Jag kan bara observera. Se hur mina planer utvecklas av egen kraft. Se dem utvecklas bättre än planerat. Jag vill träffa dig, Zoe della Santos. Vi är så lika. Diamant och dimma, det är du, Zoe. Mitt perfekta vapen.
Frank Rubins ansikte i närbild glödde i mörkret. Text rann fram vid sidan av hans ansikte, stannade plötsligt, blinkande.
”Briljant”, sa Maria della Santos när Rubins ansikte tonade ur bild. Hon vände på huvudet och log mot Zoe som knappt var synlig i mörkret. ”Vi har vår mördare. Adrenalinnivån är verkligen oroande.”
”Var satt detektorn?”
”I mikrofonen.”
Zoe skrattade till. Sedan reste hon på sig och sträckte sig som en katt. Hon tittade ner på Maria som låg på rygg i soffan. ”Ska jag likvidera honom?”
”Nja, jag vet inte.” Maria tittade tankfullt upp i taket. ”Vi kanske ska låta vår käre Frank Rubin leva ett tag till. Eller vad tror du? Fast med den adrenalinnivån är det ju mycket möjligt att han får uppleva en alldeles naturlig död.” Hon log drömmande. ”Men vi ska definitivt hålla oss underrättade om vad han har för sig.”
”Kim och Wang har honom under övervakning.”
Maria tittade småleende på Zoe. ”Du tänker då på allt. Vad skulle jag göra utan dig, flickan min?”
Zoe gick fram och gav Maria en fjäderlätt puss på kinden. ”Jag går en runda”, sa hon och försvann ljudlöst ut ur rummet.
Maria della Santos låg kvar och betraktade de isande stjärnorna utanför fönstret. Ibland kändes det som om hon kunde plocka ner dem med handen, hålla dem och låta dem värma henne med sin kalla glöd.
Zoe var ensam på det stora platta taket där helikoptern stod förtöjd. Ute i mörkret glödde skyskraporna som ensamma fyrbåkar i ett mörkt stormigt hav. Hon hoppade upp på den breda cementmuren som gick runt hela taket. Nedanför fötterna hade hon fyrahundra meter luft innan den svarta asfalten tog vid.
Hon tog av sig sin tunna vita skjorta och stod halvnaken i den förlamande kalla vinden. När hon sjönk ner på knä rörde sig den stora draken på hennes rygg som om den hade ett alldeles eget liv, skilt från Zoes.
Ur jeansfickan tog hon fram en blå ädelsten och lade den framför sig på cementen. Hon fixerade blicken i dess gnistrande blå djup där stjärnorna reflekterades. Långt, långt där inne brann en blå låga, bara synlig om man tittade riktigt noga. Hon reciterade de heliga orden, förstod dem plötsligt. Det som tidigare bara varit en meningslös ramsa fylldes med innehåll, svällde, flög. Hon hade världen i sin själ.
Hon hörde Zuts röst i sitt huvud, i sin kropp, i vinden. Hörde hur den omfamnade världen. Hon öppnade leende ögonen och såg honom sitta på ett söligt litet grått moln, precis framför henne. Han vinkade glatt och skrynklade ihop hela sitt rynkiga ansikte i ett välkomnande grin.
”Varför söker du döden när du ska leta efter livet”, frågade han med huvudet på sned.
”Vad menar du?” frågade Zoe konsternerat.
”Har jag någonsin talat om vad jag menar?” Han skrattade, gjorde en loop med molnet och var borta.
Zoe stirrade ilsket och förbluffat efter honom och började sedan skratta när hon insåg det komiska i situationen. Hon stoppade ner safiren i fickan och reste sig stelt och mödosamt. Det var iskallt uppe på taket. En blick på klockan bekräftade vad hon hade anat. Hon hade varit uppe på taket i timmar.
Trots stelheten kändes det som hon flöt fram över taket, fylld av energi. Riktigt vad hon skulle göra av all energi var dock lite diffust. Plötsligt fick hon en idé.
Hon tog hissen ner och nickade åt de sömniga vakterna som försökte låta bli att stirra på hennes bara bröst innanför den öppna skjortan. Hon gick in på sitt rum och slängde på sig lämpliga kläder och samlade ihop för ändamålet nödvändig utrustning. Limon stod redan framkörd när hon kom ner i garaget.
