Genève är mäktigt, men kämpar i byråkratins inbyggda motvind. Deras motpol är de hungriga, intelligenta piraterna som likt forna tiders buckanjärer utnyttjar byråkratins tröghet och de rättfärdigas feghet. De bildar det vinnande laget i det ständigt pågående kriget om äganderätten till rikedomarna i världens skattkistor. Deras oberäknelighet gör dem fascinerande. Jag måste lära mig av dem. Lära mig hur man vinner.
Catherine promenerade i en ljuvlig skog utanför Genève. De sprakande höstlöven glänste som juveler i det bleka solljuset. Skogen var ett fashionabelt utflyktsmål under helgerna men nu, en tidig tisdagsmorgon, hade hon bara sett till några hundägare och två ryttare som travat förbi på avstånd. I vanliga fall skulle hon ha njutit av promenaden i naturen men idag var ingen vanlig dag och hennes tankar var långt borta. Hon såg sig sökande omkring och tittade på klockan.
På sekunden avtalad tid kom en man gående emot henne från en korsande stig. Han höjde handen och vinkade. Han var i fyrtioårsålder, smärt och vältränad, med det där typiskt brunbrända och fårade ansikte som friluftsmänniskor får. Det namn som Catherine kände honom under var Tyler. Officiellt existerade han inte. Inofficiellt var det män och kvinnor av Tylers sort som gjorde att organisationer som ECS överhuvudtaget kunde verka.
Han kom fram till henne. Plötsligt omfamnade han henne hårt och kysste henne glupskt. Catherine kämpade mot sin inympade, paranoida panik. Ensam mitt ute i en skog kunde vad som helst hända, hann hon tänka. Två medelålders kvinnor med var sin stor doberman i koppel joggade mödosamt förbi med högröda ansikten.
Så fort de passerat släppte Tyler henne. Hans ansikte var en perfekt mask som inte släppte igenom den minsta känsla.
”Det ser riktigt jävla illa ut”, muttrade han på guttural texasdialekt.
Hon tittade upp på honom. Han tittade sig noga omkring och han gav henne en papperslapp med ett enda ord: MediCorps.
”Kolla upp det.”
Catherine nickade. Han nappade åt sig lappen och brände den. De promenerade vidare sida vid sida. Catherine kände nervositeten växa i magen. Tyler agerade som om han misstänkte att de kunde vara avlyssnade till och med ute i skogen. Och när han blev nervös fanns det minst sagt skäl att bli oroad. Tyler kisade upp mot de solbelysta trädtopparna.
”Det är många som är skraja, riktigt skraja. Det händer underliga … saker.”
”Jag har hört det”, sa hon.
Ur jackfickan tog han ett frimärksstort chip, infattad i blå genomskinlig plast, och gav henne. Han stannade plötsligt och tittade henne i ögonen.
”Lyssna noga. Det här chipet får du absolut inte köra i någon burk som är uppkopplat till Nätet, okej? Det måste vara en burk som är helt ren. Det är livsviktigt, fattar du?”
Catherine nickade förbryllad. ”Men varför …?”
Han började gå igen, fort. ”Det är ingen som vet vem … eller … vad … fienden är. Det enda vi vet är att det finns ett samband med Nätet.”
Hon nickade. Utan linjer från datorn och ut på Nätet var det inte heller någon som kunde ta sig in, exempelvis för att läsa eller förstöra informationen på chipet hon just fått. Hon stoppade noggrant ner chipet i plånboken.
”De upptäckte en läcka i ISMs system i förra veckan”, sa han i förbigående.
”Vad?” Catherine tvärstannade.
International Security Management var ett av världens största och bästa säkerhetsföretag som allmänt antogs ha mycket goda förbindelser med USA:s underrättelsetjänst, National Security Agency.
”De hade fått nån ny datakille som sattes på att göra rutinkontroller. Han ville väl visa framfötterna och upptäckte det. Informationen har flödat ut ur deras huvudsystem i minst två år, förmodligen längre.”
”Men deras system anses ju vara helt …”
”Idiotsäkert. Uppenbarligen inte.”
