Det var tydligt att Bysen inte var van vid att ha längre kompanjoner. Han pilade mellan träd och buskar på knappt synliga djurstigar. Han fick ofta stanna och otåligt vänta på Joel och Sanna medan de kröp, klättrade och böjde sig runt träd och buskar.
Plötsligt stod de i skogsbrynet vid heden där Bysens borg låg. En blick på den där ödsliga ruinen och Joel kände hur det knöt sig i magen. Han fick svårt att andas och såg oroligt upp i den molnfria blå himlen. Han väntade bara på att himmelen skulle förmörkas och den svartklädde riddaren skulle dyka upp igen.
Bysen ledde Sanna över ett dike och satte sig på en sten. Hans stora, spetsiga öron slokade bedrövat. Joel gick vaksamt framåt och stannade bredvid Sanna. Bysen tittade på dem.
”Då så”, konstaterade han. Han förde handen framför deras ögon och plötsligt...
Framför dem stod inte längre en ruin på en ödlig hed. Framför dem stod en ståtlig boning. Ett högt porthus med en stor lövsmyckad port i mitten vette mot dem och på båda sidor av huset fortsatte en hög mur. Innanför muren anades flera tak och några stora träd.
Bysen tog kommandot och gick rakt mot den präktiga, höga kalkstensmuren. Utan förvarning tog han dem i var sin hand och utan att tveka gick han rakt genom den solida muren. Sanna och Joel utväxlade en förskräckt blick innan Bysens förvånansvärt starka grepp drog dem igenom muren.
Joel kippade efter andan och insåg att han inte hade andats på ett tag. Framför honom bredde en stor gårdsplan ut sig omgiven av hus, stallar och lador.
Ett stort tvåvåningshus med en kraftig ek utanför dominerade den kringbyggda gårdsplanen. Huset hade små fönster och förde Joels tankar mer till en försvarsborg än ett boningshus.
Det rådde ett ordnat kaos på gårdsplanen. Överallt sprang folk omkring på olika ärenden. Några flickor i vita blusar, blå och grå långa kjolar och fina förkläden kom med stora korgar med bröd. Deras hår var gömt under vita små hättor. Två män i grova arbetskläder och träskor kom kånkande på en lång sittbänk. Två stegar var resta mot porthuset och överst på varje stege stod en barfota pojke och försökte fästa en lång lövgirlang. En kvinna i lite finare kläder dirigerade dem myndigt.
En piga skyndade över gårdsplanen med en stor korg med grönsaker. Joel hoppade åt sidan för att hon inte skulle springa rakt in i honom. Istället gick hon rakt igenom Sanna.
”Det är ingen fara. De kan inte se oss”, sa Bysen.
En medelålders man kom myndigt gående och Joel ställde sig rakt i hans väg. Mannen gick rakt igenom honom utan att tveka. Joel fnissade.
Med Bysen som ciceron vandrade de omkring i den febrila aktiviteten av brödbak, matlagning och smyckning av hus och människor.
En ung, blond ståtlig man, Tjelvar, i dyrbar bröllopsstass kom ut från stora boningshuset. Han möttes av gårdsfolkets leenden.
”Det där var jag en gång”, viskade Bysen. Hans långa öron slokade bedrövat.
Ett äldre par i praktfulla kläder följde efter Tjelvar tillsammans med en liten pojke.
”Där är min mor och far, och min broders lille sork Olof. Jag tog honom som min egen efter att Grim dräpte min bror”, fortsatte Bysen att berätta med sorgsen stämma.
En ung dräng kom upphetsat springande genom porten.
”De kommer! De kommer!” ropade han.
Bysen tog dem i var sin hand och drog dem intill muren, lite i skymundan.
Ett lysande följe skrittade in ett ögonblick senare. En äldre man red i täten med en ung vacker flicka bredvid sig. Hon bar en klintblå sidenklänning och dolde ansiktet med en tunn slöja. Hennes långa blonda hår var inflätat med blommor. Bakom dem red en äldre kvinna, uppenbarligen brudens mor, bredvid en flicka i tolvårsåldern.
”Åh, min vackra Blända”, suckade Bysen. Han såg så sorgset och längtande efter henne att Joel fick en klump i halsen.
Bröllopsföljet fick ett varmt välkomnande av gårdsfolket. Drängar rusade fram för att hjälpa följet stiga av sina hästar. Tjelvar hjälpte Blända att sitta av och de log blygt mot varandra.
