Lärka och Alv skrittade i maklig takt på stigen med Sanna och Joel på sina ryggar. Bredvid dem skuttade Vind in och ut mellan träd och grästuvor. Solen lekte bland de gröna bladen i skogen som omgav dem. Det doftade starkt av jord, varm kåda och blommor.
En glänta öppnade upp sig med ett stenröse i ena änden. Ett litet ansikte stack fram vid ljudet av hovslagen och en sekund senare klev Bysen fram från stenarna.
Han såg på medan barnen knöt upp tyglarna och lät russen gå lösa och beta av det saftiga gräset i gläntan. De kom fram till honom och hans ansikte mörknade när han såg deras bekymrade miner.
”Berätta!” kommenderade han och satte sig på en sten.
Tio minuter senare satt barnen med ryggarna mot några stora stenar och såg på Bysen som med sina korta ben stegade fram och tillbaka. Han fingrade tankfullt på sitt långa skägg. Plötsligt stannade han tvärt och såg på barnen.
”Det är tydligt att Grim har din mamma och Simon i sin makt, Joel. Liksom de höga herrarna.”
Han såg strängt på dem. ”Med Storråir i ett stort hus kan han bevaka Tirfing för evigt. Och han kan få alla som kommer dit att bli trälar under hans makt.”
Bysen drog igen i sitt skägg och tittade upp i skyn. ”Jag tror att Gotland har blivit för litet för herr Grim. Han såg rakt på barnen. ”Han måste stoppas nu, innan det är för sent.”
Han satte sig ner och flinade. ”Se så, berätta om ringen och hur vi ska komma över den.”
* * *
Joel var vaken när Marcus kom in deras delade sovrum för att lägga sig. Marcus klädde snabbt av sig med ilskna rörelser.
”Gud, vad det är dött här. Bada, sola, fula krukor och dammiga museer”, muttrade han.
Joel reste sig upp på armbågen. ”Det är ju bara för att du följer mamma och Simon i hälarna som en trött jycke.”
”Trött jycke? Jag?” Marcus fnös. ”Du menar att det skulle vara så mycket roligare att hänga med dig och din fästmö?” sa han föraktfullt.
”Hon är inte min tjej”, fräste Joel. ”Däremot är hon väldigt mycket roligare än mamma och Simon. Och vi träffar lite annat folk. Rätt udda typer, men man har i alla fall inte tråkigt med dem. ”
Marcus kröp ner i sängen.
”Visst”, sa han surt. ”Jag bara räknar dagarna tills vi får åka hem.”
Joel fnissade. ”Du måste räkna så att du blir helt utmattad. Du sover ju som en stock och märker inte att jag är ute nästan hela nätterna.”
Marcus vände sig tvärt om. ”Vad snackar du om?”
”Äh, du vill ju ändå inte”, sa Joel avfärdande. Han lade sig ner och drog upp täcket. Han väntade småleende på att Marcus skulle ta betet.
”Lägg av. Vaddå? Kom igen”, sa Marcus och försökte utan framgång att låta ointresserad.
”Äh, vi ska göra en grej imorgon natt. Men du vill nog inte följa med.”
”Du, jag följer med bara för att se vad det är för barnsligheter du tycker är kul”, snäste Marcus.
Joel log brett under täcket där Marcus inte kunde se honom.
Utanför fönstret började vädret slå om. När alla ljusen var släckta i Strandridargården och allt var tyst, drog molnen hastigt och hotfullt över den mörka himlen ovanför. I trädgården pilade mörka skuggor fram.
Sigrid var just på väg att somna när hon satte sig käpprätt upp i sängen. Hon stirrade på Gudbjörn.
”Varna den lille!” viskade hon panikslaget.
Joel vaknade av att någon slog på honom. Marcus snarkade lika högt som vanligt, så det var inte han. Sömndrucket satte han sig upp och stirrade på den lilla figuren som stod på hans säng.
”Troll! Du måste fly. Kom!” manade Gudbjörn.
Han kanade ner från sängen och sprang bort till den öppna garderobsdörren. Joel glodde fortfarande förvirrat på honom. Utanför sovrumsdörren hördes det otvetydiga tassande av en mängd bara fötter.
”Nu!” väste Gudbjörn.
Joel tog sig snabbt ur sängen och de få stegen bort till garderoben. Gudbjörn försvann in i garderoben och pekade på en fallucka i golvet. Joel tittade tveksamt på honom men fick fart när han hörde dörren öppnas med ett gnisslande. Snabbt ålade han sig ner i falluckan och hjälpte därpå Gunbjörn ner.
Plötsligt stack ett troll ner huvudet. Med ett vrål stack Gudbjörn honom med en rostig gaffel, stor som ett spjut i hans händer. Trollet började ryka och upplösas. Joel slog igen luckan och låste den med en gammal planka. De hörde flera troll som försökte slå sig igenom luckan i den plötsliga tystnaden när Marcus slutade snarka.
