Nu är tiden inne att brutalt slå sönder hennes skal av lantlig naivitet. Få henne att inse sin inneboende kraft. Leda henne dit jag vill att hon ska gå. Göra henne till den jag vill att hon ska bli. Lägga grunden för hennes transformation. Och för vår seger.
Lize låste trött upp dörren och drömde redan om att få sova hela lördagsmorgonen. Varenda ben och muskel i kroppen skrek högljutt efter sömn. Hon slängde sin beige kappa i en respektlös hög på hallgolvet och gick in i vardagsrummet. Och tvärstannade.
Mitt på golvet stod hon, skimrande. Gracil, med ett utsökt mejslat ansikte med vagt asiatiska drag. Det korpsvarta håret hängde löst över hennes axlar och kontrasterade effektfullt mot den klarblå kimonon broderad med vita tranor. Rakt igenom henne såg Lize holoprojektionen av korallrevet med små kvicka fiskar i klara färger som dansade över väggen. Sedan flämtade gestalten liksom till och var borta.
”Nishin!” skrek Lize nästan paniskt. ”Vem, vad, var det där?”
”Välkommen hem, Lize. Har du haft en trevlig kväll?”
”Nishin!”
”Ja?”
”Vem var det?”
”Jag förstår inte vad du menar. Det är ingen här mer än du.”
”Jag såg någon här. En kvinna. Jag har sett henne förr. Här.”
”Jag förstår inte vad du menar.”
Lize hällde upp en stor whisky, eller snarare ett billigt substitut för whisky. Hon såg att handen som höll glaset darrade. Lize trodde inte på spöken. Möjligtvis på riddare utan huvuden och olyckliga damer i vitt som rasslade omkring i urgamla slott, men absolut inte på asiatiska kvinnor som spökade i ett hus som var tjugo år gammalt. Det var löjligt!
”Nishin, det var någon, eller något, här”, sa hon samlat.
”Numret till psykakuten är 443 600 00, ska jag ringa ...”
”Håll käften!” skrek Lize, förvånad över sin häftiga reaktion.
Hon låg vaken och vände och vred på sig. Lägenheten kändes plötsligt kall och hotfull. Förgäves försökte hon somna. Till slut gav hon upp och bad med tillkämpat lugn att Nishin skulle sätta på någon kanal.
Det blev kinesiska Kung Fu-filmer. Inte för att hon gillade dem, Nishin vägrade helt enkelt att visa något annat. Som sport började hon räkna hur många människor hjältarna spöade upp. Av någon outgrundlig anledning smälte en gammal hemvideofilm plötsligt fram och konkurrerade ut Kung Fuhjältarna. Hon betraktade förvånat den mysiga familjescenen med barbeque vid en tjusig pool med utsikt över havet. En ung flicka nojsade glatt med en stilig man. Plötsligt vände sig flickan mot kameran och vinkade. Lize blev alldeles kall. Det var hon. Kvinnan. Yngre förvisso. Med det var inget tvivel om att det var samma person. Hon måste alltså finnas – ha funnits.
”Nishin …?”
”Ja?”
”Det var inget.” Hon vågade inte fråga en gång till. Ville inte ha numret till psykakuten en gång till. Hon kände sig trött, matt och chockad och började så smått undra om hon verkligen höll på att bli galen. Det kanske var genetiskt. Två fastrar hade spärrats in på livstid när de var i hennes ålder. Galen … hon rös.
Med en kraftansträngning slog hon bort tankarna och funderade beslutsamt på vad hon skulle dekorera väggarna med. Något som inte kostade pengar.
Luften vibrerade framför henne. Långsamt och skakigt tog kvinnan form på golvet framför henne. Kimonon var utbytt mot något odefinierbart i mörkblått. Kvinnan tittade sig omkring som för att orientera sig.
”Hej, Lize.” Kvinnan talade till henne med en omänskligt vacker röst.
Lize förmådde sig bara att stirra.
”Lize, var inte rädd. Jag är inte farlig”, sa kvinnan och log.
”Vem, vad …?” frågade Lize skakad.
”Jag ...” luften vibrerade till och hon var borta.
Lize stirrade dumt på fläcken där hon hade stått. ”Nishin!” kommenderade hon.
”Till din tjänst!” svarade han lika hurtigt som alltid.
”Var det där Susanne?”
”Vilken Susanne? Det har inte varit någon här mer än du.”
