Det var kallt och fuktigt. Joel slog upp ögonen och det var mörkt. En unken doft slog emot honom. Hans ögon vande sig och han började kunna urskilja var han var. Runtomkring honom var urgröpt jord, stenar och grova rötter. Från taket hängde fina rötter som en häxas hår. Golvet var stampad jord där gammal halm och mossa var kringspritt. Från en hög med halm kom djupa snarkningar och Joel kunde urskilja en lång siluett. Från ljudet att döma sov Gäraregaiti som en stock.
Joel kände något strama runt fotleden. Han tittade ner och såg en tjock ärgad kedja som förband hans vrist med en stor sten. Han undersökte den och insåg att även om den såg gammal ut så verkade den inte svag någonstans.
För att försäkra sig om det, ryckte han i kedjan. Stenen flyttade sig inte en millimeter. Bojan satt tätt intill huden på hans fotled och det fanns inte en chans att han skulle kunna slinka ur den.
Gäraregaitis snarkningar fick jorden att vibrera och skapade små minilaviner av sand som rasslade ner. Joel insåg att ingen någonsin skulle kunna hitta honom nere i den här jordhålan. Han visste ju inte ens var han var.
Hopplösheten kom som ett mörkt moln och lägrade sig över honom. Den göddes av rädslan för fortsättningen.
Gäraregaiti hade knappast tagit honom för sitt eget höga nöjes skull, utan för någon som Joel verkligen fasade. Stilla började tårarna rinna nedför hans kinder och han kände sig mer ensam än någon gång tidigare. Till och med mer ensam än när mamma berättade att pappa inte fanns mer och att han aldrig skulle komma hem igen.
Gäraregaiti satte sig plötsligt rakt upp och tittade på honom med sina små röda ögon.
”Spar dina tårar till jag ger dig till husbon. Då får du nåt att grina över”, skrattade han rått.
Joel flämtade till. Det var inte bara på grund av vad storbysen sa och tanken på vad Grim skulle göra med honom, utan också på grund av stanken som kom från Gäraregaiti och gjorde honom alldeles yr och illamående.
Instinktivt tog han tag i sin medaljong. Gäraregaiti stirrade på den och Joel kunde inte hjälpa det. Hans ögon fylldes av tårar. Det var tårar av ensamhet och tårar av hopplöshet. En tår föll på medaljongens blanka kristall och helt plötsligt började den lysa, först svagt och sedan allt starkare.
Medaljongens märkliga ljus lyste upp Joels ansikte och det förändrades från hopplöshet till beslutsamhet.
”Släpp mig.”
Gäraregaiti fortsatte skratta sitt råa skratt, men det tonades sakta ner. Han stirrade på medaljongen och skakade på sig, som för att skaka av något osynligt.
Han tog ett hastigt steg framåt och höjde sin tjocka arm för att slå. Joel såg honom rakt i ögonen. Gäraregaiti hejdade sig och stod som förstenad ett ögonblick. Han höjde armen ännu mer som om han kämpade emot.
Joel tog ett snabbt steg bakåt och en ljusstråle slog ut ur medaljongen. Gäraregaiti vrålade och ramlade ihop.
Medaljongen lyste allt starkare.
Joel såg ut att växa och det strålade om honom. Han såg ner på Gäraregaiti.
”Du är min nu.”
Storbysen skakade och krälade framför honom.
”Ja, herre. Gör mig inte illa.”
Joel skakade på huvudet.
”Det är Grim som gör folk illa”, sa han.
Gäraregaiti skakade och ynkade men tittade långsamt upp med ett yrvaket uttryck.
”Jag vill ha ditt ord”, sa Joel mjukt.
Deras blickar möttes och Gäraregaiti verkade näst intill hypnotiserad av Joel. Han drog ett djupt andetag och sänkte pannan mot marken.
”Jag svär dig evig trohet, herre.”
Driven av en inre instinkt tog Joel av sig medaljongen och vidrörde kedjan med den. Kedjan med sin fotboja föll av honom. Förundrad betraktade Gäraregaiti honom.
”Visa vägen ut”, kommenderade Joel, men använde en mild ton.
Storbysen sprang före Joel och kastade nervösa men vördnadsfulla blickar på honom över axeln.
* * *
Joel såg ut över klinten där Storråir reste sig. Det var en ljuvlig dag med slösande sol och svalor som pilade mot den kornblå himlen. Bakom honom stod Gäraregaiti och trampade nervöst som en ängslig hund.
Joel hörde Bysens ord i sitt huvud: ’På natten är de vakna och på dagen sover de. Det är farligt när vi än gör det, men allra farligast på dagen.’
Joel drog ett djupt andetag och började beslutsamt gå mot högen. Gäraregaiti stirrade förfärat efter honom.
”Farligt, herre, farligt. Vi ska gå härifrån”, gnällde Gäraregaiti.
