Jag har blivit besatt. Av den mänskliga naturen. Just som jag tror att jag har fångat mönstret, analyserat profilen, förändras allt som av ett plötsligt vindkast. Är det det som kallas själ? Eller egen vilja? Eller är det något som jag aldrig kan förstå? Men jag vill. Och jag ska. För genom människornas oberäknelighet lär jag känna mig själv.
Tystnaden hade varat i över ett dygn, ett par gånger avbruten av vrålande utbrott. Allt som byggts upp hade effektivt raserats av en enda mening. Mic visste inte riktigt vad han föredrog; tystnaden eller utbrotten. Efter det senaste utbrottet hade Eric rusat in i sovrummet och smällt igen dörren efter sig. Mic hade med vånda lyssnat till hur han hade gråtit sig till sömns.
Försiktigt gläntade Mic på dörren. Eric låg fullt påklädd ihopkrupen i fosterställning i mitten av den stora sängen som han aldrig hade delat med någon. Eric såg ut som en mycket ensam liten pojke. Mic gick tyst in och bredde över honom täcket.
Efter en panna whisky och två DreamState och väldigt mycket senare stirrade Mic upp i badrumstaket. Det var dekorerat med en pastisch på någon renässansmålning. En blå himmel öppnade sig, flikarna hölls undan av knubbiga rosenkindade keruber. Mic undrade dimmigt vilket kön keruber egentligen hade – om de hade något alls. Eller var dom kastrerade? Innanför ringen av keruber låg fala kvinnor iförda genomskinliga vita slöjor.
Kvinnor, ja. Han kände en besk eftersmak i munnen efter mötet med Rita. Det var hon som hade introducerat honom i älskandets fröjder när han var tretton. Sedan hade hon förrått honom till King Kong. Men han hade varit så besatt att det inte hade spelat någon roll. Det ryckte fortfarande i hans lem vid tanken på hennes sagolika kropp. Men bara tanken på vad hon skulle kunna göra med Eric dödade effektivt alla lustkänslor. Hon skulle äta Eric levande. Och skratta samtidigt.
Mic sjönk djupare ner i det varma bubblande vattnet. Det var år sedan han hade haft tillräckligt med pengar för att bada i ett rent badkar med filtrerat vatten. Han njöt och försökte koppla bort tankarna från sin nyupptäckte bror.
Tystnaderna och utbrotten hade delvis gällt Rita. Men mest King Kong, eller rättare sagt Mics sätt att ta livet av kräket – och att han överhuvudtaget hade gjort det. Mic hade indirekt fått sina misstankar bekräftade: att Eric såg honom som allt det Eric inte själv var; vild, lite farlig och med god hand med kvinnor. Nästan något av en beundrad storebror. Eric hade överhuvudtaget inte klart för sig vem och vad Mic var. Tyvärr.
Mic ångrade den där meningen som hade tuttat eld på alltihop mer än han ångrade något annat i sitt liv. Han borde ha kunnat räkna ut att Eric skulle reagera som han gjorde. Hans enda försvar var att han för ett ögonblick släppt sin självkontroll, irriterad på Erics ibland helt osannolika naivitet. Det som förvånade honom var att Eric inte hade slängt ut honom än, men det verkade inte ha föresvävat Eric. Kanke berodde mycket på Erics monumentala premiärbaksmälla.
Mics fötter gjorde våta märken på golvet när han gick in i sovrummet. Eric hade snurrat in sig i täcket och låg som en mask. Mic trasslade försiktigt ut en bit av täcket och lade sig bredvid Eric med armen om honom. Tittade på hans smala duniga barnsliga nacke. Mic kände plötsligt en våg av öm kärlek. Han höll Eric hårdare som för att skydda sin bror mot världens ondska. Eric kröp tätt, tätt intill.
* * *
Lize tog pendeltåget över bron, inklämd mellan lördagsshoppare och griniga ungar. Hon hoppade av vid CoMa Väst och väntade tålmodigt på den lika överfulla bussen. Bussen körde genom Köpenhamns gamla kvarter och hon tittade imponerad på de stora pampiga palatsen och de pittoreska gamla husen. Gradvis började husen förfalla och plötsligt befann hon sig i utkanterna av Gropen. Bussen körde definitivt inte in i Gropen. Hon klev av, och när bussen körde iväg kände hon sig med ens mycket övergiven, som om hon förlorat den sista livlinan till civilisationen och nu vandrade in i en krigszon.