”Tack”, suckade Lize. Samtalet hade utspunnit sig ungefär som hon väntat sig. Hon lade sig tillrätta, slappnade av, tömde hjärnan på intryck och tankar i ett försök att sova när hon genom slutna ögonlock blev varse att det lyste i köket. Ljudlöst rullade hon ur sängen och smög ut till köket. Sakta kikade hon in – tomt. Förbannad marscherade hon in i köket.
”Nishin!”
”Till din tjänst!”
”Nishin, varför är det tänt i köket?”
”Du har bett mig tända belysningen.”
Ett vrål bakom henne. Lize hoppade högt och stirrade rätt in i magen på en sumobrottare i 225 kilosklassen.
”Stäng av holon!” vrålade hon.
Tystnade var öronbedövande. Lize gled ned längs köksväggen.
”Lize.”
Viskningen, en öronskärande angelägen viskning, kom från sovrummet. Lize kröp matt bort till sovrumsdörren. Tomt. Hon högg tag i dörr posten och drog sig upp. Gick med skakiga ben bort mot sängen.
”Lize.”
Hon vände sig om. Kvinnan stod där. Hon skälvde, som av rädsla.
”Du måste ...”
Abrupt försvann hon. Lize sjönk ner på sängen. Vad? Vem? Varför?
Blotta tanken på att försöka sova igen fick henne att må illa. Hon slängde på sig jeans, skor och X-Rayjackan som hon betalat en halv förmögenhet för förra året. Hon nästan sprang ut från lägenheten och promenerade med bestämda steg längs de ödsliga, sparsamt upplysta gatorna. Bestämdheten i stegen var ett mantra för att lugna hennes inre. Den upplysta grinden vid en av infarterna lockade oemotståndligt.
Vakten kom ut när hon närmade sig. ”Fröken, ni borde inte gå ensam vid den här tiden. Ska jag följa er hem?”
”Nej tack.”
”Får jag ringa efter en bil då?”
”Nej, det behövs inte. Jag vill promenera.”
”Snälla fröken. Jag vill inte ha på mitt samvete att något händer er. Det är farligt där ute”, sa han och tittade bort i det ruvande mörkret bortom grinden. ”Snälla, låt mig ringa efter en bil.” Han log vädjande. Han kunde inte vara mer än nitton år.
”Ja, ja. Ring då.”
Han kom ut efter samtalet. Blygt bjöd han henne på en cigarett. Lize rökte inte, men av ett infall tackade hon ja. De rökte i tystnad.
”Vet du var jag kan få tag på någon som kan HCs?” frågade Lize tveksamt.
”Vad är det för märke?”
”Nishin HomePro.”
”Nishin-kontoret, naturligtvis.”
Lize skakade på huvudet. ”De fixar det inte. Jag behöver en expert. Det har hänt något konstigt.”
Vakten stirrade ner i gatan och sedan upp på henne. ”De riktiga experterna brukar hålla till på Taxi Bar. Illegala hackers”, mumlade han tyst som om han anförtrodde henne en hemlighet. ”De kan fixa det mesta, till rätt pris. Men du vill inte gå till Taxi Bar, inte en bra flicka som du. Det är farligt, vad som helst kan hända där. Åk inte dit, snälla du.”
Taxin anlände. Lize tackade för hjälpen och hoppade in. ”Taxi Bar.”
Chaufförens misstänksamma ögon synade henne i backspegeln. ”Jag tar extra för att köra till Gropen.”
”Kör!”
* * *
Taxi Bar var inte bara en bar. Det var ett fysiskt väsen.
När Lize steg in genom dörren kände hon sig omslutas av en varm fuktig famn. Hon kände dess heta andedräkt som stank av rök och fylla. Baren exploderade framför henne. Människor, människor, människor; som mörka skuggor i det blinkande ljuset som skiftade alltför snabbt för att hennes ögon skulle hinna uppfatta det. Musiken var för hög för att hennes öron skulle kunna uppfatta den. Den var bara ett desperat dån med en piskande rytm. På var sin sida av bardisken stod två dansare vars inoljade muskler rörde sig som rasande ormar över deras smala kroppar när de virvlade till den hårda beaten. Det såg ut som om de dansade i ett tomt kaos. Plexiglaspelarna de stod på gjorde att de till synes svävade när ljuset exploderade i fladdrande mönster över deras nakna kroppar. Det gick knappt att se vem av dem som var man och vem som var kvinna. Lize stirrade på dem med öppen mun. Med ett djupt andetag började hon sakta knuffa sig in i folkmassan.
