Museet var mörkt och svalt. Bara fönstren in mot innergården släppte in lite varmt solljus och en mysig Medelhavskänsla. Joel och Sanna hade dock inte tid att ens notera det. De hastade förbi glest befolkade salar med bildstenar och stenåldersgravar tills de kom till salen där ringen låg i sin monter.
De saktade ner precis utanför salen men ådrog sig ändå en sur, granskande blick av vakten som satt på en stol. Joel försökte svälja sin andfåddhet för att inte vakten skulle bli ännu mer misstänksam varför de verkade så flåsiga.
Joel och Sanna tittade på varandra och kom till en tyst överenskommelse. De vandrade omkring och låtsades intensivt intresserad av mynten från hela den i forntiden kända världen. De läste noggrant och länge skyltarna som beskrev vad som visades i montrarna, allt medan de förstulet såg sig omkring och försökte se om det fanns larm och videokameror.
Efter att ha uppbådat ett intresse för arabiska mynt som gränsade till suspekt, fortsatte de in till rummet där ringen tronade i sin monter i mitten av rummet.
Joel såg en man med vessleliknande utseende komma in i rummet de just lämnat och tyckte att han såg bekant ut, men hans tankar avbröts. Sanna ryckte honom i ärmen och pekade diskret på de massiva valvdörrarna. De var tjockare än vad Joel var bred.
Joel gick närmare och beundrade ringen. Han lät blicken glida till sidorna av ringens monter och såg elektriska kontakter sitta där. Han antog att det var ett larm.
Sanna armbågade honom i sidan och nickade upp i taket. Där i ett hörn satt en videokamera. Hon tittade ner igen och låtsades studera ringen intensivt.
”Det här är omöjligt!” väste hon lågt.
”Min mormor säger att inget är omöjligt”, viskade han tillbaka. Han fick plötsligt en idé och kvävde ett fniss. Han lutade sig mot Sanna och viskade i hennes öra.
En minut senare klev hon fram till den uttråkade vakten.
”Hej, det är en sak jag undrar över”, sa hon och log så sött hon kunde.
Han tittade upp.
”Här borta.” Sanna började gå mot en monter med arabiska mynt.
Vakten följde efter.
”Jo, jag förstår inte varför man grävde ner sånt här i marken”, sa Sanna oskyldigt.
”Jo, du förstår...” började vakten sin förklaring.
I det andra rummet Joel började undersöka montern och plötsligt sparkade han hårt på den.
”...var ett sätt att skydda sin förmögenhet när det var oroligt...” berättade vakten.
Larmet gick med ett öronbedövande illtjut. Både Sanna och vakten hoppade högt. Vakten stod som fastfrusen några sekunder innan han fick fart. Han rusade in i skattrummet tätt följd av Sanna just som valvdörrarna började stängas automatiskt.
Nedanför montern låg Joel och skakade som han fått en fet elektrisk stöt. Sanna kastade sig ner bredvid honom.
”Han har fått ett anfall!” skrek hon upphetsat.
Hon höll hans huvud medan vakten obeslutsamt stod och försökte komma på vad han skulle göra. Till slut rusade han bort till en väggmonterad telefon, halvt dold bakom en monter.
Tio minuter och tre förfrågningar om att ringa ambulans senare, hjälpte Sanna Joel ut på gatan. Hon höll honom med ett stadigt tag runt midjan med hans ena arm över sina axlar.
Så fort de kommit ut genom porten och ur synhåll för personalen, rätade Joel på sig och Sanna släppte sitt grepp. De log mot varandra. Sanna skrattade till.
”Jag blev faktiskt livrädd där ett tag. Det var så riktigt.”.
Joel skrattade. ”Jag har en klasskompis som får såna där anfall ibland, så det var inte så svårt.”
”Det såg läskigt riktigt ut i alla fall”, sa hon.
Joel kickade till en ölburk som låg i rännstenen.
”Tyvärr tror jag att du har rätt. Det verkar rätt omöjligt. Jag begriper inte hur vi ska komma åt den.” Han stannade. ”Jag sparkade till den där montern det hårdaste jag kunde. Och det hände ingenting, mer än att larmet gick.”
”Om man använder en hammare då?”
”Snarare en slägga. Men jag tror att varken du eller jag orkar svinga en slägga så hårt att det skulle göra någon skillnad”, suckade Joel nedslaget.
Sanna började plötsligt fnissa. Fnisset övergick till ett gapskratt medan Joel betraktade henne fulltständigt oförstående.
”Du... du... har ju en kriminell rumskompis som rånar folk på mobiltelefoner och slår ner dem”, stammade Sanna mellan skrattattackerna.
Joel började också skratta. Marcus var den ende han kände som någonsin stulit något och han hade inte ens tänkt på honom.
”Men hur ska vi få honom att hjälpa till?” frågade Joel, plötsligt allvarlig.
”Vi får väl ge honom ett erbjudande han inte kan säga nej till”, skrattade Sanna och lånade en replik från någon gammal gangsterfilm.
Fnissande gick de ner för gatan. Bakom dem kom en smal man med vessleliknande utseende ut från museet.