”Men jag har inte hört någonting om det här!”
Tyler tittade roat ner på henne. ”Självklart inte. Det är inte bra för affärerna.”
”De har en skyldighet att rapportera till oss!” utropade hon uppbragd.
”Var inte så naiv!” fräste Tyler.
”Vet man vem som ligger bakom?”
Tyler skakade på huvudet. ”Det enda jag hört var att det var den skickligaste bugg de någonsin sett. Genialisk – så uttryckte de sig. Off the record, så ska ni nog ta en noggrann titt på ert system.”
”Vårt system övervakas ständigt och rutinerna ändras konstant”, fräste Catherine.
”Det var likadant med ISM:s system.”
”Vi är faktiskt ansvariga för den europeiska datasäkerheten!”
”Så mycket större anledning.”
Plötsligt tog Tyler ett hårt tag i hennes arm och svängde henne runt så att han såg henne i ögonen. Hans ögon var grå och kalla. ”Du är väl inte så blåögd att du tror att det som hände med Breuer och Gardancourt var en slump?”
”Vad menar du?”
”Jag har inte betalt för mer än så här. Du får undersöka saken själv. Men jag ska ge dig ett råd, alldeles gratis: Gå själv inte in på Nätet i fortsättningen.”
Han släppte hennes arm och försvann hastigt in i skogen igen. Catherine stirrade efter honom.
* * *
Zoe della Santos trasslade sig graciöst ut ur den sammantvinnade högen av svettblanka kroppar, dramatiskt belyst av det blinkande neonljuset som föll in genom det dragiga fönstret.
”Ska du gå?”
Zoe nickade förstrött, samtidigt som hon stirrade ut i det strilande regnet. En hand smög upp runt hennes nacke och drog henne mjukt nedåt.
”Nej.” Zoe lösgjorde sig omilt.
”Bara en farvälkyss?” bad Nina med sin hesa röst.
Zoe drog nästan omärkligt på munnen och böjde sin ner. Nina kysste henne med våldsam hunger. Zoe smakade honung och bittermandel, stjärnklara kyliga nätter och förlorad barndom. Nina suckade. Zoe lät munnen vandra nedför Ninas hals till brösten där guldringarna glänste. Hon kände Ninas tunga parfym av sex. Hon sög hårt på Ninas ena bröst och Nina pressade sig med en tung suck närmare. Zoe placerade en sista, lätt kyss på hennes styva bröstvårta.
”Det räcker nu.”
”Prinsessans ord är min lag”, mumlade Nina långt nere i halsen. ”Men jag förstår inte varför du måste gå nu när vi har så trevligt.” Hon tittade på Zoe och smekte sakta handen med dess blanklackerade mörkblå naglar och vitnade ärr.
”Allt har sin tid”, muttrade Zoe och reste sig med det blinkande neonljuset skimrande över hennes smala muskulösa kropp.
”Kejsarinnan kallar?” frågade Nina lite spefullt.
”Sköt dina egna affärer”, svarade Zoe ointresserat. Hon klädde sig snabbt i helt svarta kläder och körde fingrarna genom det svettiga håret. Hon slängde på sig sin illoranga skottsäkra kevlarjacka och gick med bestämda men ljudlösa steg mot ytterdörren.
”Zoe! Zoe!” ropade Nina, ”när kommer du hit igen?”
Ytterdörren slog igen med en smäll.
”Fan”, sa Nina och dunkade knytnäven mot pannan. ”Den där jävla arroganta underbara häxan.”
Zoe sprang nedför den mörka trappan med sina livsfarliga, lösa stenplattor. Det sparsamma ljuset som kom in genom de igengrodda fönstren ritade skrämmande figurer på väggarna. Zoe lade inte ens märke till dem. Hon kände sig bara avslappnad och redo för livet. Nere på gatan stod hennes svarta låga bil ensam på den regnblänkande asfalten. Skuggor lösgjorde sig från husväggarna när hon närmade sig den och ett gäng tonåringar kom hotfullt släntrande i flock. Zoe gick ett varv runt bilen och inspekterade den noggrant. Den verkade vara i samma skick som när hon lämnade den. Hon vände sig till gänget, som tigande stod och tittade på henne, och tog upp en sedelbunt ur fickan.
