Joel hade svårt att skaka av sig synen av de svarta trollen och deras vansinnesdans i månljuset. Troll?! Vem hade trott att troll existerade annat än i sagor? Inge han i alla fall. Och nu hade han sett dem med egna ögon. Han undrade i sitt stilla sinne vad han skulle få se mer innan det här äventyret var över.
Han rycktes ur sina tankar av att Sanna saktade ner Lärka från galopp till skritt. Han drog i tyglarna och Alv saktade snällt ner bredvid sin mamma. Framför dem låg en bondgård med släckta fönster. Något stort svart stack upp över ladugårdstaket och när de kom närmare såg Joel att det var ett hus, eller snarare ett torn. Grovhuggna stenar sträckte sig mot skyn och fönstren var mer skyttevärn än ljusinsläpp. Han hade sett ett antal liknande hus i Visby och visste med ens att det här tornet var mycket mycket gammalt.
”Stora Hästnäs”, sa Bysen lågt.
De gjorde halt i skuggan av ett stort träd och tittade på den åldriga byggnaden.
”Platser har magi. Här bodde välborne Herr Ulv av Hästnäs. Han var den siste ägaren av ringen som jag känner till. Kanske kan vi få någon ledtråd”, fortsatte Bysen.
En hund började skälla i nattmörkret.
”Tyst, tyst, vännen min, inget rör sig på gården din”, muttrade Bysen och hunden tystnade tvärt.
De satt av russen och Bysen strök dem över mularna samtidigt som han mumlade ännu ett kort kommando. Hästarna stod som frusna.
Som tjuvar i natten smög de över grusvägen och försökte att inte låta gruset knastra. De tassade upp den nybyggda trätrappan till den gamla, massiva porten. Den var låst med ett synnerligen modernt, kraftigt hänglås. Bysen hade handen på den och började muttra.
”Upp, upp, öppna dig. In, in släppa mig.”
Han ryckte i låset utan framgång. Sanna puffade honom åt sidan och fiskade upp en schweizisk armékniv ur en av sina otaliga fickor. Hon stack in en pryl och vickade runt, spänt lyssnande. Ett litet klick hördes och hon trädde ur låset ur dess krampa. Hon flinade glatt.
De öppnade porten försiktigt och höll andan att den inte skulle knarra. Ett olycksbådande knarrande började och Joel slutade omedelbart att öppna den mer. Det var dock tillräckligt öppen för att två smala elvaåringar och en liten byse skulle kunna slinka igenom. De klämde sig igenom dörröppningen utan att röra dörren mer och kom in i ett kalt stenrum. En kraftig stentrappa ledde uppåt och de började klättra.
Våningen ovanför stod kal och tom. Den enda utsmyckningen var en enorm och mycket sotig eldstad, mer än väl tillräckligt stor för att Joel både skulle kunna stå raklång liksom ligga bekvämt utsträckt. Bysen ledde dem till ett hörn och slog sig ner. Barnen satte sig bredvid honom. Han gjorde en gest med handen.
Plötsligt sprakade det till i eldstaden och elden kastade sitt sken över väggar hängda med dyrbara bonader. Ett illavarslande hostande hördes från en magnifik länsstol av snidat skinande mörkt trä. En gulnad och hoptorkad gammal man satt på en tjock sammetskudde med guldsnoddar och stirrade apatiskt in i elden.
En flicka klädd i en enkel, gammaldags klänning kom uppför trappan. Hon neg djupt framför mannen.
”Fru Barbara är här, herr Ulv”, sa hon.
”Visa henne in”, svarade herr Ulv med svag röst.
Hon neg igen och började gå mot dörren.
”Och bringa oss vin”, bad mannen.
”Ja, herr Ulv.”
Barnen såg fascinerade på. Herr Ulv hostade igen, ett hackande, kraxande läte. Joel lät för ett ögonblick blicken svepa över vävnaderna på väggen som porträtterade forntida hjältedåd i guldtråd och rika färger.
Flickan återvände med en silverbricka med en kanna och två pokaler, också de i silver. Hon följdes av en ståtlig kvinna praktfull, pälskantad mantel över en frasande sidenklänning med silverbroderier.
Flickan ställde ner brickan på det låga bordet framför herr Ulv, hällde upp vin och neg sedan djupt. Hon skyndade iväg.
Fru Barbara väntade tills flickans steg hade dött bort och skyndade sedan fram till mannen.
”Far!”
De omfamnade varandra och hon satte sig på en pall vid hans fötter. Han tog hennes hand i sin.
”Mitt liv är snart till ända”, sa han innerligt.
”Far, nej!”
Han klappade hennes hand.
”Vår herre har välsignat mig med ett långt liv. Och med dig. Jag kan inte be om mer.”
Fru Barbara började stilla gråta. Hennes far klappade hennes hand och famlade sedan efter något i sin ficka. Han höll fram en vacker ring.
”Du känner min ring. Dess krafter.” Han gjorde en paus, som om plötsligt osäker. ”Barbara, det finns ett skäl varför jag aldrig erkänt dig som min dotter. Det var för att skydda dig från Riddar Grim.”
Han sträckte fram ringen till henne. Den gnistrade i eldskenet.
”Det är också därför du är min utvalda som ringens väktare.”
Fru Barbara tog ringen och betraktade den där den gnistrade i eldskenet. Hon såg upp på sin far.
”Jag ska vakta den med mitt liv.”
”Riddarskatten!” viskade Sanna. Hon fortsatte att titta spänt på scenen framför henne.
”Skynda nu, min flicka”, bad herr Ulv.
Fru Barbara reste sig och omfamnade sin far.
”Farväl, far”, viskade hon med tårarna rinnande ner för kinderna. ”Farväl.”
Han kysste hennes kind och lösgjorde henne sedan varlig. Med ett sista leende föste han henne från sig. Hon såg ett ögonblick på hon och gick sedan med svepande kjolar. Hennes steg försvann nedför trappan. Mannen stirrade in elden och höjde pokalen.
”Jag svär inför Gud och allt som är rent och gott att du Grim aldrig ska komma i besittning av min ring!”
Han höjde pokalen och drack. Hans kropp skakades av en spasm. Han tappade pokalen och hans huvud gled slappt ner mot bröstet. På golvet rann vinet ut som nyspillt blod.
Bysen gjorde en snabb gest med handen och plötsligt var där bara ett tomt, kalt rum. Joel kände hjärtat bulta hårt i bröstet.
Sanna grävde frenetiskt i en ficka. Hon fick upp ett skrynkligt vykort och gav det till Bysen. Han betraktade fotot noggrant för att slutligen nicka.
”Den finns på fornsalen, i Visby”, sa Sanna upphetsat.
”Bra, då hämtar vi den”, Bysen hoppade förväntansfullt upp.
Sanna och Joel tittade på varandra.
”Det är inte riktigt så enkelt”, började Joel.
Bysen såg frågande upp från vykortet med ringen.
”Den är bakom lås och bom”, fortsatte Joel.
”Men vi måste ha den! Det är bara tre dagar kvar till midsommar. Får vi inte tag på Herr Ulvs ring och Tirfing nu, kan det dröja flera hundra år tills nästa gång vi kan besegra Grim”, utbrast Bysen.
Sanna och Joel tittade på varandra.
”Jag antar att vi får försöka komma på något”, muttrade Joel sakta.
