Nu tar det stora experimentet sin början. Kan dockmästaren blåsa liv i sina marionetter eller förblir de döda träbeläten utan egen vilja? Kan ande omvandlas till materia? Kan teori omvandlas till praktik? Jag trampar jungfruliga stigar där ingen gått före mig. Livet ska segra över döden, min älskade.
Jocke hade en förvissning. En mycket stark förvissning. Han nästan slet loss kabeln från nervjacket bakom örat, gick genom det becksvarta loftet och ut genom dörren.
Stanken som slog emot honom när han kom ut genom den bepansrade porten var värre än vanligt, men han märkte inget. Det rasslade och suckade i de svarta gränderna som löpte ut till gatan. Av ren vana – och ingenting annat – drog han fram pistolen ur jackfickan, osäkrade och tummade på det infraröda lasersiktet.
Det var Monies pistol och Monie som hade tvingat på honom den, efter att med en ängels tålamod tragglat timme efter timme med att försöka lära honom att skjuta hyfsat.
Jocke bar sin förvissning genom de mörka gatorna i Gropen. Som en robot väjde han för värmestrålningen i form av människor och vilda hundar. Han lade överhuvudtaget inte märke till slagsmålet utanför Taxi Bar eller King Kongs öde, nedsläckta hus.
I änden på gatan började det ljusna. De gula ljusen från den åttafiliga motorvägen, som avgränsade Gropen norrut, skymtade långt bort mellan husväggarna. Ljudet av spridd automateld hördes på avstånd, men det var fullkomligt normalt och ingen ryckte ens till.
De nedslitna kvinnorna som tryckte här och var i skydd av portgångar och tak, utom räckhåll för duggregnet, gjorde ingen ansats till att försöka sälja sin vara till Jocke. De visste mycket väl vem han var och visste lika väl att det var fullkomligt meningslöst.
De ännu mer slitna existenser som inte ens kom ut på gatan, utan vars ögon man bara kunde ana glimma långt inne i gränderna, i öde hus och utrymda källare såg det silverglänsande vapnet i Jockes hand och avstod. Än var de inte tillräckligt desperata för vad som verkade vara ett garanterat självmordsförsök. De slängde istället lystna blickar på det sällskap av glammande kanadensiska turister på pittoresk stadsrundtur som kom emot Jocke.
Han ändrade inte kurs utan gick rakt in i turisthopen som nervöst skingrade sig, som småfisk undan muränan. De stirrade på honom, som en apa på zoo, men stirrade ännu mer på vapnet i hans hand. Glammet ersattes snabbt av en tryckt stämning, och gruppen slöt sig närmare tillsammans, oupphörligen stirrande in i de svarta rasslande gränderna, som om det först nu hade gått upp för dem att historierna om Gropen faktiskt kunde vara sanna.
Vid randen av Gropen, bortom kanalen, hittade Jocke mot all förmodan en taxi. Chauffören krävde först att få se chip, giltiga chip med kredit, innan han överhuvudtaget släppte in Jocke i bilen.
Taxin körde österut, mot stadsdelarna där de som hade råd stängde in sig i hus med hud av glas och stål. Där strålade ljuset ständigt. Där fanns inga mörka rasslande gränder och vinddrivna existenser, det såg de privata vaktstyrkorna till.
Taxin tvärnitade vid vaktkurerna på motorvägen, fick godkänt och kunde fortsätta sin färd mot stadens bultande kommersiella hjärta, det som en gång hade varit en avlägsen förort. Där husen sträckte sig mot himlen och försvann genom det låga molntäcket som lysande hägringar i den vindstilla natten. Chauffören drog ner på farten över den smäckra bron. Långt därute, nästan utom synhåll, glimrande svagt ljusen från ett fartyg på väg mot hetare delar av världen.
En lätt vindil dansade genom de torra löven som kantade huvudgatan. Jocke stirrade oseende, i både fysisk och mental mening, på dem när de svischade förbi utanför taxins fönster. Träden var av en speciell art som påstods rena luften, men den som en gång hade planterat dem hade nog aldrig i sina vildaste fantasier kunnat förutse den luft som de en gång prunkande träden idag kämpade mot.
Taxin stannade framför en påkostad men märkligt anonym skyskrapa. Lika mekaniskt som han stigit in i taxin steg Jocke ur. Vakten tittade uttråkat upp när den milda summertonen ljöd. Utanför dörrarna stod en ung man, hyfsat propert klädd även om det såg ut som om han hade sovit i kläderna. Den omöjliga blandningen av färger berättade dock något helt annat för vakten. Exakt vad hade han svårt att definiera.
