Jag har bestämt mig för att hjälpa slumpen på traven. Tippa balansen. Spela rysk roulett. Om man aldrig satsar, kan man inte heller vinna. Och jag dödar för att vinna, min älskling.
Zoe satt nedhasad med fötterna på skrivbordet och tittade på en videoinspelning. Den sensationellt dåliga bildkompositionen skvallrade om att den var tagen i smyg.
”Frys!” Holon frös på några människor som kom ut ur en port.
”Ge mig en förstoring av personen längst till höger!” Holon blixtrade fram en snabb inzoomning och uppförstoring av en svart, lång och mycket smal person – förmodligen en kvinna – med slickat vitblont hår.
”Jag har ännu inte hunnit identifiera personerna, Zoe”, sa den ena av de två närvarande agenterna från della Santos underrättelsegrupp ödmjukt. Han var en man med ett fullständigt anonymt ansikte. Möjligtvis hade han kunnat sticka ut i en grupp ålderstigna aboriginals. ”Vi kan ju köra en matchning nu.”
”Behövs inte. Jag vet vem det är. Heter Max. Hon längst till vänster är med all säkerhet Monie. De jobbar alltid tillsammans. Gå tillbaka!”
Bilden flimrade tillbaka.
”Ge mig en förstoring av de två i mitten”, sa Zoe eftertänksamt. Hon väntade otåligt de få hundradelar det tog för uppförstoringen att blixtra fram. Hon satte sig förvånat tvärt upp. ”Fort! Närbild på flickan till höger! Intercom på! Maria, kom in till mig. Nu!” ropade hon upphetsat och fortsatte att stirra på Lizes ansikte på den gryniga bilden. ”Ge mig en ansiktsbild på Susanne Christo!”
Just som Maria della Santos kom in i Zoes rymliga arbetsrum dök Susanne Christos ansikte upp bredvid Lizes. Maria tvärstannade i dörröppningen med blicken på holon.
”Får jag en bild från ID-arkivet på Lize ... Lize”, Zoe rotade runt på det stökiga skrivbordet efter en försvunnen lapp.
”Lize Nielsen”, sa Maria torrt.
En tredje bild dök upp på väggen. En bild av en mellanblond och söt men annars alldaglig tonåring som osäkert tittade in i kameran.
”Jag tror inte det är sant”, sa Maria med handen på Zoes axel.
”Inga bindningar, va?” sa Zoe och tittade upp på Maria innan de båda igen stirrade som hypnotiserade på bilderna. Tonårsbilden av Lize hade inte många likheter med den andra bilden av Lize, som till förväxling var lik bilden på Susanne Christo.
Maria satte sig tungt ner på skrivbordshörnan. ”Ut!” sa hon till de två agenterna med samma tonfall som man använder till en olydig hund. Med var sin sirlig bugning försvann de ut ur rummet. Dörren slöts ljudlöst efter dem.
”Jag fattar ingenting”, muttrade Maria och gnuggade sig över näsroten, ett tydligt tecken på att hon var trött och förvirrad.
Zoe vräkte sig bakåt i fåtöljen. ”Vi har kollat bakåt och allt stämmer. Jag har till och med hittat personer som intygar att den här Lize verkligen bodde i den där hålan hon kommer ifrån. Och de var slumpmässigt utvalda, så jag begriper inte hur det skulle kunna vara falska vittnesmål. Jag köper inte några komplicerade komplotteorier”, sa hon och stirrade upp i taket. ”Jag vill ta in en frilansare som går in i Lize Nielsens lägenhet och kollar runt”, fortsatte hon efter en stund.
Maria nickade sitt samtycke. ”Tom, då? Har han hittat nåt?” Hon bet lite på tumnageln.
”Han har ägnat sig åt MediCorps, så det tror jag knappast.” Zoe reste sig och gick fram till fönstret. ”Hur dog Susanne Christos egentligen? Jag menar, hon var ju så ung?”
”Jag vet inte säkert. Hon försvann och hittades två veckor senare nere i hamnbassängen. Men vad hon dog av vet jag inte. Kolla upp det.”
Zoe mumlade jakade bortifrån fönstret.
”Vi ses sen, glöm inte bort mötet.” Maria reste sig från skrivbordshörnet och gick ut.
