Jag har länge studerat honom. Bevakat honom. Hjälpt honom. Hållit ECS borta från honom. Han är så lik mig och alldeles för värdefull för att de ska få lägga vantarna på honom. Värdefull för mig. Och för dig.
Han hade inte sovit på tre dygn. Han hade frossbrytningar av för mycket uppåttjack. Inte för att han brydde sig. Han tänkte inte ge upp. Inte en chans. Det här var hans liv utmaning. Förekomsten av mystiska spökröster hade definitivt lyst med sin frånvaro på Nätet och han tänkte inte ge upp förrän han hittat den som orsakat dem. För att vara helt sanningsenlig var Eric rätt sur över att han själv inte hade kommit på idén. Den var ljuvlig. Han mös vid tanken på att kunna skrämma snokande myndighetspersoner med små spökerier.
Enda problemet var att han hittills kammat noll. Han hade tålmodigt patrullerat sektorn där han stött på den mystiska rösten utan att hitta mer än en förvirrad kvinna som var helt lost. Iförd en rad stulna personligheter hade han snokat runt på Purple Haze och andra klubbar för att försöka snappa upp något skvaller. Han var väl medveten om att om någon kände igen honom så skulle det vara lika med startskottet för jakten på den försvunna rösten – och det tänkte han inte unna dem. Det här var hans grej!
En hysterisk cracker från Amsterdam som var fullständigt nerkörd av DreamState berättade hackande om de gråa dimmorna och verkade vara på vippen att byta jobb. En speldesigner från Vancouver hade bara lekt runt och plötsligt fastnat i ett svart hål och blivit sittandes där i fyra timmar. ”Och det var jävligt trist, ska jag säga dig!” sa hon med adrenalinjunkiens maniska ögonglans.
Slagen av en tanke hade han smidigt tagit sig ut från Purple Haze, noga med att inte bli skuggad, och begett sig till Genève.
I tidiga tonåren hade han varit totalt besatt av tanken att ta sig in i ECS system, vilket också hade lyckats så småningom. Surfande på toppen av en gigantisk adrenalinvåg hade han snokat runt i deras filer, väl medveten om att de kunde bränna honom vilken sekund som helst. Men han hade aldrig gjort något, aldrig tagit något, bara tittat. Efter otaliga tripper in i deras system växte hans självförtroende och skicklighet och han riskerade allt på ett bräde. Han slog upp en bakdörr i deras system. I månader efteråt ryckte han till så fort hissen utanför lägenheten gick igång, ständigt väntande på att polisen skulle störta in med dragna vapen och arrestera honom. Han var fullt på det klara med att om någon tog en närmare titt på ECS systemfiler skulle hans bakdörr lysa som en fyrbåk, trots alla hans ansträngningar att gömma den i en massa oväsentligt trams. Han var pinsamt medveten om att ECS hade blivit besatta av honom, och han visste att de visste att han hade en bakdörr in. Vad han inte begrep var varför poliserna ännu inte hade kommit instörtande.
Han använde sin lilla bakdörr nu och gick rakt in i deras huvudsystem. Som vanligt tog han sig en titt på sin egen fil och väntade sig att se allt det vanliga plus några av hans senaste projekt som ECS med all sannolikhet borde ha fått nys om. Fullständigt mållös stirrade han på sin fil där nästan allt var raderat. ECS -filer gick inte att radera annat med en Master-kod! Och den hade bara ordförande – och ECS ordförande skulle aldrig någonsin komma på idén att radera hans fil.
Långsamt försökte han komma till sans och göra det han skulle. Ju längre han var inne, desto troligare var det att någon skulle upptäcka att han var där. Utan att förvänta sig något sökte han efter de senaste veckornas filer med orden grå dimmor i. Det fanns inte en fil. Det fanns dussintals. Eftersom det bara var text kopierade han dem snabbt och gick ur. Hans senaste lilla uppfinning försäkrade ECS system att filerna absolut inte hade blivit kopierade och att han definitivt aldrig hade sett dem.