Hon hade aldrig sett såna här människor förut. Nästan alla de andra kvinnorna var antingen hårdsminkade med överdimensionerade bröst nedklämda i intravenösa klänningar och lårhöga stövlar med skyhöga klackar i genomskinlig plast eller klädda i mörka kläder med automatpistoler nedstuckna i bältena, pumpade överarmar framhävda av ärmlösa skjortor och livvakt skrivna över sig. De manliga livvakterna såg ut som större, ännu stereoidbiffigare, kortsnaggade kopior av sina kvinnliga kollegor. Kontrasten till de söta pojkarna med sminkade ögon och slinkiga plagg i ljusa färger kunde inte ha varit större. Ett gäng Hells Angels trängde sig hotfullt fram. Svarta skinnjackor och långa skitiga hårmanar ramade in ansikten fulla med ärr. Massan steg tigande åt sidan.
Livrädd trängde hon sig in i ett hörn med sin drink. Hon undrade vad som egentligen fått henne att följa sitt infall. Hennes tidigare barupplevelser med Gregor och Sanna verkade som rena söndagsskoleutflykterna jämfört med det här. Hennes hjärna jobbade övertid med att försöka uppfatta alla sinnesintryck. Hon kände sig ensam och utsatt. Som Fröken Normal i den mest dekadenta av världar.
Hon tog en djup klunk av drinken och kände spriten brinna som eld i halsen. I hennes synfält dök plötsligt en stor – enorm – karl upp med fett, svart hår som hängde i testar över hans grova ansikte. Han flinade och visade upp en mun full av trasiga tänder.
”Titta här. En sån liten sockerpulla.”
Ännu en karl dök upp, med stor blond slokmustasch. Han skrattade hånfullt.
Lize höll glaset hårt och försökte få handen att sluta skaka samtidigt som hon försökte se morsk och världsvan ut.
”Stick!”
”Hon har temperament också, det gillar jag.”
De trängde henne allt längre in i hörnet. En hand klämde plötsligt hårt runt hennes ena bröst. En stinkande andedräkt. Röda ögonvitor. Lize slängde drinken i ansiktet på honom. Han backade. Slokmustaschen kastade sig fram och tryckte upp henne mot väggen med underarmen mot hennes strupe.
”Så du vill ha det på det sättet. Det gillar jag. Hårda tag.”
Tårarna började rinna, brännheta. Hans vassa skägg mot hennes mjuka läppar. En stank från helvetet. En kraftlös spark mot hans underben. Han tryckte till mot hennes strupe. Hon fick inte luft. Det började svartna.
I periferin, långt borta. Två långa svarta skuggor. Någon röt ”Låt bli!” Långt, långt borta. Trycket mot strupen rycktes plötsligt bort. Lize sjönk ner längs väggen, skakande. Lungorna arbetade förtvivlat för att få luft. Försökte få hennes förlamade diafragma att vakna. En svart skugga sjönk ner mittemot henne. Hon ryckte till, snyftade. Tvingade sig att höja huvudet och tittade in i två svarta hål.
”Är du okej?” frågade en vänlig kvinnlig röst.
Lize svalde, hulkade, svalde, men nickade till slut.
Svartbehandskade händer lyfte upp henne vänligt, men bestämt, och föste in henne i ett rum. Musiken dämpades till ett avlägset dån när dörren stängdes. Lizes sattes ner på en soffa. Ett glas trycktes i hennes hand.
”Drick!”
Hon drack lydigt. Den flytande elden brann i hennes misshandlade strupe. Hon hostade, spottade och svalde. Långsamt började världen glida in i fokus igen.
”Cigarett?”
Hon svarade inte. En tänd cigarett stacks i hennes hand. Hon tog ett djupt bloss och kände det falska kemiska lugnet sprida sig från lungorna.
”Vad gör du här egentligen, flicka lilla?”
Lize tittade upp och såg de två svarta hålen sväva över en rödmålad sensuell mun. Det bruna kraniet kröntes av vitblont bakåtslickat hår. Ett öra som gled in i bild var prytt med mängder av dinglande guldringar.
”Du ser inte ut som du hör hemma här. Vad gör du här?” frågade den vänliga rösten igen.
”Letar efter någon.”
”Vem?” Den långa kroppen lutade sig tillbaka i stolen med ett svagt rasslande av metall.
