Slumpen. Jag har blivit besatt av slumpen. Det okontrollerbara. Det oförutsägbara. Som att min lille eremit hittar en okänd bror – av en slump. Slumpen kan spela mig rätt i händerna eller orsaka katastrof. Jag måste studera dess väsen, dess mönster. För att göra oss starkare, min älskade.
Holon flammade upp och en glob svävade i tomma intet. Den var täckt med märkliga geometriska symboler i neon. Här och var sträckte sig tarmar av ljus utanför globen. Det var en simulation av det globala Nätet.
Eric gick fundersamt i cirklar runt globen och försökte utröna en sanning. Just nu gjorde han det han gjorde bäst: systematiserade, analyserade och letade efter mönster. Eric trodde inte för ett ögonblick att de märkliga händelserna i ECS filer var en slump – eller någon liten anomali som ECS försökte inbilla sig. Platserna där händelserna hade inträffat pulserade i orange, men han var övertygad om att det hela inte hade något med geografi att göra. Det fanns inget logiskt mönster, och det hade han egentligen inte förväntat sig heller. Tid och rymd hade mycket lite med Nätet att göra, eftersom det tog lika lång tid att ta sig nästgårds som till andra sidan jordklotet.
Han stannade till framför raden av monitorer. Han hade systematiskt ordnat den lilla information han hade i grupper; Dimmor, Hjärndöda, Spökröster, Övrigt. Listan på Övrigt blev bara längre. Det som dock intresserade honom mest var dels upptäckten att hans egen ECS-fil mer eller mindre hade raderats, dels ryktet om läckan i ISMs system. Han var övertygad om att det måste finnas ett samband. Eric kände till de flesta i den lilla elitgrupp som kunde knäcka stora system. Just därför visste han också att ingen av dem var tillräckligt skicklig för att samtidigt kunna bugga det paranoida ISM under två års tid och radera hans ECS-fil. Så den stora frågan var: Vem?
Han gick sakta runt den lysande globen och försökte få den att ge honom en ledtråd. Hans hjärna var helt tom. Till slut suckade han och slängde sig ner i fåtöljen och kopplade in nervjacket med automatiska rörelser. Lika automatiskt dunkade han ner Enter.
* * *
Mic dumpade sina prylar i en stor hög på golvet utanför hissen. Lägenheten var tyst. För tyst. Han gick snabbt ned för trappan till nedervåningen. Eric satt ihopsjunken i stolen framför staplarna med mattsvarta boxar med långsamt blinkande LEDs.
Erics huvud hängde slappt. Den tunna kabeln vindlade sig upp till jacket bakom hans högra öra. Tre långa steg förde Mic fram till Eric och han föll oroad på knä bredvid honom och kände på pulsen. I Erics ansikte glänste tårarna som bäckar i silver. Han stönade svagt. Ljudlöst rörde sig hans läppar. Mic satte örat intill.
”Yoko”, hördes en knappt förnimbar viskning. Eric drog snyftande in andan.
Mic ruskade honom om och om igen. Paniken började krypa i kroppen.
Långsamt slog Eric upp ögonen. ”Va? Vad i helvete är det?” Han lät groggy, som om han just hade vaknat upp från en djup sömn.
”Är du okej?” frågade Mic oroligt.
Eric log ansträngt. ”Jag var bara ute på Nätet, det är ingen att oroa sig för.” Han kopplade ur kabeln.
”Vem är Yoko?”
”Varför frågar du?” Eric stelnade till.
”Du viskade namnet.”
”Skit i det du”, sa han hårt, reste sig vingligt och gick fram till fönstret med ryggen demonstrativt mot Mic.
Mic gick fram och ställde sig bakom honom. Drog in andan och släppte långsamt ut luften för att stadga sina nerver.
”Jag är ledsen, Eric, om jag har sårat dig”, sa han långsamt. ”Det är lika svårt för mig. Det kom så plötsligt. Blev för mycket. Jag fick panik.”
Eric stod fortfarande lika orörlig och sa ingenting.
”Jag har aldrig brytt mig om nåt – mer än att överleva ytterligare en dag. Jag är inte bra på sånt här. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra.”
Mic tystnade. Eric reagerade överhuvudtaget inte. Mic suckade djupt. ”Jag går nu. Det var nog ingen bra idé det här.”
”Ta en dusch.” Eric svängde plötsligt runt med en hård glimt i ögat. ”Vi ska gå på middag hos vår kära mor, eller vad hon nu är.”
”Eric … ”
”TA EN DUSCH!”
Mic dröp av till badrummet.
De satt moltigande och stirrade spänt ut genom var sitt taxifönster de tre kvarteren till Eva Dextler, societetslivets stöttepelare och främsta organisatör av välgörenhetsjippon till förmån för CoMas mindre bemedlade.
Mic hade lånat en ren skjorta av Eric. Den stramade kring skuldrorna. Han hade en klump i magen. Ur jackfickan tog han fram en liten burk med kulörta piller som bar en vacker etikett med namnet Golden Flower. DreamState. Han skakade fram två i handflatan.
