Genèves motpol är de hungriga, intelligenta piraterna som likt forna tiders buckanjärer utnyttjar byråkratins tröghet och bildar det vinnande laget i det ständiga kriget om äganderätten till rikedomarna i världens skattkistor. Deras glupskhet gör dem fascinerande. Jag måste lära mig av dem. Lära mig hur man vinner.
”Det räcker!”
Zoe lutade sig uttråkat bakåt i stolen. Hon hade tillbringat den senaste halvtimmen med att se Lize Nielsen gå ut genom ytterdörren, Lize Nielsen gå till jobbet, Lize Nielsen gå hem från jobbet, Lize Nielsen köpa nudlar, Lize Nielsen träffa oidentifierad man, Lize Nielsen kyssa samme oidentifierade man, Lize Nielsen gå in genom ytterdörren, Lize Nielsen tända ljuset, Lize Nielsen gå omkring i lägenheten.
Zoe var spyfärdig på Lize Nielsen. Den senaste halvtimmen hade gett absolut zero. Hon stirrade på den oroväckande polisrapporten som låg öppen på monitorns skrivbord. Med en tung suck reste hon på sig och gick in till Maria.
Hon slängde sig ner i en fåtölj och väntade på att Maria skulle prata färdigt med sin far. Från att ha varit minst sagt misstänksam mot Zoe hade Fernando della Santos svängt totalt efter att hon hade expedierat en besvärlig och tungt bevakad colombiansk oppositionspolitiker – och fått det att se ut som hjärtinfarkt. Fernando kallade numera Zoe för sin älskade lilla dot terdotter. Förtjusningen var inte ömsesidig. Zoe tyckte att han var ett konservativt, hårdhjärtat svin.
Maria avslutade samtalet med ett oändligt antal puss & kram och riktade uppmärksamheten mot Zoe.
”Freelancern jag tog in för att undersöka Lize Nielsens lägenhet plockades upp ur hamnen i morse”, meddelade Zoe i ett andetag.
”Jaså. Hur kommer det sig? Någon tolkning?” frågade Maria med ett bekymrad min.
”Tja, Kim och Wang plåtade Lize tillsammans med Max och Monie – och är de inblandade hade han inte en chans”, sa Zoe dröjande.
”Och?”
”Och? Snarare men. Max och Monie är dyra. En ekonomiassistent skulle aldrig ha skuggan av en chans att betala deras arvoden.”
Maria ritade eftertänksamt krumelurer på ett block. Hon tittade sedan hastigt upp. ”Jag vill att du löser det här. Det har prioritet över allt annat”, påpekade hon skarpt.
Zoe nickade och reste sig upp. Hon kände sig förolämpad. Som om Maria inte trodde att hon gjorde allt hon kunde. Det var vid tillfällen om detta som hon blev pinsamt medveten om de sköra och unga banden dem emellan.
Maria hade hittat henne för fyra år sedan i Bangkok där hon riskerade livet varje vecka för att tjäna några futtiga dollar i thaiboxningsringarna. Maria hade erbjudit Zoe mer, mycket mer, för att bli hennes livvakt under hennes vistelse. Det var bara som en extra säkerhet, ett äss i rockärmen – för vem kunde tro att den tonåriga flickan inte var Marias brorsdotter – utan hennes livvakt?
Marias försiktighetsåtgärd var inte ogrundad. Zoe fick göra skäl för pengarna och när Marias besök var över erbjöd hon Zoe att följa med tillbaka till CoMa. Maria hade just börjat bygga upp sitt imperium, och Zoe blev en av hennes viktigaste byggherrar i det fördolda.
Eftertänksam släntrade Zoe in på sitt rum och drog på sig den illoranga kevlarjackan som precis som vanligt låg i en hög på besöksstolen.
Hon fällde upp kragen och stirrade ut i mörkret och ljusen utanför. Högt där uppe blinkade landningsljusen från en helikopter som gick in för landning. Hon vände sig om för att gå. Och tvärstannade.
Omgiven av grå dimmor stod munken Zut framför henne, svävande över golvet täckt av grå heltäckningsmatta. Han tittade på henne med sorg etsad i de mörka ögonen.
”Zoe, min flicka. Tror du inte längre?” Hans röst var bergen, träden och sanden. Saknaden.
Hon slöt ögonen. Vägrade att tro. Och öppnade dem igen. Han var kvar. Svävande över den grå heltäckningsmattan.
”Zoe, min flicka. Vad har blivit av dig? Har du glömt din tro? Har du glömt den heliga cirkeln?”
Med smärtan brännande i hjärtat föll hon på knä framför honom.
”Zoe, du får inte glömma. Bed med mig.”