Med Gudbjörn som guide kröp Joel fram under huset. Gudbjörn kom till en liten dörr. Han stack ut huvudet och visslade. Bakom dem hördes dunkningar och ett brak när plankan gav efter. Vind dök upp som en vålnad ur natten. Gudbjörn gav Johan en järnstång.
”Här! Bysen är vid stenen. Nu. Fort. Vind skyddar dig”, sa Gudbjörn hastigt.
Joel kastade sig ut från husgrunden som en sprinter och rusade mot stenen. Trollen upptäckte honom och följde efter som smidiga skuggor.
Vind attackerade med morrningar och hugg och lyckades ge Joel ett försprång. Det räckte inte långt. Trollen var över honom och runt honom. Deras dreglade anleten stank fränt och hjärtat frös i hans kropp när den förste fick tag i honom. Han ryckte sig loss, men snubblade och medaljongen åkte fram från sitt gömställe under hans pyjamastopp.
Plötsligt backar trollen fort när de fick se medaljongen. De som stod närmast honom föll och började ryka. Tyst slank de övriga iväg i mörkret.
Bysen materialiserade sig med ett järnrör i handen. Handtaget varr ordenligt omlindat med trasor. Oroat betraktade han de flyende trollen.
”De brukar aldrig våga gå in i människoboningar”, sa han dystert och såg bort i mörkret. ”Grim!”
Joel såg ljus tändas hastigt i Strandridargården.
”Jag måste gå tillbaka. De kommer undra vart jag är”, sa han.
Bysen nickade. ”Jag tror inte att de kommer tillbaka inatt. Nu när trollen vet att du har medaljongen blir det inte lika lätt för Grim att få dem att attackera dig.” Han räckte över järntenarna han höll i händerna. ”Ta de här. Järn är bästa vapnet mot både bysar och troll.”
Joel tog emot dem.
”Jag och di sma kommer att vaka över dig”, sa Bysen.
Joel log och sprang lätt över gräsmattan. Han kom just fram till ytterdörren, som stod på vid gavel, när Laura dök upp. Hon höll fortfarande på att knyta sin morgonrock och såg väldigt yrvaken ut.
”Jag tror vi har haft inbrott!” utropade hon. ”Vi hörde alla att det var folk i huset.” Hon tittade plötsligt på honom som hon insåg att han var utanför huset. ”Har du sett något? Vad gör du här ute?”
”Tjuvarna är borta, mamma”, sa Joel.
Simon steg ut på förstubron med en bekymrad rynka mellan ögonen.
”Jag har tittat överallt, men jag kan inte hitta någon. Det verkar tack och lov som inget blev stulet.”
”Joel skrämde iväg tjuvarna”, sa Laura.
Joel undrade i sitt stilla sinne hur hon kommit till den slutledningen, men insåg att försöka förklara att han blivit attackerad av troll inte skulle låta särskilt trovärdigt.
”Såg du dem? Kan du ge signalement?” frågade Simon.
Joel skakade på huvudet. ”Jag hörde ljud så jag gick upp, men de hörde mig och stack. Jag såg bara ryggarna på dem när de sprang iväg”, ljög han och nickade mot vägen.
”Jag tar och ringer polisen. Det kan ju vara någon liga som härjar”, sa Simon bekymrat. Han gick in i huset för att ringa.
”Gå och lägg dig igen”, manade Laura.
Han gick förbi henne utan protest och försökte dölja de två armeringsjärnen han hade i handen. Marcus stod i dörröppningen till deras rum och såg tvivlande på Simon som med fast och hög stämma förklarade detaljerna i inbrottsförsöket för den lokala polisjouren. Han såg ännu mer misstänksamt på Joel.
Joel slank in i deras gemensamma rum och lyckades dölja järntenarna i sängkläderna samtidigt som han lade sig i sängen. Marcus stängde dörren och lutade sig mot den med armarna i kors. Han gav Joel en så lång och värderande blick att Joel började undra om han inte behövde järntenar för att försvara sig mot Marcus snarare än några troll.
Joel kände att det fortfarande luktade efter trollens besök, en frän stickande odör. Han hoppades att Marcus inte märkte den.
”Du kanske kan slå i pappa och Laura någon historia om inbrottstjuvar, men inte mig. Vad var det där för något?”
”Vad menar du?” sa Joel lätt och försökte dölja sin nervositet.
Marcus tog sina nästan en och nittio och klev mot Joel.
”Jag menar, vad var det där? Och varför smet du in i garderoben, men kom inte ut samma väg?”
Joel hade trott att Marcus sovit sig igenom större delen av trollattacken, men så lycklig lottad var han naturligtvis inte.
”Joel, jag vaknade av att något svart, dreglande och stinkande står över min säng tillsammans med sina lika svarta, dreglande och stinkande kompisar.”
Marcus tornade över Joel i sängen och nitade fast honom med blicken. Joel tog sats.
”Det var troll. De försökte döda mig. Får jag sova nu?”
Han mer hörde än såg Marcus flämta medan han vände på sig och drog täcket över huvudet.