* * *
”Ta en titt.” Kim räckte över kikaren till Zoe.
Hon justerade skärpan och tittade in i den så välbekanta lägenheten två hundra meter bort. Mörkerförstärkaren skar genom den sparsamma gatubelysningen och gav ett grönaktigt sken till scenen som försiggick i lägenheten bakom till hälften igendragna shojiskärmar. Den resterande, öppna hälften räckte gott och väl för att få en tydlig bild av händelserna.
”Hmm. Intressant”, var allt Zoe sa när hon lämnade tillbaka kikaren.
”Vad ska vi göra?”
Zoe log. ”Ni, mina dyra vänner, ska inte göra någonting mer än stanna här. Jag däremot ska gå över och ha en pratstund med vår vän.”
Kim nickade. Zoe hoppade ner från den fyra meter höga muren och landade perfekt med en kullerbytta som mjukade upp fallet. Hon gled fram i skuggorna, stannade till och sjönk djupare in i skuggorna när en taxi körde förbi.
När hon stod på toppen av den korta trappan viskade hon ett okej. Strupmikrofonen bar hennes meddelande bort till Kim. Han slog snabbt en kod på sitt MegaLite-armband och tog sedan en snabb titt i kikaren. Dörren gled ljudlöst upp framför Zoe.
Zoe steg in i Lizes lägenhet och såg den för första gången inifrån. Ett dämpat skratt hördes från vardagsrummet. Som en vålnad gled hon längs hallen.
”Trevligt jobb det här”, sa Frank Rubins stämma.
”Max och Monie då?” sade en annan stämma nervöst.
”Äsch! De är klart övervärderade. Kvinnor dessutom. Kvinnors psyke är inte som vårt. De är alldeles för känsliga för såna här jobb. De klarar det inte riktigt. ”
”Det är inte vad jag har hört om Max och Monie. De lär vara mycket kompetenta.”
”Kompetenta. Ja. Möjligen. Ur vissa aspekter. Men dock kvinnor. Kvinnor kan inte döda i kallt blod som vi män. ”
”Jag tror inte på det där. Varför skulle de inte kunna det?”
”Det beror på grundläggande skillnader mellan könen. Du förstår kvinnor …”
Zoe virvlade runt hörnet och innan någon ens hade hunnit uppfatta att hon var där satt två kastknivar med svarta handtag djupt begravna i var sin manlig hals. Hon gick fram mot Frank Rubin som satt i en grön fåtölj, Stolstyget skar sig gravt mot hans orange skjorta.
”För all del, låt inte mig störa. Jag är riktigt intresserad av att höra fortsättningen på ditt resonemang. Det om varför kvinnor inte kan döda i kallt blod.” Zoe log vänligt mot honom samtidigt som hon sträckte ena handen bakom huvudet och drog upp ett kort rakknivsvasst svärd som hängde tvärs över hennes rygg. Frank Rubin tittade ointresserat på sina synnerligen avlidna medarbetare.
”Det finns ju undantag”, svarade han diplomatiskt.
”Som exempelvis att du alltid trumpetar ut dina mord över världen, undantaget Susanne Christo?”
”Ungefär.”
”Jag tänkte vi skulle prata lite om Susanne Christo.”
Rubin log. ”Jag har inget att tillägga.”
”Tyvärr måste jag förvissa mig om det.”
”Naturligtvis”, svarade han chevalereskt.
Kim vände bort blicken och tog ett djupt andetag. Han lade ner kikaren på muren.
”Får jag låna kikaren”, frågande hans kollega.
Kim log ansträngt. ”Inte just nu.”
Hans kollega, en kompakt byggt japan med brett ansikte, studerade hans ansikte. ”Hai. Jag förstår.”
* * *
Max satt uttråkad i VIP-rummet på Taxi Bar och vägde på stolen samtidigt som hon halsade en öl. Hon slängde en blick på Lize och Mic som satt med huvudena tätt ihop ett par bord därifrån. ”Jag fattar bara mindre och mindre av det här.”
Monie tittade över kanten på vinglaset på Max panterliknande gestalt draperad i mörkt, mörkt plommonlila high-techtrikå och ett bronsfärgat bälte värdigt en etruskisk drottning. ”Orolig över att inte få betalt?”