Han stirrade misstänksamt på Jocke, som tillsynes lamslagen stod utanför de stängda dörrarna. Jocke gick fram till dörrarna och försökte trycka upp dem. Vakten skakade trött på huvudet och tryckte ner knappen till kom.systemet.
”Välkommen till della Santos, Incorporated. Vi har stängt för kvällen. Välkommen tillbaka imorgon under kontorstid, åtta noll noll till arton noll noll”, meddelade det opersonliga men mycket vänliga kvinnliga röstchipet.
Jocke ryckte till av det oväntade ljudet. ”Men”, sa han, ”men jag måste träffa Zoe. Zoe della Santos. Nu.”
”Välkommen till della Santos, Incorporated. Vi har stängt för kvällen. Välkommen tillbaka imorgon under kontorstid, åtta noll noll till arton noll noll.”
En min av beslutsamhet smög sig in i Jockes förut så nollställda ansikte. ”Jag måste träffa Zoe della Santos”, skrek han och dunkade med handen på dörrens glasruta.
Vakten suckade och slog på det manuella kom.systemet.
”Byggnaden är stängd för kvällen. Zoe della Santos träffas enbart efter överenskommelse. Var vänlig återkom imorgon under kontorstid”, vakten betonade särskilt det sista ordet. ”Och fyll i en ansökan så kontaktar vi er om och när mötet kommer äga rum. Välkommen åter.”
”Men jag måste träffa henne nu, nu med detsamma”, skrek Jocke desperat och kastade sig mot dörrarna.
Vakten gäspade, satte luftkonditioneringen på max och tände en synnerligen förbjuden Golden Flower-cigarill. Tankfullt inhalerade han den lugnande röken medan han betraktade den alltmer maniske Jocke och försökte bestämma sig hur han skulle hantera situationen. Med ett plötsligt småleende fällde han upp ett skyddslock och tryckte på en röd knapp. Fortfarande småleende lutade han sig tillbaka och tog ett djupt bloss på cigarillen. Jocke dunkade än en gång på dörrarna. Plötsligt flög det gnistor från dörrarna, och han kastades tillbaka, ner på marken. Långsamt och omtöcknat kämpade han sig upp till sittande ställning och betraktade förvirrat sina hastigt rodnande handkanter.
Vakten fimpade nöjt sin cigarill i växtarrangemanget bakom sig och krafsade en handfull lecakulor över den skvallrande fimpen. Utan att direkt ta någon notis om mumlandet utifrån, som leddes in via hyperkänsliga mikrofoner och ett sofistikerat högtalarsystem, försjönk vakten åter i problemet hur han skulle rädda mänskligheten från den vedervärdige Zorg som lurade med sin rymdflotta bakom Alpha Centaurii.
Just som den vedervärdige Zorg upplöst halva Jordens rymdflotta i atomer, väcktes vakten ur sitt dataspelande av en snabb summertonsföljd. Han kastade en blick på monitorn längst till vänster. Zoe della Santos stod lutad mot hissväggen med slutna ögon. Vaktens puls ökade när han stirrade på kurvan av hennes bröst under den mjuka pärlemoglänsande blå sidenskjortan som var nedstoppad i hennes vanliga ReaLeatherjeans. Hans hand hängde obeslutsamt över intercomen. Med en plötslig beslutsamhet, okaraktäristisk för hans personlighet, tryckte han ner knappen.
”Välkommen hem, Zoe! Jag hoppas du har haft en trevlig kväll.”
Han gjorde allt för att låta trevlig och självsäker och försökte dölja sin omisskänligt bonniga dialekt.
”Tack”, var allt Zoe yttrade, utan att öppna ögonen.
Vakten tittade spänt på monitorn efter minsta tecken på att hon uppskattat hans djärvhet. Sekunderna gick långsamt.
”Inget att rapportera?” frågade hon plötsligt.
”Nej, allt har varit lugnt”, meddelande han med en jublande känsla. Han fick anstränga sig för att låta formell och affärsmässig. Med en plötslig ingivelse fortsatte han: ”Det var en galning här och krävde att få träffa dig men jag bad honom återkomma under kontorstid.”
”En galning?”