Tillbaka i verkligheten insåg han hur taskigt han mådde. Det dunkade ilsket bakom örat där nervjacket satt. Han gick ut i badrummet, letade reda på smärtstillande piller och hävde i sig en handfull. Lovade därefter sig själv att bara läsa filerna och sedan sova en stund. Han hasade tillbaka till sin bekväma fåtölj, sjönk ner och kände hur den formade sig efter hans kropp. Med en suck bad han Matsun att läsa upp texten. Att jacka in var alldeles för smärtsamt just nu. Han slöt ögonen och beredde sig på att lyssna. Matsun började lydigt ta sig igenom det snåriga och pompösa byråkratspråket men Eric sov redan djupt.
* * *
Morgonen därpå stirrade Eric äcklad ut genom fönstret på det svavelgula soldiset som glittrade i skyskrapornas plåthud. Han var tvungen att gå ut. Han hade försökt förtränga det, men det gick inte längre. Den dova smärta som spred sig från sockeln bakom örat var outhärdlig. Som den värsta tänkbara tandvärk upphöjd till tre. Det fanns inte något sätt att komma undan den. Att försöka gå in på Nätet kändes som att bli kokt levande. Det vita ljuset var inte vitt, det var orangeglödgat med isblå ilningar.
Ilsket letade han upp jackan längst in i garderoben. Den bruna jackan som bara användes några få gånger per år. Han klampade in i badrummet och kletade total sunblock över varenda liten bar hudfläck. Slutligen tog han på sig ett par mörka solglasögon för att skydda ögonen mot UV-strålningen.
Dörrvakten hade redan en taxi som väntade. Även om det bara var två kvarter bort tänkte Eric inte gå. Under de tre metrarna från porten till taxin kändes det som om all världens cancers, luftföroreningar och virus drogs till honom som en magnet.
”Oroligt idag”, anmärkte taxichauffören.
”Va?” svarade Eric ointresserat.
”Går rykten om en gerillaattack. Fast de har ju inte slagit till i den här delen av stan tidigare. Det är därför jag kör här. Man vill ju behålla livhanken så länge som möjligt.”
Eric tryckte irriterat på knappen som sköt upp glaset mellan fram- och baksätet. Han avskydde konversationer. Chauffören stirrade förolämpat på honom i backspegeln. Inte för att Eric brydde sig. Det var länge sedan han lät såna futtigheter beröra honom. Han stirrade ut på den breda boulevarden som kantades med tjusiga butiker. Han hade aldrig gått där och tänkte aldrig göra det. Han skakade på huvudet åt de välklädda människorna som faktiskt vågade. Vissa var åtminstone så smarta att de använde munskydd.
Taxin stannade efter någon minut, och Eric gick in genom den lilla porten under skylten med Augumentation-Center – Bli en ny människa. Idag! Trots en löjlig slogan var de bland de bästa i stan – och nära. Han fick ett mottagande värdigt en renässansprins, trots att väntrummet var proppfullt. Ibland var det en fördel att ha ett känt och förmöget namn. Sköterskor och tekniker surrande nervöst kring honom med miljoner frågor. Han ville hem. Nu.
Han slöt ögonen medan de sköt honom full med medikamenter som fick smärtan att tona bort. Han funderade över vad Matsun hade berättat för honom på morgonen. Oförklarliga gråa dimmor. Svarta malströmmar. Spökröster. Folk som utan anledning fick kortslutning i hjärnan. Hade han inte råkat ut för en del av det själv, hade han garvat och avfärdat det som en galnings fantasier eller en antiteknokrats våta dröm. Det var något som var fel. Väldigt fel. Vad han inte fattade var vad det skulle tjäna till. Det verkade fullständigt irrationellt. Och just därför så spännande. Hans rationella hjärna tålde inte det irrationella. Inte i hans värld.
* * *
Mic gick snabbt uppför gatan, gungande till den smeksamma soulpipan som vibrerade mot hans skallben och uppfyllde honom med ljuv musik. Han hade bara varit i den här delen av stan några gånger tidigare, alltid i samma ärende. De visirklädda poliserna höll gatorna rena här i CoMas västra centrum. Det fanns inga gäng eller tiggare. Inget skräp som speglade sig i de blanka skyskrapornas glashud. Inget förfall som skämde fasaderna till de charmiga gamla husen. Överklassen ville inte se sådant.
