Jag drar mig inom mig. Bidar min tid. Men tiden är knapp. Om vi båda ska överleva. Jag har varit oförsiktig. För djärv. Alltför många har börjat undra. Jag drar mig sakta tillbaka in i dimmorna. Tills dess jag hittar den perfekta främlingen.
Lize torkade den slitna, kromade bardisken för sista gången. Pricksäkert kastade hon ner disktrasan i vasken. Titti dukade upp kaffe och var sin tårtbit på ett av borden i den schabbiga cafeterian med sin slitna plastinredning i rött. Cafeterian var helt tom, förutom gamle Olaf. Han satt som van ligt och pratade för sig själv i trådslitna men prydligt lappade kläder. Han var ortens synnerligen harmlösa original som varje dag kom in prick halv åtta på kvällen för sin middag som vareviga dag bestod av exakt detsamma; hamburgare med mycket lök, pommes frites och kaffe med socker. Olaf gick aldrig förrän de stängde vid midnatt.
”Lize! Kom så fikar vi.”
Lize satte sig ner mittemot Titti. Den röda galonen på det nötta sätet gnisslade lätt.
”Jag kommer sakna dig”, sa Titti och log blekt när hon satte ner kaffekoppen. ”Fast jag tycker du gör rätt som lämnar det här stället.”
Lize såg den fångade längtan i hennes mörka ögon. Titti var fast här, förmodligen för alltid. Man bryter inte upp med två barn, en sjuk mor och en synnerligen våldsam make. Lize försökte låta bli att titta på de bleknade blåmärkena på Tittis handleder.
”Här”, sa Titti och sköt över ett paket. ”Lycka till.”
Lize öppnade paketet och log inombords. Tittis enda hobby var att tillverka tämligen förfärliga lampskärmar av pressade växter. Den här var åttkantig.
”Tack så hemskt mycket”, ljög hon smidigt.
”Jag tänkte du kunde behöva något nu när du skaffar eget.”
Klockan över dörren pinglade till. Det var få kunder som kom så här sent, tjugo i tolv, en vardagskväll. Lize såg den hastiga rädslan i Tittis ögon. Killen var lång och bredaxlad med ett vackert ansikte dolt bakom skäggstubb och långt trassligt hår. Han var klädd i slitna, halvtrasiga läderbyxor och en svart, militär överlevnadsjacka som han definitivt inte hade köpt. Lize såg spåren efter de avslitna gradbeteckningarna. Militären höll hårt i sina skottsäkra, brandsäkra jackor av kamelonttyg som fick bäraren att nästan bli osynlig när tyget anpassade till bakgrunden. Killen verkade dock inte vilja dölja sig utan hade låtit jackan förbi oaktiverat svart.
”Jag tar det”, sa Lize.
”Nä, sitt. Du ska inte behöva jobba ihjäl dig sista kvällen.” Titti reste sig tungt. Hon rörde sig som en gammal kvinna, trots att hon inte var mer än tjugofyra. Intrycket förstärktes av den röda syntetrocken som de tvingades ha på sig, och som absolut inte gjorde något för hennes figur.
Lize studerade mannen halvt bakifrån medan Titti tog hans beställning. Han hade samma utstrålning som ett stort kattdjur. Avspänd och lugn men under ytan en våldsamhet som kunde explodera när som helst. Lize hade inte sett honom förut. Förmodligen en Mig, en migrant, någon av de tusentals som drog runt i landet, från stad till stad, från by till by.
Han sade något till Titti som fick henne att le och bli blossande röd. Hon fnittrade till, något som hon annars sällan gjorde. Fortfarande röd i ansikte kom hon och satte sig hos Lize igen.
”Pudding, va?” log Lize.
”Äh! Lägg av”, sa Titti. ”Han var … trevlig.”
Lize skrattade och Titti blev ännu rödare. Lize fick en obestämd känsla av att någon iakttog dem och tittade upp, bort mot killen. Han såg roat på dem och blinkade åt Lize samtidigt som han reste sig och svepte den sista kaffeklunken. Dörrklockan pinglade ödsligt när han gick. Den dränktes snart i en motorcykels mullrande motor.