”Bra jobbat”, sa hon och gav pengarna till en lång och bredaxlad tjej med ett ärr som gav hennes ansikte ett permanent hånfullt uttryck. Precis som de andra hade hon camouflagekläder från ett militärt överskottslager som anpassade sig efter omgivningen likt kameleonter och gjorde gänget näst intill osynligt. Zoe skymtade en skottsäker väst under tjejens öppna jacka.
”Tack”, sa flickan väluppfostrat på mycket bruten svenska.
Zoe nickade åt dem och de smälte än en gång ihop med skuggorna. Hon steg in i bilen och startade den. Att betala gatgängen för att hålla ett öga på bilen var det enda sättet att hindra dem från att sno den, hel eller i delar. Hon hade inget emot det. Hon, om någon, visste att de också måste överleva på något sätt. Med tanke på deras höga klädkonto, var nog att vakta bilar definitivt det minst lönsamma de ägnade sig åt. Hon hade en känsla av att de gjorde det för att hålla sig väl med henne.
Zoe körde ut på den väl upplysta motorvägen och ökade hastigheten när hon kom ut på den långa ormande bron. Hon beordrade på stereon och njöt av att köra till den öronbedövande musiken.
Hissdörrarna slöt sig ljudlöst bakom Zoe när hon steg in i våningen. Svagt hörde hon TV-ljudet från vardagsrummet. Hon nickade mot vakterna som satt i hallen och fortsatte in i vardagsrummet där Maria della Santos låg halvt utslängd i soffan.
”Hej älskling, jag hörde knappt att du kom.” Maria räckte slött ut en arm. Zoe kom fram, tog hennes hand och lade den mot sin kind. Maria betraktade henne roat.
”Haft en trevlig kväll?”
”Mmm.”
Det skulle aldrig falla henne in att fråga var Zoe varit, även om hon hade sina misstankar. Maria hade för länge sedan vant sig vid att se pojk- och flickvänner hastigt paradera förbi. Själv hade hon hett avskytt den övervakning som hon utsatts för som ung, som om hela familjehedern hängde på hennes intakta oskuld, därför hon tänkte definitivt inte utsätta någon annan för samma sak.
Zoe slängde sig i tvillingen till Marias soffa och stirrade på hologrammet som projicerades mot väggen. Det var den vanliga larmrapporten om att markozonet än en gång hade nått nya rekordhalter och att känsliga personer borde stanna inomhus eller använda andningsmasker. Den blonda programledaren, som såg ut som om hon var gjord i elastisk plast, övergick utan att tappa tempo till nästa rubrik.
”Välkända företagsledaren och mångmiljardärskan Maria della Santos uppträdde idag som det sista vittnet i den hastigt påkomna rättegången mot Hooktriaden. In i det sista var det osäkert om della Santos skulle avge sitt vittnesmål eller inte. Della Santos har själv varit oanträffbar för en intervju men en taleskvinna sade att Maria della Santos, trots en allvarlig hotbild från olika triadgrupperingar, ändå beslutat sig för att vittna. Taleskvinnan sade vidare att Maria della Santos anser att – och jag citerar – ’samhället måste kraftigt reagera och fördöma alla former av organiserad brottslighet’. Domen kommer att falla om två veckor. Och nu över till utrikes ...”
Zoe skrattade lågt och tittade på Maria som lojt sträckte på sig och gäspade.
”Skönt att det där är över”, muttrade Maria.
”Jag gillade den där biten om organiserad brottslighet”, flinade Zoe.
”Javisst var den snygg.” Maria småskrattade. ”Men, det är Toms förtjänst. Hade han inte lyckats smyga in information i polisens huvudsystem så hade det tagit femton år innan de haft tillräckligt på fötterna för att göra en razzia.” Hon blev plötsligt allvarlig. ”Zoe, jag hade ett allvarligt samtal med Tom idag.”
