För att förbereda mig för livet efter detta måste jag studera noggrannare. Lära känna människorna. Deras drömmar och tankar. Deras drifter och begär. Lära känna det som skiljer liv från existens. För det enda som betyder något är liv. Hett, vått, dunkande, brusande liv.
Tom stirrade förvirrad ner i glaset med den långsamt smältande isen. Glaset verkade ha en förmåga att, inte direkt glida in och ut ur fokus, utan snarare ha svårt att bestämma sig om det skulle materialisera sig eller inte. Det flämtade liksom lite obestämt i kanterna. Han lyfte det obestämda glaset och lät eftertänksamt den gyllene vätskan rinna ner i halsen. Han hostade, rös och grimaserade illa.
”Vad fan är det här för skit?” frågade han skeptiskt.
”Suntory. Förlåt mig, jag tänkte mig inte för. Det är bara japaner som har en förkärlek för Suntory. Prova nu”, mannen mitt emot honom nickade mot glaset utan att ha gjort en ansatts till att fylla på det igen.
Tom tog ytterligare en klunk och kände den omisskännligt tunga och eldiga smaken av Black Bush brinna i hans gom och ända ner i magmunnen.
”Bättre?”
Tom nickade. ”Du visste att jag tycker om Black Bush?”
”En god värd ska hålla sig informerad om sina gästers önskemål, anser jag”, log Nishin.
”Gäst? Jag trodde jag var fånge här.”
Nishins neonblå ögon mötte milt Toms mörka. ”Det var du som kom hit. Vi tvingade dig inte. Du kom frivilligt – och oinbjuden.”
”Frivilligt?” Tom höjde rösten och började vifta med armarna. ”För helvete, plötsligt befann jag mig bara här. Jag har för fan inte valt att komma hit. Jag ville inte komma hit, och jag vill komma härifrån snarast möjligt.” Han tystnade och tittade sedan upp på Nishin. ”Dessutom har jag faktiskt inte en jävla aning om var jag är.”
”Du ljuger”, konstaterade Nishin lugnt och snurrade sakta på sitt glas. Vätskan virvlade som om all världens vätskor hade blandats. Än mjölkvitt, än svart och segt som beck, än mustigt rubinrött, än rykande svavelgult. Färgerna kom och gick som ett aldrig avstannande åskväder i Technicolor.
”Jag ljuger inte!” Tom kom snabbt på fötter och tornade upp sig över Nishin som lugnt halvlåg på ena armbågen vid det låga soffbordet i vars mitt silverdrakarnas kamp pågick för evigt.
”Du ljuger – omedvetet”, svarade Nishin och satte sig upp. ”Din målsättning var att träffa mig, vilket du nu har gjort.”
”Träffa dig? Jag vet för fan inte ens vem du är!”
Nishin skrattade till och gjorde sedan en befallande gest med handen och Tom satte sig ner, utan att protestera och till synes utan att ens tänka på vad han gjorde. Nishin sökte Toms blick och höll fast den.
”I det lilla finner du det stora och i det stora finner du det lilla.” Nishin log.
Tom tittade helt oförstående på honom. ”Ja? Och?”
Nishin tog några torkade små fiskar från den svarta lackskålen som stod på bordet och slängde in dem i munnen. Det knastrade när han tuggade. ”För att vara så begåvad är du otroligt trögtänkt”, sa han när han svalt fiskarna.
Tom kände sig illamående och skakade bestämt på huvudet när Nishin uppfordrande pekade på skålen med de torkade små fiskarna, kompletta med huvuden och fenor. Han strök sig förvirrat över ansiktet och tittade på mannen som satt mitt emot honom. Den osannolika kombinationen av blont kort hår som stod rakt upp, klarblå ögon, klassiskt japanska drag och en välskräddad italiensk kostym i bordeauxfärgat linne fick mannen att, trots de kalla ögonen och det arroganta draget kring munnen, se lätt feminin ut.
Rummet de satt i såg exakt ut som ett av alla de hundratals terum som Tom druckit sig igenom under tiden hos della Santos. Fast han brukade bli serverad te efter en obegripligt komplicerad och tidsödande procedur, inte whisky – och speciellt inte whisky som plötsligt bytte smak i glaset och som aldrig tog slut, oavsett hur mycket Tom än drack. Vätskenivån var ständigt exakt densamma.
Tom svepte whiskyglaset än en gång och för att dölja att han nästan höll på att storkna av den starka smaken stirrade han förvirrat ner på sina synnerligen skitiga basketdojor. Det enda som hördes i den perfekta tystnaden var det lågmälda porlandet av vatten och fiskarna som krasande maldes sönder mellan Nishins bländvita tänder. Han kände Nishins brännande blick och tittade upp när det började kännas för obehagligt. Nishin fixerade honom med den blå laserblicken, som en katt utanför en fågelbur, och smålog oväntat. ”Vad är det sista du kommer ihåg?”
”Jag ligger i sängen med – med Zoe!” sa Tom med ett förvånat tonfall. Han fick för sig att Nishin snabbt dolde ett fniss.
”Och?”
Tom skakade på huvudet.
”Jodå. Försök.”
”Jag … jag … jag sätter mig vid burken!”
Nishin nickade tålmodigt. ”Och?”
Tom rynkade pannan och letade intensivt i sin omtumlade hjärna. ”Jag letar efter något, men … men jag kommer inte ihåg vad det var.”
”Vad har du jobbat med den senaste veckan”, frågade Nishin tålmodigt.
”Med Susanne Christo, ja, inte med henne men … Det stora i det lilla …! Datatrafiken! Vintergatan!” Tom tittade upphetsat på Nishin som retsamt småleende tittade tillbaka på honom. ”Men”, sa Tom, ”va fan har du med det att göra?”
Shojiskärmen som vette ut mot den lilla trädgården sköts ljudlöst åt sidan, och Susanne klev in. Nishin log förtjust.
”Kommer jag olämpligt?” frågade hon med sval stämma.
”Du kommer aldrig olämpligt”, sa Nishin och klappade på kudden bredvid sig.
”Det … det där är ju Susanne Christo!” ropade Tom upphetsat.
Nishin tittade trött på honom. ”Tack för upplysningen.”
”Men hon är ju död!”
”Det”, sa Nishin eftertänksamt, ”beror på hur man definierar uttrycket.”
