Jag får inte gå i samma fälla en gång till. Låta döden vinna över livet. Döden är min nyckfulle bundsförvant och tjänare. Men, den ska slå till när jag så bestämmer och inte hugga mig oväntat i ryggen och avliva mina planer. Att kontrollera livet och döden är den ultimata makten, det ultimata målet.
Han stod mitt i vardagsrummet som en elektronisk hägring med den där lätt flämtande kvaliteten från ett gammalt hologram från Taipei. Han såg ut som stigen från en catwalk i vit t-shirt och silverglänsade jeans. Det blonda håret glittrade med en flämtande blå gloria.
”Hej”, sa Lize och slängde X-Rayjackan i ett hörn.
Han tittade värderande på henne med sina smala ögon. Lize intog med ett fniss en filmstjärnepose mot väggen.
”Jag är Nishin”, sa han.
”Nähä! Verkligen! Jag trodde jag överdoserat på goovies”, fnissade Lize ironiskt.
”Du är berusad.”
”Medges villigt. Till och med härligt full.” Lize gled ner längs väggen i en hög. Hon satte handen för munnen och skrattade.
”Varit ute med Jocke?”
Hon skakade på huvudet och fortsatte skratta. ”Bara tagit en bläcka med en kompis.”
Han tittade strängt på henne. ”Synd att du är berusad, jag hade behövt tala med dig.”
”Synd att jag är berusad! Du, innan du flöt upp och ställde till jävelskap så hade jag aldrig druckit något annat än öl, förutom ett glas argentinsk jävla surrogatchampagne på min pappas femtioårsfest!” Lize reste sig ovigt och gick vingligt fram mot Nishin. Hon pekade med ett ostadigt finger på honom. ”Den siste som ska klaga på nånting är du! Det är ju du som har skapat mig, enligt vad du påstår själv!” Lizes ögon glittrade och hon skrattade vasst.
”Susanne drack inte.”
”Susanne drack inte. Jag är inte Susanne, fatta det!”
”Lugna ner dig.”
”Jag är inte upprörd!” vrålade Lize.
”Varför skriker du då?”
”Jag skriker inte! Jag talar bara högt för att du är så jävla dryg och inte fattar nåt.”
”Då kanske du kan förklara vad det är jag inte förstår. Lugnt och sansat.”
Lize satte sig ner på golvet med en duns och begravde ansiktet i händerna. ”Jag vet inte. Allt är så förvirrat.”
Nishin gick de få stegen fram till henne. Hans fötter svävade några centimeter ovanför golvet. Han satte sig på huk. ”Lize, lyssna nu”, sa han vän ligt. ”Lyssna på vad jag säger. Du är i fara. Titta här.”
På ett osynligt kommando exploderade holoprojektorn i en kaskad av färger mot den vita vägen. Mariellas osannolikt perfekta ansikte dök upp, krönt av en blond vindrufsig frisyr där varenda hårstrå låg på exakt rätt plats. Som en ouppnåelig dröm om framgång stod hon på en italiensk stenpatio med svindlande utsikt över det azurblå havet. Klängrosor i rött hängde i klasar från palatsväggarna i bakgrunden. Lutad mot en stenbalustrad med ett immigt glas vitt vin i handen hälsade hon tittarna välkomna.
Hennes skvallershow hade toppat världen alla listor de senaste tio åren i hård konkurrens och fiendskap med Fanny Hussein. Hade man inte varit gäst hos Mariella var man ingen att räkna med. Oroade akademiker hade i larmrapporter slagit fast att Mariella och Fanny var de två absolut viktigaste faktorerna i I-ländernas valrörelser – och därmed en fara för demokratin. För en gångs skull förenade av en gemensam fiende uppviglade Fanny och Mariella sina enorma kontaktnät av makthavare. Innan någon ens hann säga Fara för demokratin försvann akademikerna i fråga från offentlighetens ljus för att aldrig mer höras av. Med Fanny som god tvåa, hade Mariella krossat – och lanserat – fler karriärer inom politiken, näringslivet och underhållningsbranschen än någon ens orkade räkna.
” … och än en gång har jag nöjet att välkomna Frank Rubin.” Orden föll som gnistrande isdroppar från Mariellas välmålade läppar.
Kameran zoomade ut och hon vände sig halvt om mot en fantastisk stenportal med stenfigurer från renässansen. Nedför de breda trappstegen flankerade av pampiga stenlejon kom en korpulent man, vars vågigt fönade fluffiga hår och släta babyansikte bildade en underlig bakgrund till tangorabatten som krönte den blå lackkostymen. Frank Rubin tog Mariellas händer i sina, som var överlastade med stora pråliga ringar, och kysste dem. Bilden frös.
”Känner du igen mannen?” frågade Nishin.
Lize ryckte på axlarna. ”Jag har väl sett hans bild någon gång. Är han skådis eller nåt?”
”Nej, han är inte skådis”, suckade Nishin allvarligt och lutade sig mot väggen. ”Frank Rubin är ett fenomen, det första i sitt slag. Han är mördare, yrkesmördare, och har blivit superkändis på grund av det.”
”Varför sitter han inte i fängelse i sånt fall?”
”Rubin har aldrig suttit i fängelse och kommer nog aldrig göra det”, sa Nishin och log tunt. ”Han har för mäktiga beskyddare.”
”Vem har han tagit livet av då?” Lize tittade förvirrat på Nishin.
Han tittade bort. ”Susanne, bland andra.”
”Susanne?” Lize for upp. Hon hade nyktrat till på nolltid. Snabbt gick hon fram till sängbordet för att omedelbart motverka effekten med en stadig lingonvodka.
”Jag har mycket goda skäl att tro att han kommer efter dig”, sa Nishin lågt.
Lize stirrade på honom och svepte sedan vodkan. ”Varför? Vad har jag gjort?”
”Du är länken till mig, precis som Susanne var”, sa han och betraktade oberört hennes förtvivlan. ”Åh! Han kommer inte döda dig – inte till en början i alla fall. Han vill veta vad du vet.”
”Men jag vet ju ingenting för helvete!” skrek Lize och kastade glaset i golvet. ”Vem är du, vad är du, vad är det du vill? Tala med mig!”
”Tyvärr – inte just nu. Ha tålamod. Du får veta vad du behöver så småningom.”
”Så småningom?! Nu! Jag vill veta nu!”
”Lize, skaffa livvakter – omedelbart. Frank Rubin är livsfarlig.”
Hon gjorde en ful grimas. ”Livvakter! Med vilka pengar då? Jag är en jävla kontorsslav!”
”Pengar är det minsta av våra bekymmer. Det kommer att finnas mer än tillräckligt på ditt konto. Gör som jag säger! Jag ska hjälpa dig så mycket jag kan.”
”Nishin!”
Han höjde handen – och var borta. Lize kollapsade på sängen med kudden i famnen. Axlarna skakade av gråt. Uppe i taket vreds en kamera i riktning mot sängen.
”Hur tar hon det”, frågade Susanne Nishin med sval röst.
”Hon kommer över det. Accepterar det – precis som du.”
”Men Frank Rubin fick mig …”