Med King Kongs hundra tusen Euro brännande i ett Gore-Texbälte runt midjan svängde han in genom dörren till den lilla affärslokalen. Den strikta sköterskan vid receptionsdisken stirrade på hans militärjacka, hans lappade och slitna läderbyxor och hans långa, halvsmutsiga hår med öppen mun innan hon samlade sig och drog munnen i ett mekaniskt, professionellt isleende.
Explosionen vräkte omkull Mic. Handlöst kastades han ner på golvet i ett regn av glassplitter. Genom ringandet i öronen hörde han en kvinna skrika hysteriskt. Sirener skar in och dränkte effektivt hennes röst. Mic insåg långsamt att döden aldrig kunde vara så högljudd.
Försiktigt borstade han bort lite glassplitter från golvet för att ha någonstans att sätta handen. Omtumlad tog han sig upp på knä. Han stirrade rakt in i sitt eget ansikte. Nej, inte riktigt. Kort hår, lite fylligare, lika häpet. Annars var det hans ansikte, Mics ansikte. Han stängde munnen.
”Vem ...?”
De sa det samtidigt och stirrade på varann. Mic tog sats igen.
”Vad ...?”
Samtidigt – igen.
”Gerilla!” skrek en röst från gatan som klipptes av lika fort igen. De dubbla explosionerna lät som en. Brandröken trycktes in genom det krossade fönstret. I den ringande dödstystnaden som följde explosionerna segade Mic sig upp från golvet igen. Den andre låg med armarna runt huvudet. Mic gick försiktigt fram till dörröppningen. Splittret från den inblåsta glasdörren krasade under hans grova boots. Han kikade försiktigt ut. Det brann i det stora varuhuset mittemot. Bilar låg omkullvräkta, urblåsta och brinnande. Han hukade för ett flygande bildäck när ett batteri exploderade. Orörliga kroppar blev nedtrampade av den hysteriska människomassan. En missil träffade en glasvägg högt uppe och splittret regnade ner över massan och skapade ännu mer panik.
Mic gick fram till den andre som fortfarande låg ihopkrupen på golvet. Han hade kakifärgade, vida byxor i något hightechmaterial, en slapp tröja i blått och fotriktiga loafers. En typisk överklasstönt.
Mic rörde vid hans arm. ”Är du okej?”
Den andre tittade upp med panik i ögonen.
Mic räckte fram handen och drog upp honom på fötter. ”Vi måste ut härifrån. Nu.”
Mic drog med den andre till nödutgången och tryckte ner handtaget. Låst. Han gick några steg tillbaka, tog sats och sparkade med full kraft på låset. Dörren slogs upp utan protest. En pust av unken luft svepte över dem. Betonggången verkade inte ha använts sedan huset byggdes för åtskilliga år sedan. Mot all förmodan så fungerade faktiskt lyset och avslöjade obarmhärtigt dammlagren och spindelnäten. Den andre stirrade med äcklad min in i gången.
”Men kom då”, manade Mic irriterat.
”In ... där?”
”Du kan ju stanna här om du vill. Skicka ett vykort när du kommer till Nirvana!”
Mic försvann in i gången. Han gick hastigt längs den lätt sluttande cementgången. Döda kackerlackor krossades med ett knastrande under hans mc-boots. Han svängde till vänster där gången delade sig och gick ner för en kort trappa. Bakom sig hörde han den andre komma halvspringande.
”Vänta! Lämna mig inte!”
Mic noterade förvånat att killen verkade andfådd efter en långsam språngmarsch på tjugo meter.
”Vart ska vi?”
”Ut. Bort härifrån.”
Den tunga järnporten var låst med ett gammaldags vridlås. Med en hand var det omöjligt att samtidigt trycka ner handtaget och vrida om vredet.
”Kan du öppna”, bad Mic.
Den andre tittade förvånat på honom.
”Jag har gjort mig illa i handen.”
Bakom ryggen på den andre, som stod och trasslade med låset, drog Mic sin tunga pistol. Pistolens blåsvarta beläggning hade nötts av här och var. Det såg ut som stjärnor på en svart natthimmel.
En gång i tiden hade bakgården förmodligen tänkts som ett grönskande paradis mitt i city. Det enda som återstod var det trasiga glastaket som var så sotigt att det knappt släppte igenom den grå dagern. Ett sönderslaget rostigt trädgårdsbord var täckt av fågelskit. Det rasslade i hörnen när de kom ut på den spruckna cementen. Den mondäna världens baksida. Den andre höll för näsan.