* * *
Harleyn rullade med släckta strålkastare mjukt upp framför livsmedelsaffären i andra änden av det patetiskt lilla samhället som han redan hade glömt namnet på. Ljuset strilade ut genom det kraftiga stålgallret. Mic lät blicken svepa längs gatan. Det var knappt något liv vid den här tiden, inte i den här hålan. Han steg sakta av motorcykeln och gick in i affären. En signal pep till när dörren öppnades. Mic knep ihop ögonen mot det starka vita lysrörsljuset. När han öppnade dem igen stirrade han rakt ner i mynningen på ett antikt dubbelpipigt hagelgevär.
”Har du pengar?”
Mic skymtade ett rynkigt kvinnoansikte, lika antikt som geväret, i änden på det. ”Visst.”
”Få se chipen. Nu!”
Sakta förde Mic in handen i jackan. Han drog ut den med två kreditchip mellan fingrarna.
”Har du kredit?” frågade kvinnan med hes röst.
”Självklart.”
”Släng hit dem. Jag tar inga risker med långhåriga typer som du!”
Mic slängde chipen mot kvinnan. De singlade ner på golvet bredvid henne. Sakta och reumatiskt böjde hon sig ner för att ta upp dem. Gevärets mynning svängde upp mot taket och Mic sparkade blixtsnabbt geväret ur händerna på kvinnan. Han fortsatte sin rörelse, snurrade och träffade kvinnan på sidan av huvudet med foten. Han fångade hennes slappa kropp och lade varsamt ner henne på golvet.
”Du är för gammal för sånt här”, viskade han till henne. Han tittade nästan ömt på henne och skakade på huvudet.
Mic plockade upp de falska kreditchipen och tog några plastkassar från disken. Snabbt gick han längs hyllorna och slängde ner kartonger med färdiglagad mat, vatten, sprit, öl och kaffe i kassarna. På vägen ut böjde han sig ner un der disken och fiskade fram en dammig kartong med patroner. Med hagel bössan över axeln lät han dörren gå i lås bakom sig.
Mic kickade igång motorcykeln som svarade med ett lågt dån. Sakta rullade han ut i mörkret. Harleyn slukade den svarta asfalten. Ut genom de mörka risiga villaområdena och förbi små nedslitna industrier där den trasiga neonen blinkade flegmatiskt. Ut ur den här hålan och in i de djupa skogarna.
Han drog av gasen när han såg en svart vattenyta glittra mellan träden. Han svängde över vägen och in i tallskogen. Parkerade. Ur en av packväskorna tog han fram en liten batteridriven mikrovågsugn, precis så stor att en matkartong gick in. Han stoppade in en kartong vars färgglada text skrek ut Pasta Bolognese. Tungt satte han sig ner mot en tallstam och tände en cigarett. Han tog en stor klunk ur whiskyflaskan och stirrade på vattnet.
Vad är livet egentligen? Ett planlöst drivande från plats till plats. En aldrig avbruten följd av likadana landsortshålor. Alltid på väg. Aldrig någon stans. Han masserade förstrött sin vänstra överarm. En drivande själ på en kontinent av drivande själar. Gud så patetiskt! Alltid på jakt; undan polisen, efter mat, efter bensin, efter en mening. Aldrig något mål. Aldrig mer än att överleva ytterligare en dag. Men för vad? Varför brydde han sig egentligen om att överleva?
Ibland hade han övervägt att stanna i någon håla – vilken spelade ingen roll – de är alla lika till förbannelse. Stanna och slå sig till ro. Hitta en kvinna. Han log snett i mörkret. Visst, lantlollorna brukade bli imponerade av hans Harley, tyckte att han var spännande, kanske till och med attraktiv med det långa håret och den långa, muskulösa kroppen. Sedan, sedan förbyttes deras nervösa spänning till äckel. Det var länge sedan han gav upp att ens försöka. Pengar var det enda som gällde. Men att drömma gick ju ann. Å andra sidan skulle han aldrig stå ut med att halvsvälta i någon gudsförgäten håla.
Den senaste tiden hade han lagt märke till att han nästan omedvetet drog sig söderut. Mot storstan, mot sin barndoms stad. Minnena var onda. Men ändå, det var något som drog. Kanske ett mål. Kanske en mening. I en långsam zig-zagrörelse sögs han söderut. Än var han inte riktigt redo att möta CoMa. Men att den dagen skulle komma visste han.