Zoe fortsatte att stirra ut genom fönstret. Det var en av de få klara dagarna. Människorna nere på gatan såg ut som förvirrat ilande myror. En polisbil med blinkande ljus kom sladdande runt ett hörn och som i ultrarapid kraschade den rakt in i en buss. För ett par sekunder blev allt stilla, som om någon tryckt in pausknappen till verkligheten och sedan släppte den.
Med en suck slet sig Zoe från sitt introverta fönstergluttande och slog sig med avsmak ner framför sin CyTech-burk. Hon hatade den djupt och intensivt trots att Tom hade lagt in allehanda små förlustelser för att göra det roligare för henne. Varje gång hon gick in brukade det dessutom finnas små putslustiga meddelanden från den konstant flirtande Tom. Idag stod det Bättre en Hook i himlen än fem i triaden i blinkande knallorange. Zoe log inte ens.
”Dödsattest. Susanne Christo”, sa hon rätt ut i luften och tittade upp i taket.
En fanfar ljöd plötsligt. Zoe ryckte till. Tre dvärgar iförda klassisk sagoboksmundering började plötsligt dansa rysk kosackdans mitt framför henne under ivriga tjoanden, ackompanjerade av spanska gitarrer, bastuba, hydrofonponganden och porrfilmsstönanden. Hon stirrade på den absurda scenen, fullständigt tagen på sängen.
För första gången den dagen drog hon en aning på munnen. Även om Tom var tämligen odräglig så ansträngde han sig i alla fall. Dvärgarna försvann i samma sekund som infon om Christo dök upp.
Susanne Christos dödsattest var deprimerande läsning även för någon så pass härdad som Zoe. Den exakta dödsorsaken var okänd men både hjärnblödning och hjärtattack hade konstaterats. Kropp och huvud bar spår av raffinerad misshandel. Hon var död innan kroppen lades i hamnbassängen där den hittats. Det torra och sakliga språket lämnade många frågor obesvarade.
Zoe ringde upp den angivne obducenten som svarade barskt. Hon började prata med vän röst, mycket olik hennes vanliga. ”Jo, jag heter Zoe della Santos. Jag var väninna med Susanne Christo som dog för en tid sedan. Jag tittade på dödsattesten och såg att ni obducerade kroppen.”
”Stämmer.”
”Jag undrar, det står här i attesten att både hjärnblödning och hjärtattack konstaterades, kom de av misshandeln hon utsattes för?”
”Möjligen.”
”Men ni är inte säker?”
”Nej. Jag kommer faktiskt ihåg det här fallet tämligen väl. Vi kunde aldrig fastställa den exakta dödsorsaken – det står också i dödsattesten. Hjärtattack i samband med misshandel är inte något ovanligt i sig, men hos en ung kvinna som Christo, som dessutom aldrig haft några problem tidigare med hjärtat, är det ovanligt. Hjärnblödning kan förekomma i fall med grovt våld mot huvudet, men enligt min åsikt – och det hade vi en stor diskussion om här på kliniken, måste jag tillägga – så var våldet i det här fallet inte tillräckligt grovt för att motivera en hjärnblödning. Dock får man komma ihåg att hon kan ha haft en medfödd försvagning i hjärnans blodkärl som brast i och med misshandeln.”
”Men dör man verkligen av hjärnblödning? Blir man inte förlamad eller så?”
Det blev helt tyst i andra änden av telefonen. ”Absolut inte av den här typen”, kom det till slut.
”Förlåt?”
”Det var en massiv, total hjärnblödning. Jag har aldrig sett något liknande.”
”Men vad kan det bero på i så fall?”
”Ja, den som visste det.”
Zoe kopplade ner, än mer förbryllad än hon varit tidigare.
* * *
En blåsvart kniv begravde sig i mannens hals innan han ens hunnit göra en ansats till att lyfta pistolen han höll i handen. Kraften i den kastade kniven fick honom att vackla bakåt, rakt på en plastkopia av en gammal engelsk jordglob med barskåp inuti. När han sakta gled av jordgloben började den snurra med ett klickande ljud.
Zoe klev över glassplittret från den sönderslagna dörren. Hon välte runt mannen med foten, satte sin svarta känga på hans bröst och ryckte ut kniven med våldsam kraft.
”Zoe, det blir inte bättre av att du går runt och tar livet av folk”, hördes Marias torra kommentar från kommunikationsriggen som Wang, den ene av hennes medarbetare, bar på.
”Nä, men det känns bättre”, svarade Zoe och svängde runt mot kameran med en varnande glimt i ögat samtidigt som hon stack tillbaka kastkniven i dess slida runt vänstra underarmen.
