Ekan kom glidande in i grottkammaren. Här och var reste sig murar med stora stenar upp mot ovanjorden. Ett svagt ljus slog ner i en smal stråle från en av väggarna.

”Vi är mitt under Santa Karin vid Stora torget. Ni tar er upp genom den gamla brunnen där.” Bysen pekade mot ljuset.

”Ni?” ekade Marcus.

”Jag kan inte följa med. Grim skulle känna min närvaro direkt. Gå nu.”

Försiktigt, en och en, tog de sig ur ekan och gick mot ljusstrålen. Den kom från ett hål i väggen. Joel och Marcus stack in huvudena. Nertill hördes vatten klucka. Vatten som droppade från sandstenen i brunnens väggar fick den sammetssvarta ytan att skimra och dansa. De såg uppåt mot ljuset som var rutigt.

”Bysen sa inget om något galler?” muttrade Marcus.

”Det finns en stege”, sa Joel och nickade mot de rostiga järnkramporna som satt i väggen.

”Toppen”, muttrade Marcus och såg skeptiskt på dem. ”Jag får väl klättra upp och se om vi kan ta oss ut.”

Joel drog ut huvudet så att Marcus kunde komma in. Marcus tog ett djupt andetag och grabbade tag i två rostiga järnhandtag. Med en kraftansträngning lyckades han få in benen i brunnen utan att ramla ner i vattnet.

Någon minut senare syntes två händer komma upp ur brunnsgallret som var infattat i en rund murad stenkrans. Brunnen låg i ett litet stenrum där taket hade försvunnit för länge sedan och det första tidiga morgonljuset tittade in. Marcus försökte lyfta gallret men ingenting hände. Hans fingrar stack upp när de trevade för att känna om det fanns något lås eller annan fastsättningsanordning, men han hittade inget.

”Hur går det?” väste Sanna lågt nedanför, hennes röst förstärkt av brunnen.

”Gallret sitter fast”, väste Marcus tillbaka.

Hans ansikte blev synligt för ett ögonblick när han ändrade position och satte axeln mot gallret. Han var stilla för ett ögonblick och sedan tryckte han allt vad han orkade. Ett skrapande gnisslande hördes och brunnslocket lyfte på sig en halv centimeter, men sedan orkade inte Marcus längre. Med ett slammer ramlade gallret tillbaka igen.

”Det väger ton!” flämtade Marcus.

”Kan du få upp det?” viskade Lena.

”Jag ska prova ett annat sätt”, viskade han.

Återigen satte han skuldrorna mot gallret och lyfte men den här gången lyfte han och rörde sig sedan. Gallret gnisslade och skrapade sedan mot stenmuren med ett skärande ljud. Centimeter för centimeter fick Marcus gallret att glida över på stenen. Han släppte för ett ögonblick och vilade, sedan tog han tag i det med händerna och släpade det åt sidan ett ännu mer skärande ljud.

”Det är öppet!”, väste han triumferande.

”Du kan nog prata normalt. Du har redan väckt halva stan”, sa Sanna med ett fniss.

Marcus ålade sig igenom öppningen han skapat. De andra kom snabbt efter. Tillsammans hjälptes de åt att lägga tillbaka gallret.

De kom ut i långskeppet på Santa Karins kyrkoruin och stannade för ett ögonblick. Det var en vacker syn. Gryningssolen lyste mjukt upp de höga stenvalven som sträckte sig uppåt med den blå skyn som tak. Murgrönan växte frodigt på de vittrade stenmurarna och golvet var täckt av en mjuk gräsmatta.

”Vi måste skynda på”, manade Lena. ”Vakterna börjar sin rundtur snart.”

Sanna kikade runt hörnet på kyrkoruinen. Stora Torget låg öde så när på några måsar som festade på gårdagens skräp. Hon rundade hörnet, följd av de andra.

De gick snabbt och förstulet ned mot Almedalen förbi sovande hus och stängda affärer. Strax gick de förbi ingången till Gotlands Fornsal. Lena stannade vid en liten obemärkt dörr och låste upp den.