”Vi känner de flesta här. Vi kanske kan hjälpa dig.”
Vi? Lizes blick gled suddigt över rummet. En kopia minus hålen satt på bordet bredvid henne. Kopian log.
”Jag heter Monie, det här är Max”, sa hon med en nick.
Lizes blick gled tillbaka. Ett leende nedanför de svarta glasögonen.
”Nå, vem letar du efter?” sa Max igen.
Lize kände sig plötsligt upprymd, som om hon ägde världen. ”Efter någon som är bra på HCs.”
Hon som hette Max skrattade klingande. ”Det blir väl ungefär hälften av alla som är. Lite mer precist om jag får be.”
”Ni får inte skratta åt mig”, sa Lize. ”Men, det är något konstigt med min Nishin.”
”Varför skickar du inte efter en reparatör då?” avbröt Monie.
”Jag har gjort det. Det gjorde ingen skillnad. Allvarligt, det händer konstiga saker.” Lize tittade prövande på dem. ”Jag har sett en person som bara försvinner i tomma intet. Jag får konstiga meddelanden utan avsändare på faxen. HCn förnekar grejer som hänt. Jag fat tar ingenting.” Hon suckade. ”Jag börjar tro att antingen så spökar det eller också håller jag på att bli galen.”
Hon väntade på de hånfulla skratten, men de kom inte. Max drog ett djupt bloss på sin cigarett och tittade upp i taket.
”Mo, hämta Jocke.”
Monie reste på sin långa kropp, nästan två meter, insvept i brun mocka med lårhöga stövlar täckta av små sammanlänkade metallringar. På sidan av hennes högra stövel stack ett knivskaft upp. Hon gick ut ur det spraybombade rummet med sina groteska muralmålningar i regnbågens alla färger.
”Du tror på mig?” sa Lize förvånat och tittade på Max.
”Jag har hört konstigare saker hända. Dessutom, hade det inte varit allvarligt hade du inte kommit hit. Det här är inte din värld”, sa hon och lät blicken glida över Lize.
Lize log generat. ”Jag vet inte vad som hade hänt om ni inte hade kommit”, sa hon med en iver som hon i samma andetag skämdes över. Det lät så lantligt och naivt.
”Du hade blivit drogad, våldtagen och förmodligen såld till någon bordell”, sa Max med en plötslig brutalitet i rösten.
Dörren öppnade sig. Bakom Monie kom en kille som såg så normal ut som man nu kan göra på Taxi Bar. Han hade blå skjorta och jeans med ett matt metallbälte. Han rörde sig lätt som en dansör. Han satte sig försiktigt mittemot Lize, och Monie stack en ölflaska i handen på honom.
”Hej”, log han vänligt och föste bort sin bruna rufsiga lugg som envist föll tillbaka ner över hans ögon.
Lize fångade hans blick. Ögonen var spegelblankt röda, med irisen som en mörkare röd skugga i mitten. Lize ryckte nästan till innan hon insåg att han bara kunde se infrarött. En av de där nya mystiska miljörelaterade mutationerna.
Max märkte Lizes tveksamhet och ryckte in. ”Berätta nu, Lize.”
När Lize var färdig satt Jocke tyst, länge. Monie reste sig tyst och gick. Max betraktade Jocke tankfullt.
”Jag måste komma och titta”, sa han till sist.
”Vad tror du att det kan vara?” frågade Lize.
”Det låter knepigt.” Han tittade på henne. ”För mig låter det mest som en AI.”
”I min lägenhet???” utbrast Lize misstroget.
Jocke ryckte bara på axlarna. ”Jag måste komma och titta.”
Lize tittade lite skrämt på Max.
Hon log. ”Han är okej. Jätteokej, faktiskt.”
* * *
Lize hade inte riktigt kontakt med marken när hon kom hem. Det gungade, liksom. Hon slängde sin nedsölade X-Rayjacka i en respektlös hög på golvet. Bara några timmar tidigare skulle hon ha fått ett nervsammanbrott över jackans tillstånd. Nu sket hon i det.
Kvinnan stod i vardagsrummet. Av någon anledning blev Lize inte rädd.
”Hej”, sa hon glatt.
Kvinnan lyfte händerna och tittade rakt på henne. ”Du måste hjälpa mig”, vädjade hon. ”Du måste hjälpa mig.” Glittrande tårar som egentligen inte fanns rann längs hennes kinder. ”De kommer snart. De närmar sig. Hjälp mig!”
