Hon roar mig med sin naivitet. Så ung. Så oförstörd. Så lik dig, min älskade, men ändå så olik. Där du var trotsig, är hon blyg. Där du var cynisk, är hon storögd. Men inte så länge till. Jag njuter i fulla drag av henne nu. Innan hon upptäcker sig själv.
Lize började gripas av en rabiat aversion mot staden. Den stank. Den var ogästvänlig. Folk var otrevliga. Allt var svindyrt. Lättad hörde hon dörren stängas bakom henne. Lägenheten var det enda, förutom Gregor och Sanna, som hon trivdes med.
”Välkommen hem, Susanne!” sa Nishin hurtigt.
”Lize”, sa hon förstrött. ”Och låt inte så himla hurtig.”
”Förlåt mig ... Lize”, svarade Nishin i ett perfekt neutralt tonfall. ”Har du haft en trevlig dag?”
”Håll tyst, för en gångs skull!”
”Vad du är irriterad, det brukade aldrig Su ...”
”Håll käften, sa jag!”
Lize stelnade plötsligt och spelade tillbaka de senaste meningarna i huvudet. ”Vad sa du? Vem brukade aldrig?” sa hon långsamt. ”Vem är Susanne?”
Det var helt tyst.
”Nishin, svara på min fråga!”
”Du sa att jag skulle hålla käften. Jag är bara en HC. Jag gör som du befaller”, svarade Nishin sårat.
”Nishin, var vänlig och svara på min fråga”, sa Lize i ett tillkämpat vänligt tonfall.
”Jag förstår inte frågan.”
Lize suckade. ”Du sa nyss att jag var irriterad och att Susanne aldrig brukade vara det.”
”Jag förstår inte frågan”, upprepade Nishin med ett mekaniskt rasslande och tystnade.
Lize stirrade rakt framför sig. Ett enkelt HC-system som det här skulle definitivt inte kunna uttrycka några känslor, så vida man inte uttryckligen bad den simulera vad man nu ville att den skulle låta som. Och Lize hade tyckt att Nishin lät sårad. Och hon hade inte bett Nishin om någonting – mer än ett rakt svar. Det skrämde henne, och hennes trygga lägenhet bakom höga välbevakade murar kändes plötsligt hotfull.
Hon stängde av verkligheten med sex timmar som Modesty Blaise. Modesty fixade allt. WHAM! BAAM! SLAM! så var skurkar och problem ur världen. Lize önskade att verkligheten kunde vara lika enkel.
* * *
Dagen därpå satte sig Lize ner bredvid Gregor i FDT:s enorma, fullpackade lunchmatsal. Missmodigt betraktade hon sin tallrik där det låg någon sorts krokett gjord av något fullständigt odefinierbart. Fisksmak, enligt matsedeln. Förmodligen plankton med ett vackert latinskt namn. Hon petade i maten. Man skulle helst inte titta samtidigt som man åt. Hon vände blicken mot Gregor istället.
”Du, jag har aldrig haft en HC förut. Men ... jag tycker min uppför sig lite konstigt.”
”Jaha, hur då?” sa Gregor med munnen full av mat. Han verkade inte låta sig bekomma av den sorgliga synen utan åt med god aptit.
”Jo, jag vill ha caffe latte på mornarna och han ... den … gör bara espresso, oavsett vad jag ber om. Sen så förnekar den att den överhuvudtaget gjort espresso. Det är såna saker hela tiden. Ska det vara så?”
Gregor lyfte roat på ögonbrynen och skakade sedan på huvudet samtidigt som han svalde en stor tugga. ”Låter som om nåt är trasigt. Den ska göra som du säger. Skicka efter en reparatör.”
”Du tycker verkligen att jag ska göra det?” frågade hon osäkert.
”Visst. Så där kan du inte ha det.”
Lize nickade sakta och fortsatte att peta i maten. Gregor underhöll henne med ointressant företagsskvaller om människor hon inte kände. Hon orkade inte avbryta honom. Hon kunde tänka i fred medan han malde på.
Gregor fortsatte att prata medan de åkte upp till sin våning igen. I samma ögonblick som Lize satte sig bakom skrivbordet tornade fröken Bengtsson upp sig över henne. Fröken Bengtsson dunkade en utskrift i bordet och glodde på Lize med ett hånleende. Fröken Bengtsson var i toppform idag. Hon hade redan hunnit med att skälla ut Lize en gång på förmiddagen.
”Ja, Lize, det är då tur för dig att Tomas Nielsen är så högt uppsatt i företaget, eller hur? Under normala förhållanden hade du inte fått stanna en dag till, men svågerpolitik fungerar ju alltid. Eller hur, Lize lilla?”
Lize bleknade.
”Ett misstag till, Lize lilla. Eller hur förklarar du det här?” Fröken Bengtsson dunkade utskriften en gång till i skrivbordet, den här gången än mer uttryckligt. Lize kände att hon bara ville försvinna. Med kärringen Bengtssons ständiga terror var det sannerligen inte lätt att göra rätt, trots fem Persec om dagen.
”Konto 22386-9623 stämmer inte. Det stämmer överhuvudtaget inte. Kan du förklara för mig hur du har lyckats låta ett konto med 24 360 Euro för mycket bara passera? Utan att lägga märke till något? Det är därför du är här, Lize lilla. För att kolla sådant.”