Marcus tittade för ett ögonblick på dem. I ena handen höll han en kofot och med den andra satte han på sig Bysens mössa.

”Lycka till”, sa Joel.

Marcus log och vände mössan ett halvt varv. Plötsligt var han borta.

Inne på Fornsalen letade Marcus sig osynlig upp från den lilla personalingången och ut till utställningssalarna. Han kom fram till skattrummet som var förseglat med sina tunga valvdörrar. Utanför stod en stol, just den stol som vakten brukade använda. Den knakade till och gungade sedan bak på två ben under sin osynliga börda.

En halvtimme senare hördes tunga steg och rasslet från stora nyckelknippor. Stolen gungade ner på fyra ben och några lätta tassanden hördes när Marcus smög iväg till ett hörn.

Två vakter med morgontrötta ansikten kom in och låste upp valvdörrarna. De gick in i skattrummet och inspekterade noggrant att allt var på plats.

”Skattrummet öppet och inspekterat. Allt klart”, rapporterade den äldre av de två vakterna i telefonen i hörnet. ”Vi går vidare.”

Deras steg ekade genom de folktomma lokalerna och dog så småningom ut. Några minuter gick förbi. Plötsligt krossades montern med ringen. Glassplitter yrde åt alla håll och larmet tjöt med öronbedövande volym. De tunga valvdörrarna började majestätiskt slutas.

I montern glittrade allt glassplitter på den mörka sammeten, men mest glittrade herr Ulvs vackra ring. Tills den oväntat försvann i tomma intet.

Några morgonpigga turister stannade och glodde när två polisbilar tvärnitade utanför Fornsalen. Poliserna kastade sig ur bilarna och sprintade uppför trapporna. Larmet hördes ut på gatan men volymen ökade mångfalt när en av poliserna slängde upp ytterdörren för att släppa in sina kollegor. Fler och fler människor flockades för att se om något spännande skulle hända.

På andra sidan gatan låg ett igenbommat café. Halvt dolda av en stapel med plaststolar stod Lena, Sanna och Joel och iakttog händelserna.

Inne på fornsalen knappade en upphetsad vakt in en kod och nickade till två poliser som stod beredda med dragna vapen. Valvdörrarna öppnades med ett lågt dån och poliserna pekade runt med pistolerna för att täcka alla möjliga vinklar en brottsling skulle kunna tänkas finnas i. Till deras och vakternas stora förvåning och besvikelse var rummet helt tomt.

”Ringen! Den är borta!” utropade den yngre av vakterna.

”Karlson! Brandt! Sök igenom museet!” beordrade den polis som hade mest guld på uniformen.

Två av poliserna hastade iväg för att leta efter brottslingar.

”Är något mer stulet?” fortsatte poliskaptenen.

Vakterna inspekterade snabbt rummet tillsammans med poliserna utan att hitta något mer som var borta. De skyndade vidare efter Karlsson och Brandt.

I skuggspelet på en vägg syntes inte fyra, utan fem, skuggor skynda i riktning mot utgången.

Lena och barnen satt och såg på när en av vakterna upphetsat diskuterade med en polisman.

”Jag tycker att ni långsamt ska gå härifrån”, sa en röst plötsligt. Rösten var märkvärdigt lik Marcus röst, men han stod inte att finna någonstans. De promenerade dock sakta bort från fornsalen.

En port i ett högt plank stod öppen och innanför skymtade brödbackar, trasiga plaststolar och andra resturangpinaler. Joel såg gatan upp och ner och smet sedan in genom porten. De andra följde efter.

Plötsligt stod Marcus där bredvid dem med ett brett leende.

”Var så god!” sa han stolt. Han höll fram ringen.

”Du gjorde det!” utbrast Joel.

Sanna tog ringen och satte den på sitt finger. Den passade precis.

”Och den där lämnar ni tillbaka när det här är över”, manade Lena.

Sanna nickade distraherat medan hon beundrande betraktade ringen på sitt finger.