Mic gick rakt mot dörren på andra sidan av den stora gården. Till hans stora förvåning var den olåst. De kom in i något som av lukten att döma förmodligen varit ett soprum på den tiden det kom bilar och hämtade soporna. De ramlade vidare ut i en enorm, hyperdesignad vestibul i guld och marmor. Och stirrade rakt in i mynningen av en nervpistol.
”Släpp vapnet!”
Mic gjorde en snabbkalkyl i huvudet och kom fram till att han inte skulle hinna med något av sina vanliga tricks. Inte med armen ur funktion, och inte utan att den andre kunde skadas. Han böjde sig sakta ner och lade försiktigt ifrån sig pistolen.
”Trodde ni att det där skulle funka?” Vakten skrattade hånfullt.
”Vi flydde ...” började Mic.
”Håll käften! Mot väggen!” Vakten indikerade med pistolen. Mic suckade och ställde sig vant mot väggen med benen och armarna långt i sär.
”Vet du vem jag är?!” Den andres röst hade antagit en auktoritär klang. Han gick en cirkel runt den lätt förvirrade vakten. ”Jag är Eric Dextler. Du har kanske – om din intelligensnivå tillåter det – hört talas om Dextler Corporation. Det här är min livvakt, och jag kräver att du släpper oss omedelbart, annars kommer du aldrig mer ha ett arbete.”
Mic vände sig om och stirrade på Eric. Vakten stirrade också.
”Och, om jag inte missminner mig, så äger jag denna byggnad. Kom!” Eric gick mot entrén med högburet huvud. ”Och beställ en taxi! Nu!”
Vakten stirrade förvirrat på Eric men gjorde omedelbart som han blivit tillsagd. Mic skakade roat på huvudet och följde sedan snabbt efter Eric.
En taxi dök omedelbart upp framför entrén. Eric steg in åtföljd av Mic.
Mic garvade. ”Den där har jag aldrig provat. Underbart! Såg du hans min?”
Eric stirrade rakt fram, helt oberörd. ”Jag ska låta avskeda honom.”
”Förlåt?” klämde Mic förvånat ur sig. Kunde grabben mena allvar? Vem i helvete var han?
Taxin stannade utanför Erics hus.
”Kom med in.” Det var inte en fråga. Det var en befallning.
Mic traskade in efter Eric och stirrade fascinerat på det lilla vattenfallet som rann nedför den rosa marmorväggen, de gröna fiskarna i den turkosa dammen och riddarrustningen som var totalt malplacé, men som var ett självklart måste för varje modern inredningsarkitekt med självaktning. Sånt här hade han bara sett i goovies. Dörrvakten kom utrusande från sitt bås bakom det skottsäkra glaset.
”Jag har varit så oroligt, herr Dextler!”
Eric viftade bort honom och steg rakt in i hissen. ”Gud vad jag är trött på idioter”, muttrade han och lutade sig mot hissväggen med slutna ögon. ”Jag behöver en dusch.”
Hissdörren gled ljudlöst upp och de steg in i Erics rymliga våning. Mic tittade sig värderande omkring i den anonyma men väldesignade lägenheten och kom fram till att den måste kosta fantasisummor. Storleken, läget, utsikten, den vita soffgruppen, de väl valda antikviteterna i krom och svart läder – allt skvallrade om det. Det enda som dock vittnade det minsta om ägaren var banken av monitorer, holoprojektorer, rack med blinkande LED-ljus och oidentifierbara mattsvarta boxar. Det mest avslöjade var den totala avsaknaden av fabrikslogotyper. Alltså specialbyggt. Alltså svindyrt.
”Känn dig som hemma.” Eric försvann in genom en dörr där ett stort och exklusivt badrum skymtade.
”Finns det något att dricka?” ropade Mic.
”Kylen.”
Mic letade ett bra tag innan han lyckades lokalisera kylen i den designade kompakta köksmodulen i polerat stål och lent, varmt trä. Bhutanskt källvatten, biodynamiskt odlad morotsjuice och en halv förmögenhet i läkemedel stirrade emot honom. Han plockade upp några av förpackningarna och tittade på dem. Xanex. Och Highspeed. Killen gillade speed! Mycket speed. Dyrt speed. Mic log och småskrattade. Han lade tillbaka förpackningarna och ratade hälsodryckerna.
