Natten var mörk. Månen var halv, men dess ljus doldes av molnen som jagade över himlen. Det enda som lyste upp den svarta asfalten var strålkastarna på bilen. Simon körde försiktigt och bredvid honom satt Laura som vred och vände på en karta.
Joel kände något som växte inombords.
”Stanna!” ropade han plötsligt.
Simon tvärnitade och Joel slängde upp bildörren. Han ramlade mer eller mindre ut ur bilen och ner i diket. Han kräktes igen. Äckel bara flödade ur honom. Laura skyndade sig oroligt ut ur bilen. Hon höll honom medan han kräktes magsyra. Till slut återstod bara torra hulkningar. Laura reste på honom och torkade honom försiktigt med en näsduk, medan hon betraktade honom forskande. Hon kände på hans panna.
”Jag undrar om du verkligen fått maginfluensa. Det vore väl typiskt”, sa hon med en suck.
Joel kände på sig att det inte var någon maginfluensa, hen han orkade inte bry sig om att protestera över hennes mammighet. Utpumpad satte han sig i baksätet igen och slöt ögonen.
Simon startade bilen medan Laura slog upp kartan.
”Är du säker på att vi är på rätt väg?” frågade hos Simon.
”Jadå.”
”Men vi borde vara framme nu, och med Joel...”
”Vi är på rätt väg”, avbröt Simon.
”Jag tror i alla fall att vi borde ha svängt in på förra avtagsvägen”, insisterade Laura.
”Är det du eller jag som kör?” muttrade Simon.
Joel kände hur smågrälandet – som de vuxna försökte dölja som allt annat än ett smågräl – irriterade varje nervstump han hade som han hade doppat dem i klipulver.
Plötsligt kändes det som om... han visste. Han öppnade ögonen.
”Sväng till höger om etthundra femtio alnar vid den lilla eken bredvid den stora stenen.”
Marcus stirrade på honom. Laura vände sig häpet om för att titta på honom och Simon slängde en undrande blick i backspegeln.
Simon saktade in bilen. I strålkastarljuset från bilen syntes mycket riktigt en avtagsväg vid en stor sten – men en gigantisk ek reste sig över den.
Joel var lika förvånad som de andra. Han hade känt sig så säker, fast hur visste han inte riktigt. Fast fortfarande – stor ek eller liten ek – så kände han att det var rätt.
”Sväng in här”, sa han och sjönk tillbaka i sätet.
Det tog inte länge för Simon att köra förbi några tysta mörka gårdar till den vitkalkade gamla Gotlandsgården där klätterrosorna blommade för fullt. Längre bort i mörkret kunde en stor lummig trädgård anas.
Simon parkerade bilen och Laura klev ut. Hon drog ett njutningsfullt andetag.
”Har ni sett vad fint! Åh, det här kommer att bli underbart.”
’Ja, det är du den enda att tycka’, tänkte Joel surt för sig själv.
Med ett leende lyfte Laura på dörrmattan och fiskade upp nyckeln. Det var en stor, handsmidd gammaldags nyckel. Hon stack den i låset och fick krångla en liten stund innan det klickade till och hon kunde öppna den knarrande dubbeldörren.
Hon steg in och hittade kontakten till lampan. I det svaga skenet av lampan såg hon om möjligt ännu mer förtjust ut när hon tittade på hallen som i turistbroschyrerna skulle ha beskrivits som ’gedigen’, ’unik’ och ’i original’. Joel tyckte det såg rätt slitet ut.
Laura vände på sig och log mot de andra. Hon granskade Joel med ett extra ögonkast.
”Du ser svimfärdig ut. Du går i säng direkt. Vi ska inte ha en olycka till ikväll.”
Joel kände sin mamma för väl för att protestera, och han var rätt trött, och illamående. Dessutom slapp han att hjälpa till och packa ur bilen. Han lät henne marschera honom mot sovrummet. Sovrummet med två sängar.
”Du och Marcus får dela rum så ni kan lära känna varandra och bli kompisar. Det är väl roligt att få en storebror?” sa Laura och började bädda sängen.
”Skitkul, om inte den där ligisten slår ihjäl mig först”, muttrade Joel.
”Vad sa du?”
”Jätteroligt”, sa Joel lite högre.
Det var tur att hon stod med ryggen åt Joel så att hon inte såg hans min. Det var synd att redan spytt ut allt inklusive gallan, för annars hade han spytt i Marcus blivande säng.
Lära känna varandra? Bli kompisar? Storebror? Marcus ville nog ha mindre med honom att göra än med komockorna som kossorna tvärs över vägen producerade.
Han tog tandborsten i handen och gick för att leta reda på badrummet. När han hittade det så insåg han att det var tur att han inte var tjock för då hade han nog fastnat.
Han undrade i sitt stilla sinne hur Simon skulle få plats.
Han höll på att svälja tandkrämen i vrångstrupen när han skrattade till för scenen som uppenbarade sig för hans inre öga: sekunden när Simon fastnade mellan toastolen, handfatet och badrumsskåpet för att därefter få matas med sked i en vecka.
