Joel vaknade tvärt med skräcken lysande ur ögonen. Allt var stilla. Det enda som hördes var ljudet från Marcus andetag i sängen bredvid.
Han klev ur sängen och gick fram till fönstret.
När Joels vita ansikte syntes i fönstret drog sig en liten grå figur djupare in bland vinbärsbuskarna.
Joel stirrade ut i gryningsljuset där solen just gått upp. Morgonsolen silade genom de höga trädens lövverk och ritade mönster på den frodiga gränsmattan. I den lummiga grönskan som omgav den vitkalkade gamla gården kvittrade fåglarna jublande. Daggen glänste på blad och gräs och några små dimälvor svävade över den silverfuktiga gräsmattan. En tupp gol och han smålog.
Plötsligt kände han sig fylld av energi, trots att han knappt fått sova något. Han nappade åt sig byxorna och tröjan som låg på golvet bredvid sängen. Han tittade ut genom fönstret samtidigt som han klädde på sig tyst och försiktigt för att inte väcka Marcus.
Utanför huset stod ett stort buskage med vinbär som började glittra röda i solen. Joel bestämde sig för att göra en räd och se om de var mogna än. Han vände och smög mot dörren.
Hade han tittat lite mer noggrant hade han sett något som såg ut som en sten vid vinbärsbuskarna. Men så rörde sig stenen lite grann, och ljuset föll på en grå liten tomte, en alldeles äkta Gotlandsbyse.
Hans ansikte var skrynkligt och väderbitet med långa spetsiga öron, gnistrande gröna ögon och ett långt grått skägg. Han var klädd i ålderdomliga kläder så när som på en sliten brun filthatt. Stilla betraktade han det tysta huset.
Joel var inte den enda som var vaken i det tysta huset. I köket stod Gudbjörn på köksbänken och lyfte en gaffel ur bestickshållaren. Den såg ut som ett spjut i hans små händer. Han stelnade när han hörde de lätta stegen i korridoren. Kvickt flydde han och gaffeln slamrade ner i diskhon.
”Mamma?” sa Joel lågt.
Han sköt upp köksdörren och betraktade förbryllat det tomma köket. Han var säker på att han hade hört något, och var lika säker på att det kommit från köket. På spänn gick han in och tittade noga överallt. Han slappnade av när han inte såg något som verkade farligt. Lika läskigt som han tyckte huset var när det var mörkt, lika harmlöst såg det ut när morgonsolen flödade in. Han öppnade kylen och hällde upp ett glas mjölk.
Gudbjörn iakttog pojken från ett hörn, dold under den utskjutande delen av ett skåp. Han såg Joel ta ett äpple från en korg och försvinna ut i trädgården med sin frukost.
Joel strövade planlöst omkring i den lummiga trädgården. Han märkte inte att han följdes av den lilla grå bysen. Han gick bort och tittade på vinbären och smakade försiktigt. Han gjorde en grimas. De var jättesura.
En enkel, väderbiten gunga hängde i ett stort träd och han satte sig där och gungade sakta medan han åt klart sitt äpple. Bysen betraktade honom dold bakom grenarna av en stor buske.
Han promenerade vidare i det våta gräset och hittade två solstolar som var uppställda mot en vägg. Sitsarna hade klarat sig från daggen så han vecklade ut den ena och satte sig. Han blundade mot solen som var varm och skön. Fåglarnas sång blev mer intensiv när man blundade, och han hörde binas surrande.
Plötsligt slog hans hjärta dubbelvolter och han vaknade tvärt när rockmusik på maxvolym fick vindrutorna att skallra. Han måste ha somnat i solstolen, för solen stod plötsligt högt på himlen.
”MARCUS!” hörde han Laura gallskrika.
Musiken slogs tvärt av och Joel fick bråttom ur solstolen. Han ville ju inte missa tillfället då Laura rök ihop med Marcus för första gången.
”Herregud, du kan väcka de döda”, hörde han Laura säga till Marcus från köket.
”Hela ön är död, så vad spelar det för roll?” fräste Marcus.
Joel gled in i köket och försökte göra sig liten, platt och osynlig.
”Och hur vet du det?” frågade Simon Marcus. ”Du har ju inte sett någonting än. Vi kom när det var mörkt. Jag tycker att du tar med dig Joel och går på upptäcktsfärd.”
Joel kände hur han blev alldeles kall trots sommarvärmen.