”Kom hit”, sa Joel. Han pekade vid sin sida men varken vände sig om eller slog av på takten. Gäraregaiti var i kapp honom med några långa steg.
”Vi ska in i högen och du ska stoppa allt och alla som försöker hindra oss, förstått?” fortsatte Joel.
”Ja, herre. Men vi borde gå här ifrån. Nu”, gnydde storbysen.
”Inga men.”
”Nej, herre.”
Vid högen stannade Joel obeslutsamt. Han mönstrade den på den från ena sidan till den andra.
”Var är ingången?” frågade han.
”Vet inte, herre.”
”Det måste ju finnas en”, muttrade Joel.
En solstråle reflekterades i medaljongen och föll på högen. Plötsligt började det ryka just på den fläcken. Röken tilltog och ett vilt tjut bröt den idylliska sommardagen.
Joel flinade.
Han började rikta medaljongen mot flera ställen på högen och överallt där solljuset reflekterades började det ryka. Troll vällde plötsligt upp ur högen.
Gäraregaiti stod som en fastvuxen fura. Joel gav honom en blick.
”Men gör nåt då!” utbrast han.
Gäraregaiti störtade framåt och slog sig en väg mot högen. Han var dubbelt så stor som trollen och enbart tyngden och längden på hans knytnävsförsedda arm gjorde att en del av de smartare trollen tvekade.
Joel gick beslutsamt i hans fotspår och fram till mitten av stenhögen där myllret av troll var som tätast. Han använde sin medaljong för att ta hand om de svarta dreglande bestar som lyckades ta sig förbi Gäraregaiti.
Med Gäraregaiti som eftertropp steg Joel ner i högen via en trång, ojämn stentrappa. Det var mörkt men medaljongen lyste upp de smala gångarna som var byggda av stora stenblock staplade på varandra med millimeterprecision.
Ljuset från medaljongen stoppade trollen från att kasta sig över dem från korsande gångar. De skyggade helt enkelt bort från det vita rena ljuset som om det vore rena döden.
Joel, som var liten även för att vara elva, hade inga problem att snabbt ta sig fram i den trånga stenlabyrinten, men den var inte byggd för en ovanligt stor storbyse. Gäraregaiti fastnade gång på gång och fick pressa sig framåt.
De avancerade försiktigt, på helspänn. Grå spindelväv hängde från taket som ond rök och Gäraregaiti var snart täckt av den. Luften blev allt tjockare och förvandlades knappt märkbart till tjock grå dimma. Snart såg inte Joel handen framför sig. Han snurrade runt men allt var tjock grå dimma.
”Var är du?” viskade Joel.
”Här, herre. Här, men...”
En vägg gick in i honom. Joel kastades nästan till marken när Gäraregaiti marscherade på honom.
”Försiktigt!” ropade Joel och försökte få tillbaka andan.
Han kände en stor hand som försiktigt trevade och lyfte upp honom på fötter.
”Stå still”, kommenderade Joel.
Han tog ett fast grepp om Gäraregaiti och rörde sig sakta framåt med handen utsträckt. Med storbysen som centrumpunkt gick han i en cirkel.
”Va? Vad är det här? Väggarna borde vara här”, utbrast han.
”Trolldom”, gnällde Gäraregaiti.
Joel sträckte ut deras förenade armar och gjorde nu en vid cirkel, så långt från storbysen han kunde. Han försökte hitta en vägg att nudda.
”Väggarna är borta”, konstaterade han klentroget.
Gäraregaiti gnällde oroat. Joel tog storbysen i handen och så gick de framåt men det var som de rörde sig i en stillastående evighet. Inget förändrades trots att de gick och gick. Han stannade och fattade tag om medaljongen. Han knep ihop ögonen och försökte koncentrera sig allt vad han kunde, utan att veta om det var så man gjorde.
”Hjälp mig. Visa vägen”, sa han högt och tydligt.
Uppenbarligen hade han gjort något rätt. Medaljongen började lysa och han fortsatte framåt med Gäraregaiti i ett fast grepp. Plötsligt klev de ut från en vägg av dimma och in i stentunneln igen. Joel drog ett djupt andetag och stirrade på väggen av dimma.
”Wow”, andades han långsamt.
”Tycker inte om det här”, kinkade Gäraregaiti.
”Och du tror att jag gör det?” Joel tittade på dimman och sedan på vägen framåt. ”Men vi måste framåt. Jag tänker inte gå igenom det där igen.”
De fortsatte försiktigt framåt. En lång raka sträckte sig framför dem. Joel ökade takten något. Just som han satte ner foten på en stor sten hördes ett olycksbådande rasslande. Joel tittade upp och såg en stor järngrind svänga ner från taket.
”Se upp!” skrek han.
Han kastade sig bakåt, bredvid Gäraregaiti. Storbysen var för långsam och fick järngrinden rakt i bröstet. Han föll bakåt som ett vindfälle.