Pigorna gick omkring och bjöd på bröd, mjöd och läckerbitar på stora fat medan bröllopsföljet och deras gäster pratade glatt. Runt benen på de vuxna lekte barn ta fatt.
Ljudet av en hymn fick bröllopssällskapet att tystna något. In genom porten skred en procession med munkar och präster, följda av korgossar med helgonbilder. Folket steg åt sidan och skapade en väg. Den heliga processionen skred fram och ställde sig i en halvcirkel framför den gamla asken utanför boningshuset.
Gästerna följde efter och bröllopsakten kunde börja. Tjelvar stod framför kyrkoföljet med ett nervöst leende och sin far bredvid sig.
Två små flickor strödde blomblad på marken framför Blända och hennes far. Bländas syster gick efter henne och höll i hennes släp. De skred sakta fram mot prästen längs den gång gästerna lämnat öppen.
Plötsligt hördes ljudet av en mängd hästhovar i högt tempo och skramlet av vapen. En pojke i trådslitna torparkläder reste sig från taket på porthuset.
”GRIM! Det är Grim!” skrek pojken.
För ett ögonblick stod bröllopssällskapet som förstenat, sedan tog Tjelvars far kommandot.
”Stäng porten! Kvinnor och barn in i huset!” ropade han med tordönsstämma.
Drängarna rusade till porten - men det var för sent. De hade inte mer än börjat stänga portarna när mörkklädda ryttare sprängde in genom porten, över dem, och in på gårdsplanen. Festsällskapet hukade skrämda under makten som männen utstrålade.
De var tretton män i full rustning. Deras hjälmar hade sett många slag och deras ringbrynjor var lika välanvända som väloljade och glänste dovt i solskenet. Bröllopsgästerna såg med bävan på de stora slagsvärden som hängde från männens bälten. Några av männen bar också olycksbådande stridsyxor, spikklubbor och stridsgissel. De såg hånleende på människorna framför dem.
I mitten, på en svart hingst, satt mannen Joel sett flera gånger i sina drömmar. Han var nu precis som i drömmen klädd i ringbrynja och lång svart mantel. Till skillnad från de andra männen var han barhuvad. Hans mörka hår ramade in hans flammande blå ögon. Sanna och Joel stirrade på honom.
”Det där är Grim”, viskade Bysen. ”Genom svartkonst och ondska har han styrt Gutland längre än någon kan minnas. Och bredvid honom, knekten som sedan blev Gäraregaiti, bysen som förföljde er. Förbannad att vandra osalig genom tiden efter sina vedervärdiga dåd.”
Barnen såg på den enorme knekten i järnhjälm med nässkydd. Hans mörka ögon glödde ondskefullt.
”Blända är min. Ge henne till mig”, deklarerade Grim med hög röst.
Tjelvar tog ett steg framåt med handen på sitt svärd. Bländas far ställde sig framför henne för att skydda henne.
”Din?! Blända är trolovad med Tjelvar”, sa hennes far.
Grim kastade en hånfull blick på Tjelvar.
”Det kan vi ändra på”, svarade Grim och lade handen på sitt svärd. Hans män skrattade hånfullt.
”Det är nog, Grim. Du och dina knektar har fått hållas länge nog. Över min döda kropp att min dotter gifts bort med en svartkonstnär”, utbrast Bländas far.
Grim skrattade hånfullt. ”Som du vill.”
Blända tog ett steg framåt. ”Nej, far! Jag kan inte låta dig och de andra komma till skada.”
Ett småleende lekte i Grims mungipa. ”Lyssna på din dotter. Hon är klok.” Han lät blicken svepa till Blända och såg på hennes vackra uppenbarelse. ”Se så, kom nu Blända, min sköna.”
Bländas far lade en hand på hennes arm och Tjelvar steg upp framför henne.
”Nej!” utropade Bländas far.
”Aldrig!” instämde Tjelvar.
I nästa ögonblick drog ryttarna sina svärd och började hugga sig en väg mot Blända. I panik flydde kvinnorna och barnen medan männen desperat försökte försvara sig med svärd, hötjugor och yxor.
Tjelvar rusade mot ryttarna med draget svärd. Han duckade undan ett svärdshugg från en ryttare och rände sitt svärd genom hans sida. Han snurrade och lyckades blockera ett våldsamt hugg från en annan ryttare som kom i full galopp.