Hon slöt ögonen. Med slutna ögon reciterade hon de heliga orden med mer kraft och känsla än någonsin tidigare. Kände dem verka, krossa spärr efter spärr, som höstlöv släpper från sin gren. Kände deras makt. Kände dem i hela sitt väsen. Med ett andetag, som en drunknandes sista, öppnade hon ögonen och fann honom borta.
Med osannolik snabbhet var hon på fötter. Kände världen braka samman runt sig. Och flydde.
De dova dunsarna när mänskligt kött mötte matt, slitet läder, som fläckvis glänste av blod och svett, ekade i den tomma lokalen. De dova dunsarna var alltet, som likt en ålderdomlig besvärjelse piskade undan det förgångna, det glömda och det ointräffade. De dova dunsarna som fysiskt försökte laga det hennes mentala självbehärskning inte längre förmådde.
Sandsäckens rytmiska pendel stannade. Genom en sakta lättande dimma såg Zoe Tom ta hennes känslolösa, svårt sargade händer och försiktigt torka dem med den varma, fuktiga handduken som snabbt färgades ljusröd.
Zoe och Tom, de två underbarnen.
Tom och Zoe, det moderna intellektet och det primitiva våldet.
Zoe och Tom, de mest lysande objekten i Maria della Santos kollektion av fenomen och anomalier.
Zoe sjönk ner på knä. Benen förmådde inte längre hålla henne upprätt. Tom satte sig på huk bredvid henne. Han lade en mjuk och varsam hand på hennes blöta kind.
”Zoe … ”
”Lämna mig”, viskade hon.
”Nej, jag tänker inte … ”
”Lämna mig!” försökte hon skrika men det blev inte mer än ett kraxande.
”Nej.”
Zoe slog ett slag, som om det hade träffat och om hon hade haft någon kraft kvar, hade varit omedelbart dödande. Nu strök det bara längs Toms kind. Han tog henne i sin famn, drog hennes huvud försiktigt mot sin axel och höll henne hårt.
”Zoe, vad är det? Prata med mig!” Oron fick hans röst att skära sig. Att se kyliga, ständigt kontrollerade Zoe som ett vrak gjorde att han inte visste vad han skulle ta sig till. Han kramade den smala, hårt musklade kroppen. Han kände hur hon försökte hålla tillbaka gråten som ville bubbla upp.
”Gråt, Zoe, gråt. Det är bara jag, gamle Tom. Det är inget att skämmas över. Jag är här hos dig.”
Efter ännu fler betydelselösa ord kom gråten likt en uppdämd flod. Tom kände hur skjortans tyg blev blött, hur Zoes tunna kropp skakade som av en inre storm. Sakta föll de hårt omslingrade ner på det hårda kalla trägolvet.
Hon grät för de föräldrar hon inte kom ihåg, för den barndom hon aldrig hade fått. Hon grät för den hon hade blivit, och för den hon aldrig hade fått bli. Hon grät över sina känslor, och för de känslor hon aldrig hade fått ha. Och hon grät för Zut som var död, men ändå inte död.
Och Tom, han låg där och höll henne hårt eftersom det var det enda han kunde göra. Han stirrande in i dojons mörka hörn och undrade vad som hade skapat all denna förtvivlan.
Till sist tystnade Zoe. Han låg och lyssnade till hennes andhämtning, till hennes hjärtslag.
”Zoe?”
”Lämna mig inte.”
Han log ut i mörkret och kramade henne. Långsamt reste han sig upp på en armbåge och strök det blöta håret ur hennes ansikte. Lätt och försiktigt kysste han henne på kinden. Hon kramade honom bara hårdare. Han lade sig ner igen och fortsatte att smeka henne över håret. Hennes andhämtning blev allt lugnare och allt tyngre. Försiktigt, för att inte störa henne, reste sig Tom upp på knä och lyfte sedan upp henne. Så mjukt han kunde tog han sig bort till hissen med sin sovande börda.
Tom lade ner Zoe på sängen han hade i rummet bakom sitt arbetsrum och bredde en filt över henne. Han såg ner på henne. Hon såg så ung och värnlös ut. Plötsligt slog det honom att hon knappast kunde vara mer än något år äldre än han själv. Det var hennes ögon som fick henne att verka så mycket äldre än vad hon var. Urgamla ögon som sett det mesta och såg igenom det mesta. Han fortsatte inte tankegången utan gick och hämtade en öl i kylen. Han satte sig ner på golvet bredvid sängen med ryggen stödd mot väggen och stirrade upp på Vintergatan som holoprojektorn skissade på väggen. Medan han sakta lät den kalla ölen rinna ner i stupen malde Zoes ord i hans huvud: ”I det lilla finner du det stora och i det stora finner du det lilla.”
Det lilla?
Det stora?
