Det finns en liten grupp av människor som förstår min bedrägliga värld till fullo. Som utnyttjar den när det passar deras syften. Men som annars är osynliga. Jag blir frustrerad när de stänger mig ute. När jag inte kan se. Inte kan höra. Inte kan förstå. Utan bara får försöka lägga pussel med bitar som inte passar.
Zoe hade bett chauffören släppa av henne ett kvarter från Taxi Bar. Det var onödigt att väcka uppmärksamhet med den stora svarta limon i de här nedgångna kvarteren. Det var omöjligt att köra hit själv. Bilen skulle försvinna på tre sekunder. Garanterat.
Försiktigt zig-zagade hon mellan mer eller mindre orörliga människobylten som låg uppradade på trottoaren. Lukten av crack, hasch och den kemiska odören av CloudNine blandade sig med stanken av ruttnande sopor. En grupp av tärda äldre män och kvinnor iförda blå pappersoveraller stod runt ett brinnande bensinfat och värmde sig. Nedgångna horor stod här och var i klungor i gathörnen. Deras hallickar syntes inte till utan ruvade någonstans inne i mörkret eller på någon av de schabbiga barerna vars gula ljus föll ut på gatan genom kraftiga galler. Det var det enda ljus som lyste upp gatan. Gatlyktorna och neonskyltarna hade för länge sedan skjutits sönder. Vindpustar kom upp ur galler i gatan och rörde om skräpet med en stinkande odör.
Gatans innevånare flyttade på sig när Zoe kom. Hennes hållning, attityd och klädsel signalerade klart och tydligt att det inte var någon idé att försöka sig på henne, trots att de inte såg något av hennes dolda vapenarsenal.
Hon hann precis hoppa undan när vakterna på Taxi Bar handgripligen slängde ut en smal man med råttliknande utseende. Han landade rakt i den stinkande sörjan på gatan och kravlade sig långsamt upp på alla fyra för att skrika otidigheter till vakterna innan han slank in i en mörk gränd.
Få av gästerna bodde i Gropen, vilket var anledningen till att Taxi Bar höll en femstjärnig standard jämfört med barerna runt omkring. Trots att Taxi Bar var lika illegal som sina grannar råkade Taxi Bar, till skillnad från dem, aldrig ut för de vanligt förekommande razziorna. Inte efter att ett antal kommunala system hade brutit ihop, drabbats av irreparabla virusangrepp eller helt enkelt raderats. Taxi Bars gäster ville bli lämnade ifred – och blev det.
Zoe gick trappan rakt upp till VIP-salongen. Vakten log och öppnade chevalereskt dörren för henne. Dånet från baren sjönk till ett svagt brus, men basen trängde ändå igenom all ljudisolering och gjorde sig påmind som ett subsoniskt beat.
Ljudnivån på konversationen sjönk flera snäpp när hon gjorde entré. Blickarna fästes på Zoes smala gestalt klädd i läder och siden med den illoranga jackan hängande över axlarna. Självklart gick Zoe fram till det bästa bordet. Det var redan upptaget. En blick räckte för att de tre grova männen med ”livvakt” skrivet över sig, skulle flytta med ursäktande blickar. Zoe slog sig ner för att vänta. En kypare dök upp direkt. Vänligt svassande tog han upp hennes modesta beställning: en öl.
Taxi Bar hade ett enda syfte: Här gjorde man affärer. Med vad som helst. Med vem som helst. Den mest köpta och sålda varan var information, vilket var precis vad Zoe var ute efter. Taxi Bar hade nämligen en stor fördel jämfört med Nätet. Total diskretion. Med skicklighet, tid och pengar gick det digitala informationsflödet på Nätet alltid att dechiffrera. Men att snappa upp hemlig information genom den mördande ljudnivån på Taxi Bar var en teknisk omöjlighet, vilket de paranoida gästerna var väl medvetna om.
Med hela della Santos multinationella konglomerat i ryggen stod Zoes status skyhögt över de andra gästernas. Hon sökte inte upp någon som kunde sälja henne den information hon behövde. Det fanns oskrivna regler på Taxi Bar. Hon väntade på att en säljare skulle komma fram. En av de få som fick komma in i VIP-rummet.