Med en suck slog Mic sig ner i den vita soffan, tog fram fickpluntan och vred av korken med tänderna. Spriten sved i strupen.
Eric kände skiten rinna av honom och ner i avloppet. Han tog ett djupt andetag och lutade sig mot kaklet med det varma vattnet strömmande över kroppen. Vem var han, mannen med hans ansikte? När han tänkte efter så kändes han rätt på något sätt. Inte som andra. Eric ryste. Trots det varma vattnet. Chocken kom efteråt. Han skulle aldrig ha gått ut. Han kunde fortfarande känna stanken av brinnande gummi och förkolnat kött.
Men vem var mannen? Eric kände sig vilsen. Oskyddad. Tankarna började snurra. Han tog tag i sin självbehärskning. Var logiskt, sa han tyst till sig själv. Hans annars så välorganiserade hjärna verkade ha drabbats av kortslutning. Han spydde och såg sitt slemmiga maginnehåll blandas med vattnet och rinna ner i avloppet.
Den andre satt i soffan med de smutsiga bootsen upplagda på det blanka soffbordet. Musiken dånade ur högtalarna till holons underligt belysta bilderna av förvridna människokroppar, klippta i en takt som var så snabb att medvetandet inte kunde uppfatta dem. Subliminalt. Det var en av de där kanalerna Eric ständigt undvek, just därför att musiken mest lät som ett välregisserat jam mellan en distad voodoo-orgie, en militärmanöver och en turturduva på sitt livs Highspeed-tripp. Den andre tittade med halvslutna ögonlock och drack samtidigt ur en liten fickplunta. Vänsterarmen var fortfarande instucken i jackfickan. Det såg obekvämt ut.
Musiken slogs tvärt av. ”Eric, samtal.”
”Vem?”
”Din mamma.”
”Jag är inte hemma.”
”Tyvärr, samtalet går igenom.”
Häxan hade lyckats få tag på en militär override som slog igenom hans försvar! För första gången i sitt liv kände han ett uns av beundran inför sin mor. Han hade aldrig räknat med att hon av alla människor skulle shoppa på svarta börsen.
”Älskling, varför har du inte svarat?”
Eric såg sin videoanimerade bild i en av monitorerna, den bild hans mor såg. Han måste göra om den. Han såg ut som en tönt.
”Jag har arbetat.”
”Jag vill att du kommer imorgon.”
”Nej.”
Den andre hostade.
”Har du någon där?”
”Nej, jag fick något i halsen.”
”Det är inget att diskutera. Klockan sju i morgon kväll.” Hans mammas kalla mask försvann från monitorn.
Eric svor. Han hämtade en flaska med bhutanskt källvatten i kylen och slängde sig ner i fåtöljen mittemot den andre. ”Den där jävla häxan.”
”Det måste ändå vara trevligt att ha någon som bryr sig.”
Eric stirrade på honom. ”Vad dricker du?”
”Whisky. Vill du smaka?”
”Jag har syntendorfiner om du har ont.”
”Ont?”
”Ja, i handen.”
Till Erics förvåning började den andre skratta.
”Det är inte ett fysiskt problem om man säger så, mer mekaniskt.” Mic tittade plötsligt bort mot Erics arbetsbänk. Odefinierbar hårdvara låg i pedantiska högar tillsammans med lödkolvar och avancerade verktyg vars användningsområden Mic inte ens kunde gissa sig till. ”Du kanske kan hjälpa mig. Jag hann inte så långt innan det började smälla.”
”Jag vet inte ens vad du heter.” Eric stirrade på ansiktet som nästintill var en kopia av hans egen spegelbild.
”Mic”, svarade mannen och log hastigt.
”Mic Vadå?”
”Bara Mic. Jag har aldrig haft något efternamn.”
”Alla har väl ett efternamn.”
”På barnhem får man ett nummer, inte ett namn.”
Eric studerade Mic. Något rörde sig i hans bakhuvud men han kunde inte gripa tag i tanken. Den försvann lika fort som den kommit och lämnade bara en obehaglig smak efter sig. Han reste sig.