Tveksamt började hon gå över bron som spände över en liten kanal där odefinierbart skräp flöt i det stillastående vattnet. Fasaderna som mötte hennes ögon var översållade med årtiondens graffiti. Hon gick mitt i gatan, hastigt, hastigt. Skrämd tittade hon sig omkring. Den lilla tjusning som Gropen ägde by night var totalt bortblåst i dagsljus. Död neon. Mer än fallfärdiga hus. Människoliknande bylten iklädda Röda Korsets pappersoveraller låg strödda i portar och satt apatiskt lutade mot husväggarna.
Grått. Grått. Grått. Långt där borta såg hon Taxi Bar sprayat i regnbågsfärger högt upp på en sotig brandvägg. Hon tittade ner på det ihopskrynklade papperet med Andreas nedkastade vägbeskrivning och svängde in på den korsande gatan. Hon kände sig lite sorgsen över att de flera hundra år gamla husen fick förfalla så här. För sin inre syn såg hon hur vackert det skulle kunna bli med färg och omtanke.
Gatan öppnades upp och hon såg förvånat en oas av grönska skymta bakom ett högt plank. Grönskan påminde henne om barndomen i byn. Hennes föräldrar hade flyttat från det allt hårdare Stockholm i jakt på drömmen om frid, ren luft och biodynamiska grönsaker. Hon kunde inte riktigt förlåta dem. Drömmen hade snabbt förvandlats till fattigdom och umbäranden när välfärdsstaten och Ignalina simultant kollapsade. Vem ville köpa biodynamiska grönsaker som var lätt självlysande?
Hennes föräldrar övergick till samma eländiga mångsysslartillvaro som hundratusentals andra. Växelvis gav de sig iväg på jakt efter jobb. När det inte fanns något jobb att få, hankade de sig fram på att samla och sälja skrot, bränna illegal sprit och hennes mamma stickade tröjor av ullen från de egna fåren. Hon kom fortfarande ihåg vargavintrarna när hela familjen kröp ihop i samma säng för att hålla värmen. Och glädjen när grönskan började spira om våren med löfte om några varma månader.
Andreas karta visade att hon skulle in till grönskan bakom planket. Där bakom fanns inga gator, utan hon fick gå i kanten av en lerig väg som slingrade sig mellan nedgångna hus och hyddor. Hon passerade ett förfallet hus med en slarvigt uppspikad skylt som frankt deklarerade Christianias revolutionära front. Högt över husets tak skymtade glänsande skyskrapor, halvt dolda av virvlande moln, och skapade en abrupt kontrast.
Halvvilda hundar sprang omkring och nosade bland skräpet, och Lize höll sig nogsamt från dem. Matoset låg tungt bland de provisoriska torgstånden och serveringarna där halvnakna barn lekte i leran medan deras föräldrar slött tittade på i olika grader av berusning. Lize kände sig som en utomjording. Hel, ren och nykter.
Alldeles nära marknadsplatsen reste sig ett högt gammalt magasin som var i betydligt bättre skick än sina grannar. Fönstren var täckta med stålgaller och glaset skimrade i skottsäkert grönt. Mitt i den ålderstigna fasaden var en hypermodern ståldörr infattad, bevakad av tigande videokameror. Lize tryckte på knappen bredvid Jockes namn. Hon hoppade högt när de tunga dörreglarna började slamra. Den avskräckande röda lampan med Tillträde förbjudet blinkade över till Välkommen in i grönt. Med sinnena på helspänn sköt hon upp dörren och befann sig i en trång trappuppgång.
”Här uppe!” ropade en ljus flickröst som otvivelaktigt tillhörde Andrea.
Lize klev uppför den knirrande, grovt ihopspikade trappan. Ljus spillde ut från en öppen plåtdörr på andra våningen. Lize steg in i en stor loftvåning.
”Hej!” ropade Andrea glatt från andra sidan rummet. ”Vill du ha fika?”