”Va … ?”
”Neeej!” Kvinnan vrålade, och Lize höll för öronen. Figuren flämtade till, böjde sig ner som av smärta. Lize såg hennes skräckslagna ansikte. Och så var hon borta.
Lize sjönk ner längs väggen med skriet ekande i ögonen. Plötsligt flammade holon upp på väggen. Ett sterilt rum. Kvinnan – kvinnan som just varit där – låg fastspänd på en bår. En man i absurd kostym böjde sig över henne. Hennes kropp spändes i våldsamma kramper och hon skrek, ett skri som verkade pågå i evigheter och bara bli starkare. Blod rann klarrött på hennes bleka hud. Lize spydde.
Med en kraftansträngning tog hon sig till badrummet på skälvande ben. Skruvade på kranen. Det rev och sved i ansiktet när hon blaskade isande vatten i ansiktet. Hon såg på sig själv i spegeln. Hennes råttbruna permanentade hår hängde apatiskt. Hon var kritvit i ansiktet. Hon såg sin spegelbild förändras. Kvinnans brutalt rakskurna boxbob i midnattssvart. Osminkade ögon fick svart makeup och läpparna vidgades med rött läppstift. Hon såg sin egen osminkade spegelbild. Hon såg kvinnans, sin egen, kvinnans, sin egen ... hon spydde. Igen. Med minnet av skriet ekande i öronen.
* * *
”Lize, så du ser ut. Vad har hänt?”
Lize stirrade förvirrat in i Sannas ansikte i det uppflammande hologrammet. ”Hänt? Inget har hänt?”
”Ja, men … varför är du inte på jobbet? Jag blev oroligt.”
”Jag ... jag vet inte. Jag försov mig. Jag mår inte bra.”
”Nä, du ser verkligen inte pigg ut. Jag säger att du är sjuk. Okej? Jag ringer senare. Krya på dig!” Sanna log vänligt och försvann sedan som en hägring.
Lize visste inte hur länge hon satt och stirrade på den vita väggen medan huvudet levde sitt eget smärtsamt dunkande liv. Förstrött hällde hon i sig den svarta espresson och slukade det hårdrostade brödet. Som i trans gick hon in i sovrummet och slog upp garderobsdörrarna. Stirrade på de präktiga, prydliga kläderna. Hennes kläder. De kändes fel på något sätt, särskilt efter gårdagens vända på Taxi Bar. De kändes som de tillhörde en främling. Hon drog med handen längs den korta raden med galgar. Ett par svarta jeans som tillhört hennes bror. En svart polo som hon köpt till någon begravning. Hon drog på sig kläderna och de nötta skorna. Stirrade på X-Rayjackan som låg i en sorglig hög på hallgolvet. Ignorerade den. På vägen ut rev hon av faxet i printern.
DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE. DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE.
HJÄLP MIG!!!
”Idioter”, muttrade Lize.
”Förlåt, vad sa du Lize?” hördes Nishins hurtiga röst i högtalarna.
”Jag sa att om någon nu vill ha hjälp så kan det vara begåvat att skriva vem det är som ska ha hjälpen!” Surt muttrande gick hon ut.
Utan att tveka gick hon in på den trendiga hårsalongen som bara för ett par dagar sedan skulle ha skrämt slag på henne. Hon förklarade hur hon ville ha det och slöt ögonen.
Det var inte mörkt bakom ögonlocken. Det var en film. Hon såg sin barndom i expresshastighet. Hennes trevliga barndom i en trevlig familj på en trevlig liten ort på landet. Den var inte hennes längre. Filmen hade på något sätt klippt bort fattigdomen, misären, hennes styvfars berusade bärsärkautbrott och krossade drömmar. Hon ville inte komma ihåg längre.
Nu var nu.
Lize öppnade ögonen och såg kvinnans frisyr, på sig själv. En brutalt rakskuren boxbob. Midnattssvart.
Hon gick ut, strövade bland affärerna, omedveten om människorna och kakafonin runt henne. Plockade upp lite smink, ett par jeans i oxblodsfärgat ReaLeather som enligt reklamen hade alla lädrets goda egenskaper och inga av dess dåliga, ett par boots, en dykarjacka i HeatTex som ändrade färg efter temperaturen. Hon hade drömt om en sådan länge. De fanns överhuvudtaget inte att få tag på ute på bonnlandet.
