickarna av flera av di sma och de verkade lika nyfikna på honom som han var på dem.
Bysen ledde dem fram till två äldre par som satt på var sida om det unga brudparet.
Bysen föll på knä framför Di sma. Efter en sekunds tvekan och obeslutsamhet, föll Sanna och Joel på knä på var sida om Bysen.
”Överlämna era gåvor”, muttrade Bysen till dem.
Joel kände sig jättefånig som sträckte fram en handfull torra löv mot det unga, nygifta paret. I samma ögonblick som han öppnade handen mot bruden förvandlades de torra bruna löven till blad av guld och silver. Brudens hand, inte större än på ett riktigt litet spädbarns, tog löven med ett blygt leende.
Bysen började tala på snabb och ålderdomlig gutniska som vare sig Sanna eller Joel begrep ett ord av. Den äldste mannen framför dem svarade på samma obegripliga tungomål.
Plötsligt klev mannen ner från sin sten och ställde sig framför Sanna.
”Det här är Egil, en av de äldste”, presenterade Bysen lågt.
Egil såg länge på Sanna. Därefter sträckte han fram en liten hand och kände på hennes arm och nöp henne sedan. Joel såg hur Sanna bet ihop käkarna för att inte säga något. Den lille mannen gick runt henne med en värderande blick. Till sist ställde han sig framför henne och frågade något men det var fullständigt obegripligt. Sanna tittade hjälplöst på Bysen.
”Han frågar vem du är. Hela släkten”, muttrade Bysen.
”Jag är Sanna av Takstain, dotter till Truls, son till Thyra, dotter till Henfrid, son till Helge, son till Aidir, son till Helfinn, son till Frej, son till Ayvin...”
Egil höll upp sin hand och stoppade henne.
”Sanna av Takstain, vi har känt dina fränder”, sa han nöjt på en djup gotländsk dialekt. Det lät för Joel som han fick anstränga sig för att göra sig förstådd.
Egil flyttade blicken till Joel. ”Och du?”
Joel tittade förtvivlat på Bysen.
”Han är min frände. Olofs sork som försvann och som jag sökt genom århundradena”, sa Bysen.
”Joel av Stavars. En frände till Stavars är en frände till Egil.”
Orden värmde på något sätt Joel inombords. Han hade aldrig haft någon släkt som alla andra, mer än mormor och morfar. Inga kusiner och sysslingar, inga fastrar och morbröder.
Egil ställde sig på tå och klappade Joel på axeln med en liten, liten knotig hand. Han vände sig därpå till Bysen och började än en gång prata på snabb gutniska. Joel såg sig förslutet om för att försöka begripa vad som försiggick.
Några unga kom fram med fingerborgsstora pokaler och bjöd barnen och Bysen. Joel tog försiktigt bägaren som såg ut att höra hemma i ett dockskåp och smuttade försiktigt. Det var en varm, fyllig saft av något bär som Joel inte kände igen. En mjuk värmande känsla spreds genom hela hans kropp och världen såg på något sätt plötsligt vackrare ut.
Egil klappade förnöjt i händerna och dansen återupptogs.
Några av de unga från di sma tittade förstulet på Sanna och Joel. Egil sade några ord till dem och en flicka kom fram till Joel och höll ut sin hand, medan en pojke gjorde det samma till Sanna. Flickan och pojken drog in dem i ringdansen. Joel försökte sitt bästa för att imitera di sma och för att inte trampa ner någon, och i ärlighetens namn lyckades han bättre med det andra än med det första. Han kände sig som en skadskjuten klumpeduns.
Joel tappade alla begrepp hur länge han dansade till flöjternas och lutornas sång, men han noterade överraskat att himlen började ljusna. Plötsligt kände han hur ont i fötterna han hade. Han lyckades snurra sig ur ringdansen utan att göra någon illa. Sanna kom virvlande förbi och virvlade även hon ett extravarv ut ur ringen. De slog sig utpumpade ner på några stenar.
”Mina fötter”, kved Sanna.
Joel tittade på henne och hon såg fortfarande prinsesslik ut, trots att det mörkt gyllene håret var rufsigt.
Egil och Bysen kom gående och stannade framför dem. Egil slog sig tungt ner på en mindre sten. Han såg gammal och trött ut men hans ögon gnistrade av liv.
”Det är dags”, sa han.
Några av di smas unga ledde vägen med facklor. De gick i gåsmarsch. Egil red på Bysens axel medan Joel och Sanna följde efter. De kom fram till en brant klint och fackelbärarna dök in mellan buskarna vid dess fot.
När Sanna fick syn på den trånga klippspringan i bergväggen tvärstannade hon.
”Nej. Inte en chans.”
Hon vände.
”Vi måste tala med de äldste och de är där inne”, förklarade Bysen.
Sanna skakade på huvudet. ”Då får ni göra det utan mig.”
Bysen och Joel utbytte en blick.