Max log lite roat. ”Vi brukar väl alltid se till att få betalt”, sa hon och småskrattade, ”på ett eller annat sätt.” Hon välte tillbaka stolen med en smäll. ”Nej, jag tycker bara hela grejen är underlig. Jävligt underlig.”
Monie ryckte på axlarna och lät blicken glida över baren. Den stannade vid de två konservativt klädda svarta männen med midjelånga tjocka hästsvansar av afroflätor och precist placerade ärrtatueringar som accentuerade deras kindben. Den enes ärr var små, upprättstående prickar på exakta avstånd från varann, den andre hade fem tjocka uppstående linjer som svepte från munnen och upp, bakåt mot öronen. Monie hade aldrig sett dem tidigare, men av utseendet och utstrålningen att döma var de förmod ligen vapenupphandlare för antingen African Militia eller Muslim Brotherhood.
”Har man sett på fan”, andades Max långsamt ut. Monie följde hennes blick.
Zoe della Santos stegade in genom dörren till VIP-rummet med ett bylte i handen. Hon var klädd helt i svart; svarta smala byxor, svart polo, en kort svart militärliknande jacka med många och stora fickor. Hela hennes uppenbarelse signalerade att hon var ute på jobb.
Utan att tveka satte hon direkt kurs på Lize och Mic, som vänskapligt tjafsade vid ett hörnbord. Utan att säga ett ord men ändå helt synkroniserat gled Max och Monie upp mellan Lize och Zoe. Taxi Bar höll andan.
Zoe tittade upp på de båda kvinnorna som tornade upp sig över henne. ”Släpp fram mig.” Det var inte en bön. Det var en befallning.
Max skakade långsamt på huvudet. ”Hon är vår klient. Allt går genom oss.”
Zoe bet irriterat ihop käkarna. ”Är hon värd att dö för också”, frågande hon vasst.
”Zoe, inte ens du är så snabb att du kan ta oss båda”, sa Monie.
”Det kan du ge dig fan på att jag är”, sa Zoe lågt. Hon inhalerade långsamt och andades ut lika långsamt. ”Jag vill bara tala med henne, inget annat.”
”Du kan tala med oss, så får vi se”, sa Max med tyngd.
Zoe skakade envist på huvudet. Över axeln, till ingen speciell och till alla närvarande, sa hon: ”Utrym rummet. Nu!”
Den bekymrade servitören ilade fram. ”Jag är ledsen, fröken della Santos, men vi har fullt.” Han slog ut med armarna för att visa att det var upptaget vid alla borden.
Zoe vred sig långsamt runt mot honom. ”Du hörde vad jag sa”, viskade hon med isande stämma.
Folk hade redan börjat resa på sig och det bildades en kö för att komma ut ur rummet och ner för den smala trappan. De två afrikanerna gjorde inte en ansats till att resa sig utan betraktade artigt villervallan. Zoe log mot dem, ett leende som på en gång var en stålande vårmorgon och ett löfte om en mycket långsam, mycket plågsam död. De reste sig efter några ord sinsemellan på ett språk utan namn, nickade avmätt och sällade sig till kön.
Under Zoes blick började kön röra sig allt fortare ner för trappan tills de sista nästan rasade nerför den. Dörren slog tomt igen.
Lize och Mic stirrade oförstående och liksom yrvaket på scenen.
Zoe fixerade den uppskrämda servitören. ”Vodka.” Han sprang iväg som en rädd råtta. Zoe förflyttade sig blick uppåt till Max. ”Ni börjar lägga av er, tjejer.”
”Du ska inte…”
Max avbröt Monie tvärt med en hand på hennes arm. ”Håll käften”, sa hon skarpt.
Zoe log brett. Ur en ficka på ärmen tog hon upp ett tunt silveretui, och Max och Monie stelnade vaksamt till. Med ett snett leende plockade Zoe upp en smal, brun cigarill-liknande sak och tände med en tändare gjord av en antik patron. Hon blåste den aromatiska röken rakt i ansiktet på Max.
”De där kommer ta livet av dig”, sa Max och viftade undan röken med en svartbehandskad hand.
”Om jag lever så länge, ja”, svarade Zoe med ett hest skatt.