Hon stannade vid ett ångande stånd och åt nudlar med räkor. Den gamla tandlösa kinesiska tanten log vänligt och sa ”Fint, fint!” och pekade ivrigt på hennes nya frisyr. Lize köpte ett tre decimeter långt silverarmband i form av en spiralorm av en svart gatuförsäljare.
Nu var hon långt under kreditgränsen. Men ska man gå i konkurs kan man ju lika gärna göra det med stil. Hon fnissade åt sig själv. Vad hade egentligen tagit åt henne? Hon brukade aldrig vara så här lättsinnig.
På ett café insåg hon att hon kände sig hemma. Inte livrädd som förut. Hon hade blivit en del av CoMas väsen. Den myllrande massan av människor – unga, gamla, i fina kläder eller i trasor – var inte längre skrämmande. De hörde hemma här, precis som hon själv.
Hon log när hennes ögon föll på flickan. Flickan hade prydliga kläder med den lilla vita kragen utvikt över kappan. Förståndigt lågklackade pumps och det musbruna håret i en prydligt smålockig frisyr med ett spänne som höll undan luggen. Flickans ögon mötte skrämt hennes egna. Lize log igen – igenkännande.
Hon reste sig. Kände kraften i sin kropp. Kände blodet som flödade, musklernas trygga styrka, lungorna som njutningsfullt drog in den skitiga luften bemängd med kemikalier, smog och sot.
Lize studerade sig själv i badrumsspegeln. Applicerade noggrant den ljusa, nästan vita, underlagskrämen. Sminkade ögonen med svart och läpparna i rött. Ett nytt – ett välkänt – ansikte tittade på henne i spegeln.
Kläderna hamnade i en respektlös hög. Njutningsfullt drog hon på sig läderbyxorna som kändes som en andra hud, gled i den korta rostfärgade trikåtröjan som hårt kramade om hennes kropp och tryckte upp bysten och plattade till magen. Hon avslutade det hela med att trä på sig armbandet.
”Lize? Du har besök”, meddelade Nishin torrt.
Sannas ansikte flammade upp på väggen.
”Tack. Öppna.”
Hon hörde dörrens låga lufttryckssvischande och gick ut för att möta. Sanna stirrade på henne. ”Lize?” sa hon förundrat.
”Kom in. Whisky?”
Sanna nickade förstummad. Hon följde Lize med blicken när hon försvann bort till köksdelen. De satte sig på golvet i vardagsrummet. Sumobrottarna ryckte ljudlöst ihop som kolliderande expresståg på väggen.
Sanna slängde en blick på holon. ”Gillar du sumobrottning?” frågade hon för att få slut på den besvärande tystnaden.
”Nishin gör.”
”Ah”, sa hon, som om det vore det naturligaste i världen. ”Det var lugnt på jobbet idag. Det gjorde inget att du var borta.”
”Bra.”
”Snygga kläder. Köpte du dem idag?”
”Ja.”
”Lize”, Sanna lutade sig framåt, ”Mår du bra?”
Lize tittade roat på henne. ”Jag har aldrig mått bättre. Skål!”
”Lize, du har besök”, avbröt Nishin.
”Vem?”
Sumobrottarna ersattes av Jockes vänliga leende.
”Okej, öppna.”
Max tornade upp sig bakom Jocke när han kom in i vardagsrummet. Lize introducerade Sanna som stirrade på Max som idag såg ut som en fotomodell av toppklass; knähöga stövlar i svart läder och metall, lågt skurna svarta trikåbyxor som visade en platt brun mage. Kreationen kröntes av en vit, pärlemoglänsande skjorta knuten under bysten. Det enda som förtog intrycket var den mattsvarta automatpistolen som satt i hölstret vid höften. Lize lät blicken glida mellan Sanna och Max. Sanna såg ut som om hon kom från en annan planet i sin trista, prydliga lilla dräkt i grått och sin perfekta frisyr.
”Snyggt, tjejen”, utbrast Max när hon fick syn på Lize. ”Nu börjar det likna nåt!”
”Jättefint. Vad är det för färg? Svart?” sa Jocke och skrattade.
Sanna såg förvirrad ut. Jocke vände sig mot henne och log. ”Jag kan inte se färger, bara infrarött. Ögonen”, förklarade han.
”Jaha. Har det hänt något mer?” frågade Max förväntansfullt, nästan lite för förväntansfullt för att passa hennes stenhårda image. De svarta solglasögonen reflekterade ljuset från hologrammet och fångade en sumobrottares enorma mage.