Marias ton gjorde Zoe omedelbart uppmärksam.
”Tom berättade att han följt polisens utredningsarbete. Det var någon som gav sig på Hook innan polisen.”
Zoe lyfte frågande på ett ögonbryn.
”Vem?”
Maria skakade på huvudet och tittade rakt ut i luften. ”Vår källa i Hooks organisation sa att alla deras tillgångar bara försvunnit, så här!” Hon knäppte med fingrarna. ”Minuterna efteråt dog Su Xiao.”
”Jag trodde han begick självmord.”
Maria skakade igen på huvudet. ”Enligt vår källa var han förbannad, inte uppgiven – och vid den tidpunkten visste de inte att polisen hade tillräckligt för att slå till.”
”Var finns pengarna?”
Maria vände på huvudet och tittade på henne. ”Enligt Tom har de gått upp i rök. Inte ens han har lyckats spåra dem. Han sa att han aldrig sett något liknande.”
”Inga ledtrådar?”
”Inte än, men han jobbar på det. Det känns lite obehagligt måste jag medge, för vår egen del.” Plötsligt log Maria. ”Men hur som helst, nu är Hook ute ur bilden och Shankontraktet är vårt. Trevligt, inte sant?”
Zoe lade upp fötterna på soffbor det och nickade leende.
”Hur har det gått med Christo-projektet? Några nyheter?” fortsatte Maria med sin vanliga effektivitet.
”Inte mycket. Vi har noterat en viss aktivitet från Bellevue-lägenheten. Jag har den under bevakning.”
”Susanne Christos lägenhet?”
Zoe nickade och tände en cigarill.
”Borde inte den vara rätt bränd?” frågade Maria och lyfte förvånat på ett elegant ögonbryn.
”Jo, man tycker ju det.”
”Är det någon som bor där nu?”
”Ja, en ung tjej. Lize någonting.”
Maria tittade avvaktande på Zoe, som fortsatte efter en stunds tystnad.
”Hon jobbar som ekonomiassistent på FDT nere i city, kommer från nån landsortshåla. Efter vad vi fått fram hittills verkar hon helt ren. Det ser inte ut att finnas några bindningar någonstans.”
”Hmm”, muttrade Maria tankfullt.
Zoe reste sig och gick bort till en vacker antik skänk där en bricka med flaskor och glas stod. Hon hällde upp en stadig konjak. Ljudlöst gick hon ut på den mörka terrassen och betraktade molnen som virvlande som en surrealistisk mardröm i disigt blått, rött och vitt. Hon stod där, som en staty, som för att försöka få ett tecken, som för att läsa en sanning från molnens hypnotiska virvlande.
”Men jag vet inte om jag tror på det”, sa hon till sist.
”Tror inte på vad?” frågade Maria inifrån vardagsrummet.
Zoe gick in, tillbaka till soffgruppen och ställde ner sitt urdruckna glas.
”Äh, jag kan inte sätta fingret på det. Det är bara en känsla”, muttrade Zoe.
Maria tittade skarpt på henne och skulle till att säga något, men hejdade sig vid anblicken av Zoe som satt och stirrade rakt ut i luften. Hon reste sig istället och gav Zoe en snabb kram.
”Jag går och lägger mig nu. Sov gott, älskling.”
Zoe fyllde på sitt konjaksglas och gick tillbaka ut på terrassen. Hon rös till av den råa luften från havet som utan barmhärtighet skar rakt igenom kläderna, huden och in i märgen. Hon började bli vek. För tio år sedan hade hon inte reagerat, utan till och med tyckt att det var behagligt. Komfort och moderna bekvämligheter gjorde kroppen vek och känslig.
Molnens virvlande blev alltmer hypnotiskt. Mönster och skepnader började formas. Sakta antog de formen av bergen, de så välbekanta bergen i Himalaya där hon växt upp. Det kändes som om de tecknade åt henne att komma tillbaka. Hon slöt ögonen. Tillät sig för denna enda gång att låta smärtan och saknaden flöda som en långsam flod av eld.