Kontoret var dammigt och slitet. Väggarna var fläckigt gulbruna och fukt hade spritt sig i stora mörka rosor kring ett rostigt vattenledningsrör. Hennes medhjälpare, två unga prydliga kineser som lätt hade kunnat tas för finansmän, bläddrade igenom innehållet i de antika arkivskåpen i plåt som stod längs varenda ledigt väggutrymme. På den kvarvarande glasskärvan i ytterdörren var den inetsade texten fortfarande delvis synlig, Hsi's revisionsb...
”Och det här ska vara Hooktriadens arkiv. Otroligt!” muttrade Maria från sitt kontor fem kilometer bort när kameran panorerade runt rummet.
Den andre av de två unga kineserna, Kim, vände sig leende mot kameran. ”Pappersarkiv är säkrare än elektroniska. Du får tänka på att vi kineser är rätt konservativa, men å andra sidan har det fungerat alldeles utmärkt i fyra tusen år, fröken della Santos.”
”Om de var så jäkla säkra så skulle vi inte befinna oss här”, sa Zoe surt.
”Med all respekt”, sa den unge kinesen med utsökt artighet, ”men hade Hook haft elektroniska arkiv så hade vi kunnat knäcka dem för månader sedan.”
”Var inte alltid så jäkla smart och logisk, Kim”, muttrade Zoe med skymten av ett leende i ena mungipan.
Road bugade han djupt för henne. Zoe gick fram till fönstret, som var så täckt av sot och smuts att dagsljuset knappt förmådde att ta sig igenom. Hon tittade ner på bakgården där brandväggarna var täckta med lager på lager av meningslös, bortvittrad grafitti. En halvnaken mager katt slank in i skuggorna av ett rostigt bilvrak.
”Fröken della Santos!” Wang kom fram till Zoe med något ivrigt i rösten. I handen hade han en tjock brun arkivfolder. Han lade ner den på det dammiga skrivbordet och öppnade den. ”Jag hörde av Chan att ni undersöker MediCorps, så det här kan kanske vara intressant.”
Ur foldern vällde en flod av dokument, alla på kinesiska. Maria suckade när kameran tog en närbild. ”Vill någon vara vänlig och översätta? Var är det för något?”
Zoe hade tagit upp en bunt och studerade de kinesiska tecknen. ”Rapporter.” Hon bläddrade snabbt igenom dem och stannade plötsligt, läste koncentrerat. Och började förvånat småskratta. Samtidigt som hon läste igenom papperet igen, satte hon sig långsamt ner på skrivbordskanten. Näst intill misstroget skakade hon på huvudet och tittade in i kameran. ”Hook lejde Frank Rubin för att klämma Susanne Christo på info. Det är ju så jävla självklart. Det passar ju in perfekt. Jag borde ha sett det. Fattat det.”
”Det är ju alltid enkelt med facit i handen, ” sa Kim vänligt.
”Jamen, herregud! Det är mitt jobb att se sånt.”
”Jag lovar, jag ska inte avskeda dig”, kommenterade Maria roat över kom.riggen.
Zoe kliade sig i huvudet och tittade på papperet. ”Men, det är något som inte stämmer …”
Frank Rubin. Frank Rubin. Frank Rubin.
Namnet malde genom hennes huvud när limon snabbt forslade Zoe tillbaka till della Santos stora byggnad mitt i city. Bakom slutna ögon lock försökte hon se ett mönster. Hon öppnade ögonen när limon häftigt väjde för en överlastad vagn som hade vält mitt på gatan och vräkt ut en flod av äpplen. Femtio meter längre bort svängde bilen ner i det underjor diska, extremt välbevakade garaget.
I hissen upp fixerade Zoe sig själv i spegeln. Bistert konstaterade hon att kinderna började förlora lite av sin tonårsrundhet. Hon antog att hon skulle vara glad över det. För att vara född i en sådan extremt skönhetsfixerad tid var hon så ointresserad av sitt utseende som man kunde vara utan att bli asocial. Å andra sidan visste hon att hon var vacker. Den perfekta mixen av västerlandet och österlandet, som Maria brukade säga. Den ständigt solbrända hyn, de lätt sneda ögonen och den fylliga, inbjudande munnen som kontrasterade mot det funktionellt kortklippta håret.
