Laura och Simon promenerade i rask takt mot stranden på den soliga stigen som ledde genom den glesa tallskogen. Laura bar på en picknickkorg och en kylväska medan Simon hade armarna fulla av strandprylar. Marcus följde surmulet några meter efter dem med en fotboll under armen. Joel och Sanna traskade sist, på behörigt avstånd från de andra.
”Titta! Smultron!”
Sanna pekade. Gräset bredvid den slingrande grusvägen lyste rött av bär. Joel stannade bredvid henne och de sjönk ner på knä. Smultronen var stora och godare än några Joel hade ätit förut. Han stoppade dem i munnen i samma takt som han plockade dem. Fingrarna blev röda av övermogna smultron som bara smälte när han tog i dem. Han stoppade fingrarna i munnen för att slicka av saften. Han tittade upp och mötte Sannas blick. De fnissade. Hon hade också fingrarna i munnen.
”Hittar ni till stranden?” ropade Laura.
”Ja då. Jag bor här”, ropade Sanna tillbaka.
Laura vinkade tillbaka och fortsatte mot stranden med Simon och Marcus.
”Jag undrar varför vuxna alltid tror att man är så korkad. Hur svårt är det att följa stigen ner till vattnet?” muttrade Joel.
”Kanske för att de själva var så korkade i vår ålder”, föreslog Sanna med ett fniss.
”Absolut. Så måste det vara.” Joel skrattade till. ”Min mamma måste ha varit jättekorkad”, sa han lågt och kastade in en hel näve smultron i munnen.
Sanna reste sig plötsligt upp och spanade in i skogen. Hon lät blicken svepa över den glesa växtligheten.
”Kom!” viskade hon.
Hon drog med sig Joel in i skogen. Han följde efter henne mellan trädstammar och buskar.
”Vad är det?” viskade Joel tillbaka.
Sanna hyssjade honom. Hon fortsatte framåt och försökte smyga tyst mellan de förkrympta tallarna, ljungen och marken som var strödd med barr och torra grenar.
De klev över en stor, nedfallen stock och uppför en liten backe. I stockens grova bark öppnades plötsligt två ögon som stirrade ondskefullt efter dem.
Trädstammen började röra sig. En tjock gren tog spjärn mot marken och började lyfta ena änden av stammen uppåt. I andra änden sprack stammen upp och två ben bildades. Barken skimrade till och antog utseendet av grovspunnen ull.
Snart stod där en enorm figur, stor som de största män. Han var gråsvart och rynkig med röda ögon som lyste av ondska. Hans ålderdomliga kläder var trasiga och smutsiga. Som en smidig monolit satte han ljudlöst iväg efter barnen.
Joel och Sanna såg några buskar som vajade lätt och Sanna ökade takten.
”Vart är vi på väg?” viskade Joel.
”Jag såg en räv”, svarade Sanna knappt hörbart.
Joel tittade på Sanna som tittade tillbaka. Framför dem syntes Bysen för ett ögonblick, men ingen av dem hann se honom.
”Kom!”, sa Sanna lågt.
De följde spåret. En gren som vippade lite. Några brutna grässtrån. Längre och längre blev barnen ledda in i skogen av Bysen.
Joel tittade runt sig. Det började allt mer likna den läskiga skogen från hans drömmar. Och även om det nu var sol och klarblå himmel, även om det doftade solvarm tallkåda och mogna smultron, även om Sanna var där bredvid honom, så kände han sig obehaglig till mods.
”Vi går tillbaka”, viskade Joel.
”Nej, kom!” manade Sanna lågt, helt inne i jakten på den skygga räven.
Joel såg sig om och kände paniken komma krypande. För varje steg påminde skogen allt mer om den i hans dröm. Han stannade.
”Sanna, vi går tillbaka nu”, deklarerade han bestämt.
Hon stannade och tittade på honom.
”Vad är det?”