Bergen var kvar med sitt lockrop när hon öppnade ögonen igen. Med en självkontroll grundligt inetsad under många år, lät hon gallren falla ner över känslorna och låste in dem långt bak i sitt medvetande. Ett hastigt vindkast suddade ut bergen och Zoe andades ut. Plötsligt trädde Zuts välbekanta ansikte fram. Hans uråldrigt skrynkliga ansikte log mot henne. Munken som varit hennes mamma, hennes pappa, hennes allt. Munken Zut som varit död i tre år. Under Zoes lätta polityr av västerländsk civilisation, rationalitet och vetenskap, visste hon att det inte hade någon betydelse, eftersom döden inte har någon betydelse. Själen är evig.
Han öppnade munnen och i vinden som ven runt skyskrapans hörn hörde hon hans röst: ”I det lilla finner du det stora och i det stora finner du det lilla.” Zoe märkte inte att hennes hand släppte konjakskupan. Den började sin färd ner genom mörkret till asfalten fyrahundra meter längre ner.
* * *
Zoe gick som vanligt ett steg bakom Maria när hon svepte in i sammanträdesrummet. Det var möblerat med gamla engelska biblioteksmöbler i mörkt trä och oxblodsfärgat läder som stod i märklig kontrast till den senaste elektroniken i mattsvarta rack. Det vänskapliga sorlet tystnade ögonblickligen och alla ögon vilade på Maria. Hon log tunt när hon satte sig i stolen vid huvudänden. Zoe slog sig som vanligt ner på hennes högra sida.
När de automatiska dörrarna slog igen och de gråklädda livvakterna fattade posto på var sin sida av dörren, satte sig de övriga som på en signal.
”Som ni vet är Hooktriaden ute ur bilden”, började Maria, ”och vi har övertagit agenturen för Golden Flower.”
Männen och kvinnorna runt bordet tog upp en spontan applåd och Maria log och lutade sig fram. ”Vårt mest vitala projekt just nu gäller Susanne Christo.”
Zoe såg flera ögonbryn höjas i förvåning.
”Som ni alla vet avled Susanne Christo för drygt sex månader sedan. Ni är alla också bekanta med MediCorps fenomenala – och kanske ska jag säga ofattbara – framgång och expansion under de tjugosju månader hon ledde företaget. Innan jag går vidare ska ni få bekanta er närmare med MediCorps och Susanne Christo. Var vänlig och starta presentationen!”
En träpanel på motsatta väggen, som dolde en stor monitor, gled undan. Den gryniga och hoppande bilden, uppenbarligen från en gammal amatörvideoinspelning, visade en ung forskare i vit rock i intensivt arbete vid ett mikroskåp. En syntetisk speakerröst började tala.
”Stephan Christo, Susanne Christos farfar, var av grekisk härkomst och började sin karriär i slutet av 1900-talet på det svenska läkemedelsföretaget Astra. Ett företag som han senare köpte upp och som kom att bli en av grundpelarna inom MediCorps. Efter en fem år lång och mycket framgångsrik karriär inom Astra lämnade Christos företaget efter en tvist om forskningsanslag. Med sig tog han sin banbrytande upptäckt: boten mot skelettcancer. Christos mor hade dött i just den sjukdomen och Christo var besatt av att finna ett botemedel. Amatrycin, som medicinen kom att kallas, blev grunden för MediCorps. När Stephan Christo dog endast femtiofyra år gammal i hjärtinfarkt lämnade han efter sig hustrun Clara och deras enda barn, sonen Daniel. Han lämnade också efter sig ett blomstrande företag vars grund var de sex revolutionerande patent han forskat fram.”
På monitorn framträdde ett kornigt svartvit tidningsfoto av en dyrbart klädd kvinna med mycket alldagligt utseende och en mörkhårig, spenslig pojke i trettonårsåldern, båda klädda i svart. I bakgrunden stod fler svartklädda människor. I vänstra hörnet syntes texten: Stephan Christos begravning, Stockholm. Bilden zoomades in på den unge pojken. Foton ur skolböcker flimrade förbi: Carlssons skola, Stockholm. Enskilda gymnasiet, Stockholm. Harvard Business School, Massachusetts, USA. Den spenslige pojken växte upp till en stilig ung man.