Eric tog ett fast tag om handen. ”Nej.”
”Men Eric … ”
Taxin stannade. De gick in i hissen som tog dem rakt upp till Evas terassvåning. Pillren började smälta i Mics knutna hand.
”Ge mig dem.”
Mic blängde tjurigt ner i golvet.
”Det blir inte bättre av att du kommer in och är hög som en julgran.” Eric tryckte in nödstoppet och hissen stannade. ”Vad är det med dig?”
”Om jag vill vara hög som en julgran är det mitt val och mitt problem, brorsan”, fräste Mic elakt.
Eric ställde sig en decimeter från Mics ansikte. ”Nej, det är inte ditt problem, det är vårt. Vi får börja vänja oss vid det.”
”Vänj dig du. Jag drar.”
Eric tog ett steg tillbaka och blockerade kontrollpanelen till hissen.
”Så du tänker hindra mig. Kul. Riktigt kul.”
Eric stålsatte sig mot det oförtäckta hotet i Mics ögon. ”Så fort nåt blir jobbigt så drar du. Varför kom du tillbaka hit, till den här stan? Va? Trött på att dra runt, va? Och nu vill du dra igen. Ensam är stark. Herregud, har du gått på det där?”
Mic hade något riktigt otäckt i ögonen. ”Du själv då?” spottade han fram. ”Är du bättre? Sitter uppe i ditt jävla torn och vägrar att umgås med någon, annat än via det där förbannade Nätet. Säkert och bra. Man kan alltid trycka på Exit. Rent och snyggt. Inga obehagliga typer som jag. Tyvärr så har verkligheten inte några snygga filtreringsprogram för oönskade känslor.”
Eric såg så chockad ut att Mic började gapskratta. ”Gud, vi är verkligen ett snyggt par!” sa Mic, och Eric föll in i skrattet.
Hissen började röra sig uppåt igen.
”Oroa dig inte, det här kommer gå bra”, sa Eric. Plötsligt tog han ett steg framåt och gav Mic en hård, tafatt kram. ”Okej, brorsan?”
”Okej.”
”Nu ska vi ha kul!” Det glittrade i Erics ögon.
Hallen var enorm – och tom. Pelarna i polerat stål sköt upp mot gallertaket högt där uppe. Atmosfärisk musik glittrade i tomrummet och blandades med röster från ett angränsande rum.
En gäll kvinnoröst skar genom sorlet. ”Ja, jag vet ju inte om han kommer. Han är så upptagen. Eric är ju systemdesigner som du kanske vet. Men jag måste säga att jag tror att ni skulle bli ett perfekt par. Han är … ”
Mic höjde på ögonbrynet och tittade på Eric.
”Hon är den största kopplerskan i stan. I alla fall när det gäller mig”, fnissade Eric. ”Bara en massa blodlösa tjejer av fin familj vars enda intresse är att gifta sig med ett fett bankkonto.”
Mic flinade. ”Arme broder.”
De imponerande dubbeldörrarna gled ljudlöst isär och de släntrade in i det spaciösa vardagsrummet.
”Hej”, sa Eric nonchalant.
Erics mamma flög upp. ”Eric, vilken överraskning! Jag trodde inte att du hade tid att komma ifrån”, ljög hon smidigt. ”Och så trevligt att du har tagit med en kamrat.” Skirt cremevitt tyg var draperat runt hennes tunna kropp och fick henne att påminna om en stiliserad grekisk skulptur.
Mic såg sig om i rummet. Det var enormt och ytterst sparsamt möblerat, nästintill sterilt. De råa betongväggarna verkade avtvättade med blått pigment som lämnat knapphändiga spår efter sig. Här och var fanns konstföremål utställda i pölar av ljus. Förvridna skulpturer i metall, från dunkelt petroliumblått till rostigt brunt. Mic tyckte mest det påminde om reliker efter en seriekrock. Han fattade inte varför någon ville ha sånt i vardagsrummet, men fick en känsla av att Eva Dextler inredde enbart för att imponera.
I de fåtaliga sittmöblerna satt några söta prydliga flickor utspridda, förmodligen av ”fin familj”, liksom några kvinnor som antagligen var deras mödrar. Fast, det var svårt att avgöra, deras förskönade ansikten hade nästan förlorat allt vad mänskligt utseende hette. Ett ungt par satt tätt, tätt ihop. Deras ansikten var identiska utan att förlora könstillhörigheten. Syskon, tvillingar eller avsiktlig kirurgi? Några äldre män med en air av självklar makt vräkte sig i fåtöljer. Mic tittade roat på de höjda ögonbrynen som noterade hans läderbyxor och mc-boots. Han tände en cigarett och njöt av deras väl dolda avsmak.
”Mamma, jag skulle vilja presentera dig för Mic”, sa Eric lent.
Erics mamma log upp mot Mic. Han tog hennes hand och placerade bugande en lätt kyss på den. Han hade sett det på någon gammal film och misstänkte att det kunde gå hem.