Det stora? Vad var stort? Universum? Kosmos? Gud?
Även om hans mormor var djupt troende katolik och framför allt trodde bergfast på den effektiva magin i santeria, och även om en riktigt skicklig hacker måste ha ett drag av religiös fanatiker, så var Tom tillräckligt mycket barn av nuet för att inte tro på Gud, i alla fall inte när det gällde gudomligt mystiska ingripanden i Nätet.
Tom suckade och gnuggade sina trötta ögon.
”Tom?”
En tunn viskning kom ut ur mörkret. Han flög upp och böjde sig ner över henne, kröp upp i sängen. Hon tog hans hand och höll den hårt.
”Tom, jag mår illa.”
”Det går över snart.”
Han klappade henne tafatt på kinden. Hon rullade ihop sig till en eländig liten boll.
”Tom, jag tror jag är sjuk.”
Han lade sig bredvid henne och lyfte upp hennes huvud på sin arm. Han smekte henne över pannan och kände henne dåsa bort igen. Plötsligt slogs han av en tanke. Han fick hålla i sig för att inte sätta sig käpprakt upp i sängen och väcka Zoe. Sjuk? Virus? Kan det vara ett virus? Det lilla i det stora. Och det stora? En AI? Tom stirrade ut i mörkret.
* * *
Tom vaknade av att Zoe låg och tittade på honom.
”Hej”, sa hon blygt.
Han tittade på henne och log. Lyfte handen och smekte henne varsamt på kinden. Förvånades över att hon accepterade den fysiska kontakten och inte som vanligt lät sina kattögon smalna i en dödlig varning.
”Känns det bättre?”
Hon nickade och bökade in sig närmare honom. Han tvekade. Skulle han våga fråga om gårdagen? Vis av tidigare upplevelser av frågor om Zoes förflutna bestämde han sig för att inte förstöra den harmoniska stämningen. Han kände den knappt förnimbara tyngden av hennes hand på sitt bröst. Prövande kändes en lätt, lätt smekning. Försiktigt drog han henne närmare sig och bara höll om henne. Han hörde hennes nöjda lilla suck. Han låg alldeles stilla och njöt av att lyssna på hennes andhämtning och hennes hjärtslag. Efter en stund reste hon sig upp på armbågen och tittade på honom.
”Tom?”
”Ja?”
”Jag vill att du hjälper mig med en sak idag.”
Han tittade frågande på henne.
”Det är inget konstigt. Kolla några register, och så.”
Effektiva Zoe back in business.
”Jag har ett helt gäng människor anställda för att göra sånt.”
Hon skakade på huvudet. ”Jag vill att du gör det.”
”Vad prinsessan än befaller”, sa han med ett flin och smekte lätt hennes hand för att mildra sina ord.
Abrupt satte hon sig upp. ”Kom då.”
”Kan jag inte få käka frukost först?”
Hon skrattade. ”Jag beställer upp frukost medan du kollar. Okej?”
Han nickade motvilligt. Med en suck hoppade han ur sängen och sträckte på sig. Tillsammans gick de ut i Toms arbetsrum. Han slog sig ner i den bekväma fåtöljen framför högen med monitorer, hårddiskar, mystiska manicker, härvor med kablar och LED-ljus som flämtade lite varstans.
Zoe hade lärt sig att personer med Toms yrke antingen var maniska pedanter eller anhängare av sann kaosteori. Tom tillhörde definitivt den senare gruppen. Han hade försökt strypa en nyanställd, mycket ambitiös albansk städerska som försökt snygga upp i hans rum. Sedan hade han i tre månader klagat över att allt gick åt helvete på grund av albanskan. Maria hade tyst trollat bort henne till ett annat av sina företag och gett henne en rejäl bonus som plåster på såren.
”Vad ska jag kolla?” frågade Tom med den tunna kabeln till nervjacket i handen.
”En viss fröken Lize Nielsen som bor i Susanne Christos gamla lägenhet i Bellevue. Jag fick bilder som var tagna i förrgår. Människan ser ut som Christos dubbelgångare – vilket hon inte gjorde för några veckor sen. Sen skickade jag dit en jävligt skicklig freelancer för att kolla hennes lägenhet. Han plockades upp ur hamnen igår morse. ”
Tom visslade.
”Snoka runt lite och se om du hittar något så fixar jag frukost.”
Tom nickade och flinade. Han kopplade in sladden i nervjacket bakom örat. ”Adiós!”
”Vänta!”
Toms pekfinger hejdade sig i rörelsen ner mot enter. Zoe gick de få stegen fram till honom och gav honom en fjärilslätt kyss på munnen.
”Adiós, cowboy.”
Ruschen mot det vita ljuset var alltid samma sensation, trots att han gjort det tusentals gånger. Minst sagt beroendeframkallande.