Just som hissdörrarna gled upp fick hon en idé. Hon marscherade in till Marias stora hörnrum. Maria såg glatt upp när hon kom in.
”Maria, äger du fortfarande den där TV-stationen?”
”Starsat?”
Zoe nickade.
”Javisst, hur så?”
Zoe log med elak förtjusning. ”Jag tänkte att vi skulle be dem göra en intervju med den ständigt mediahungrige Frank Rubin. Med tyngdpunkten på hans eventuella samarbete med den nyss fallna Hooktriaden. Vad sägs om det?”
Ett lika förtjust leende spred sig över Marias ansikte. Hon nickade, och Zoe flinade segervisst.
”Ringer du?” frågade hon.
Maria nickade jakande.
Zoe gick in på sitt rum vägg i vägg. Med koncentrerad avsmak betraktade hon den smala kabeln till nervjacket. Om det var något hon tyckte än sämre om än bara system i sig, så var det att gå in på Nätet. Tom och Maria hade fått tjata på henne i två år innan hon slutligen hade gått med på att få ett nervjack inopererat, något som effektivt satte punkt för hennes framgångsrika thaiboxningskarriär. Ömtåliga nervjack och brutala motståndare funkade inte ihop.
Med en suck pillade hon in kabeljacket i det lilla hålet bakom örat där det hörde hemma. Hon stålsatte sig och lät pekfingret snabbt landa på Enter innan hon ångrade sig. Nervändarna glödde i det vita statiska bruset. Tom hade efter många och långa undersökningar slutligen förklarat att det statiska bruset, som inte borde finnas där, berodde på Zoes uppjazzade nervsys tem, samma nervsystem som Zut under år av träning slipat till perfektion och som effektivt sett till att Zoe aldrig hade förlorat en enda match. Tom hade frankt förklarat att det inte var något att göra åt. Hon fick stå ut. Och hon stod ut. Det tog ändå bara några sekunder, men det var tillräckligt för att hon skulle skära tänder och bli illamående.
Knyckigt och irriterat skickade hon iväg Toms specialprogram som gick rakt in i Polisens hemliga spaningsregister utan att egentligen finnas där. Själv hängde hon bara med och tittade på vad som dök upp. Lite förvånat noterade hon de grå dimmorna som helt omotiverat svävade omkring. Med en axelryckning avfärdade hon dem snabbt som en av Toms nya innovationer. Hennes avsmak och ointresse för den nya tidens fantastiska teknik hade fått Tom att nå nya kreativa höjder för att göra det möjligt för henne att överhuvudtaget jobba rationellt.
Dossier efter dossier virvlade förbi, försedda med utredningen nedlagd. Någon, förmodligen Frank Rubin själv, betalade polisen stora summor för de där två orden. Hon drev andra av Toms program in i övervakningssystem över hela kontinenten. Snokade överallt.
Hon började tycka att de små grå dimmolnen som söligt drev omkring var riktigt trevliga. Påminde om Himalaya. Hon måste nämna det för Tom. Det hände inte ofta att hon sa något positivt till Tom som med all sannolikhet slet som ett djur för att göra Nätet trevligare för henne. Hon fattade inte att han fortfarande orkade bry sig.
Plötsligt skymtade en bild i ett av de små grå molnen. Bilden växte sig större. Hon svävade i taket till ett kalt kontorsrum. På en bårliknade säng i mitten av rummet låg en kvinna bunden. Zoe kände ögonblickligen igen Susanne Christo.
”Spela in. Spara.” tänkte hon tydligt och fortsatte titta ner i rummet.
Bortom huvudänden på sängen satt en ung kines framför en rörig hög av rack. Ytterligare två kineser stod och hängde mot en vägg. Dörren öppnades och Frank Rubin stegade arrogant in i rummet. Han gick fram till Susanne Christo och tog ett hårt tag runt hennes haka. Han flinade.
”Du känner igen mig, va?” Han log självmedvetet.
”Vad i helvete vill du?” frågade Christo iskallt.
”Jag vill ha ett namn. Bara ett namn. Det ska väl inte vara så svårt?”
Christo tittade lugnt på honom. ”Vadå för namn?”
”Vem du samarbetar med.”
”Vadå samarbetar med? Jag samarbetar med tusentals människor.”
Rubin slog henne plötsligt hårt i ansiktet och böjde sig ner över henne.