”Min bror”, fortsatte Eric obönhörligt.
Leendet försvann omedelbart och vit i ansiktet slet hon tillbaka sin hand.
”Trevligt att träffas”, nickade Mic utan att röra en min.
”Mic, whisky?” Eric gick bort till en modern skulptur som uppenbarligen var ett barskåp.
Mic nickade jakande och askade demonstrativt i handflatan. Den handflata som var täckt av en svart skinnhandske. Klackjärnen på bootsen klickade högt i det dödstysta rummet när han gick och satte sig i en ultramodern grön sak som påminde om en soffa. Eric gav honom drinken och ett askfat.
”Men mamma, vad tyst du är. Jag trodde du skulle bli glad över att träffa min bror?” spann Eric lent.
Hon drog djupt efter andan. ”Jag vill tala med dig, i mitt arbetsrum – nu.”
Eric log. ”Det är bara familjen och dina närmaste vänner här så … jag för står inte varför vi inte kan prata här. Du har väl inget att dölja?” Han tog en klunk av sin morotsjuice och slängde en road blick på Mic.
”Eric”, sa hon med tillkämpad vänlighet, ”jag vet att du är mycket ensam. Jag vill inte förstöra en illusion för dig. Men, den där … mannen är inte din bror. Jag borde väl veta, om någon.”
Eric satte ner glaset med en smäll på den designade stålhögen som tjänade som bord. ”Jag är inte så jävla säker på det”, sa han skarpt.
Mic lutade sig bekvämt tillbaka och åsåg skådespelet som började bli riktigt intressant.
”Eric, tänk på ditt ordval!”
”Jag har inte kommit hit för att diskutera ordval med dig. Jag trodde jag var bjuden på middag. Jag är hungrig”, fräste Eric.
”Ja, Eva, det skulle vara gott med en matbit”, kvittrade Ella med det femtioåriga hårdmålade babyansiktet och reste sig. De andra började också resa sig, så Mic gjorde detsamma. Två av flickorna stannade halvvägs och stirrade så fixerat på Mics höft att han nästan började rodna. Erics mamma gjorde likadant. Han tittade ner och såg att jackan hade hakat upp sig på den tunga pistolen som satt nerstucken i jeanslinningen. Nonchalant släppte han ner jackan och log samtidigt mot flickorna. De rodnade förtjust men såg samtidigt skräckslagna ut.
”Eric”, sa Eva med stigande panik i rösten, ”han är … ”
”Beväpnad, ja. Det räddade mitt liv igår, men det tar vi en annan gång. Ska vi äta?”
Eric marscherade med bestämda steg in i matsalen med Mic i släptåg. De slog sig ner mittemot varandra vid det antika IKEA-matbordet. De andra gästerna följde tveksamt efter.
”Jag … ” sa Mic och Eric på en gång och började fnissa.
”Du … ” Igen – samtidigt. Skratten slog sönder den spända stämningen.
Eric gjorde en gest mot Mic. ”Jag har glömt vad jag skulle säga”, fnissade han uppgivet.
Gästerna tittade nervöst på de två bröderna som gapskrattande halvlåg bland platinabestick och kristallglas. Eva satt rakryggad med rynkade ögonbryn vid kortänden.
Måltiden avlöpte under tystnad. Ella bröt in för att försöka lätta upp stämningen.
”Mic, vad sysslar du med?” frågade hon vänligt.
Mic stirrade desperat på Eric som log retsamt. ”Öh, jag … jag reser.”
”Reser?”
”Ja, reser omkring alltså.”
”Jaha, vart då om man får vara nyfiken?”
”Jag gillar bergen.”
”Jag flög helikopter till Mount Everests topp en gång. Det var fantastiskt. Verkligen. Du har väl varit där?”
”Javisst. Men jag är lite gammalmodig. Jag klättrade upp, det är bättre för konditionen.”
Eric petade frenetiskt i sin mat för att inte börja skratta igen och reducerade systematiskt den burundiske kockens ansträngningar till en odefinierbar sörja.
”Han ljuger!” skrek Eva plötsligt, ansiktet förvridet till oigenkännlighet. ”Visst, Eric. Du hade en bror. En missbildad … ”
”Krympling”, fyllde Mic i. ”Men”, han sträckte sin vänstra arm över bordet, stålklon i pekfingret flög ut och han spetsade en salamiskiva, ”jag tror på att överkomma sina svagheter.” Han slukade korven. ”God korv.”
”Salami”, sa Eric. ”Det är … ”
”Ohälsosamt, jag vet.” Han slickade av klon och den försvann från åsyn.
”Däremot erkänner jag att jag inte har klättrat uppför Mount vad-det-nu-heter. Jag försökte bara bidra till konversationen med denna fantastiska kvinna.” Mic slog rutinerat på hela sin förödande charm och log mot Ella. Fascinerad såg Eric att hon rodnade som en skolflicka.