”Daniel Christo valde att inte gå i sin fars fotspår utan blev istället ekonom och tog vid tjugofyra års ålder över ledningen för MediCorps. Året innan hade han gift sig med en amerikanska av japansk börd som han träffat vid Harvard: Cathryn. Efter två missfall föddes deras enda barn: Susanne. Daniel Christo var inte en lysande begåvning som sin far. Han var i stället en noggrann och kompetent företagsledare som förvaltade sitt arv väl, men utan den speciella talang som får ett företag att expandera.”
Bilderna av soligt familjeliv och sekvenser ur någon informationsfilm om MediCorps ersattes av en jumbo-jumbojet, en flygande vinge från JAL, som elegant lyfte från JFK-flygplatsen för att i nästa ögonblick förvandlas till en flammande supernova. Den mjuka syntetiska speakern ersattes av en upphetsad nyhetsreporter:
”Idag skedde precis det som kritikerna av den så kallade flygande vingen, en Boeing 955, varnat för. I den värsta flygolyckan i historien omkom 785 personer i ett flammande eldhav på endast 150 meters höjd. Av tryckvågen och nedfallande flygplansdelar dödades ytterligare 22 personer och 150 skadades. Som av ett mirakel överlevde besättningen och samtliga passagerare på det landande SAS-plan som träffades av stjärtpartiet från det exploderande JAL-planet.”
Reporterns röst tonades ner och speakern fortsatte: ”Med på det exploderande planet fanns Daniel och Cathryn Christo. Deras dotter Susanne blev föräldralös vid 12 års ålder.”
Susannes unga, stela ansikte dök upp på en bild från begravningen. De svarta kläderna accentuerade hennes blekhet.
”De följande åren tillbringade Susanne på exklusiva internatskolor. Femton år gammal trotsade hon sina förmyndare och förenade sig med det internationella jetsetet .”
Bilder på Susanne flimrade förbi; omslag på skvallertidningar från hela världen, sekvenser från trendiga nattklubbar och fester: Överallt stod den unga, rika och mycket vackra flickan i centrum med sitt stela ansikte.
”17 år gammal gifte sig Susanne Christo med den tre år äldre Christophe Desprès, arvtagare till det europeiska konglomeratet Desprès Holdings International med säte i frihandelszonen Kaliningrad. Susanne Christo lämnade Christophe Desprès efter ett två månader långt, och enligt ryktena katastrofalt, äktenskap. Rykten gör också gällande att den pådrivande kraften bakom äktenskapet var Christophes far, François Desprès, som länge hade velat komma över MediCorps. Christophe Desprès avled en månad efter skilsmässan från Susanne Christo av en överdos narkotika.
Det är oklart vad Susanne Christo gjorde under de två år som förflöt mellan skilsmässan och det att hon övertog ledningen av MediCorps Vad de flesta källor håller för troligt är att hon tillbringade en tid hos Bob Yamashi, hennes fars mentor och den ende person Susanne haft en nära känslomässig kontakt med sedan föräldrarnas död. Yamashi är fortfarande idag, vid 83 års ålder, arbetande styrelseordförande i det multinationella företag som han har byggt upp: YIC. Yamashi är också den ende ledamot av MediCorps styrelse som varit med sedan företaget bildades.”
Tidningsomslagen blixtrade förbi: Tonåring tar över MediCorps. MediCorps aktiekurs riskerar rasa. Aktieägare protesterar. Underbarn (?) leder MediCorps.
”Man antar att Bob Yamashi övertalade Susanne Christo att aktivt ta över ledarskapet för MediCorps,. Tvivlarna var många. En nittonåring utan någon som helst utbildning i ledningen för ett av världens mest betydelsefulla läkemedelsföretag. Kritiken mot Susanne Christo nådde sin höjdpunkt femton månader efter hennes övertagande, då det efter en rad märkliga – för att inte säga osannolika – affärer, krävdes att hon skulle avgå. Analytikerna spådde att MediCorps skulle gå i konkurs inom ett halvår.”