Medan hon lät första klunken öl glida ner i strupen såg hon ut över rummet. Jämfört med kaoset i baren en trappa ner var rummet nästan tomt, trots att de flesta borden var upptagna. I ett hörn satt en klunga crackers, alla lika gråbleka och rödögda, ivrigt diskuterande något som säkerligen bara de själva begrep sig på. Bredvid satt några av de lokala smågangstrarna som klättrat upp från smårån i slummen till att bli insläppta i Taxi Bars statusfyllda VIP-rum. Till och med den mest lantliga turist skulle ta dem för vad de var; dyra, smaklösa kläder med tjocka valsade guldkedjor kring hals och handleder; deras kvinnor hade anonymt vackra ansikten, fullpumpade halvnakna silikonbröst och minimala Ramon Quest-klänningar som bara täckte det allra nödvändigaste. På var sin sida av gruppen, nonchalant lutade mot väggen, stod två av deras livvakter vars ärmlösa, olivgröna, korta arméjackor visade upp kraftiga muskulösa överarmar fullpumpade med silikon och steroider. Zoe småskrattade för sig själv. Hon skulle kunna ta dem, sittande, utan att någon ens skulle fatta var skotten kom ifrån. Muskler var ingen garanti för framgång.
I ett hörn, lågmält diskuterande, med vitvinsglas framför sig satt två elegant klädda kvinnor. En nykomling till Taxi Bar hade kunna ta dem för affärskvinnor eller kanske dyra callgirls som hade kvällen ledig och inte ville väcka uppmärksamhet. Zoes svepande blick såg dock direkt de diskreta tecknen som skvallrade om deras yrke; de eleganta men praktiskt skurna kavajerna och lösa byxorna, de platta kängorna i mjukt skinn, de breda axlarna som skymtade under kavajerna och de kortklippta, diskret lackade naglarna. De var livvakter till någon högt uppsatt eller mycket rik kvinna och hade gått till Taxi Bar för att få vara ifred på sin lediga kväll. Zoe hade ibland anlitat just de här två för att skydda Maria, och hon hälsade på dem med en vänlig nick.
På ena långsidan, som total kontrast till de vulgärt klädda lokala mafiosi, satt en grupp konservativt klädda japaner. I vilken annan miljö som helst hade de tagits för affärsmän från någon stor zaibatsu som Matsu, Mitsubishi eller Nishin. Endast det faktum att de satt på Taxi Bar avslöjade att de tillhörde Yakuza, den japanska maffian, som nu mer fungerade som en underavdelning till Triaderna, precis som många andra välorganiserade kriminella grupper.
Zoe mötte blicken från en av japanerna, en man med ett vackert, arrogant ansikte. Hon log och nickade avmätt. Han nickade mycket artigt tillbaka, fullständigt medveten om Zoes nya maktposition efter Maria della Santos övertag av Hooktriadens affärer och territorium.
Bredvid dem satt en grupp män och kvinnor med döda, askgrå ansikten i de dyraste designerkläder som gick att uppbringa. Deras perfekta hårmanar av utsökt knutna peruker skapade en märklig kontrast till deras tärda dödsmärkta ansikten och svullna halsar där cancersvulsterna tydligt syntes. Rysk maffia.
Mellan två konkurrerade storhälare, som satt och försökte psyka ut varandra med maniska blickar förstärkta med Colombian Pure Aztec Blend vänligt tillhandahållen av della Santos, Inc., satt en mycket blek, svarthårig man med brinnande svarta ögon och insjunkna kinder. I gamla tider hade han liknats vid en depraverad konstnärstyp. Hans namn var Theodor Mink, självklart och allmänt kallad Minken. Han var just den man som Zoe kommit för att träffa. Hon hade fullt medvetet ignorerat honom. Det fanns oskrivna regler på Taxi Bar om korrekt uppförande.
När tiden var rätt gav hon honom en inbjudande blick. Mannen reste sig långsamt och nonchalant för att inte avslöja sin iver. Zoe fångade blicken hos kyparen och signalerade med två fingrar i luften. Minuten efter dök två öl upp på bordet.
”En ära”, sade mannen med de brinnande ögonen omsorgsfullt när han slog sig ner mittemot Zoe.
Zoe log tunt. ”Det återstår väl att se.”
”Det är alltid en ära för mig att samtala med er”, svarade han smidigt.
”Skippa dekorationerna”, sa Zoe och gav honom en vass blick. Hon reste sig och gick mot dörren som ledde ner till undervåningen, utan att se efter om Minken följde henne. Hon gick ner för trappan och kastade sig ut i trängseln med stadig kurs på ett ledigt hörn. Musiken slog sönder hennes hjärtrytm och torterade hennes trumhinnor. Hon ställde sig med ryggen mot hörnet och väntade på Minken som framgångsrikt trängde sig fram till henne. Han bugade mjukt mot henne.
”Vad kan jag stå till tjänst med?”