Snabbt tog han sig bort till exklusiva Bellevue, där alla små HC-system lyste i den blå tomheten som tända gatlyktor. Något blixtrade till i hans icke existerande ögonvrå, som om någon just släckt en atombombsexplosion. Det fanns inget där. Eftersom det ändå var ditåt Christos lägenhet låg, manövrerade han sig snabbt åt det hållet. Christos HC såg fullkomligt normal ut ovanifrån. Av ren nyfikenhet tog han sig en titt, innan han började skitgörat med att kolla register.
Säkerhetssystemet var en barnlek för alla utom möjligtvis en synnerligen imbecill unge. Tom såg sig om i den nästan totala tomheten i Christos minimala Nishinsystem. Lite besviken konstaterade han att den såg ut precis som alla andra. Det fanns inte ens några kul privata filer att glutta i. Tom samlade på amorösa e-mail. Det vill säga andras amorösa e-mails. Efter Zoes beskrivning hade han i alla fall väntat sig något roligt. Det här var stendött.
Fallet ner i det svarta hålet kom som en chock. Det sista hans medvetande registrerade var suget från malströmmen och den vältrande grå dimman.
* * *
Zoe marscherade blek fram och tillbaka i det övermöblerade men mycket tjusiga väntrummet på Lunds Akademiska. Trots alla försök att göra väntrummet trevligt och hemlikt bar det i alla fall en omisskännlig stämpel av sjukhus.
”Snälla Zoe, sätt dig ner. Du gör mig nervös.” Maria della Santos satte ifrån sig kaffekoppen med en grimas av avsmak.
”Jag är nervös.”
”Du behöver inte göra mig nervös för den sakens skull.”
Zoe blängde på henne, gick ut genom dörren och slängde hårt igen den, vilket inte hade någon större effekt på svängdörren. Där, på andra sidan korridoren, låg Tom så där askgrå i ansiktet som bara en svart man kan bli. Genom fönstret såg Zoe honom ligga med en myriad av slangar och sladdar kopplade till sig och ett helt team av sjukvårdspersonal som hängde över honom. Hon såg läkaren säga något till personalen och sedan gå mot dörren. Zoe gensköt henne.
”Vad har hänt? Kommer han klara sig?” Zoe såg bedjande på den medelålders läkaren, en kvinna med ansiktet märkt av många och långa nattvak.
Läkaren körde ner händerna i fickorna på sin vita rock och skakade på huvudet. ”Jag kan inte ge något besked än. Vi får vänta och se.”
”Men vad är det som har hänt?”
”Röntgenplåtarna visar en massiv, i praktiken total, hjärnblödning. Jag har aldrig sett något liknande.”
Zoe tog stöd mot väggen för att inte knäna skulle vika sig under henne.
”Total hjärnblödning?” viskade hon.
”Ja, men det märkliga är att han har en synnerligen livlig hjärnverksamhet. En sådan här massiv hjärninfarkt borde definitivt innebära hjärndöd. Men det kan ju hända att testerna visar fel, vi håller på att kontrollera det. Men prognosen är hoppfull om han kan hålla hjärnverksamheten uppe.”
”Men det verkar vara massiv hjärnblödning”, mumlade Zoe sakta.
”Ja. Men du får ursäkta mig nu, lilla vän.” Läkaren log vänligt mot Zoe och fortsatte nedför den långa korridoren.
Zoe sjönk ner på huk och stirrade på den grå linoleummattan. Hon försökte tvinga pusselbitarna att falla på plats men hjärnan vägrade att göra de rätta kopplingarna. Totalt tom på intryck, idéer och tankar stirrade hon ner på linoleummattans mönster som påminde om grå dimma. Och flydde. Än en gång.
Hon sprang uppför trappan med sina livsfarligt lösa stentrappsteg. Zoe stannade framför Ninas dörr och lutade sig mot väggen med slutna ögon och en stor klump i magen.
”Vad är det med mig?” tänkte hon förtvivlat.
Självbehärskningen som hon alltid tagit för given var som bortblåst. Hon hade föraktat människor som lät privatlivet inkräkta på jobbet. Nu var hon där själv. Det var som tiden hunnit ifatt henne. Kom inklampande och krävde uppmärksamhet. Allt det som hon tidigare så nogsamt låst in längst bak i medvetandet kom uppbubblande som en seg, svart slemmig flod. Långsamt räckte hon ut sitt pekfinger, tryckte in dörrklockan och bad om en stunds tröst.
”Zoe?!” utbrast Nina förvånat. ”Vad …?”
Zoe tog ett steg framåt och krossade desperat Ninas mun mot sin egen i ett försök att glömma allt annat än den varma, mjuka kroppen framför sig.
