Till sakens natur hör att frälsare behöver en mission. Något som håller dem gående. Därför ska jag nu bli missionär. Peta försynt på mänsklighetens naturliga nyfikenhet. Samma nyfikenhet som leder till nya upptäckter – eller bråd död.
Lize slet av sig det prydliga hårbandet när hon kom ut från kontorsbyggnaden som smekte molnen. Ur plastpåsen tog hon fram HeatTexjackan och kröp i den. Det som var okej på Taxi Bar var definitivt inte okej på FDT International.
Arbetet hade gått med snigelfart idag. Det var som om hon inte längre kunde komma ihåg vad hon skulle göra. Inte ens de enklaste uppgifter. Tankarna svävade ständigt iväg till mörkare nejder. Händerna hittade inte handgreppen. Hennes arbetskamrater hade misstänksamt sneglat på hennes nya frisyr. Gregor hade flera gånger frågat hur det stod till, medan Sanna bara hade tittat konstigt på henne och vägrat tala om gårdagen.
Max långa kropp låg bekvämt utsträckt på trappan utanför Lizes hus. Jocke satt i någon slags lotusställning med ögonen slutna. En svart box balanserade i hans knä och en kabel vindlade sig upp till hans öra. Lize noterade förvånat det lilla jacket som satt inopererat precis under hårfästet. Det kostade nog mer än hon tjänade på fem år. Max vinkade lite halvslött.
”Så, vår prydliga lilla kontorsflicka kommer hem från jobbet nu”, garvade hon rått.
Lize grimaserade elakt. ”Vi kan ju inte alla leva på export till Nirvana”, svarade hon sötsurt.
Max betraktade henne uttryckslöst. Vad som försiggick bakom de svarta glasen var svårt att veta.
”Du ska vara snäll”, muttrade hon till sist och vecklade ut sin långa kropp till stående ställning. Med tån petade hon till Jocke. Sakta öppnade han ögonen och kopplade försiktigt bort sladden från jacket bakom örat.
”Hej”, viskade han och gav Lize ett leende som om solen just kommit ut ur ett moln.
Lize log tillbaka och plockade fram det skrynkliga faxet med dess korta meddelande. Faxet var alldeles varmt eftersom hon hållit det i ett krampaktigt grepp hela vägen hem från jobbet. Hon försökte släta ut det innan hon gav det till Max.
”Du måste hjälpa mig. De grå dimmorna kommer bara närmare. Hjälp mig!!! Susanne.” Max läste det högt två gånger med höjda ögonbryn. ”Weird”, konstaterade hon. ”Existerar denna Susanne eller är det någon som riktigt vill jävlas med dig?”
Lize skakade sakta på huvudet. ”Jag fattar inte vem eller varför.”
”Kanske någon från ditt förflutna”, föreslog Max med huvudet på sned.
”Mitt förflutna består av tjugotvå år i en mycket stillsam by på landet”, svarade Lize torrt.
De tvärstannade när de kom innanför dörren. Samtliga av Lizes fåtaliga ägodelar låg utslängda på golvet i en enda röra. Golvet var uppbrutet på flera ställen. Konsolen var bränd och sönderslagen.
”Nu har han väl ändå gått för långt”, utbrast Lize chockat.
Max svepte kallt med blicken över röran. ”AIs kan inte bryta upp golv eller slänga ut dina prylar, hur kraftfulla de än är.”
Jocke tystade dem med en rörelse. Han lade huvudet på sned och lyssnade skarpt samtidigt som han oavbrutet svepte med blicken. Han tog tag i Max, pekade och gjorde en beskrivande rörelse i luften: höjd – bredd.
Hon sköt in dem i ett hörn och gled ljudlöst fram i hallen. Smygande steg hördes. Max tittade på Jocke som vinkade med handen åt vänster. Hon nickade och tog glaset som Lize hade glömt på hallbordet och slängde det med full kraft in på vardagsrumsgolvet. Kraschen var öronbedövande i tystnaden, bara överträffad av pisksnärten när ett skott avlossades. Nästan för snabbt för ögat att uppfatta virvlade Max runt hörnet. Lize såg med fasa den groteskt muskulöse mannen komma emot Max. Hon svepte nästan slött ut med vänster arm. Mannen skrek till när hennes knytnäve landade på insidan av hans underarm. Pistolen flög i en båge och kraschlandade ljudligt på parkettgolvet. Hans spark träffade Max mitt i bröstet och ur balans vacklade hon bakåt och föll. I samma ögonblick som hans kängklädda fot skulle till att träffa hennes mage rullade hon undan. I en enda smidig rörelse svepte hon upp pistolen från hölstret och träffade honom klockrent mellan ögonen. Han stirrade förvånat på henne innan han sjönk ner på knä.
Precis som Max kom på fötter började mannens ansikte lösas upp. Det såg ut som om någon smälte en gummimask. Lize vände bort ansiktet för att hejda illamåendet. Hon kämpade för att inte börja gråta. Jocke kramade henne hårt.
”Det är över nu”, viskade han och strök bort hennes tårar med öm hand.
”Nishin!” befallde Max.
”Knappast troligt att du får något svar när konsolen ser ut på det där sättet”, anmärkte Jocke.
”Jag går ner till vakten och får dem att ta hand om den här röran”, mumlade Max och gick iväg.
”Är Nishin borta”, frågade Lize med skakig röst.
Jocke betraktade henne forskande. ”Det får väl vi hoppas att han inte är. Kom så ser vi efter.”