När han kom tillbaka till sovrummet hade Marcus dumpat en hög med väskor i ett hörn medan Laura bäddat klart. Hon puffade till kudden och vek upp täcket.
”Se så, hopp i säng.”
Han avskydde den där käcka tonen, som om han var sex och ett halvt år, inte snart tolv. Motvilligt lydde han, mest för att han inte hade energi att bråka eller argumentera.
Det knäppte till och rasslade någonstans i huset. Ofrivilligt hoppade Joel till. Han såg sig om.
”Det finns inget att vara rädd för. Det låter alltid i gamla hus. Det är bara vinden”, sa hans mamma.
Joel tittade på henne och var inte övertygad. Det hade inte låtit som någon vind. Det hade låtit som någon...rasslade.
”Jag lämnar dörren öppen och låter det lysa i hallen.”
Han visste att hon visste att han var mörkrädd. Väldigt mörkrädd. Men det kändes skämmigt nu när Marcus var här. Han misstänkte att om Marcus fick reda på det så skulle han ta vartenda tillfälle att förnedra honom.
”Det är okej.”
Det rasslade igen. Det lät som om någon drog naglarna mot en hård yta. Joel blev stel som en pinne.
Och mamma bara småskrattade. ”Det där är fladdermöss. De är inte farliga såvida du inte är en insekt.”
Fladdermöss? Hade hon hyrt ett hus med fladdermöss?
”Gå och lägg dig nu.”
Hans kropp vägrade lyda, men på något sätt gjorde den det ändå. Mamma gav honom den vanliga pussen på kinden med det vanliga ’sov gott’ innan hon gick ut. Hon stängde dörren, men den var så sned att ljus ändå läckte in i smala strimmor mellan dörren och dörrkarmen.
Han låg där i sängen som stelfrusen och andades fort. Han lyssnade efter varenda knäpp, varenda suck och varenda rassel. Det tisslade och tasslade och mumlade. Det lät som små fötter sprang i väggarna. Joel insåg att han inte skulle få sova en blund på en vecka.
Just under Joels säng, under brädgolvet, fanns ett annat rum. Det var mörkt, bara sparsamt upplyst av osande taljljus. En kvinna i en vit blus under en brun, fotsid ylleklänning med snörliv fram, vaggade ett litet bylte i sin famn. En liten rosa kind och näsa stack upp ur filten.
”Jag är rädd, Gudbjörn. Grim har inte använt en så kraftfull besvärjelse på många solvarv”, sa hon.
Gudbjörn strök sin maka Sigrid över håret. Han var stilig man med vågigt, djupt guldfärgat hår och ett välfriserat skägg i samma färg. Han suckade djupt.
”Ja, du har rätt. Något är i görningen.”
Han stirrade ut i de mörka hörnen av deras kök som om han lyssnade efter något. Köket var mycket gammeldags. En liten eld brann i en hörnet som bildades av några enorma stenblock. En vägg bestod av tre liggande plankor med spikar stora som tallrikar. En läskburk tog upp en tredjedel av köket. Den var avskuren på mitten och fylld med vatten. I mitten av köket fanns ett stadigt bord med en bänk på varje långsida. De var slitna blanka och mörka av generationers användning.
”Men, känner du?” sa Gudbjörn långsamt. ”Det är som det är något annat, något nytt.”
Sigrid slutade att vagga sitt barn och satt stilla för ett ögonblick.
”Ja. Det känns som något bryter magin. Just här.”
De tittade upp i taket.
Joel låg med vidöppna ögon och stirrade i taket. Han lyssnade på tisslet och tasslet i huset. Till slut tog han mod till sig att titta under sängen. I en rörelse svängde han ner huvudet under sängen.
”BUH!”
Det var tyst och tomt. Joel lade sig tillbaka i sängen igen och lyssnade på helspänn. Han granskade varje millimeter av rummet för att hitta källan till de konstiga ljuden. När han såg mot garderoben rörde sig plötsligt den halvöppna gamla dörren gnisslande ett par centimeter. Joel stelnade och betraktade den med vidöppna ögon.
Försiktigt reste han sig ur sängen och smög de få stegen mot garderoben. Den sista metern accelererade han som en sprinter. Han smällde igen dörren och låste den med den gamla nyckeln. Han tog med sig nyckeln tillbaka till sängen och lade den under huvudkudden. I ett försök att sova drog han täcket över huvudet.
Han hoppade till när dörren knarrade till och Marcus kom in. Han verkade uppenbart inte bry sig det minsta om att ljuset var släckt och att någon annan försökte sova.
Han slog på alla hundra watt i taklampan och började riva bland sina väskor. Joel vände på sig och drog täcket över huvudet. Irritationen växte i takt med alla ljud som Marcus lyckades åstadkomma.
Minuterna segade sig fram men till slut släckte Marcus i taket och lade sig i sängen. Efter ytterligare fem minuter började han snarka. Joel hade aldrig varit på en hårdrockskonsert men han inbillade sig att ljudvolymen inte kunde vara långt över den som Marcus lyckades producera. Livet var toppen! Han skulle verkligen inte få en blund på en vecka.
