Pixlarna är nästan på plats och bilden börjar framträda. Krigarna och profeterna har samlats. Deras styrka är formidabel. Och helt min att styra. Jag har lärt mig, min älskade, lärt mig av din död. Det ska inte hända igen. Det kommer inte hända igen. Slumpen ska inte få någon makt.
Eric stirrade förvånat på Jocke som kom ner för trappan följd av en likblek Lize, flankerad av Max. Monie stannade på övre planet vid hissen, nonchalant hängande på stålräcket som hindrade henne att störta ner i vardagsrummet.
”Jag sa inte att vi skulle ha fest”, anmärkte Eric torrt.
Jocke slängde sig ner i den vita soffan. ”Lize är mordhotad”, meddelade han.
Eric tittade misstroget på honom. ”Jaha”, var hans enda kommentar. ”Jag har företagit några undersökningar och …”
”Maria della Santos har tio crackers i skifttjänst för att försöka hitta Nishin”, avbröt Jocke.
”Förvånar mig inte. Hon lär ha näsa för det unika.” Eric sörplade morotsjuice och tittade med illa dold avsmak på Max. ”Men vi kommer att hitta honom, eller man kanske ska säga det, först.”
”Vad får dig att tro det?” Max log lätt hånfullt mot Eric.
Han sörplade mer morotsjuice och svalde hörbart, sedan tittade han på henne. ”Därför att della Santos systemchef Tom ligger på sjukhus med total hjärninfarkt.” Eric slog sig ner i soffan och log förnöjt. ”Så det är alltså ren logik. Min ende konkurrent är, så att säga, indisponibel just nu.”
Lize drog kraftigt in andan och gav Jocke en panikslagen blick. ”Nishin”, var allt hon sa.
Eric harklade sig. ”Jag skulle vilja be damerna gå – ja, alla utom Lize. Ni kan vänta i lobbyn.”
”Nej!” nästan skrek Lize och tystnade sedan tvärt. Hon tittade på Eric med stora, skrämda ögon. ”Nishin sa … Nishin sa att Frank Rubin vill döda mig. De är det enda som kan skydda mig. Nishin sa att …”
”Nishin sa”, härmade Eric henne. Han lutade sig fram, ”Lize, du talar om ett program! Inte om oraklet i Delfi eller någon hämndlysten Gud! Var realist! Vill nu damerna vara så snälla och …”
”Kom, Jocke”, Lize ställde sig upp, ”vi går. Det här är ingen idé. Han fattar inte ett jävla dugg, trots att han påstår sig vara så jävla smart.” Hon räckte ut handen mot Jocke.
Hissen plingade till och dörrarna öppnade sig. Mic steg ut och stirrade förvånat rakt in i mynningen på Monies pistol.
”Inte visste jag att du var så förtjust i King Kong att du tänkte hämnas asets död”, sa han lågt och flinade.
Monie sänkte generat pistolen.
”Kul att se dig ändå, även om du tänkte slabba ner Erics vita matta med valda delar av mig”, viskade Mic med en road glimt i sina blågröna ögon.
Monie skrattade. ”Kul att se dig också. Det var länge sedan.” Hon stoppade undan pistolen.
Mic tittade ner på scenen nedanför. ”Vad är på gång?”
”Tja, vi kom hit med Lize och Jocke, men din brorsa vill visst inte ha mig och Max här, så Lize blev lite upprörd.”
Mic tittade frågande på henne.
”Frank Rubin är ute efter henne.”
”Helvete!” Mic tog trappan i några långa steg och nickade leende mot Max.
”Hej!” Mic log glatt mot församlingen och noterade blixtsnabbt Jockes sammanpressade mun, Erics lätt överlägsna leende och Lizes askgrå ansikte.
”Hej”, sa Lize kort. ”Jocke, nu går vi.”
Jocke gav Mic en lätt skuldmedveten blick och reste sig upp.
”Hallå, nu tar vi det kallt.” Mic höjde händerna. ”Eric, kan jag få prata med dig? I enrum?”
Eric tittade aggressivt på honom.
”Snälla?”
Eric suckade och reste sig upp.
”Och ni stannar här.” Mic blinkade åt Lize och Jocke med ett leende i mungipan. Han vallade Eric framför sig mot sovrummet. ”Det finns öl i kylen”, ropade Mic över axeln innan han stängde dörren efter sig.
Jocke tryckte ner Lize i soffan och hämtade fyra öl.
”Jävla typ”, muttrade Lize.
”Förlåt?”
Lize mötte Jockes röda blick. Hon log hastigt och pussade honom. ”Jag menade inte dig. Eric.”
”Vi får väl se vad Mic kan åstadkomma”, sa Jocke och kysste henne.
”Jag är helt övertygad om att Mic lyckas få honom att se saken på vårt sätt”, flinade Monie, som kommit ner. Hon tog en klunk öl. ”Mic kan vara väldigt övertygande när han vill.”
”Han slår väl knappast ihjäl sin egen bror”, log Max menande.