”Vi kan inte göra det utan dig”, vädjade Bysen.
”Då får de komma hit. Jag går inte in där.”
”Snälla Sanna, det är inget farligt”, utbrast Joel.
”Det är trångt. Och berg, tusentals ton av berg. Ovanför oss. Runt oss. Och vi kan inte komma ut, och...” Hon skakade på huvudet med darrande underläpp och såg ut om hon skulle brista ut i gråt av skräck.
Bysen tog hennes hand i sin lilla och tittade henne i ögonen.
”Vyssan, vyssan. Ögon tung och sinne lugn”, viskade han.
Sannas ögon klippte till som om hon höll på att falla i sömn. Bysen ledde henne fram till klippsprickan och Sanna följde efter som i trans. De pressade sig in genom en trång bergspringa och in genom en lika trång gång av skrovlig gulvit kalksten. Just som Joel trodde att han skulle fastna kom han igenom och flämtade till.
En enorm klippsal bredde ut sig framför dem, gnistrande i ljuset av facklorna som satt i hållare längs väggarna. En sjö kluckade sakta i mitten där underliga vita fiskar simmade som bleka spöken.
Joel hade fullt sjå att hänga med sällskapet där de gick längs sjöns kant. Han var fullt upptagen med att titta sig omkring. Från taket i grottsalen hängde gnistrande vita tänder, som drakbetar, och ljudet av vatten som droppade – plopp, plopp, plopp – förstärktes till ett högt eko.
Di sma dök in i ännu en gång och de gick allt längre in i bergets åldriga inre via trånga gångar. Vissa gångar var så trånga att Joel fick ställa sig på alla fyra och krypa igenom. Simon och Markus hade aldrig tagit sig igenom, inte Laura heller. För första gången i sitt liv var Joel tacksam över att han var liten och inte hade börjat växa på allvar än.
Ett låg mummel hördes framför dem och Joel såg ljus i änden av den mörka gången. Ännu en sal öppnades framför honom, men betydligt mindre än den första. Den här var också tydligt bebodd med små bäddar av lammskinn på avsatser längs väggarna.
Runt en eld satt tre gubbar och tre gummor. De var alla så gamla och grå att de såg ut som små granitstatyer. Bara deras klara ögon visade att de var vid liv.
Egil bugade framför dem och talade på sin obegripliga gutniska.
”Vakna, vakna, lugn och klar”, viskade Bysen till Sanna.
Hon vaknade sakta ur transen. Dödsförskräckt stirrade hon vilt omkring sig; på facklorna, de mörka skuggorna i hörnen och på bergväggarna som gnistrade vita i fackelskenet.
Just som hon skulle till att gallskrika, fastnade hennes blick på de äldste. Det var som om deras blickar, uråldriga och visa, lugnade henne.
En av gummorna log och Sanna såg förundrad på henne. Sakta klappade hon på marken och Sanna satte sig ner framför henne.
”Vilken makt önskar ingen människa?” sa gumman långsamt på gotländska.
Sanna såg förstummad på henne och tittade bedjande på Bysen och Joel.
”Nej, du svarar. Inte de”, skyndade Egil att säga.
Sanna betraktade gumman tigande. ”Vilken makt...? Hur ska jag veta det? Jag är bara elva”.
”Du vet. Svaret finns inom dig”, manade gumman stilla.
Sanna slöt ögonen.
”Tänk!” viskade Joel.
Sanna öppnade ögonen.
”Vanmakt?” sa hon tveksamt.
Gumman log och klappade i händerna.
”Vad växer ju mer man delar det?” frågade gumman.
Sanna slöt ögonen och tog ett djupt andetag. ”Lyckan.”
Gumman log uppmuntrande. ”Och den sista: Min far och mor är människor men ändå är jag ingen mans son.”
Sanna slöt ögonen och drog igen ett djupt andetag. Alla betraktade henne spänt och lite oroligt. Sekundrarna tickade iväg och blev till minuter. Facklorna fladdrade i osynliga vinddrag. Joel såg hur Sannas mun rörde sig när hon tänkte.
”En...nej.”
Hon öppnade ögonen och stirrade panikslaget på Bysen och sedan på gumman. ”Jag vet inte”, utbrast hon.
”Kom igen. Det är den sista”, försökte Joel peppa.
Gumman log. ”Visst vet du. Ingen mans son. Vad är du? Vad är jag?”
Sanna log plötsligt. ”Deras dotter.”
Gumman skrattade tandlöst. Hon höll fram sin knutna hand och vände den med handflatan uppåt. Hon öppnade handen hastigt och en blixt flammade till. En vacker spröd krona glittrade i hennes hand.
Egil steg fram och tog kronan. Han klev fram till Sanna och hon bugade djupt. Han satte kronan på hennes huvud. Den blixtrade i det svaga ljuset när hon sträckte på sig. Med ett strålande leende såg hon på Joel och han såg Stavars brud Blända i hennes ansikte.