”Vad är det för fel?”
”Armen.” Mic lyfte den ur fickan och knöt näven. Den svartbehandskade handen slöts till hälften.
”Protes?”
Mic nickade.
”Ta av den så ska jag se vad jag kan göra.”
”Det ser lite äckligt ut när man inte är van. Jag brukar aldrig göra det inför främlingar ...”
Meningen hängde i luften medan Eric och Mic stirrade på varann. Mic tog fumligt av sig läderjackan och drog upp skjortärmen. Han kavade ner gummiförslutningen och lossade försiktigt armen från nervjacket och fästet som gick rakt genom benet i överarmen. Han gick bort med den till arbetsbänken där Eric höll på att ta fram verktyg.
”Schysst. Specialbyggd?” Eric tittade nyfiket på den mattsvarta protesen.
”Ja. Var försiktig. Det är lite specialprylar inbyggda.”
Eric öppnade höljet och petade med en pincett. ”Uck! En hel del har smält. Det tar ett tag.”
”Kan du laga den?”
”Självklart”, sa Erik i en förolämpad ton. ”Det finns mat i köket om du blir hungrig.”
* * *
Eric var färdig med protesen just som en blek gryning började leta sig in mellan skyskraporna. Han bryggde en kopp te och tittade ut på de tomma gatorna nedanför honom. Mic sov lugnt på soffan. Eric tittade länge på honom. Normalt skulle han ha krupit längs väggarna av att behöva tillbringa så mycket tid tillsammans med någon. Ha skrikit av obehag. Men med Mic …
Slagen av en tanke slog sig Eric ner framför sin Matsu DigiGraphics Mach Five och kopplade in sig. Ruschen mot det vita ljuset var en fullkomlig njutning. Det kändes som om teknikerna hade uppgraderat hans mjukvara. Han tog sig fram med en hissnande fart. Känslan av att ha bytt från propellerplan till militärjet. Det var en barnlek att smyga sig förbi de vanliga hållpunkterna för att inte störas av vänner och bekanta. Att det var så tidigt på morgonen tog inte folk någon hänsyn till, snarare tvärtom. När det inte var så mycket trafik gick allt både fortare och lättare.
Eric gick in i befolkningsregistret och slog upp sig själv. Ingenting han inte redan visste. Fåfängt sökte han igenom register efter register. Noll. Han kopplade ur sig.
Med ett öga på den sovande Mic gick han tyst igenom fickorna på den slitna militärjackan. Han hittade inte ett ID-kort, utan fem. Alla utställda i olika namn. Inget namn började med Mic. Nästan på skoj slog han upp alla namnen i befolkningsregistret. En var affärsman, en annan partifunktionär, en tredje arbetslös. Inget av fotona stämde.
Ytterst försiktigt pressade han Mics tumme och pekfinger mot ett självkopierande ark. Han lade det i scannern och körde fingeravtrycken mot registren. Plötsligt börjar det hända något.
AF36549-98-DRT99 Mic
Ras: Kaukasier
Nationalitet: Svensk
Längd: 191 cm
Hårfärg: Blond
Ögonfärg: Melerade
Hemadress: Okänd
Yrke: Okänt
Infon rullade på. Den senaste noteringen var tio år gammal. Eric letade sig bakåt. Barnhemmet stämde. Det låg till och med i CoMa, ute i de stinkande gettona till förorter. Eric kände ett plötsligt, oväntat medlidande med Mic. Femton år på barnhem kunde inte vara roligt. Hela hans uppväxt. Det fanns inga noteringar om familj. Det var överhuvudtaget mycket litet som fanns att veta om Mic.
Omedvetet måste han ha suttit och stirrat på monitorn ett bra tag. Plötsligt blev han medveten om att någon tittade på honom. Han vände sig om. Mic låg med ögonen slött halvöppna.
”Har Sherlock hittat något i min glamourösa barndom?”
Eric blev tomatröd. ”Det var inte meningen att spionera. Det är bara så underligt …”
Mics oknäppta svarta skjorta föll upp och avslöjade ett hårlöst bröst när han satte sig upp i soffan. ”Finns det något kaffe?”
Eric stirrade på Mics bröst.
”Hallå där inne! Finns det något kaffe?” upprepade Mic.