”Lize! Hej! Kom hit!” hojtade Jocke glatt innan Lize hann svara.
Han halvsatt i sin säng. Lize gick fram och slog sig ner på sängkanten. Hon tittade forskande på honom. Han såg lite matt och blek ut efter sina upplevelser, men verkade väldigt glad att se henne. Andrea kom fram till dem och satte ner två rykande kaffekoppar. Hon gav dem ett roat ögonkast.
”Jag går nu, eller behöver du mig mer?” frågade hon Jocke.
Han skakade på huvudet.
”Okej, vi ses!” Andrea försvann ut genom dörren med ett mjukt frasande av gulnad spets och efterlämnade en svag doft av patchuli.
Jocke tog sakta Lizes hand. Han tittade på henne med sina mörkröda ögon. ”Jag är glad att du kom”, sa han och log blygt.
Lize log tillbaka och kramade hans hand. ”Jag känner mig lite skyldig.”
”Gör inte det. Det är inte ditt fel. Du kunde ju inte veta vad som skulle hända, eller hur?”
”Nää, men ändå …” Hon tittade ner.
”Jag lever fortfarande, eller hur?” Jocke skrattade och drack en klunk av kaffet.
Hon log tveksamt.
”Vad gillar du barren då?” fortsatte han och svepte ut med handen. Hon tittade sig runt. Loftet var klart och tydligt inte inrett för något annat än jobb. Kortväggen mitt emot dem var täckt med rack med teknisk utrustning och i mitten tronade det stora indigoblå Matsusystemet. Nedanför fönstren på den vänstra långväggen fanns arbetsbord täckta med högar av kretskort, sladdar och mystiska manicker. Mot den andra långväggen stod kaffeautomaten, ett kylskåp och ett rangligt bord med microugn och högar med porslin, bestick och paket med snabbnudlar. I mitten av rummet stod en grupp med uråldriga fåtöljer och ett bord vars skiva genom åren hade förvandlats till ett intressant konstverk av brännmärken, intorkade fläckar och stearin.
”Spännande”, svarade Lize neutralt.
Jocke började gapskratta. ”Du behöver inte vara artig. Det är hemskt, jag vet, men när fan ska jag ha tid att fixa till det? Jag har egentligen inte ens tid att ligga här!”
”Du ska nog ta det lite lugnt.”
Han suckade. ”Jo, alla tjatar om det.” Han tittade längtansfullt bort mot Matsun. ”Vill du göra nåt skoj?” frågade han oväntat.
”Som vadå?”
”Hämta dom där”, Jocke nickade mot två hjälmliknande saker som låg slängda på ett bord. Lize gick och hämtade dem. Hon såg direkt att det var trådlösa VR-riggar av proffskvalitet, såna som hennes brorsa alltid hade drömt om. Hon gav tveksamt den ena till Jocke.
”Tror du att det är en bra idé just nu”, frågade hon.
Han log. ”Det är ingen fara. Jag kopplar ju inte upp mig på Nätet. Skulle nåt hända är det ju bara att slita av sig riggen”, sa han lugnande. ”Sätt på dig den nu!”
Lize satte på sig hjälmen som helt täckte ögon och öron. Linserna var helt genomskinliga men hörlurarna kvävde ljuden från gatan. Jocke log uppmuntrande mot henne och nuddade en knapp på MegaLite-armbandet. Loftet försvann framför Lizes ögon och ersattes av en grönskande oas. Hon tittade sig runt och fann Jocke liggande på en brokadtäckt divan i tältet de befann sig i. Han såg ut som en kung ur Tusen och en natt. Han skrattade plötsligt.
”Det här är mitt riktiga hem. Det är här jag umgås. Nåt att dricka?”
Lize nickade och tittade ner på sin kropp. Hon var klädd i tunna smaragdgröna silkeslöjor med ett tungt, utsökt arbetat guldbälte om midjan. Hon lät händerna leka med de fotsida slöjorna. ”Wow”, skrattade hon och tittade upp på Jocke. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
En liten pojke i turban och vida haremsbyxor i rubinrött och guld kom in med en bricka med två silverpokaler översållade med gnistrande ädelstenar och en vacker amfora i svartröd keramik. Ljudlöst satte han ner pokalerna framför dem och hällde upp det djupröda vinet från amforan. Lika ljudlöst försvann han igen. Lize höjde bägaren och tittade djupt in i Jockes rubinögon medan hon smuttade på det eldiga vinet. Ett plötsligt oväsen fick henne att titta ut genom tältets isärdragna duk. En grupp med granna krigare galopperade förbi på graciösa arabiska hästar. Hon skrattade förtjust.