Han tittade ner i marken lite generat för han ville inte möta hennes blick.
”Jag hade en dröm i natt. Jag var i skogen, blev ledd än hit och än dit. När jag var helt vilse skrattade någon åt mig. Och sen stod han där.”
”Vem då?” frågade Sanna.
”Han var jättestor och hade en lång kåpa. Och han försökte döda mig. Med ett stort svärd”, fortsatte Joel som han inte ens hört henne.
Sanna såg skakat på honom. ”Men varför har du inte sagt nåt?” frågade hon upprört.
Joel tittar överraskat på henne. Han hade varit beredd på att hon skulle börja skratta, eller håna honom.
Hon tog bestämt tag i hans arm. ”Vi måste tillbaka. Fort.”
Hon drog med honom tillbaka samma väg de kom. Plötsligt tvärstannade de. Mellan två träd tornade en enorm gråsmutsig gestalt upp sig. Hans mörka trasor till kläder böljade hotfullt.
”Spring!” skrek Sanna och tvärvände.
Joel kastade sig efter Sanna i en sprinterstart. I vild panik störtade barnen mellan låga träd och buskar. Det brakade i skogen bakom dem av deras förföljares jättekliv.
Framför dem reste sig en brant sandstenvägg. Mängder med lösa block hade lossnat och låg i stora högar. Åt vänster låg havet och en glesare skog som var lättare att springa i men svårare att gömma sig i, och åt höger tätnade skogen. Sanna såg sig panikslaget omkring.
”Kom. Fort”, manade en låg röst på gotländska.
Sanna tittade upp och störtade mot stenhögen. De halvt rasade, halvt halkade ner mellan stenarna. Sanna tvärstannade plötsligt och Joel halkade rakt in i henne. De såg Bysen som hukade längre in.
Joel började backa och vända, men ovanför stenarna skymtade det onda anletet av deras förföljare. Han kastade en blick tillbaka på den lilla tomten och avgjorde snabbt att av två onda ting så vad det nog bäst att välja det mindre av dem.
Joel lade plötsligt märke till att den lille tomten stod på helspänn och betraktade den enorme figuren ute i skogen.
Joel följde hans blick och såg den stanna och förvirrat se sig omkring innan den brakade vidare mellan träden.
Den lille tomten slappnade av och torkade svetten ur pannan med vad som såg ut som resterna av en rutig kökshandduk. Barnen slappnade också av och lutade sig mot var sin sten.
”Vem är du?” frågade Joel.
”Bysen, eller hur?” avbröt Sanna innan han hann svara.
Bysen som den lille tomten hette, nickade och tittade upp på dem med stora ögon.
”Ni behöver inte vara rädda”, sa Bysen på gotländska. Han flinade plötsligt. ”Jag känner din farmor väl, Sanna, och om jag lät något hända er så kommer hon att hudflänga mig.”
Han tittade på Sanna.
”Jo, hon har berättat om dig”, sa Sanna.
Bysen nickade tankspritt. ”Vi har känt varandra i många, många solvarv.” Han drog en djup suck.
Joel stirrade på den lille varelsen i sina gammeldags kläder och med den bruna filthatten på sned mellan de uppstickande, spetsiga öronen. Han kände sig helförvirrad. Han höjde händerna.
”Vänta nu. Vänta. Du är alltså en tomte?”
Bysen såg så omåttligt förolämpad ut att Joel kände att han blev varm och röd i ansikte. Han ändrade sig snabbt och stammade fram: ”En byse, menar jag. Och han där store var...?”
”Gäraregaiti. Han är också en byse. Det finns många bysar. Gäraregaiti är en av dem som vill er illa, mycket illa. Thyra vet en del, men...”
Sanna och Joel tittade på varandra. Bysen drog ytterligare en djup suck. Han såg intensivt på Joel.
”Ni måste veta allt. Det är lika bra att börja från början. Kom”, sa han och satte fart ut ur stenhålan.
