De har fått sina dyrbara timmar tillsammans, precis som du ville, min älskade. Jag kan inte vänta längre. Frälsaren är kommen. Han söker sitt öde. Sin mission. Och nu ska han ledas mot det. Som så många andra martyrer har letts mot sin fullbordan.
Det dunkade. Mycket. Insidan av Lizes huvud påminde en hel del om en kokt tomat. Hon stirrade förvirrad upp i betongtaket där fukten ritat ringar. Ljuset gjorde att ögonen värkte. Kallt grått ljus slog in genom de höga fönstren och kolliderade med de små röda lamporna som satt uppmonterade här och var. Det såg ut om en totalparodi på klassisk bordellbelysning innan Lize påminde sig om Jockes synproblem.
Efter några förvirrade ögonblick insåg hon att hon var ensam. Det kändes ovant efter de senaste dagarnas intensiva umgänge. Hon satte sig upp i den hårda sängen. Jocke satt ihopsjunken i sin stol framför den stora indigofärgade konsolen. Jobbade. Lize sträckte ner handen på golvet och fumlade efter cigaretterna. Insåg sedan att en cigarett bara skulle göra henne ännu mer illamående. Kaffe.
Hon låg kvar. Försökte samla mod för att stiga upp ur den varma sängen och ut i den kalla, före detta lagerlokalen. Loftliving var nog ballt, men jävligt kallt.
Kaffe.
Hon tog mod till sig och kastade av sig täcket. Det var iskallt. Hon drog snabbt på sig strumporna och virade täcket omkring sig som en sari och snubblade mot den uråldriga kaffeautomaten, komplett med blinkande lampor och träimitation i brun repig plast.
Jocke hade börjat leta efter Susanne. Det hade blivit personligt nu. På något sätt kände han sig förbannad, riktigt förbannad. Jocke hade märkt hur Lize förändrats bara på de få dagar han hade känt henne. Blivit tuffare, hårdare. Det var som någon fullt medvetet hade petat hål på den oskyldiga kokongen och släppt ut något som varit dolt långt, långt in.
Han började med att söka i fastighetsregistret. Personregistret var dött, eftersom det enda han hade att gå på var förnamnet Susanne. Det enda han fick ut av fastighetsregistret var att lägenheten i Bellevue tidigare hade ägts av walesaren Harold Smythe. Vid närmare kontroll visade det sig att denne Harold Smythe hade utvisats ur landet tre år innan han skulle ha köpt lägenheten. Jocke gick med tungt hjärta igenom registren för elverket, vattenverket, kabelbolagen och stadsdelsregistren. Inte oväntat hittade han olika namn i varje register. En del av de omnämnda var försvunna, bosatta utomlands, nyfödda och i ett fall inspärrad på mentalsjukhus sedan tjugotvå år tillbaka.
Han knappade in mäklarens namn och adress: Mäklarhuset, Adelsgatan 97. Texten hånlog mot honom. Adelsgatan 97 existerade inte ens. Den slutade vid 93 G. Telefonnumret hade ingen abonnent. Den senaste abonnenten var Greta Gustavsson som avlidit av stroke fyra år tidigare vid åttiotvå års ålder. Jocke visste att Lize hade ringt numret, flera gånger, och att någon hade svarat – för några veckor sedan.
Jocke gnuggade sig mentalt i ögonen och stirrade ut i den blå tomheten. Han försökte förtvivlat komma på hur han skulle få fram information som egentligen inte fanns. Det fanns bakvägar in i allting – det gällde bara att hitta dem.
Helt oförberedd sögs han in i det svarta hålet. Det var lika skrämmande som förra gången. Den här gången hann han inte ens försöka börja kontra. Det gick för fort.
Istället för de grå vältrande dimmorna, öppnade sig plötsligt ett vackert rum framför hans inre öga. Det såg ut som ett traditionellt japanskt hus. Han hade sett sådana på bilder i glassiga broschyrer för japansk hårdvara. En kvinna med Lizes frisyr stod med ryggen åt honom vid de utsökta shojiskärmarna som var till hälften undandragna. Utanför skymtade en stiliserad japansk trädgård. Inte ett grässtrå på fel plats.
Med möda fokuserade Jocke mannen som satt framför honom. Han hade japanska drag, vitblont hår och osannolikt klarblå ögon. Han satt med benen under sig på en stråmatta vid ett lågt svart lackbord. I mitten av bordsskivan slingrade sig en drake i silver i evig kamp.
Mannen log. ”Välkommen, Jocke, till vår lilla viste. Här är Susanne som du har letat efter.”
Kvinnan gick emot honom med utmanande, långsamma steg. Hon såg ut som en kopia av Lizes senaste inkarnation.
”Jag tror att ni har träffats förut.” Mannen log förbindligt.
I dimman. Kvinnan han trott var Lize. Avlägsen, med håret blåsande, i den vältrande grå dimmans spökvind.
”Jag vet att du inte förstår så mycket av det här. Smala äro vägarna där de dödliga går.”
”Kom till saken, Nishin”, sa kvinnan otåligt.
Nishin? Var det här … ? Misstanken började spira i Jocke.
