Bysen satt uppflugen på en bänk i Thyras sommarkök och var en bild av bedrövelse. Hans underläpp plutade och hans öron slokade uppgivet.
Runt köksbordet satt Thyra, Sanna, Lena och Marcus tysta. De betraktade honom som om de med ren vilja försökte tvinga ur honom en plan. Bysen slog uppgivet ut med armarna.
”Jag vet inte hur vi ska rädda honom. Ingen har någonsin rått på Grim eller hans knektar. Jag trodde, jag trodde att Joel var den som...” Hans ansikte drog ihop sig som till gråt.
Dörren slogs upp med ett brak och Gäraregaiti tornade upp sig ända upp till taket. Församlingen i köket drog ett kollektivt andetag av skräck och stirrade upp på hans råbarkade yttre med vilt stripigt hår och sönderrivna kläder som var täckta av ett tjockt dammlager.
Joel klev förbi storbysen in i köket med svärdet i handen.
”Stäng dörren”, kommenderade han.
Gäraregaiti svansade runt och stängde dörren försiktigt.
Med en klang av metall lade Joel Tirfing på köksbordet.
”Joel, du...du...”
Sanna studsade upp och kramade honom. Snart var han omfamnad av dem alla.
* * *
Inte så långt från Storråir låg en glänta omgiven av gravhögar och höga mäktiga ekar. Facklor nedstuckna i jorden flammade dolskt och kastade långa hotfulla skuggor. En källa glittrade i fackelljuset där den bubblade upp vid foten av ett stort träd. I mitten av gläntan var gräset bränt till aska i en cirkel och ett stort pentagram ritat med krita.
Den stora hingsten stod med Grim inne i pentagrammet. Han var inte lugn som tidigare utan lyssnade nervöst på suckandena, stönandena och de mörka rösterna som hördes från alla håll.
Grims följeslagare iklädda långa kåpor skred sakta upp till mannen i mitten av pentagrammet. De ställde sig i en cirkel runt pentagrammet. Efter dem följde en rad med enorma storbysar som bildade ytterligare en ring och ytterst, en tjock mur av troll.
Grim strödde ut ett svart pulver i pentagrammet.
”Ateh. Malkuth. Ve-Geburah. Ve-Geburah. Le-Olahm. Agusita”, muttrade han.
Pentagrammet började brinna och Grim höjde armarna.
”Bagabi laca bachabe”, skrek han. ”Lamac cahi achababe! Kareli Stavar!”
Med sitt stora svärd skar han sig i handleden. Blodet började droppa ner på runorna i pentagrammet för att snart börja strömma tillbaka in i honom, svart och tjockt, tillsammans med blixtrande blå eld.
”Kareli Stavar!” ropade de församlade människorna, bysarna och trollen, och en skog av svärd höjdes mot natthimmeln.
* * *
På gårdsplanen hos Taksteins hade hjältarna samlats. De var så förtvivlat få jämfört med Grims styrkor. Bara Bysen, Marcus, Lena och Gäraregaiti stod där.
Sanna skred ut från huset med Joel bredvid sig. Hon såg ut som en prinsessa i sin vita spetsklänning med kronan på huvudet och ringen på sitt finger. Joel höll Tirfing i ett fast grepp. Thyra och Truls kom efter dem ut på gårdsplanen.
”När vi nu går i strid måste vi göra det med kärlek och godhet i våra hjärtan. Hat, ilska och illvilja är Grims vapen”, sa Bysen och såg på strängt på dem.
”Grim sprider sin svarta magi över hela ön i kväll, men vi måste vinna annars är allt förlorat”, sa Joel.
De tittade alla allvarligt på varandra.
”Nu gör vi det”, utropade Marcus.
Ledda av Bysen, marscherade de ut från gårdsplanen mot den stora striden. Vind dök plötsligt upp och anslöt sig till dem. På hans rygg satt Di smas unga kämpar med pilbågar i händerna.
”Vart ska vi?” viskade Joel till Bysen.
”Det finns bara en plats. Heden där Grim nedkämpade Agnatyr.”