I det vita ljuset från starka lampor och fotoblixtarnas konstanta pulserande kom Susanne ut genom ett par polerade ståldörrar, omgiven av livvakter. Journalisterna kastade sig över henne som en flock vargar. Frågorna smattrade. Hon log avvärjande och såg mycket oskyldig ut i sin prydliga dräkt med vit blus.
”Jag har förhandlat med de övriga aktieägarna och de har givit mig förtroende i ytterligare tre månader. Jag är helt övertygad om att de inte kommer ångra sitt beslut och att de kommer förnya sitt förtroende efter att den tiden har gått. Jag har inga fler kommentarer.” Livvakterna slöt sig som en levande mur kring henne.
”Susanne Christo fick rätt. MediCorps gick upp som en supernova på den internationella affärshimlen. Hur hon lyckades med sina osannolika affärer har varit föremål för otaliga diskussioner och analyser. Än idag finns det ingen entydigt svar, men däremot många teorier. Det har nämnts ...”
”Det räcker, tack.” sa Maria med bestämd röst.
Monitorn frös bilden av en leende Susanne på omslaget av Wall Street Journal. The Miracle Girl stod det i stor fet text ovanför hennes huvud.
”Som ni kanske vet är vi inte de enda som tittar närmare på MediCorps – och det är inte underligt. Själv är jag intresserad av Susanne Christo av två skäl”, började Maria långsamt. ”Dels är jag intresserad av fenomen. Och otvivelaktigt var Susanne Christo ett fenomen. Även om hon var aldrig så begåvad var hennes drag allt för osannolika, allt för långt utanför det normala. Hon var alldeles för ung och alldeles för oerfaren. Tom och jag har diskuterat saken både länge och ingående. Det enda resultatet vi kom fram till var att någon eller något informerade henne. Närmast tillhands låg naturligtvis Bob Yamashi, i egenskap av mentor till tre generationer av familjen Christo. Men, då uppstår naturligtvis frågan varför detta inte inträffat tidigare. Dessutom stämmer det operativa sättet överhuvudtaget inte med Yamashis. Vi har gått igenom alla personer i Christos närhet och avfört dem en efter en från listan. Det var Tom som till slut kom upp med den enda hållbara teorin – även om den förefaller lite osannolik. Det andra skälet hör ihop med det första. Tom och jag upptäckte att information som bara vi haft tillgång till plötsligt dök upp på andra ställen. Någon hade omärkligt stulit den. I ett fall ledde vår information till ett fördelaktigt företagsköp. Köpare var MediCorps.” Maria log snett. ”Först trodde vi att det bara var en tillfällighet, ett sammanträffande. Med det hände flera gånger. Och alltid lika snyggt gjort. Inga spår överhuvudtaget. Så vi blev rätt intresserade. Tom?”
Tom log och körde fingrarna genom sin axellånga man av dreadlocks. ”Ja, det Maria och jag var – och är – överens om är att någon eller något informerade Susanne Christo. Rutinmässigt har jag buggat MediCorps kommunikation, och speciellt efter att stölderna började. Men, det fanns ingenting utöver det vanliga. Ändå var det någonting som sa mig att ledtrådarna måste finnas där – och kanske speciellt i datatrafiken. Jag körde analyser till förbannelse. Det var inte förrän en sen natt som jag kom någon vart. Av ren uttråkning körde jag en bildbehandling av den totala datatrafiken – och si – något intressant kom upp.”
Samtidigt som han reste sig och släntrade bort till den vita väggen, tryckte han in några knappar på det kraftfulla mattsvarta MegaLite-armbandet han hade runt vänsterarmen. En bild över stjärnhimlen strålade plötsligt på väggen.
