Utanför Landshövdingsresidenset stod Lena och såg ut att vara på väg att explodera vilken sekund som helst.
”Såg ni det där?” Hon gestikulerade vilt mot residenset. ”De...de är ju inte kloka! Jag fattar inte hur de kan ha fått tillstånd att bygga rakt över Storråir” Hon var så arg att hon stammade.
Sanna och Joel nickade deltagande.
”Jag tror att Grim kan vara väldigt övertygande när han vill”, sa Joel lugnande.
”Må så vara, men det finns ju lagar”, fräste Lena.
På andra sidan gatan satte sig mannen som förföljt dem på en bänk. Han försökte se ut som en turist, maskerad med en smältande glass i handen.
Laura och Simon kom ut ur Landshövdingsresidenset. Marcus var en bild av leda där han traskade bredvid Simon med hängande huvud och axlar.
”Mamma, jag tror inte att Marcus vill följa med på fler av dina överraskningar. Inte jag eller Sanna heller för den delen”, sa Joel.
”Men varför inte då? Det var ju helt fantastiskt!” utropade Laura och såg på dem med tindrande ögon.
”Grim Galder är en stor man”, fyllde Simon i. ”När ni blir gamla kan ni berätta för era barn och barnbarn att ni träffat Grim Galder.” Simon lät nästan som han hade haft en religiös uppenbarelse.
Det var inte bara Lena, Sanna och Joel som tittade på honom. Marcus stirrade på sin far.
”Mår du bra?” frågade han misstroende.
”Bra?! Jag mår strålande! Vi ska alla idag och ikväll tänka på hur vi, var och en av oss, kan bidra till att Grims vision blir verklighet.”
Lena gav Simon en häpen blick och tittade sedan på Sanna och Joel.
”Jag förklarar sen”, sa Sanna lågt till henne. ”Är du vid ruinen imorgon?”
Lena nickade bekräftande.
Laura och Simon började gå i riktning mot parkeringen.
”Jo, det har jag ju inte berättat!” utropade Laura. ”Jag har fått jobb, också! Jag ska få chansen att arbeta med Grim Galder. Det är det mest spännande projekt jag någonsin fått chans att vara med om.”
Hon log så varmt att Joe var rädd att hon skulle koka över.
”Men mamma, de ska ju bygga ett hotell rakt över en fornlämning”, förklarade Joel resonabelt.
”Jo, men den kommer inte att röras”, kvittrade Laura. ”Den kommer att bevaras mycket bättre på det här sättet. Gravhögen blir ju en av de stora attraktionerna. Inget annat hotell kan stoltsera med något sådant.”
Joel och Sanna utbytte ett mörkt ögonkast. Laura tittade på Simon.
”Grim är en helt fantastisk entreprenör. Det är verkligen en man med visioner, eller hur, Simon?!”
Laura såg på Simon och han nickade entusiastiskt. Han öppnade munnen för en ny hyllingstirad, men Sanna hann avbryta honom.
”Jag tycker att han verkar otäck.”
”Grim?” svarade Laura lätt. ”Nej, då. Han kanske är lite intensiv, men det är många människor som är uppfyllda av en idé.”
”Ja, men det här är en sällsynt dålig idé”, muttrade Joel.
De var framme vid parkeringen och packade in sig i bilen. Joel lade märke till att Marcus inte knuffade honom lika mycket som vanligt, eller satte en armbåge i magen på honom. Det kanske skulle bli människa av Marcus också en vacker dag.
Simon lade i en växel och styrde kosan mot Strandridargården. Ingen av dem noterade bilen som startade och försiktigt gled efter dem med den vesslelike mannen vid ratten.
En timme senare kom Sanna och Joel in i sommarköket på Takstain där Thyra just dukade fram det sista till lunchen. Truls stod och tvättade händerna vid vasken. Han hade ett lite moln kring sig som luktade häst, ko och hö.
Thyra vände sig mot dem när de kom in.
”Grim ska bygga ett hotell över Storråir”, utbrast Sanna.
”Förlåt?” sa Thyra häpet, inte riktigt säker på att hon hade hört rätt.
”Vad är det för dumheter du säger, flicka?” frågade Sannas pappa.
”Grim ska..."
”Ja, ja. Vi hörde vad du sa, men så kan de ju inte göra”, konstaterade han.
”Landshövdingen var där och någon företagsgubbe och en massa journalister”, berättade Joel.
Thyra och Truls tittade på varandra. Thyra bet ihop käkarna.
”Nu är det banne mig nog”, sa hon.
Hon gick ut i hallen, satte sig vid telefonen och började ringa.
Flera mil därifrån parkerade mannen med det vesslelika utseendet sin bil utanför ett magnifikt 1400-tals hus i Visby. En grupp turister stod och såg beundrande på huset med dess stränga släta väggar, frodigt klättrande murgröna och klasar av blommande rosor. Mannen steg ut ur bilen och gick målmedvetet mot den massiva, tunga trädörren utan att ha en blick till övers för vare sig de frodigt blommande rosorna eller turisterna.
Det var mörkt, svalt och tyst inne i huset. Svarta järnhållare för facklor var inmurade i de massiva väggarna och sot markerade att de fortfarande användes. För tillfället lät dock en ensam, högt placerad spotlight mannen att ta sig fram till den stora vackert snidade trappan upp till nästa våning. Trappan var mörk av ålder. De nedslitna trappstegen var så breda att de fåtaliga besökare som släpptes in i huset brukade undra när och var så stora ekar hade fällts.
Trappan ledde upp till en magnifik sal som påminde om en medeltida kyrka. Det var mycket högt i tak. Från tjocka mörka takbjälkar hängde två enorma ljuskronor i metall ner, fyllda med tjocka vita ljus. De blyinfattade fönstren var smala och högt placerade. De sköt regnbågsfärgade strålar genom sina små bjärt färgade fönsterrutor ner på det antika polerade stengolvet.
I mitten av rummet stod ett enormt bord med höga, tunga utsirade stolar som såg mycket gamla ut. I en av dem satt Grim och stolen fick honom att se ut som en kung på sin tron. Han läste ur en tjock handskrift som låg på bordet. Bredvid sig hade han en guldpokal som han drack en stor klunk vin ur.
Ett harklande hördes från dörren och Grim tittade upp. Den vesslelike mannen stod i dörröppningen. Han slickade sig nervöst runt läpparna. Grim slog ihop boken med ett litet moln av damm.
”Stein. Du är tillbaka. Nå?” sa Grim med sin sträva, mörka stämma.
Stein gick fram till Grim över de tjocka orientaliska mattorna som prydde stengolvet och stannade darrande mittemot honom. Grim såg genomträngande på honom.
”Jag följde barnen till Fornsalen. De satte av larmet i skattsalen”, sa den vesslelike mannen med ett lätt nervöst stammande.
”Varför då? Tror herr polischefen att de försökte göra inbrott?” Han skrattar hånfullt.
”Jag tror sorken fick ett anfall av något slag”, sa Stein och försökte låta skärpt och professionell.
”Stavars har alltid varit svaga”, konstaterade Grim avfärdande.
Stein böjde på huvudet. ”Ja, herre.”
”Inget annat?” frågade Grim.
Mannen trampade nervöst på stället när Grim såg på honom.
”De åkte hem.”
Grim gav honom en blick och slog sedan upp sin bok. ”Du kan gå.”
Stein bugade djupt. ”Evig trohet, herre.”
Grim viftade bort honom och Stein backade ut.