Den nervöse servitören kom småspringande med en fullastad bricka flaskor och glas. Uppenbarligen livrädd att misshaga fröken della Santos hade han lastat på allt vad huset hade att bjuda på i form av vodka. Svettpärlorna från hans panna droppade ner och bildade blanka stänk på den mattsvarta brickan. Zoe avfärdade honom snabbt med ett kromglänsande platinachip. Med cigarillen i mungipan tog hon en flaska och hällde upp fem glas.
”Han borde verkligen byta jobb. Han verkar inte ha rätt personlighet för sitt nuvarande”, sa hon med ett flin.
Max och Monie log artigt utan att för en sekund ta blicken från Zoes händer.
”Nu”, sa Zoe, ”kanske ni kan vara så vänliga att be er högt värderade klient med sällskap masa sig fram så vi får skåla.”
”Skåla för vad då?” Mic stod med smalnande ögon lutad mot väggen, beredd att reagera på en hundradels sekund.
”Ett framtida samarbete, till exempel.” Zoe log sött mot honom.
Mic fnös. ”Skulle vi jobba med dig? Ta mig i häcken!”
”Ja, gärna – på båda frågorna.” Zoe skrattade menande och inspekterade honom så ingående att han vred sig besvärat.
”Du, vem fan tror du att du är?” fräste han brutalt.
”Åh!”, utbrast Zoe och himlade teatraliskt med ögonen. ”Du har attityd också!” Hon skrattade. ”Precis min typ.”
”Men du är garanterat inte min!” sa han vasst.
”Det återstår väl att se.” Hon blåste ut ett rökmoln och såg sugande på honom. Han tittade tillbaka med mord i blicken.
Lize tog ett djupt andetag och lät blicken nervöst vandra mellan Mic och Zoe. Hon önskade intensivt att Jocke var här, men han och Eric hade startat en inofficiell tävling om att vara först med att lösa gåtan Nishin och satt följaktligen fastkedjade vid sina maskiner dygnet runt.
Zoe lät blicken glida över de bistra ansiktena. ”Ni tycks ha nåt emot mig”, konstaterade hon avspänt och blåste ut ännu ett tjockt rökmoln.
”Det är väl inte så jävla konstigt med ditt rykte”, muttrade Mic. ”Folk dör ju som flugor i din närvaro.”
”Som om de inte skulle göra det i din!” Hon tittade utmanande på honom. ”Vi kan ju träffas och jämföra våra bedrifter. Jag äger tyvärr inte så många etsningar.” Hon skrattade lågt.
”Du, jag har inte lust att vara i din närhet längre än jag absolut måste!”
”Fel! Du vet bara inte om det än.” Zoe tittade roat på hans smalnade ögon och lät sedan blicken åter igen glida ner till hans smala höfter, klädda i det vanliga slitna brunsvarta lädret.
Mic var helt ställd inför hennes skamlösa flirtande. ”Säg vad du har att säga och stick sen!”
Zoe ryckte oberört på axlarna. ”Visst. Jag har ägnat kvällen åt att sköta era affärer.”
”Vilka affärer?” frågade Monie med illa dold aggressivitet.
”Tja, du och din kompanjon sköter inte ert jobb, så nån måste ju göra det.”
”Vad fan menar du?” svarade Max häftigt.
Zoe tittade lugnt på henne och askade ner på den skitiga heltäckningsmattan. När hon lika lugnt böjde sig ner efter byltet vid hennes fötter, spratt de andra till. Hon lyfte nästan slött upp det till bordet och släppte det nonchalant när det fortfarande hade några decimeter kvar till bordsskivan. Det rullade ojämnt för att sedan stanna och ligga still. Hon tittade småleende på Max och Monie för att sedan lugnt låta blicken glida över till Mic.
”Det här är ett tecken på min samarbetsvilja”, sa hon långsamt. Hon tömde sitt glas och satte ner det med en smäll. ”Ni vet var jag finns.” Hon vände på klacken och försvann ut genom dörren.
Max och Monie tittade på varandra. Mic var framme hos dem med tre långa steg, tätt följd av Lize. Han började veckla upp först plasten och sedan fuktiga mörka tygtrasor. Lize drog häftigt in andan och blev askgrå i ansiktet. Snabbt slet hon blicken från Frank Rubins en gång så välfriserade lockar.