”Det här är vår stjärnhimmel, som ni säkert ser. Bilden som jag fick fram påminde mycket om den här stjärnhimlen, så för att förenkla saker och ting så låtsas vi att stjärnhimlen representerar alla system som är uppkopplade till Nätet. De här riktigt ljusstarka stjärnorna representerar de få artificiella intelligenser som finns; San Diego, Bern, Taipei, Kyoto, Beijing, Moskva. De representerar också de största militära systemen. Alla de vanliga stjärnorna representerar storföretagens system. Resten, det här töcknet som vi brukar kalla Vintergatan, är övriga användare; småföretag, skolor, datorer för privat bruk och så vidare. För företag av MediCorps typ, eller för den delen av vår typ, som har mycket liten kontakt med slutkonsumenten ser bilden helt annorlunda ut.”
Bilden förändrades totalt. Vintergatan försvann helt, liksom största delen av stjärnorna.
”Det här är vår datatrafik. Vi har kontakt med andra storföretag, leverantörer och kunder, och då och då hyr vi in oss på en AI. Överhuvudtaget har vi bara kontakt med en viss krets. MediCorps bild, liksom de flesta andra storföretags, borde vara nästan identisk.”
Vintergatan och alla stjärnorna dök upp på skärmen igen.
”Men det var den inte alls. Så här såg den ut. Som en schablonbild av Nätet.” Tom tittade förväntansfullt på sin publik som såg totalt oförstående ut. ”Ja, ja. Hur som helst. Det var en anomali – milt uttryckt. Bara för att övertyga mig själv kontaktade jag några användare – alltså ingående i det vi för stunden kallar Vintergatan – som varit i kontakt med MediCorps. Precis som jag misstänkt fattade de inte vad jag snackade om. Fattar ni?”
Tom viftade med armarna och hans mörka ögon glänste. Åhörarna såg lika oförstående ut som tidigare. Toms min kunde tolkas som att han var trött på att förklara självklarheter för mindre begåvade.
”Alltså, slutsatsen är: någon eller något, som var i regelbunden kontakt med MediCorps, använde en helsikes massa datorer utan att någon upptäckt det! Inte ens ägarna! Dessutom visade en noggrannare analys att hela den här trafiken i princip gick till en enda terminal inom MediCorps. Och gissa vems? Just det, Susanne Christos! Om man slår ut antal uppkopplade terminaler och den tid som de varit uppkopplade mot Christos så får man utöka dygnets timmar till 73 – om man nu vill ha en naturlig förklaring. Nästa stötesten är att en sådan här enorm ansamling och frekvenshoppning som det varit frågan om kan i praktiken bara en supercomputer eller en AI klara av. Det finns ingen logg på någon sådan trafik.”
”Kom till saken, Tom”, sa Zoe och gäspade bakom handen.
”Jamen, fattar ni inte?” Tom viftade ännu mer med armarna som om han trodde att det skulle hjälpa någon att begripa hans teorier. ”Och vet ni vad”, fortsatte han med slug min, ”den här trafiken upphörde helt fyra timmar efter Susanne Christos död. Och jag menar efter dödsfallet, inte efter det att hon hittades, för det tog ju en vecka.”
”Tom, jag tror du får förtydliga dig lite mer. Vi är inte lika hemma i teoretisk fysik eller vad det nu är”, sa Maria med ett roat leende.
”Ja men, det är ju uppenbart!” Tom dunkade pekfingret mitt i Vintergatan. ”Vintergatan är på samma gång den enda sanningen och den totala desinformationen!”
Ledningsgruppen stirrade fortfarande vilt frågande på den upphetsade Tom. Zoe satte sig långsamt upp från sin nersjunkna ställning i stolen. Hon såg plötsligt Tom som en klart lysande gestalt i änden av en mörk tunnel. Resten av rummet och alla de andra i ledningsgruppen hade upphört att existera.
”I det lilla finner du det stora och i det stora finner du det lilla”, viskade hon för sig själv.
Tom stirrade på henne som från ljusår bort. I den totala tystnaden hördes hans röst klart – och bara den. ”Va?”
”I det lilla finner du det stora och i det stora finner du det lilla”, upprepade hon lite högre.
”Precis”, sa Tom och gav henne en konstig blick.