”Vaddå? Tror du att jag tänker släpa runt på honom i en vecka? Jag har inte betalt för att vara barnvakt”, snäste Marcus, och för en gångs skulle så verkade Joel och Markus ha samma åsikt om saker och ting.
”Jag inte sagt något om barnvakt. Jag sa att...”
”Jag hörde vad du sa”, avbröt Marcus.
Joel insåg att det här inte skulle sluta bra, och förmodligen till slut involvera honom på något otrevligt sätt, så han norpade omärkligt åt sig en bulle och en banan. Tyst gled han ut ur köket medan Laura och Simon var helt fokuserade på Marcus.
Utanför dörren tittade han sig snabbt omkring och satte fart mot ett stort buskage på andra sidan gräsmattan.
”Du, du använder inte med den där attityden mot mig”, hörde han Simon fräsa tillbaka mot sin son.
”Nu drar jag.”
Joel dök in i det täta buskaget och vände sedan på sig, väl dold bakom några yviga grenar.
”Marcus, kom tillbaka”, ropade Simon. ”Kom tillbaka!”
Han såg Marcus storma ut och fnissade för sig själv. Marcus verkade inte särskilt van vid att någon sa till honom någonting.
Joel gled tillbaka in mellan grenarna, för en gångs skull glad att han var liten. Grenarna bildade nästan ett rum i mitten av buskaget och han insåg att det var en utmärkt tillflyktsort vid framtida bataljer. Han såg en liten, nästan omärklig stig trampad i den mjuka jorden och följde den på alla fyra.
Han kom ut på andra sidan buskaget, alldeles vid vägrenen. Han reste sig upp och borstade nödtorftigt av jorden och de gamla löven från kläderna medan han tittade sig omkring.
På andra sidan vägen låg en bondgård. Den såg ut att ha legat där länge för byggnaderna såg väldigt gammeldags ut. Det vilade dock ingt gammalt över den fina bilen på gårdsplan eller ladan som reste sig högt.
Joels blick frös när han såg flickan som gick balansgång på ladans taknock. Hon såg ut som hon promenerade gatan fram, inte alls som hon befann sig på taket till en hög lada.
Plötsligt stannade hon, vände sig och tittade rakt på honom. Joel tittade tillbaka. Hon började gå baklänges, en fot bakom den andra utan att vingla det minsta medan hon fortsatte att titta på honom. Det kändes nästan som hon lockade på honom. Plötsligt tog taket slut och hon log mot honom. Joel stod som förlamad när hon tog ett steg ut i tomma luften och försvann ner bakom ladan.
Joel fick fart och hoppade över diket. Med bullen i ena handen och bananen i den andra sprang han över grusvägen och in på den stora gårdsplanen där höns och ankor vaggade omkring bland jordbruksmaskinerna.
En svartvit lurvig hund välkomnade honom med glada skall och viftande svans. Hunden snodde runt hans fötter medan han rusade fram till en medelålders man med väderbitet ansikte som stod och mekade med en traktor.
”Det var en flicka. Hon ramlade ner. Från taket”, lyckades Joel stamma fram mellan andningspauserna medan han frenetiskt pekade på ladan.
Oro svepte över mannens ansikte och han släppte verktygen. Följd av Joel, hastade han bort till ladugården och runt hörnet.
I en hög av hö låg en flicka utslagen. Hon satte sig skrattande upp när hon upptäckte dem båda.
”Sanna, vad har jag sagt? Du får inte hoppa ner från taket. Du kommer bryta nacken av dig en vacker dag”, sa mannen på vad Joel nu lärt sig var gotländsk dialekt.
Sanna verkade dock inte lyssna utan studerade Joel.
”Lyssnar du på vad jag säger?” frågade mannen. ”Jag vill inte att du...”
Utan att släppa Joel med blicken, reste sig Sanna och sträckte ut handen.
”Jag heter Sanna. Sanna Takstain”, avbröt hon mannen.
Mannen tystnade och såg på henne och sedan på Joel.
Flickan, Sanna, såg så intensivt och förväntansfullt på Joel att det verkade som om hon förväntade sig att hennes namn skulle betyda något för honom. Han hade aldrig hört det förut, det var han säker på. Ett så konstigt efternamn skulle han komma ihåg. Joel hade lagt märke till att hon hade samma dialekt som mannen och dragen i ansiktet var också lite lika. Han gissade att mannen var hennes pappa.
I brist på bättre, tog han hennes utsträckta hand.
”Joel Lind.”
De bara stod där och såg på varandra. Hennes hand var varm men inte svettig eller kladdig. Han kände en doft från henne av blommigt hö, något som kanske var häst och en förnimmelse av rosor.