I ett försök att tänka positivt som hans mamma alltid predikade så dränkte Marcus fullständigt alla tisslanden, tasslanden, mumlanden, suckanden och rasslanden.
Joel var inte helt säker på när Marcus slutade snarka och han istället hörde suggestiv musik komma från kyrkoruinen framför honom. Han började långsamt gå fram mot ruinen och hittade en väg genom en nedrasad mur. Han stannade lite dold bakom hörnet och kikade fram.
Brinnande facklor lyste upp den vittrade stenen och skapade märkliga mönster på ruinens väggar. Joel såg människor i kåpor knäböja framför en lång man som stod med ryggen mot honom. En praktfull svart hingst stod bredvid den långe mannen. Mannen bjöd de knäböjande människorna att dricka ur en gyllene pokal.
”Vi svär dig evig trohet, herre. Vi svär död åt dina fiender. Vi svär död åt Stavars fränder”, reciterade församlingen på en gotländsk dialekt.
Den svarta hingsten lystrade och tittade rakt på Joel.
”Vänd om!” ropade en röst Joel kände så väl.
Hoppet tändes inom honom som en varm liten stjärna. Han tittade sig runt.
”Pappa?!”
”Vänd om eller han snärjer dig!”
Joel vaknade tvärt och stirrade på väckarklockans lysande siffror. Han flåsade med vidöppna ögon.
Marcus snarkade på i sängen bredvid. Joel sjönk tillbaka i sängen och lyssnade på helspänn, men han hörde inget mer än dånet av Marcus snarkningar. Han visste att det var att hoppas på det omöjliga, men...
Efter bara en liten stund gick han upp och tog fram ett inramat foto av en man i 30-års ålder ur sin ryggsäck. Han lade sig och tittade på fotot, strök sakta fingret över mannens kind. Tårarna började sakta rinna nedför hans kinder och han kände ett svart moln av ledsenhet och ensamhet välla över honom. Efter att många minuter tickat förbi i klockradions röda siffror somnade han med ett hårt grepp om bilden.
Månen ritade en stig genom den mörka skogen för honom som han vaksamt följde. Det suckade och prasslade kring honom. Han hörde kvistar som knäcktes och träd som gnisslade mot varandra.
En liten otydlig skepnad syntes framför honom och han skyndade efter. En känsla inom honom sa att det var viktigt att följa efter. Plötsligt försvann figuren. Joel började springa längs skogsstigen.
”Bakom dig!” ropade en hes röst.
Joel snurrade runt och spanade. En ännu mindre stig löpte bort från den han stod på och där, vid en sten, syntes den otydliga figuren igen. Den skyndade bort och Joel följde snabbt efter.
Han sprang efter och mer kände än såg det höga gräset som slog mot anklarna och grenarna som slog mot hans lår. Skogen viskade runt honom och en uggla hoade.
Han kom ut i en månbelyst glänta där en lätt dimma svävade över marken. Han tittade sig runt efter sin guide.
”Hi hi!” Det hesa skrattet ekade mellan träden.
Han snurrade runt igen och såg en skugga pila in i skogen. Han måste i kapp. Han måste se vem eller vad det är.
Han började springa efter igen, men skogen var inte mjuk längre. Gräs tovade ihop sig och var svårt att komma igenom. Gyttja sög tag i hans fötter. Grenar snärtade honom över ansiktet.
Plötsligt ramlade han hårt. Hans fot hade fastnat i en rot som inte verkade vilja släppa taget. Han kravlade sig upp och började springa igen.
Han kom ut ur skogen till en bred stig och tittade sig panikslaget omkring. Ett skallande skratt hördes.
Joels axlar sjönk modlöst ner. Försiktigt började han gå stigen fram. Han hoppade till av en ugglas plötsliga hoande följt av en igelkotts fräsande.
Han såg något mörkt fladdra till framför honom. Han stannade med bultande hjärta. Hans blick tvingades uppåt, längs tyget av en mörk fotsid kåpa som täckte en stor, reslig skepnad. Han kunde inte kontrollera sin egen kropp. Det var som någon annan bestämde, som han var en robot eller en marionettdocka.
Joel stirrade in i den svarta tomheten där ett ansikte borde ha funnits under den djupa kapuschongen. Han hörde ett skrämt flämtande och ljudet av ett hjärta som slog dubbelvolter och det tog några sekunder innan han insåg att det var honom själv som han hörde.
Något blixtrade till djupt inne i den mörka kåpa och Joel slutade andas när han såg en armbåge täckt av en ringbrynja glida ut från kåpan. En metallhandske med märkliga etsade symboler följde. Den greppade ett enormt, magnifikt slagsvärd som långsamt kom att peka rakt mot Joel.
Han försökte ta några steg baklänges bort, försökte fly, men det var som han var fastfrusen med kall fasa rinnande genom blodådrorna.
”Gutland är mitt. Har alltid varit mitt. Och skall alltid vara mitt. Ingen vidrör dess jord utan min välsignelse, allra minst en frände av Stavars.” Tordönsstämman rungade genom Joels huvud på en märklig dialekt.
Spetsen på svärdet kröp allt närmare Joels hals.
”Nej!” kved han. ”NEEEEEj!”