”Försök inte vara smart. Jag gillar inte smarta brudar. Du har ett väldigt sött ansikte. Ska du inte se till att hålla det intakt? Du jobbar tillsammans med någon. Någon som ger dig en helvetes massa information. Vem?” Han slog henne hårt i ansiktet igen.
Hon låg alldeles stilla och spottade sedan ut en trasig tand. ”Jag fattar inte vad du snackar om”, sa hon mellan blödande läppar.
Rubin tog fram en stilett. Med ett dovt klick flög bladet ut. Det blånerade knivbladet kröp allt närmare hennes ansikte, hela tiden så att hon kunde se det. En fors av mandarin bröt ut från den ene mannen som stod och hängde mot väggen.
Den andre sa bara lugnt: ”Stoppa tillbaka kniven, Rubin. Inget blod var överenskommelsen. Okej?”
För att dölja prestigeförlusten stoppade Rubin tillbaka kniven med ett hånleende. Fortfarande leende böjde han sig över den bundna Susanne Christo. Han slog henne än en gång.
”Ge mig namnet!”
Hon spottade på honom. En blodig loska rann sakta ner för hans ljusblå sidenskjorta. Hans ögon antog en brinnande glans.
”Okej, är det så du vill ha det. Koppla upp henne!”
Zoe slöt ögonen där hon hängde uppe i taket. Hon anade vad som skulle komma. Nervjack kan bära bra mycket mer än bara rå data. Ren elektricitet, till exempel. Susanne Christo skrek när Rubin brutalt anslöt en kabel till jacket bakom hennes högra öra. Utan att vänta nickade han till den unge kinesen vid CyTech-anläggningen. I handen höll Rubin en liten fjärrkontroll. Han tryckte snabbt ner en knapp. Christos kropp spändes i en krampartad båge och hon vrålade.
”Namnet. Ge mig namnet!”
”Brinn i helvetet!” skrek hon.
Rubin tryckte hårt in knappen igen. Varenda muskel i Susanne Christos kropp spändes i panikartad kramp. Kinesen som tidigare hade talat gick stillsamt fram och ställde sig bredvid båren.
”Snälla Susanne, ge oss namnet nu så slipper vi mer av de här förfärligheterna. Snälla?” Han log vänligt.
Susanne Christo öppnade långsamt ögonen. ”Namn”, sluddrade hon. ”Vad betyder namn? Ni vet ju inte ens vad ni letar efter.”
”Säg oss vad vi letar efter då?”
Hennes huvud föll slappt åt sidan. Han skakade hennes huvud och gav henne sedan en örfil. Fladdrande öppnades hennes ögon.
”Det funkar inte med vackra ord på slynor”, sa Rubin och hånlog. ”Hon behöver en omgång till!”
Susanne Christos kropp spändes i våldsamma kramper men Rubins finger släppte inte knappen. Kinesen kastade sig mot honom. Just som fjärrkontrollen med ett torrt smackande träffade plastgolvet, sjönk den unge kinesen framför dataanläggningen ihop med blod rinnande ur näsan. Susanne Christo skrek, ett skri som verkade pågå i evigheter och bara bli starkare och starkare. Blod rann klarrött från hennes näsa ut på hennes bleka hud.
I den totala tystnaden efter skriet kravlade sig kinesen upp från golvet och tittade på förödelsen. Han kände på Susannes puls och konfererade på snabb mandarin med sin kollega som stod böjd över den unge slappe mannen. Han tittade långsamt upp på Frank Rubin.
”Du är nöjd nu, va? När båda är döda? Jag förstår mig inte på er västerlänningars blodtörst.”
Med en flod av vitt statiskt brus tog inspelningen slut. Något förvånad befann sig Zoe tillbaka i sitt rum. Hon hade inget minne av att ha tryckt på Exit. Men varför dog den unge kinesen? Backflow? Zoe ryckte på axlarna och kände plötsligt hur tarmarna vred sig. Hon reste sig för att hämta en frukt ur korgen i rummet utanför.
Just som hon satte tänderna i ett äpple och i djupa tankar var på väg tillbaka till sitt rum gick hon rakt in i Tom och höll på att trassla in sig i hans kollektion av märkliga afrikanska halsband. Han hälsade översvallande på henne, som alltid. Hon log avmätt, som alltid.
”Hej. Tack för de där små molnen. De var gulliga”, anmärkte hon.
”Vilka moln?”
”Som du lagt in i programmen. Gråa dimmor.”
Tom gav henne en totalt oförstående blick. ”Jag har inte lagt in några moln.”