Lize drog de senaste nyheterna. Hon log förväntansfullt och gjorde ett tecken upp mot taket.
”Nu ska vi se om min teori håller ”, sa hon långsamt. ”Nishin! Vad hände när Susanne var här igår?”
”Susanne?” kom det tveksamt.
”Susanne var här i natt. Har du glömt det?” sa Lize och vände sig rakt mot kameran i hörnet.
”Men du sitter ju där”, hördes det långsamt.
”Nä, jag är Lize.”
”Susanne ...” Det rasslade mekaniskt.
Lize tittade på Jocke som såg alarmerad ut men i smyg tecknade åt henne att fortsätta.
”Nishin, vad hände med Susanne i natt?”
”Hände ... Susanne?”
”Hon skrek. Hon var rädd för något.”
”Jag förstår inte frågan”, rasslade det allt mer mekaniskt.
”Nishin, svara mig!”
Nishin teg.
”Nishin, är det Susanne som har skickat de där konstiga faxen till mig?”
Tystnaden värkte i öronen. Det enda som hördes var luftkonditioneringens stillsamma susande och ett metalliskt klingande när Max ändrade ställning.
”Nishin, varför vägrar du visa något annat än sumobrottning och Kung Fu på holon?”
Det enda som hördes var ett astmatiskt rasslande från Nishin. Jocke stirrade fascinerad på Lize.
”Nishin, när Susanne bodde här tyckte hon om att titta på sumobrottning?”
”Ja, och Kung Fu-filmer och så börsnyheterna.”
”Nishin, när bodde Susanne här?”
”Susanne ... Vem är Susanne?”
”Du räknade nyss upp vad hon gillade att se på holon, då måste hon väl ha bott här?”
Nishin teg.
”Fortsätt”, viskade Jocke. ”Pressa honom.”
”Nishin, nu vill jag ha svar på min mycket enkla fråga: När bodde Susanne här?”
Väggen exploderade i färg. Holoprojektorn började hysteriskt att byta kanal. Tvåloperor, nyheter, amerikansk fotboll, sumobrottare och reklam för illermat flimrade fram i en spasmodisk dans. Det började dåna från köket samtidigt som det brusade i badrummet. Lamporna blinkade epileptiskt och alarm tjöt öronbedövande.
”Var är huvudkonsolen?” tjöt Jocke för att göra sig hörd. Lize ryckte tag i hans arm för att leda honom. Hon sköt undan träpanelen som dolde konsolen. På monitorn rann tecken och siffror fram i rasande fart.
”Du får berätta. Jag ser inte. Jag vågar inte koppla in mig”, skrek Jocke med munnen tätt intill hennes öra.
”Det blinkar Executive Override.”
”Jävlar i havet.” Jocke slöt ögonen och började misshandla tangenterna. Lize stod spänt och stirrade på skärmen och halvskrek koderna som kom upp. Långsamt började larmet dö av. Till slut var allt lugnt igen, förutom droppandet av vatten och grannen som dunkade i golvet.
Lize och Jocke stirrade på varandra. Hans ögon glödde som ädelstenar i halvmörkret. Han gick långsamt tillbaka, sjönk ner på kuddarna och svepte whiskyn.
”Lize, vad det än är du har där, så är det inte någon enkel Nishin HomePro.”
”Men reparatören var ju här.”
”Jo, jo.” Han suckade tungt. ”Du har alltså en HomePro men den verkar vara uppkopplad till något helt annat. Visste jag inte bättre skulle jag säga en AI, men vem kopplar en AI till en enkel HC?”
Lize såg hur dörren ljudlöst slöt sig bakom Max, Jocke och Sanna. Hon hade sagt nej till Max' erbjudande att sova över så att hon inte skulle känna sig ensam. Lize rös. Det hade kanske varit dumt. Långsamt blev hon medveten om det lilla plinget från printern. Dröjande gick hon in i vardagsrummet. Stirrade på den enda sidan som låg i printern. Meddelandet var kort den här gången.
DU MÅSTE HJÄLPA MIG. DE GRÅ DIMMORNA KOMMER BARA NÄRMARE.
HJÄLP MIG!!!
Susanne
Lize föll ner på knä, darrande. ”Hjälpa dig?! Men säg vad jag ska göra då!” skrek hon förtvivlat i den absoluta tystnaden.