Hon var söt, bestämde sig Joel för. Hon var lika lång som han och hade håret uppsatt i en hästsvans som det stack ut lite hö ur. Håret var en lustig blandning av blont, brunt och lite rödaktigt i olika strimmor. Hon hade en rak liten näsa och blå ögon. Hennes armar var bruna och hade sönderkliade myggbett lite här och var. Hennes jeans var smutsiga och t-shirten var dekorerad med färgstänk. Joel gillade det. Han avskydde tjejer som skulle vara så där fina och blev hysteriska så fort de fick en smutsfläck.
Joel kände att hon studerade honom lika ingående som han studerade henne. Han hoppades att han inte såg för nördig ut. Frisören hade gjort sitt bästa för att se till att han aldrig fick en kompis igen och de gråmelerade träningsoverallbyxorna var inte heller så vansinnigt snygga.
Mannen harklade sig till slut. ”Sanna, varför visar du inte Joel Lind runt?”
Hon nickade och släppte hans hand. ”Kom.”
Hon vandrade iväg och han följde efter. Hon såg värderande på honom, men det var inte en blick för att värdera om han dög eller om han var cool nog, utan en blick som om hon sökte efter något.
Hon svepte ut med en arm.
”Höns”, sa hon när de gick förbi den lilla inhägnaden med nät runt omkring. ”De är mest för husbehov.”
Hon ledde honom mellan några vitkalkade byggnader där brännässlorna vajade manshöga.
”Du är fastlänning, va?” frågade hon.
”Ja, från Stockholm.”
”Jo, dom brukar vara det.” Hon log.
De passerade en lerig inhägnad med bökande grisar. Joel var fascinerad över hur stora grisarna faktiskt var. Han hade inte sett några livslevande förut och alltid antagit att de var stora som grannes Bassett-hund. Fast de här var ju stora som ett halvdussin jyckar per styck. Han fnissade åt kultingarna som sprang omkring och busade med varandra.
”Fläskkotlett”, sa Sanna och log spjuveraktigt.
”Kan du verkligen äta dom? Jag menar, det är ju som att äta någon man känner”, sa Joel.
Sanna skrattade. ”Du är verkligen fastlänning. Vad ska vi annars göra med dom?”
Joel gav henne ett ögonkast och skakade på huvudet. Hon fnissade igen och ledde honom in i ladugården. Det var mörkt och svalt. Hon öppnade en box och klev in med Joel i hälarna. En svartvit kossa stod där. Hon slutade tugga sitt hö för ett ögonblick och blängde på dem. Joel insåg att kossan var rätt stor och de var rätt små. Sanna verkade fullkomligt oberörd och föll på knä i höet. Där låg en liten, nyfödd kalv. Sanna stack fram handen och kalven började suga. Hon log mot honom och drog bort sin hand. Han såg en lång rosa tunga sträcka sig efter mer.
”Prova”, sa hon.
Joel skakade på huvudet. ”Den är jättesöt, men jag sticker inte in handen där.”
Hon såg på honom och ryckte på axlarna. Återigen gav hon honom den där värderande blicken. Hon klappade kalven mjukt och reste sig sedan.
”Vill du träffa mina bästa vänner?”
”Det är klart.”
Joel blev lite förvirrad när Sanna gick iväg från gården mot skogsbrynet, istället för mot vägen. Vid en grind stannade hon och busvisslade. Joel såg ut över den tomma hagen och gav henne en frågande blick. Plötsligt hördes ljudet av hovar i full galopp och två skogsruss dök upp från en skogsdunge. De saktade ner när de närmade sig staketet och började knuffa lekfullt mot varandra för att komma närmast Sanna. Hon skrattade när de trängdes mot henne och snusande buffade på henne efter godis. Hon halade upp några morötter ur fickan.
”Det här är Alv och hans mamma Lärka.”
Alv övergav Sanna och sträckte fram nosen mot Joel.
Försiktigt nosade han på pojken. Joel stelnade till när han kände den varma nosen som sökande trevade sig över hans arm och bröst. Sanna tittade förvånat på och än en gång såg hon värderande på honom.
”Han brukar aldrig göra så där mot främlingar”, sa hon lågt.
Alv puffade till Joel som vågade ge honom en mjuk klapp på halsen.
”Vad fin han är”, sa Joel.
Alv gnuggade huvudet mot honom och Joel log medan han gnuggade tillbaka.
”Kom”, sa Sanna plötsligt.