Vakten kände hur det sög till i honom av åtrå. ”Ja”, svarade han och slängde en blick genom glasdörrarna på Jockes lilla gestalt som satt med korslagda ben mitt emellan de neogotiska stålpelarna som flankerade entrén. ”Han sitter fortfarande kvar.” Vakten tystnade ett ögonblick och lyssnade. ”Han har malt på om någon vid namn Tom”, fortsatte han och lät blicken glida tillbaka till monitorn.
Zoe rörde sig plötsligt med vad han tyckte vara en osannolik hastighet. Siffran i högra hörnet av monitorn, som indikerade vilken våning hissen befann sig på, tvärstannade och började plötsligt räkna nedåt.
”Se till att han stannar där han är”, var Zoes kärva order.
Vakten stammade fram ett jakande och började intensivt bevaka Jockes orörliga figur.
”Öppna dörrarna!” Zoe tycktes materialisera sig som ur tomma intet bredvid receptionsdisken. Utan att sakta in på stegen eller ens bevärdiga den nervöse vakten en blick fortsatte hon mot dörrarna. De gled undan framför henne och vakten kom småspringande i hälarna på henne.
”Zoe, var försiktig. Han kan vara beväpnad”, flåsade vakten.
”Sköt ditt jobb, så sköter jag mitt.”
Vakten tvärstannade av den beska kommentaren.
Jocke satt med sina brända händer i knät och mumlade osammanhängande. Zoe kände omedelbart igen honom.
”Du ville träffa mig.”
Jocke tittade långsamt upp på henne och försökte fokusera. ”Zoe”, var allt han sa.
Hon väntade avvaktande. Han verkade så sakteliga återvända till något som eventuellt kunde approximera verkligheten och började mödosamt ta sig upp på fötter. Vid hans första rörelse rann en stöt av beredskap genom Zoes kropp, utan att hon rörde en muskel.
”Kan du gå?” frågade hon affärsmässigt.
”Jo”, svarande han osäkert.
”Ditt vapen.”
Jocke tittade oförstående på henne för att långsamt begripa vad hon sa. ”Fickan.”
Vakten hade slitit upp sin nervpistol och stod i färdigställning, när Zoe lugnt plockade fram Jockes pistol och stoppade ned den i linningen på sina jeans. Hon tog honom i armen och vände sig om.
”Och vad fan tror du att du håller på med?” frågade hon beskt vakten.
Rodnande, med fumliga, nervösa fingrar, stoppade han tillbaka sitt vapen. Zoe ledde en näst intill lealös Jocke bort mot den väntande hissen och steg in.
Hissen tog dem snabbt upp till Zoes och Marias våning som upptog hela det översta planet. Hon nickade i vanlig ordning åt de vaksamma vakterna, av en helt annan kaliber än deras vikarierande kollega på bottenvåningen. Deras perfekt nollställda ansikten visade ingen förvåning och ingen nyfikenhet när deras blickar i ett automatiskt scanningsmönster gled över Jocke, som Zoe höll upprätt med ett stadigt tag i hans arm.
Zoe ledde in Jocke till sitt vardagsrum, planmässigt en kopia av Marias men möbleringen speglade den spartanska asiatiska estetik Zoe var uppfödd med. Hon tryckte ner Jocke i en låg fåtölj och drog fram några kuddar till hans fötter som hon själv slog sig ner på. Hon sökte allvarligt och koncentrerat hans blick.
”Berätta, Jocke.”
Hans blick flackade oroligt och han tittade konsternerat på sina brända händer. Nästan ohörbart mumlade han något.
Zoe lutade sig framåt. ”Jocke, jag hör inte.”
Han mumlade igen och tittade ner på sina händer.
”Gör dina händer ont?”
Han nickade svagt. Zoe reste sig upp i en enda smidig rörelse. Ljudlöst gick hon ut ur rummet för att snart komma tillbaka med en glasburk i handen. Jocke hade överhuvudtaget inte rört sig under tiden hon varit borta. Zoe satte sig ner igen och skuvade av locket på burken. Jocke ryckte till när han kände lukten av den starkt doftande salvan och drog åt sig händerna.
Zoe log mjukt. ”Det är inget farligt. Det här kommer läka dina händer och göra så att det inte gör ont.”
Jocke såg fortfarande mycket tveksam ut men ryckte inte tillbaka handen när hon mjukt tog den. Med fjäderlätta rörelser smorde hon in hans händer och han slappnade av. Hon log och tittade på honom när hon var färdig. Trevande besvarade han långsamt hennes leende. Han strök upp sin ostyriga lugg och salvan lämnade vita streck i hans hår.