Zoe flyttade sig så att deras läpprörelser inte kunde uppfattas av nyfikna blickar. Med munnen mot hans öra skrek hon: ”Lize Nielsen.”
Minken tittade värderande på henne medan han omsorgsfullt och elegant sippade på ölen. Han böjde sig fram mot hennes öra. ”Har aldrig hört namnet.”
Zoe rörde inte en min av besvikelse. ”Susanne Christo?”
”Ärvde MediCorps, dog för sex månader sedan efter en lysande uppryckning av företaget.”
”Jag läser också tidningarna. Berätta nåt jag inte redan vet”, sa Zoe med ett surt leende.
Minken stirrade ner i ölen. ”Som vadå?”
”Till exempel varför hon dog?”
”Jag rör mig inte på ledningsnivå, det vet du.”
”Kom igen, Theodor. Gatan vet alltid. Rykten, skvaller. Nåt måste ha läckt.”
”Det sägs att Rubin fick betala ett massivt skadestånd till Hook”, sa han dröjande, ”han skulle inte ha dödat henne, bara pumpat henne.”
Zoes ögon glimrade plötsligt till av intresse. ”Pumpat henne på exakt vad?”
”Det är ju ingen nyhet att många tror att hon fick information någonstans ifrån. De ville uppenbarligen veta varifrån. Men efter vad jag har hört fick de inte ur henne något innan ljuset släcktes.”
”Hur mycket är skadeståndet på?” skrek hon.
Minken ryckte på axlarna. ”Miljoner. Men det är knappast aktuellt nu när ni krossat Hook. Rubin är nog evigt tacksam, kan jag tänka mig.”
Zoe trummade fundersamt med naglarna mot väggen i takt med den pumpade musiken. ”Max och Monie”, frågade hon till slut.
Minken ryckte på axlarna och avslutade ölen. ”Våra ståtliga amazoner har inte synts till så mycket de senaste dagarna. Det verkar som de har något stort på gång, men jag vet inte vad. Det är väldigt tyst. Men Jocke, den där rödögde crackern, verkar vara inblandad på något hörn.”
”Men du vet inte vad?”
Han skakade nekande på huvudet. ”Men … de var inne härom kvällen med några från city. Du vet, hederliga medborgare”, sa han med roat förakt i rös ten. ”Två tjejer och en kille.”
”Kan du beskriva dem?”
”Nej, men jag kan ta reda på det åt dig om du vill.”
Zoe gjorde en missbelåten, avböjande gest. Dröjande och plötsligt väldigt allvarlig, frågade hon sedan: ”Får jag göra en exklusiv?”
”Självklart, om du betalar för det.”
Zoe nickade frånvarande. En exklusiv förfrågan innebar att Minken inte skulle föra hennes fråga vidare eller ens tala om för någon att hon hade frågat. Det var dyrt. Och det var skälet till att hon var här.
Zoe tittade plötsligt rakt på Minken. ”Känner du till om någon cracker har dött eller drabbats av total hjärnblödning?”
Minken slog eftertänksamt av askan från sin cigarett. ”Den förste var Lee Wei-ping. Jag tror att det var samma dag som Susanne Christo dog.”
”Han jobbade väl nästan bara för triaderna?”
Minken nickade. ”Närmare bestämt bara för Hook.”
”Ingen annan?”
Han lutade sig emot henne. ”ECS”, skrek han, ”flera direktörer ligger på intensiven!”
Zoe stirrade lamslagen på honom. ”Är du säker?”
Han nickade. ”Det är mer eller mindre panik överallt! På Purple Haze är folk skitskraja.”
Zoe lyfte frågande på ena ögonbrynet.
”Andrea, Jockes ass., berättade att han var ute i en halvtimme för ett par dar sedan. Hon trodde först att han hade dött. Jag har hört andra som råkat ut för liknande prylar, fast inte så länge. Det snackas om grå dimmor och svarta hål. Det låter inte klokt.”
”I någon speciell sektor?”
Minken ryckte på axlarna. ”Inte vad jag vet. Det är över hela Europa. Fast … Jocke var inte här … här i Gropen. Han var hos någon kund, i Bellevue.”
”Bellevue?”
Minken nickade.
”Det var väl allt. Hör av dig om du hör något mer, okej?” sa Zoe samtidigt som hon smög åt honom en fet sedelbunt.
”Självklart. Och tackar allra mjukast”, svarade han och stoppade snabbt undan sedlarna. Zoe närde en stark misstanke att Minken kunde känna på tjockleken på sedelbunten exakt hur mycket den innehöll, för hon hade aldrig någonsin sett honom räkna sitt arvode.