Heden låg inte långt från Storråir och sluttade ner mot det mörka havet där ursinniga vågor piskade stranden. Joel tappade andan när han såg vad som väntade dem. Grim stod i mitten av en stor armé av stora bysar så urgamla att de mest liknade vandrande furor. Mängder av dreglande svarta troll krälade vid deras fötter.
Grims tunga guldsmycke hängde runt hans hals och han höll sitt slagsvärd berett i handen. Vid hans sida hade en annan storbyse tagit Gäraregaitis plats.
På en osynlig signal vällde Grims armé fram. Grim själv satte kurs mot Joel. Joel och Sanna tittade på varandra. Ingen av dem kunde komma på något att säga så de bara log nervöst mot varandra.
Joel lyfte Tirfing och började gå mot Grim. Sanna marscherade vid hans sida med kronan på huvudet och handen med ringen lyft. De andra höll sina järntenar beredda och följde dem mot den stora armén.
Joels medaljong pulserade ljus och tillsammans med ringen och kronan kastade den ett skyddande sken runt dem. Trollen vek nervöst undan. Storbysarna var inte så lättskrämda utan började svinga händer och klubbor, först mot Marcus, Lena, Thyra, Truls och Gäraregaiti som inte var lika skyddade av den magiska kraften.
”Nä, nu!” hörde Joel Marcus ilsket utropa.
I ögonvrån såg han hur Marcus fällde en storbyse med ett bra placerat stick med sitt armeringsjärn. Marcus och Gäraregaiti hade placerat sig som sidoforwards på var sin sida snett bakom Joel och Sanna. Truls, Lena och Thyra höll sig däremot bakom dem alla och skyddade dem från att bli tagna i ryggen.
Di sma på Vinds rygg sköt järnpilar på trollen och fick snart förstärkning av andra små kämpar på ryggen av fåglar.
Över slagfältet hördes Grims utslungade trollformler och jorden exploderade i eld och stoft där hans blixtar träffade. Kraften i ringen, kronan och medaljongen var dock för stark och stoppade magin som en osynlig vägg. Blixtarna gled av och ställde istället till med stor förödelse bland troll och onda bysar.
En jättebyse, nästan förstenad av ålder, verkade helt strunta i det magiska ljuset runt Joel och svingade en enorm påk. Joel höjde Tirfing och svärdet låg lätt hans händer. Han mötte jättebysens påk med svärdsklingan och påken exploderade i träflis. Joel fortsatte hugget nedåt och spetsen på Tirfing skar in i jättebysens mage. Han bölade och började ryka för att plötsligt explodera i grönt ljus. Joel insåg att jättebysen verkligen hade gått upp i rök för det fanns inte minsta spår av honom.
Ytterligare en stor ond byse gick till angrepp och han var efter sin kamrats öde, mycket mer vaksam. Han hade en klubba i varje hand och vevade på som en väderkvarn med racermotor. Joel kom sig med för att ducka och retirera. Till sist lyckades han utnyttja sin litenhet och dök under storbysens vänstra arm och rände Tirfing snett upp mot Storbysens hjärta.
Joel hann knappt dra ut Tirfing innan Storbysen föll som en brinnande fura och sedan försvann i en grön blixt.
Han såg en klunga med troll attackera Sanna och hon backade medan hon vidrörde dem en efter en med ringen. Röken började bölja runt henne när trollen upplöstes.
Han hade inte tid att titta länge. Nästan automatiskt höjde han Trifing och högg ner nästa våg av troll som anföll.
Trots deras segrar så började Grim och hans armé pressa tillbaka Sanna, Joel och de andra. Bysarna och trollen var helt enkelt för många.
Grim svor en trollformel och ett stort stycke med silvertyg dök upp i hans hand. Han slängde det till två enorma bysar. De tog tyget emellan sig och sprang mot Sanna. Silvertyget böljade ut som ett enormt segel och Sanna hade inte en chans att komma undan. De snodde in henne i tyget och den goda magin i ringen och kronan neutraliserades. Gäraregaiti och Marcus satte fart emot de två enorma bysarna och viftade med sina järntenar. Bysarna, som varit fullt upptagna med Sanna, upptäckte faran för sent och en batalj utbröt.