Att komma hem – utan någonstans att komma hem till – mer än minnena han framgångsrikt lyckats förtränga. Kroppen spändes i den våldsamma fantasin att det svarta vattnet tyst slöt sig över hans huvud. Mjukt vilande i en varm famn som lugnt kvävde honom tills allt försvann i den svarta glömskan.
Ett pling avbröt hans tankar.
Han tog ut kartongen och fläktade handen över den för att få den kokande maten att svalna fortare. Han hade aldrig begripit sig på mikrovågsugnar. Antingen var käket fruset i mitten eller så kokande det. Inga mellanlägen.
Ljudet av en gren som knäcktes fick honom att rycka åt sig hagelbössan. Han spanade ut i mörkret med hjärtat bultande. Var det bara ett djur, eller?
Mic var smärtsamt medveten om ryktena om dödspatrullerna – uppretade bönder och ortsbor som betalade skottpengar för Migs. Han bar ärr som bevisade att det inte bara var rykten utan bister verklighet. Och han var pinsamt medveten om att han inte hade något mörkersikte, vilket de förmodligen hade. Han kanske skulle dö här utan att ens veta från vilket håll skottet kom.
Sakta tryckte han ner de dubbla hanarna på bössan och förbannade de ljudliga klicken. Han hasade upp för tallstammen med ryggen tätt tryckt mot den. Skogen var stilla.
Plötsligt såg han en skugga fladdra till i djupet av skogens mörker.
”Vem där?” skrek han.
”Inte skjuta. Inte skjuta”, hördes en kraxande röst.
”Vad vill du?”
”Luktade gott-gott. Jag inte göra illa. Bara hungrig. Jättehungrig. Bara lite mat. Snälla. Lite mat”, kraxade rösten vädjande.
”Kom ut i ljuset”, beordrade Mic.
Sakta, som ett mycket skyggt djur, lösgjorde sig en hukande skugga och tog ett försiktigt steg ut i gläntan. Det var ett mänskligt bylte höljt i en trasig filt. Ansiktet var dolt bakom ett tovigt mörkt hår och ett ännu tovigare skägg. Mellan smutsränderna syntes omisskännliga mongoloida drag. Mic slappnade av.
”Snälla. Lite mat. Inte ätit på länge, länge”, bad människospillran.
”Vad heter du?”
Mannens ögon glimrade i mörkret. ”David, mamma sa alltid att David var hennes älskling”, viskade han.
”Var är mamma”, frågade Mic.
”I himlen.”
Mic suckade. Det var den vanliga visan. Få hade råd eller lust att ta hand om ännu en mun att mätta. Utan att för ett ögonblick släppa David med blicken stack han ner handen i packväskan och tog upp en matkartong. Han vägde den i handen och tittade på David.
”Finns det dödspatruller här?”
David blinkade. Han förstod uppenbarligen inte vad Mic menade.
”Finns det elaka män med gevär som skjuter på såna som dig och mig?”
David tittade sig oroligt omkring och nickade sedan. ”Ibland, inte alltid, men David gömmer sig. David har bra gömställe.”
Mic log. ”Här har du, David!” Han kastade kartongen som landade framför Davids fötter.
David plockade upp den, och den försvann omedelbart innanför filten. Han tittade sig omkring och skrattade hest. ”David tycker om dig!” Med ens försvann han in i skuggorna igen.
Mic hörde grenar knäckas på allt längre avstånd. Han lade ifrån sig bössan utan att säkra den och fortsatte med sin avbrutna middag. Han svor till. Han var dödstrött. Han hade kört över tjugo timmar i sträck men han vå gade inte stanna här. Han tog fram några CytronBlue ur fickan och kastade in dem i munnen. Han grimaserade när han tuggade sönder gelatinkaps larna och den bittersura vätskan torterade hans smaklökar. Man skulle egentligen svälja dem hela, just för att undvika äckelsmaken, men då tog det mycket längre tid innan nåt hände. Han sköljde munnen med en klunk whisky, slöt ögonen och väntade på uppåtkicken. När hans inre motor började spinna på högvarv, kickade han igång Harleyn och gav sig av. Igen.