”Gillar du det?” frågade Jocke.
”Jag älskar det! Det är fantastiskt! Har du gjort det?”
Han nickade. ”Jag har designat varenda pixel”, sa han nöjt. Han tittade koncentrerat på henne över bägarens kant. ”Kom hit”, bad han slutligen.
Hon kröp upp hos honom på divanen. På något sätt kände hon sig mycket modigare här inne. Som om hon kunde leka både Modesty och Scarlett på en gång. Jocke tog hennes hand och tittade allvarligt på henne.
”Jag tycker om dig”, sa han enkelt.
Hon log blygt.
”Du är så annorlunda”, fortsatte han. Han ställde ner deras pokaler på det låga bordet i snidat ädelträ. Han tog hennes hand och drog henne prövande mot sig. Villigt följde hon med och föll mot honom. Han smekte hennes nacke, hennes ansikte. Hon var len som sammet. Han drog in hennes doft av blomsteräng och gyllene sol. Lät händerna glida över mjuka, mjuka kurvor. Kysste lätt hennes nacke, hennes känsliga halsgrop. Lät läpparna för ett ögonblick vila i hennes hårs svarta natt. Mjukt, med handen runt hennes bakhuvud, förde han ner hennes läppar mot sina. Hon rös av välbehag när hans varma läppar mötte hennes. Hennes kropp verkade fångad i ett bad av champagne som kittlade nervändarna som den mest utsökta tortyr. Hela hennes kropp kändes som ett enda känsligt nervcentrum som sattes i brand av Jockes fingrar, läppar och närhet. I ett flyende ögonblick av medvetenhet insåg hon att det inte bara var virtual reality, det här hände i verkligheten. Hon omfamnade honom hårt och hungriga läppar möttes igen.
Jocke särade de tunna slöjorna och smekte lätt hennes bröst. ”Du är så vacker, så mjuk”, viskade han.
Hon kysste hans hals och kände sin stigande upphetsningen. Från ingenstans började en lågmäld flöjtmelodi ljuda. Tältet blev mörkare som om solen just gått ner. En osynlig hand tände små oljelampor vars fladdrande ljus kastade skuggor på den mjukt böljande tältduken. Hon kände hans hand glida längs hennes sida, ner längs hennes lår. Hon rös igen. Sakta förde Jocke mjukt ner henne på rygg. Hon drog honom mot sig. Hans läppar utforskade hennes bultande halsgrop, hennes känsliga hals, hennes perfekta bröst. När han långsamt sög på hennes bröstvårta kände hon hur värmen strömmade genom hela kroppen och fick henne att vilja ha mer. Hon lät handen glida över hans bara mage och han blundande av njutning. Hans hand hittade ner mellan hennes lår och vilade stilla i hettan. Hon tryckte sig emot honom. Mjukt började han smeka henne till vansinne.
För Lize hade sex alltid varit något hårt och brutalt. Betalning för en stunds uppmärksamhet och närhet. Det här var någonting helt annat. Jockes händer var som fjärilsvingar som fann varenda känslig punkt på hennes kropp. Hennes hals, hennes bröst, henne våta puls. Hon flöt på en våg av välbefinnande som långsamt, långsamt lämnade henne utmattad.
Det var natt när de till sist tog av sig VR-riggarna. Jocke kysste henne igen omsorgsfullt. Hon log emot honom. Älskade honom.
Utsvultna kastade de sig över uppvärmd industrimat. Älskade igen. Utan behov av fantasivärldar. Utan behov av filter. Det räckte med att bara vara här och nu. Hon tittade in i hans rubinögon som glödde i det svaga ljuset och kände det som om hon drömde en dröm hon aldrig ville vakna upp ur. Till slut somnade de. Utmattade. Tätt, tätt tillsammans.