Grim utnyttjade omedelbart sin fördel. Där stod Joel ensam med alla sina kamrater upptagna med att rädda Sanna. Grim stegade mot Joel och svingade sitt stora slagsvärd. Joel lyckades parera med Tirfing men smällen när de två svärden brakade ihop fick nästan hans axlar att hoppa ur led. Grim hånflinade ner mot Joel och höjde sitt svärd igen. Han svingade det och Joel parerade igen, och det gjorde ännu ondare. Grim högg, igen och igen. Joel backade, parerade, backade och parerade.
Grim log bara bredare och bredare. Han svingade sitt slagsvärd ännu högre och sedan i en båge nedår. Joel lyckades parera i sista ögonblicken, men hugget var så kraftfullt att han tvingades ner på knä.
”Stavar ska dö!” utropade Grim med tordönsstämma.
”Hjälp mig!” ropade Joel till medaljongen.
Grim tog sats igen, men just som svärdet föll slog en vit blixt ut från medaljongen och avvärjde hugget. Joel rullade undan och kom upp på fötter igen.
Grim drog anletet till en mask av ondska. Det vita ljuset växte snabbt och blev mer och mer solitt. Joel såg förundrad hur en ljustentakel lindade sig kring hans hand och greppade Tirfing tillsammans med honom. Svärdet höjdes och Joel såg Grim stirra på honom, eller snarare vid sidan av honom. Han tittade till. Ljuset hade tätnat till en kropp och Joel såg upp i sin pappas ansikte.
”Nu, Joel, nu!”
Tillsammans rände de Tirfing genom Grims kropp. Han vrålade. Storbysarna runt honom föll ner på knä som om träffad av en osynlig kraft. Trollen skriade och flydde.
Just då kröp solens första strålar över havets kant och
infernot på klinten var plötsligt lugnt och stilla. Solstrålarna fick de sista trollen att börja ryka. En blå eld löpte över Grims kropp och exploderade oväntat i en blixt. Ett oljigt svart rökmoln skingrades långsamt av vinden och avslöjade att Grims kropp var borta.
Joel kände hur benen vek sig under honom. Han hade ögonen nitade på sin far.
”Pappa!”
”Jag kan inte stanna länge. Jag älskar dig och kommer alltid älska dig. Farväl!” Ljuset omfamnade Joel.
”Pappa! Stanna!”
”Farväl. Jag vakar över dig!”
Ljuset sögs in i medaljongen och den såg med ens ut som den alltid hade gjort. Joel stirrade på den med tårarna rinnande längs kinderna.
”Vi vann!” jublade Marcus och höjde sina armeringsjärn i en segergest över huvudet.
Joel torkade hastigt sina tårar och tittade upp. Silvertyget som Sanna hade blivit intrasslat i hade försvunnit sammtidigt med Grim. Bysen hjälpte henne upp på fötter. Lena, Truls och Thyra kom gående mot dem med trötta leenden. Gäraregaiti snubblade fram bakom Marcus.
Just som de var framme vid Joel föll Gäraregaiti ner döende. Joel kastade sig ner på knä bredvid honom. Hans ögon som tidigare var ondskefullt röda var nu blå och såg som en vanlig människas ögon.
”Herre, välsigna mig så att jag får ro efter alla århundraden”, viskade han med svag stämma.
Joel lade handen på hans hjärta.
”Du är förlåten”, sa Joel.
Gäraregaitis ögon slöts och hans huvud föll slappt åt sidan. En grön eld löpte snabbt över hans kropp och sedan försvann den i en blixt. Joel satt plötsligt och tittade på det sträva gräset på klinten.
Han tittade upp och mötte Bysens ögon.
”Vi vann”, sa Joel.
Bysen flinade. ”Du ska inte tvivla så mycket på din egen förmåga.”
