Hon är perfekt, men hon måste förberedas. Inse sin verkliga personlighet och potential. Komma ur skalet av snäll liten flicka. Skolas. Få de rätta kontakterna. Min älskade, det är ett komplicerat arbete. Till och med för mig. Så hjälp mig.
”Du kommer försent till jobbet!” dånade det igenom hennes värkande huvud morgonen efter den tunga barrundan med Sanna och Gregor. ”Lize, du måste gå upp nu!”
Skräckvisioner av hennes styvfar tornade upp sig. Lize satte sig käpprakt upp och insåg att hon fortfarande befann sig på hallgolvet. Krypande tog hon sig till sin obäddade säng och kröp ner, fullt påklädd, och drog täcket över huvudet.
”Lize, du måste gå upp nu!” dundrade chockvågorna igen.
”Håll käft!”
Det blev tyst. I två minuter. Sedan börjades det igen.
Motvilligt släpade Lize sig upp, vacklade ut i köket med händerna om huvudet och svepte en kopp kaffe. Becksvart espresso. Lize slog sprinterrekord till badrummet, men hann i alla fall inte. Hon kände sig vidrigare än hon någonsin gjort tidigare. Hon klev in i duschen och lät vattnet strila över hela sin sorgliga person. Uppfriskad av duschen klev hon ut i köket.
”Nishin, jag avskyr espresso. Speciellt på morgonen. Jag vill ha kaffe med varm mjölk. Caffe latte, om det låter bekant. Varför i helvete har du gjort espresso?”
En tveksam tystnad. ”Det har jag inte alls gjort!”
”Nishin”, sa Lize tillkämpat vänligt, ”jag har smaklökar. Det har inte du. Jag vet hur caffe latte smakar och jag vet hur becksvart espresso smakar. Det där var definitivt espresso.”
Nishin sa ingenting. Lize slängde en blick bort mot brödrosten där några hårdrostade brödskivor tittade fram.
”Dessutom vill jag ha mitt bröd gyllenrostat, inte hårdrostat. Förstått?”
”Jag har inte ...”
Lize gick fram till brödrosten, tog en av brödskivorna och höll upp den mot kameran i hörnet. ”Kallar du det här gyllenrostat? Det är ju för fan knäckebröd!” Hon stirrade uppfordrande in i kameran i hörnet och fick samtidigt syn på klockan som glödde på väggen. Hon skulle vara på jobbet om en halvtimme.
Eftersom allting enligt en eller annan naturlag alltid går åt helvete samtidigt, så var det naturligtvis stopp på pendeltågen. I och för sig fick Lize tid att försöka reparera nattens spår, men över en timmes sen ankomst resulterade i en utskällning av Fröken Bengtsson som i stora drag gick ut på att Lize var lat, oansvarig, oprofessionell, en skam för alla inblandade inklusive henne framlidne far och ett allmänt stort misslyckande som aldrig skulle komma någon vart. Fröken Bengtsson marscherade bestämt bort från den förkrossade Lize som snabbt flydde till toaletten och grät och spydde om vartannat. Hela hennes omsorgsfulla reparationsarbete låg i bruna rännilar kring hennes rödsvullna ögon. Hon kastade i sig tre blå Persec på en gång. Inte för att det hade någon större effekt. Hon svor på att aldrig mer gå på bar.
Resten av dagens arbete gick på ansträngd rutin. Gregor och Sanna försökte lågmält trösta men höll sig ändå skamset i bakgrunden.
Lize suckade av lättnad när hon efter en evighetslång dag äntligen stängde sin egen ytterdörr bakom sig. Hon hängde av sig kappan och gick in i vardagsrummet.
En bunt fax låg utspritt på golvet nedanför printern. Förvånad, eftersom det var första gången hon fått något fax alls och eftersom hon definitivt inte hade begärt någon utskrift, gick hon fram och lyfte upp papperena.
DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER NÄRMARE.
HJÄLP MIG!!!
Lize stirrade på texten och ryckte på axlarna. Någon galning som faxat till fel nummer. Lite besviken kände hon sig ändå. Hon samlade ihop allt papper och knölade ihop det till en boll. Hon vände sig om för att gå och slänga skräpet i köket. Och tvärstannade.
En kvinnas skimrande gestalt stod framför henne. ”Snälla”, hördes en ihåligt viskande röst som vinandet av vind genom naket lövverk. Gestalten flämtade till. Och var borta.
