De har slaktat dig som ett själlöst djur. Inte för dina synder, utan för mina. Men, älskade, det här är inte slutet. Det här är bara början. Jag känner din närhet. Din själ. Inom mig.
”Hon är död. Du skulle inte ha dödat henne. Inte än”, sa Su Xiao och log blitt. Han såg ut som en liten buddha utklädd till Londonbankir.
Mannen som stod på andra sidan av det enorma skrivbordet bytte nervöst fot. Han var välklädd in absurdum. Hans väl skurna cremefärgade byxor var en nyans ljusare än kavajen med guldknappar. Den gräddvita sidenskjortan framhävde brokadvästen i creme och guld där nederdelen av slipsen, mönstrad i choklad och brons, var nedstoppad. Slipsen matchade perfekt strumporna i de tvåfärgade handsydda skorna. Mannen snurrade sin karakteristiska Borsalino i stora grova händer översållade med gnistrande guldringar.
”Jag vet inte vad som hände. Hon bara slocknade”, sa han och försökte låta avspänt nonchalant. ”Jag menar, jag gjorde ju inte så mycket.”
”Det är inte vad jag har hört”, log Su Xiao, lika blitt som förut.
Om man tog sig tid, vilket Frank Rubin inte gjorde, såg man att den ökände och fruktade triadledarens ögon var kalla som slocknade stjärnor, en brutal kontrast till det vänligt skrynkliga ansiktet.
”Xiao, jag har aldrig misslyckats med ett jobb förut.”
”Vi betalar inte ditt väl tilltagna arvode för det du gjort förr. Vi betalar för det du gör nu. Och nu har du misslyckats.”
”Men hon måste ha varit sjuk eller nåt.” Frank Rubin stirrade oroad in i Xiaos uttryckslösa ansikte.
”Och? Vi betalar inte för omständigheter. Vi betalar för resultat. Du har på trettio minuter förstört arton månaders hårt arbete.” So Xiao tystnade och stirrade Frank Rubin rakt i ögonen. ”Jag är tyvärr för gammal för att tro på askungesagor. Därför tror jag inte på att en ung flicksnärta utan utbildning blir affärsfantom över en natt. Christo fick information någonstans ifrån, information värd miljarder, information av en sådan kaliber att den kunde ha gjort Hook till den mäktigaste triaden, kanske till och med den mäktigaste organisationen, i världen. Och du Frank, du har saboterat vår enda möjlighet att hitta hennes källa.”
Rubin svalde hårt. ”Vad vill du att jag ska göra? Väcka liv i de döda? Anlita ett medium?”
Su Xiao log. Han log det leende som han vanligtvis reserverade för hundvalpar och små barn. Frank Rubin tolkade leendet som mjukade upp den gamle kinesens anletsdrag precis som hundvalparna och småbarnen brukade tolka det: Su Xiao var inte så sträng som han verkade.
Su Xiao log dock av en helt annan anledning. Han hade fått den ökände Frank Rubin precis dit han ville. Fått honom att börja krypa. Nu fattades bara ett sista drag, det vinnande draget, på Go-brädet.
Xiao knäppte stillsamt händerna framför sig. ”Frank. Det är inte första gången du arbetar för Hook. Du kan reglerna.”
Njutningsfullt åsåg han den förväntade reaktionen. Rubins försök till en nonchalant hållning misslyckades totalt och han stelnade till en saltstod.
”Men, vi är gamla vänner. Så, jag har bestämt mig för att göra ett undantag.”
Rubin slappnade av. Precis som Xiao förutsett. Den gamle kinesen log upp mot den långe vite mannen vars plastikopererade babyansikte uttryckte lättnad och tacksamhet. Och satte in dödsstöten.
”Vi vill bara att du ersätter lite av den skada du ställt till med. Femton miljoner Euro. Som en första avbetalning.”
Frank Rubin kunde inte hålla tillbaka en flämtning. Han lyckades snabbt ordna sina anletsdrag igen. ”Det var mycket vänligt och generöst”, pressade han ansträngt fram.