Monie fnissade cyniskt. ”Det skulle jag inte vara så säker på.”
Eric öppnade sovrumsdörren och gick mot soffan med bestämd min. Mic log segervisst bakom hans rygg.
Eric dunsade ner i en fåtölj. ”Som sagt, jag har gjort vissa undersökningar. Det är ett stort antal användare som har observerat dessa … anomalier. Jag har också funnit sjutton bekräftade fall av total hjärninfarkt av samma typ som drabbat Tom Velaquez. Med slutledning av den info jag har, kan det bara röra sig om någon form av virusprogram. Då uppstår självklart frågan om vem som har tillverkat det och varför. På fråga ett måste svaret bli en AI. Fråga nummer två är helt öppen.” Eric levererade allt i ett enda andetag och förblev sedan tyst. Han stirrade ner på heltäckningsmattan.
Mic blåste ut rök i den totala tystnaden, endast störd av luftkonditioneringens sus. ”Och Frank Rubin?” frågade han.
Eric ryckte på axlarna. ”Mord är inte min avdelning, snarare din”, replikerande han iskallt.
Mic log lite uppgivet och vände sig till Max och Monie. ”Har ni hört något?” frågade han.
”Om Rubin?” svarade Max.
Mic nickade.
”Det enda jag har hört är att det skulle vara en intervju med honom på Starsat klockan …” Hon kollade sitt armbandsur. ”Ja, om några minuter.”
”Bobo, sätt på TVn. Starsat”, kommenderade Mic.
Lize fnissade plötsligt till, för första gången under dagen. ”Bobo! Det var också ett jäkla namn på en HC”, sa hon lite hånfullt.
Eric gav henne en förintande blick.
”Jag tycker det är rätt gulligt,” sa Mic och log förtjust.
Eric grävde sig ännu längre ner i fåtöljen och såg ut att explodera vilken sekund som helst.
Pratshowen flimrade förbi i hologrammet som projicerades upp mot den tomma vita väggen: En man som bestämt hävdade att rymdvarelser bodde i källaren på hans hus och som bevis visade upp en burk med grönt slem. En halvsenil åldring som i sin ungdom balsamerade Michael Jackson. En kvinna som hade fött ett barn med tre huvuden. Den medelålders sångaren i ett anakronistiskt grindcoreband, vars ansikte var ett fascinerande avantgardistiskt konstverk av tatueringar, precisa ärr och slapp hud. En scramblad intervju med ledaren för Svarta armén som hävdade att deras fjärrstyrda missiler, som urskillningslöst riktades mot allt som stod upprätt, var ett straff från Gud mot den degenererade världen eftersom Gud styrde slumpgeneratorn som beräknade målkoordinaterna. Och så Frank Rubin, bredvid Grindcore-sångaren i soffan. Dagen till ära var han iförd cremevit kostym till blekorange skjorta och djupcerise slips. Ringarna gnistrade. Babykinderna glänste.
Fanny Hussein log sitt berömda leende. Rörde lätt på sin lika berömda kropp där varje millimeter var skulpterad till perfektion. Visade upp en av sina lika berömda som minimala klänningar, signerade Ramon Quest, som såg ut som ett äventyr i technicolor när de inbyggda chipsen ständigt bytte tygmönster. Lutade sig sensuellt fram mot Frank Rubin och frågade med den berömda hesa vibrerande altrösten som gav henne miljoner varje år: ”Mördade du miljardärskan Susanne Christo?”
Frank Rubin log mot kameran. ”Jag visste inte att dödsorsaken var fastslagen som mord.”
Fanny Hussein böjde sig förtroligt närmare Rubin och bjöd samtidigt 500 miljoner tittare på en strålande lektion i kvinnlig anatomi som slutade i ett töcken någonstans i naveltrakten. ”Nej, Frank, det stämmer”, spann Fanny på. ”Dödsorsaken är okänd. Men nog hade du hade ett finger med i spelet – precis som vanligt?” Fanny log skälmskt.
Rubin besvarade hennes leende med en omänskligt jämn tandrad. ”Precis som med Allanah Onassis, skeppsredarmiljonärskan; Gregor Cato, koncernchefen för EuroSteel; svenska statsminstern Margareta Tsochadzopoulos och EU-presidenten Costeau”, fortsatte Fanny purrande.
”Jag vill inte ta åt mig hela äran när det gäller dem du just räknade upp. Jag har mycket duktiga medarbetare.”
”Se så Frank, var nu inte så blygsam. Vi känner varann så väl. Jag och tittarna brinner av längtan att få höra dig berätta om Susanne Christos sista minuter i livet.” Fanny Hussein småskrattade inbjudande.
”Tyvärr måste jag göra dig besviken, Fanny. Jag vill inte ta äran av någon annans insatser. Däremot kan jag berätta om Tsochadzopoulos, det var ytterst roande. Hon…”
Holon slocknade.
”Det verkar inte som du behöver oroa dig över Frank Rubin, oavsett vad Nishin än säger”, anmärkte Eric torrt.