Han tittade sig runt för ett ögonblick och såg Grim längre bort. Grim muttrade något och pekade på kokstugan. Taket fattade omedelbart eld. Han pekade på en lada och den började brinna lika explosivt.
Ett vrål fick Tjelvar att kasta sig undan och knektens svärd ven ner där han hade stått ett ögonblick tidigare. Knekten vände sin häst på en femöring och satte hälarna i sidorna på den. Hästen tog ett språng framåt. Knekten lutade sig framåt för att komma åt Tjelvar som hoppade åt sidan och snurrade med draget svärd. Hans kraftfulla hugg träffade knektens oskyddade nacke och han stupade av hästen.
Tjelvar såg Grim närma sig muren av män som skyddade Blända och hennes mor och syster liksom Tjelvars mor och lille Olof. Både välborna män med svärd och gårdskarlar med yxor och hötjugor gjorde sig redo för kampen.
”Grim!” vrålade Tjelvar.
Grim tvärvände sin häst. Den svarta hingsten stegrade sig och tornade upp sig över Tjelvar. Bakom Grim gick hans män till hårt angrepp mot gruppen runt Blända.
Grim slängde ut sin hand och pekade på Tjelvar.
”Espera!” ropade han.
Blå eld exploderade framför Tjelvar.
”Slåss som en man!” röt Tjelvar.
Grim antog utmaningen. Med ett språng hoppade han av sin hingst och gick till angrepp med sitt svärd. Grim och Tjelvar utkämpade en rasande envig, men Grim var Tjelvar övermäktig.
Med en mäktig sving med sitt slagsvärd slog Grim Tjelvars svärd ur handen på honom och Tjelvar störtade till marken av kraften. Hånleende klev Grim fram till honom och rände sitt svärd genom hans bröst.
”Trodde du någonsin att du kunde vara mig övermäktig?” spottade Grim fram och skrattade hårt.
Han visslade och hans hingst dök upp vid hans sida. Fortfarande hånleende svingade Grim sig upp på den svarta hästen.
Tjelvar låg sårad på marken och såg hur den sista mannen framför Blända föll. Hans mor greppade ett svärd från en nedhuggen man och gick till attack. En av de svarta ryttarna slog lätt svärdet ur hennes hand och rände sitt eget svärd genom henne med ett roat leende. Som den sista möjliga försvarsåtgärden, försökte Bländas mor skydda sin dotter. Grim höjde sitt svärd och Blända bröt sig loss, livrädd för att ytterligare ett liv skulle spillas för hennes skull.
Grim tog hennes arm och ryckte upp henne på sin hingst. Han kastade ett hånleende mot Tjelvar. Hingsten dansade upphetsat.
Grim pekade mot huvudbyggnaden. ”Espera!”
Eldslågor exploderade där Grim pekat och det började brinna häftigt. Hingsten tog ett språng framåt och med Grim i täten sprängde han och hans följe ut genom den täta brandröken.
Några gamla kvinnor och barn rusade fram till den döende Tjelvar. En gammal trotjänarinna lutade sig över honom. Han grep tag i hennes klänning och drog henne mot sig.
”Ta hand om Olof, han är den siste av vår ätt”, sa Tjelvar med svag stämma. ”Grim får aldrig få veta att han är vid liv.”
”Ja, Tjelvar.”
Han andades tungt. En annan kvinna ledde fram Olof. Den lille pojken kastade sig gråtande över Tjelvars kropp. Tjelvar fumlade vid sin halslinning och drog fram ett hängsmycke i guld. Kvinnan hjälpte honom att ta av sig det.
”Olof!” sa Tjelvar mjukt, men pojken reagerade inte.
”Olof!” sa han igen.
Pojken tittade upp. Mödosamt trädde Tjelvar halssmycket över pojkens huvud. Han tittade pojken allvarligt i ögonen.
”Amuletten är det viktigaste och värdefullaste du någonsin kommer äga. Ge det till dina ättlingar och berätta vår historia.”
Pojken nickade och började gråta igen. Han klamrade sig fast vid Tjelvar.
”Du måste fly nu. Gå!”
Kvinnan drog den gråtande pojken bort från Tjelvar. Han såg efter dem och såg sedan upp på sin trotjänarinna.
”Ta mig till Freia i Snäcku”, befallde han.
Hon såg chockat på honom. ”Nej, inte det. Allt utom det.”
Han tog ett hårdare tag i hennes klänning.
”Kvinna, för mig till Freia.”