Su Xiao log vänligt och nickade. ”Vi har tagit hänsyn till dina beräknade inkomster. Om du jobbar duktigt och inte låter så många societetspartyn ta upp din tid, ska du se att du får ihop ersättningen. Vi ses om en månad, Frank. Med pengarna redo.”
Frank Rubin mumlade automatiskt en lämplig avskedsfras och backade ut på ostadiga ben.
”Frank!”
Han stannade.
”Om jag vore dig skulle jag inte sova så gott på nätterna hädanefter.” Den gamle kinesen log fryntligt.
Frank Rubin vacklade ut till sin anakronism till bensinångande Mercedeslimousin utan att veta om han skulle vara tacksam över att han tillsvidare fått behålla livhanken eller vara förbannad på den gamle kinesens orimliga krav som garanterat riskerade hela hans livsstil. Fortfarande ambivalent satte han sig i limousinen för att åka iväg till den väntande intervjun.
Su Xiao studerade Go-brädet ingående. Gick metodiskt igenom de olika dragens för- och nackdelar. Medan han grunnade på problemet gick han bort till fönstret och tittade ut på den minimala kinesiska trädgården. Den blomstrade under glastaket som skyddade den späda grönskan från de brännande UV-strålarna och CoMas stinkande luft. Den sirliga bambuns späda blad dansade i den omärkliga vinden vid dammen där guldfiskarna skymtade som små lysande färgklickar. I krukor stod små bonsai av pinje, gingko och körsbär som han hade importerat från Mittens Rike. En cypress bredde ut sig i ett hörn och nådde nästan upp till det välvda glastaket. Som alltid fick trädgården hans hjärta att lyfta.
Han tänkte tillbaka på det möte som hade följt Frank Rubins fatala misstag. Hooktriadens unga hetsporrar hade hetsigt krävt att Rubin skulle betala med sitt liv, men Xiao hade vägrat. Han hade aldrig förstått blodtörsten hos den unga generationen. Allt skulle lösas med våld. Våld är inte bra för affärerna. Mord kostar pengar. Mordhot däremot driver in pengar – och Rubin skulle expedieras senare – efter att han hade betalat.
Su Xiao bestämde sig för sitt drag. Han flyttade en pjäs, som precis som de andra, var unika. De var handgjorda av jade, guld och lack med ett innanmäte av elektronik. Go-brädet skickade automatiskt draget vidare genom Nätet till Tsi Leung, hans nära vän och tillika högt värderade fiende i Green Pangtriaden. Han log. Leung skulle definitivt få något att tänka på!
Själv slog han sig ner i sin bekvämaste fåtölj med en kopp grönt te som lilla Ai-ling kommit in med. Trots sina år skattade Su Xiao fortfarande en kvinnas ädlare delar högt och lilla Ai-lings högst av alla. Han slet sig från Ai-ling och började tänka på Maria della Santos. Dock hade han inte en tanke på hennes ädlare delar utan snarare vad han kunde göra med den förbannade kvinnan. Hon var smart, alldeles för smart. Och hon gav sig aldrig.
Su Xiao suckade. Även det väldiga CoMa började bli för litet för de båda organisationerna. Eller rättare sagt för litet för att Maria della Santos skulle vilja dela med sig. Olustig tittade han ut över trädgården. Utgången var alldeles för osäker för att han skulle vilja sätta igång ett krig mot della Santos. Han var för gammal för att våga satsa allt på att vinna eller försvinna.
Det som gjorde honom ännu oroad än Maria della Santos var Christos anonyma källa. Trots Hooks enorma resurser hade arton månaders efterforskningar varit fullständigt resultatlösa. Vare sig mutor, hot, hederligt detektivarbete eller hans team av crackers som sökt igenom varje skrymsle i det globala informationsnätet hade producerat någonting av värde. Han blev nervös av blotta tanken på att någon kunde gömma sig så fullständigt. I dagens totaldigitaliserade värld lämnade allt och alla spår efter sig. Det gick knappt att göra någonting utan att det registrerades någonstans. Och med tillräckliga resurser hittade man alltid dessa tillsynes meningslösa små bitar av information och kunde pussla ihop dem till en helhet, eller åtminstone till ett hett spår. Utom i fallet med Christos anonyma källa. Det var som att försöka fånga dimman över öppet hav.