Joel, som låg på golvet, stirrade sträckslaget när grindens vassa piggar kom farande över hans ansikte med någon centimeters marginal till nästippen. Grinden svängde tillbaka och pendlade fram och tillbaka med långsamt avtagande hastighet.
Så snart grinden hade stannat, kastade sig Joel fram till Gäraregaiti som låg raklång på stengolvet.
”Hur gick det?” frågade Joel.
Gäraregaiti stönade.
”Är du okej?” Han kände försiktigt på storbysens bröst.
”Ont”, gnydde Gäraregaiti.
”Jag vet, men vi måste vidare. Kom.”
Pojken försökte hjälpa storbysen att resa sig och Gäraregaiti tog sig långsamt upp på fötter. Han stod halvt hukad med en stor hand pressad över bröstet. Joel tog honom i armen och föste honom sakta framåt.
Joel var på helspänn och spanade efter ytterligare faror bland spindelväven och de kvadratiska stenblocken. De fortsatte tunneln framåt och sedan ner för en smal trappa. Vid trappans fot låg en ännu smalare och lägre tunnel. Storbysen fick huka sig för att inte slå i taket. Joel släppte Gäraregaiti och gick framför honom för det fanns inte plats för dem båda i bredd.
Plötsligt kändes det som han sjönk. Genom stengolvet. Oförstående tittade Joel ner på golvet och såg sina ben sjunka allt hastigare genom stenen.
”Hjälp mig!”
Han sträckte händerna efter storbysen. Gäraregaiti stannade och såg på honom. Hans ögon glimmade ondskefullt till och hans ansikte drogs i en hånfull grimas när Joel sjönk allt snabbare.
”Hjälp!” skrek Joel i panik med bultande hjärta. Stenen räckte honom upp till bröstet och det kändes som den skulle krossa hans bröstkorg och klämma ut all luft ur lungorna.
Gäraregaiti bara såg på honom, fastfrusen.
”Du lovade”, ropade Joel.
Han hade sjunkit ner till armhålorna och Gäraregaiti vaggade obeslutsamt fram och tillbaka. Just som stenen nådde upp till Joels haka, kastade sig Gäraregaiti framåt och grep tag i Joels hand. Med ett snabbt ryck seglade Joel upp i Gäraregaitis famn. De stirrade varandra i ögonen.
”Evig trohet, herre”, sa Gäraregaiti.
”Glöm inte det.”
”Jag kom ihåg.”
Joel fnös skeptiskt och Gäraregaiti satte ner honom. Joel tog ett djupt andetag och såg på den smala stenen invid väggen av tunneln. Han tog ett fast tag i Gäraregaitis hand.
”Och nu håller du i”, kommenderade han.
”Ja, herre.”
Joel testade försiktigt stenen med ena foten som om han gick på förrädisk is. Den höll. Han rörde sig försiktigt fram till nästa sten. Den höll. Gäraregaiti följde vaksamt efter.
Efter några nervösa minutrar i stengången, klev Joel och Gäraregaiti ut i en enorm stensal. I mitten, på en bädd av sammet, guld och ädelstenar låg en man. Det såg ut som han sov. Han var klädd i en ålderdomlig krigarrustning i blankpolerat järn med vackra inslag av guld, silver och brons. Ett slagsvärd i en juvelprydd skida låg på hans bröst och han höll det i ett fast grepp med båda händerna runt fästet.
Joel och Gäraregaiti närmade sig försiktigt. Gäraregaitis ögon glittrade när han fick syn på alla vackra guldmynt och ädelstenar. Han böjde sig för att plocka upp några.
”Rör inget”, varnade Joel.
Gäraregaiti hoppade till av ordern och såg skamsen ut. Joel tittade på mannen. Joel sträckte försiktigt ut ett finger och rörde den sovande mannens kind.
”Han är alldeles kall”, konstaterade han.
”Agnatyr. En värdig motståndare”, sa Gäraregaiti.
Joel kastade en blick på honom. Joel hade vetat att Gäraregaiti var gammal, men inte så gammal.
Han vände sig mot Agnatyr igen och stack ett finger i hans sida mellan kanterna av rustningen. Mannen reagerade inte. Joel klättrade upp på bädden för att nå ordentligt. Han greppade svärdet. Försiktigt började han göra loss det från mannens grepp.
Plötsligt slöts en hand runt Joels hals. Den stilla kroppen reste sig som en fällkniv och Joel stirrade in i ett par isblå ögon.
”Ta Tirfing och nedkämpa den onde”, sa Agnatyr.
Han lade sig ner igen. Han släppte greppet om svärdet Tirfing och hans armar rörde sig långsamt ner till hans sidor. Varken Joel eller Gäraregaiti andades. De stirrade på den orörliga kroppen. Långsamt sträckte Joel ut handen och lyfte Tirfing.