Eric reste sig långsamt och gick fram till Mic, alltjämt stirrande på hans bröst. Sakta knäppte han upp sin egen skjorta.
”Är det inte lite tidigt för morgonsex? Dessutom föredrar jag faktiskt brudar, om du inte misstycker”, sa Mic släpigt.
Eric tittade ner på sitt eget bröst. Ett ovalt födelsemärke satt snett ovanför vänstra bröstvårtan. Ett exakt likadant födelsemärke satt snett ovanför Mics vänstra bröstvårta.
Eric rusade bort till Matsun, slängde sig ner i stolen och började frenetiskt misshandla keyboarden. Mic betraktade honom häpet.
Eric snurrade runt stolen. ”Det är en chans på tio miljoner att två människor har ett exakt likadant födelsemärke på samma ställe. Lägger man till att vi ser likadana ut, är av samma kön och födda i samma stad blir oddsen ett på 3,436 miljarder.”
”Jaha. Låter inte som något bra vad. Vad betyder det på vanlig svenska?”
Mic tände en cigarett och kisade på Eric genom röken.
”Att vi råkat ut för den mest otroliga slump sedan det blev liv på jorden – eller ...” Eric drog ett djupt andetag, ”… att vi är tvillingar.”
”Den här då?” Mic viftade med den halvtomma ärmen.
”Det har ingen betydelse. ” Eric gav sig in i ett långt resonemang om hur ett ägg delar sig och blir två samt miljögifternas inverkan på fostren.
Mic reste sig och började riva runt i Erics köksmodul. ”Har du inget kaffe?”
”Nej, det är cancerframkallande. Lyssnar du på vad jag säger?”
”Mmm.”
”Fattar du inte? Antingen så ville inte mina – våra – föräldrar behålla dig. Eller också är jag adopterad.”
”Spelar det någon roll?”
”Det är klar det gör!” Erik rusade upp och började gå fram och tillbaka. ”Hela mitt liv har varit en lögn!”
”Det är bättre än barnhem – tro mig! Jag går och köper kaffe.” Mic gick fram till Erics arbetsbänk och började sätta fast sin arm.
”Du går ingenstans!”
Mic kavlade ner skjortärmen och tog sakta några steg fram till Eric. Eric nästan backade av det odefinierbara hotet i Mics fysiska utstrålning.
”Inte?” Mic höjde långsamt den svarta handen tills den var framför Erics ögon. Plötsligt blixtrade fem skarpslipade stålklor fram från hans fingrar. Eric hoppade bakåt. Mic började skratta.
”Snyggt jobbat, brorsan!” Mic slängde på sig jackan och gick bort till hissen. ”Oroa dig inte. Jag kommer tillbaka. Jag kan bara inte tänka utan kaffe. Förresten, har du något emot att jag flyttar in ett tag?” Mic skrattade fortfa rande när hissdörrarna slog igen bakom honom.
Eric satt länge och stirrade rakt framför sig medan teet kallnade i den kinesiska koppen där blå drakar i flytande kristaller flimrande utkämpade en sirlig strid mot den vita fonden. Han kände sig mer ensam och vilsen än någonsin tidigare. Normalt brukade han ta sin tillflykt till Nätet, till vännerna på Purple Haze, men nu stod han inte ens ut med tanken på det. Han kände det som om en av Mics mordiskt glittrande stålklor elegant skurit av trådarna till allt det som var han och hans. Han kände sig som en mycket ensam, mycket liten, atom som snurrade någonstans i tomma rymden. Vad var upp och vad var ner, vad var sant och vad var falskt, vad var egentligen han och vad var någon han trodde att han var. Existerade Eric Dextler?
Och Mic. Han verkade inte bry sig överhuvudtaget. ”Spelar det någon roll?” Eric hade aldrig känt sig så sårad förut. Han hade föreställt sig att den lilla kokong han vävt runt sig skulle skydda honom. Skydda honom mot allt. Förutom Mic som nonchalant stövlade in och slog sönder allt utan att ens anstränga sig. Eller var det han själv som stått för förödelsen? Hoppet viskade sin förbannade sång i huvudet på honom. Du är inte ensam längre. Om och om igen.
Systematiskt, metodiskt, hade han utrotat sina känslor. Utom med Yoko, i tomheten.