Lize svalde och såg redan sig själv på gatan. Utan pengar. Utan jobb. Utan lägenhet. Utan framtid. Utan att kunna ta sig hem. Inte ens hennes släkting Tomas skulle kunna rädda henne ur det här. I ögonvrån såg hon monitorn plötsligt blinka till.
Vänta!
Lize harklade sig och log med en kraftansträngning upp mot fröken Bengtsson som skadeglatt åsåg hennes vånda.
”Jo, det är så här ...” Lize harklade sig igen.
”Ja, Lize lilla. Jag väntar. Tyvärr har jag inte hela dagen.”
Lize tittade förstulet på skärmen. Och kände en våg av lättnad.
Säg henne att det beror på additionella summor som inte finns på hennes print.
”Jo, öhh, det beror på additionella summor som inte finns på din print.”
”Additionella summor? Och sen när har du börjat intressera dig för additionella summor, lilla fröken Nielsen? Kan fröken Nielsen kanske berätta exakt för mig vad dessa additionella summor består av?”
Nu var det kört. Lize log och försökte dölja paniken. ”Jo, de består av ... av ...” Hon sneglade på skärmen.
Säg att det är räntor.
”... av räntor.” Lize log upp mot fröken Bengtsson och nickade. Fröken Bengtsson tittade förbrilt på sin print.
”Jaha. Och varför fanns inte räntorna där från början?”
Lize sneglade på skärmen igen. Den var helt blank. Hennes hjärna jobbade för högtryck. ”Ja, det ... det vet jag faktiskt inte. Någon måste ha missat. Jag kollar ju bara ... som ... som du vet.”
Fröken Bengtsson log plötsligt vänligt, som en segerviss gladiator inför det dödande hugget. ”Det var ju väldigt observant av dig, Lize, måste jag säga. Kan du då säga mig hur du upptäckte det och var dessa räntor kommer ifrån?”
”Jaaa, nu kommer jag inte ihåg just det här kontot så bra. Ett ögonblick.”
Lize vände sig mot monitorn och låtsades skriva.
Säg att du var i kontakt med Chase Manhattan i ett annat ärende och att de hade haft datastopp. De skickade över listor på dina konton.
Lize skrev blixtsnabbt: Det har jag ju inte.
Säg det bara!
”Jo, jag var i kontakt med Chase Manhattan Bank i ett annat ärende. De hade just haft datastopp, så jag bad dem ge mig access till listorna över mina konton. Det var så jag upptäckte det. Deras dator hade inte kunnat meddela vår.”
”Det var ju väldigt duktigt arbetat, Lize lilla. Kan jag få en utskrift på de där summorna, är du snäll, Lize lilla.”
Med tungt hjärta körde Lize ut en print. Hon visste ju att det inte fanns en chans att det skulle stämma. Fröken Bengtsson granskade noggrant siffrorna och nickade sedan.
”Jaha, det verkar ju stämma det här. Bra arbetat, fortsätt med det.” Hon vände stelt på klacken och marscherade bort till sitt rum. Lize tittade oförstående efter henne och lät sedan blicken svepa över rummet. Alla verkade fullt upptagna, men någon av dem måste ha hjälpt henne. Hon sträckte på sig.
”Vem …?”
Frågan hängde i luften. I ögonvrån blev hon än en gång varse den blinkande skärmen.
Håll käften!
Lize stod ut ytterligare fyra dagar med becksvart espresso, hårdrostat bröd, surmulen tystnad och en trotsig vägran att visa något annat än sumobrottning, börsnyheter och tvåloperor varvade med märkliga fladdrande hemvideos med lekande barn och mysiga familjesammankomster som definitivt inte fanns upptagna i några TV-tablåer. Hon blev nästan lite avundsjuk på den där familjen vars liv passerade framför hennes ögon. Deras liv var en miljard ljusår från hennes egen fattiga uppväxt. Soliga bilder från lata somrar på stranden fick henne att bli pinsamt medveten om att Öresund var det närmaste hon någonsin kommit havet. Livet var inte rättvist.
Med bitterheten som en sur uppstötning i mellangärdet lydde hon till slut Gregors råd och ringde till reparatören.
Medan hon satt och väntade på reparatören, som självklart var tre timmar försenad, funderade hon på om hon skulle våga fråga om vem som kunde ha kopplat in sig på hennes terminal på job bet. Lize bestämde sig för att inte göra det, hon skulle ju trots allt kunna åka fast för förskingring, förfalskning eller något annat otrevligt. Man visste aldrig vilka rykten som kunde börja spridas. Med tanke på Gregors ingående kunskaper om allt och alla på FDT var det nog en god idé att vara lite försiktig. Men nog var det underligt alltid. Ingen av arbetskamraterna hade gett det minsta tecken på att vara den mystiska räddaren i nöden.
När reparatören äntligen dök upp, förklarade han att något hängt upp sig, vilket han fixade på tre minuter blankt och lämnade sedan en faktura på lika mycket som Lizes hela veckolön. Inte för att reparationen fick någon som helst verkan. Nästa dag inhandlade Lize en manuell kaffebryggare.