De var tvungna att kliva över den orörliga gestalten på golvet, som Max tack och lov hade lagt ett lakan över. Det luktade bränd plast vid konsolen. Med flinka fingrar undersökte Jocke snabbt konsolen. Lize hämtade hans eget däck som han pluggade in.
”Nishin?” frågade Jocke prövande.
”Till din tjänst”, rasslade det mekaniskt.
”Nishin, vad i helvete har hänt här?”
”Jag förstår inte frågan.”
”Det låter inte som Nishin”, viskade Lize oroat.
”Det är nog bara ett röstchip som blivit bränt”, anmärkte Jocke. ”Nishin, ring upp 743 23 125.”
En smal flicka uppenbarade sig i holoprojektionen. Hon såg ut som en prinsessa ur en gammal film; vackert uppsatt hår, en lång mörkt safirblå sammetsklänning av antikt snitt med ett praktfullt stenkolshalsband som vilade i urringningen. De ringprydda händerna stack fram ur forsar av gulnad spets. Konstruktiv reaktionär. Lize fattade inte riktigt hur hon kunde vara Jockes assistent, konstruktiva reaktionärer brukade normalt betrakta till och med kabellänkar som den moderna världens onda påfund.
”Andrea, kan du komma över med en monitor och en keyboard till en Nishin HomePro 425 F/X VR. Och lite kablar.”
Flickan nickade och holon slocknade.
”Just nu har jag konverterat ett par miljoner i avancerad utrustning till en enkel HC”, skrattade Jocke, ”men jag vill gärna ha tillbaka mina prylar. Du, under tiden Andrea tar sig hit, så tar jag och tittar lite närmare på vår kamrat här, okej?” Jocke satte sig i lotusställning på det hårda trägolvet och kopplade in sladden till nervjacket. Han slöt ögonen.
Lizes HomePro såg ut som vilken annan HC som helst. Informationen hängde som små lysande ballonger i den blå tomheten. Det fanns inga spår efter andra uppkopplingar än de vanliga. Jocke kände sig besviken. Lizes berättelse på Taxi Bar hade gjort honom nyfiken och gårdagens spektakel hade gjort honom förbryllad. På något sätt hade Nishin blivit mer en person än ett program. Med en suck beslöt han ändå att ta en titt på systemkommandona.
Ruschen kom som en total överraskning. Han sögs rakt in i ett svart hål. Hans försök att kontra och gå ur sveptes undan lekande lätt. Han satt i ett järngrepp.
Slätten var höljd i grå dimma så långt ögat nådde. Det var kallt, en kyla som nästlade sig in i varenda molekyl. Det fanns ingenting att se, mer än den långsamt virvlande dimman. Ingenting att höra. Det kändes som om han var döv. Långsamt och prövande började han gå framåt. Det kändes meningslöst. Ingenting förändrades. Han kunde lika gärna stå och stampa på samma fläck.
Han tänkte på när han hade åkt till Libyen med sina föräldrar för länge, länge sedan. De hade åkt jeep rakt ut i öknen. Trots det monotona landskapet så förändrades det. Olika stenar, en bit grus, en sanddyn. Det gick lite uppåt och lite nedåt. Värmestrålningen, som han kunde se, var starkare på vissa ställen än andra. Det fanns referenspunkter. Men den grå dimman var bara grå dimma. Inget mer. Inget mindre.
Han började gå igen, mest för att ha något att göra. En människogestalt dök upp långt, långt borta. Han började springa. Det var som att jogga i trögflytande olja. Han såg en svart page blåsa bakåt i en omärklig spökvind.
”Lize!” skrek han. Det hördes inte mer än en snyftning. Utmattad sjönk han ihop och lät de salta tårarna rinna längs kinderna.
Lize hörde bultningarna på dörren och sprang för att öppna. Det manuella låset krånglade och hennes skakande händer ville inte samarbeta. Till sist gled dörren upp. Max, Andrea och en vakt ramlade in.
”Fort, det har hänt något med Jocke”, skrek Lize med en röst som sprack.
Andrea skyfflade över en stor kartong i Max' famn och gick efter Lize in i vardagsrummet. Jocke låg i fosterställning på den blanka parketten. Svetten i hans panna glänste i kapp med tårarna.
”Vad har hänt?” frågade Andrea lugnt.
”Han föll ihop, sedan skrek han mitt namn och tårarna började rinna. Jag vågade inte göra något. Jag visste inte vad jag skulle göra.”
”Bra.” Andrea tryckte ner en dold liten knapp på den svarta boxen samtidigt som hon slog honom lätt på insidan av vänstra handleden. Det blev ingen reaktion. En rynka dök upp mellan hennes ögonbryn.
”Vad jobbade han med?”
Lize berättade snabbt.
”Vad har hänt?” frågade Max och satte sig på huk.
”Tja”, sa Andrea lika lugnt som tidigare, ”vi får hoppas att han inte är hjärndöd. Det verkar som det var något där inne som han inte var beredd på.”
Lize började stillsamt gråta. Max tog henne i famnen och gungade henne sakta fram och tillbaka. Bakom dem stod den unge vakten, oroad och bortkommen. Andrea tryckte igen på den svarta boxens knappar, avbröt sig och plockade fram ytterligare en liten svart box ur kartongen och anslöt den till Jockes system.
”Jag vågar inte gå in själv. Vi får se vad den här kan göra”, sa hon till Lize.
Efter vad som verkade en evighet ryckte Jocke till som av en spasm, sedan hördes en djup suck och en halvkvävd snyftning. Andrea kopplade snabbt ur sladden från hans nervjack och slog honom några gånger lätt i ansiktet. Till slut öppnade han ögonen.