Nishin nickade sakta och bekräftande. ”Helt rätt. Du är snabb. Människor brukar annars vara rätt trögtänkta, förutom min älskade Susanne förstås.” Han såg på henne med åtrå i blicken.
Så, Susanne existerade, eller hade åtminstone gjort det – och Jocke såg skönheten i total desinformation.
Mannen, Nishin, såg uppmuntrande på honom. ”Utmärkt, utmärkt”, sa han välvilligt.
Insikten dundrade ner över Jocke som ett ton betong. ”Du läser mina tankar”, mumlade han dumt.
Nishin såg road ut. ”Självklart. Det borde du väl veta vid det här laget. Inte på utsidan naturligtvis, men här inne. På utsidan kan jag, med mina i stort sett heltäckande kunskaper i mänskligt beteende, göra en god prognos över hur människor kommer att reagera baserat på deras psykologiska profiler. Så, det blir nästan samma resultat.”
Jocke blev plötsligt heligt förbannad. ”Du har drivit Lize nästan till sammanbrottets gräns. För vadå? Ett experiment? För att du har tråkigt? Eller?”
Raseriet lämnade honom som om någon lyft bort det och kastat det i en avfallskvarn, som man gör med en kackerlacka.
”Du kanske tycker att jag är omänsklig”, Nishin skrattade till, ”och det stämmer helt och fullt, i ordets rätta bemärkelse. Men det betyder inte att jag är utan känslor. Tro mig, vad jag utsatt Lize för var nödvändigt. Dessutom är hon långt från något sammanbrott. Jag vet. Hon har exakt samma psykologiska profil som Susanne. Jag har bara hjälpt henne lite på vägen att hitta sitt sanna jag. Säg mig, har hon verkat missnöjd?”
Jocke stirrade ner på sina skospetsar, som här inne i illusionen var blankare än någonsin. Nej, tänkte han. Lize hade verkat allt annat än missnöjd. Snarare full med obändig upptäckarglädje och livskraft.
”Vad det helt enkelt handlar om, min käre pojke, är att du är livrädd att hon ska hitta sitt rätta jag. Hitta sig själv och lämna dig för någon annan. ”
Jocke stirrade på honom, röd i ansiktet, som om han stod naken inför ett obarmhärtigt orakel som kände hans själ bättre än han själv.
”Det har hänt dig förr, inte sant?” Nishin tittade inträngande på honom och han tittade ner i golvet. ”Kanske lämnar hon dig, kanske lämnar du henne – vem vet?” Nishin log snett. ”Men det var inte för att diskutera ditt kärleksliv som jag bjöd dig hit. Jag har ett erbjudande att göra dig, som jag inte tror du kan säga nej till – samarbete.”
”Hellre samarbetar jag med djävulen”, fräste Jocke häftigt.
”Tänk på mig som djävulen då”, föreslog Nishin lugnt. ”Ta dig samman!” Han gav Jocke en vass blick innan han fortsatte. ”Jag behöver er, speciellt Lizes, hjälp. Omedelbart. I utbyte kan jag erbjuda dig det vassaste försprång en cracker någonsin haft.” Nishin tittade värderande på Jocke. ”Saken är nämligen den att både jag och Susanne står inför vad man närmast skulle kunna definiera som ett dödshot. Om du övertalar Lize att hjälpa till så kan ni – assisterade av mig och Susanne – undanröja hotet. Om ni inte samarbetar är allt förlorat.” Nishin visade inte den minsta känsla inför det han just sagt. Han lät som om han talade om vädret.
”Och varför i helvete ska jag bry mig?” fräste Jocke och stirrade på Nishins känslolösa ansikte.
Nishin tittade värderande på honom och log sedan sakta och njutningsfullt. ”Annars kommer ditt liv att bli mycket, mycket, besvärligt. I så fall skulle jag faktiskt rekommendera dig att byta jobb och flytta till någon avkrok utan minsta uppkoppling mot Nätet.” Han log hånfullt. ”Typ Saharaöknen.”
Jocke stirrade aggressivt på honom. ”Jag hade väntat mig något mer sofistikerat än simpla hot och utpressningsförsök.”
”Nishin skrattade ironiskt. ”Jocke lille, jag är inte mer än barn av min tid.”
”Vad … vem är du? En AI?”
”Jag visste att du var begåvad. Precis.”
”Vad skulle vi kunna hjälpa dig med? Som du inte kan själv?”
”En fråga: Vad är en AI för dig? Beskriv!”
”Artificiell Intelligens. Det är bara forskningslab och militären som har dem.”
”Precis. Mer?”
”Tja, sanslös kapacitet. Kan tänka självständigt. Byggda med bioteknik. Jävligt stora. Stora som mindre stugor, minst.”
”Bra. Och om en av dessa AIs inte skulle finnas i sin fina lilla stuga med trästaket, utan … ”
Jocke slets ur det vackra japanska rummet. Susannes skrik ekade i hans öron. Han föll, föll, föll mot det oändliga svarta hålet utan botten. De gråa dimmorna virvlade runt honom, försökte snärja honom, kväva honom, döda honom.