”Vill du prata mig med nu?” frågade hon tyst.
”Jag vet inte.” Han blev orolig igen, om än inte lika mycket som tidigare. Han tittade stint ner i knät.
Hon lyfte upp hans haka. ”Du kom ju hit för att prata med mig”, sa hon lugnt.
”Det var så otäckt”, viskade han.
”Du är säker här. Alldeles säker här med mig”, hon tystnade ett ögonblick. ”Jocke, vad var det som var så otäckt?”
”Hålet. Det svarta hålet, som en malström.” En rysning rann genom hans kropp och han vred sig ur hennes grepp.
”Ja? Berätta för mig”, vädjade hon. ”Du pratade om Tom. Vad var det med Tom?”
Jocke sa ingenting. Zoe suckade djupt. Med en vana lika lång som livet självt sköt hon bort allt hopp, alla funderingar och all oro ner i det lilla rum i hennes själ som var reserverad för sådana känslor. Lugn som en spegelblank issjö fortsatte hon tålmodigt sitt försiktiga penetrerande.
”Jocke, vad var det du kom hit för att berätta för mig?”
”Tom.”
Med ett krafttag lade hon band på sina känslor. ”Vad skulle du berätta om Tom för mig?”
”Nätet.”
”Nätet?”
Jocke nickade våldsamt.
Zoe tänkte förbrilt. ”Vad är det med Tom och nätet?”
Jocke tittade osäkert på henne utan att svara.
”Kan Tom mycket om nätet?”
Hon fick en svag nick till svar.
”Jocke, jag förstår inte. Vad är det med Tom och nätet?”
”Du.”
”Jag?”
Jocke nickade glatt.
”Vill du att jag ska göra något?”
Jocke nickade igen.
”Men vad? Vad ska jag göra?”
”Nätet.”
”Ska jag göra något med nätet?”
Jocke tittade på henne och nickade ivrigt.
”Nätet? Berätta om nätet?” frågade Zoe tålmodigt utan att det blev någon reaktion. ”Ska jag gå in på nätet?”
Plötsligt klappade Jocke två gånger ivrigt i händerna för att tvärt sluta och ledsen titta ner på sina onda händer. Med ekot av handklappningarna fortfarande hängde kvar i rummet grep Zoe tag i honom med en iver som var mycket olik henne.
”Du vill att jag ska gå in på nätet? Varför, Jocke, varför?” Hon nästan skakade honom men släppte snabbt taget när hon såg att han blev rädd.
”Varför, Jocke? Har det något med Tom att göra?”
Han nickade, rädd. Zoe reste sig plötsligt.
”Sitt kvar.” Hon gick ut ur rummet, skickade in en vakt att se till Jocke och fortsatte sedan in i sitt sovrum. Dörren slöts bakom henne.
”Ring upp doktor Sweigbaum. Ingen bild.” Hon gick i cirklar medan samtalet kopplades upp. En yrvaken röst svarade.
”Danielle, Zoe della Santos här. Jag vill att du kommer över omedelbart.”
Med en läkares hela förmåga att omedelbart samla sig, svarade Dr Danielle Sweigbaum henne med en mycket nyter stämma. ”Vad är det som har hänt, Zoe?”
”Jag har en person här, som efter vad jag kan bedöma, befinner sig i en traumatisk chock.”
Mjuka ljud, av någon som hastigt klädde på sig, nådde Zoe genom kabelnätet.
”Vad beror chocken på?”
Zoe tog ett djupt andetag. ”Jag tror det beror på någon upplevelse inne i nätet.”
”Zoe, man får inte traumatiska chocker av det”, sa Danielle Sweigbaum med en lätt misstrogen men sval och professionell röst.
”Nej, det trodde inte jag heller”, svarade Zoe tyst.
Danielle Sweigbaum väntade ett ögonblick på att hon skulle fortsätta, men tog därefter över initativet. ”Jag kommer så fort jag kan.”
”Gå upp på taket, jag skickar helikoptern.”
Dr Danielle Sweigbaum stod ett ögonblick och tittade oroat ut över det upplysta stadslandskapet som bredde ut framför fönstret. Med en suck skyndande hon sig upp på taket på det förhållandevis låga hus hon bodde i, bara fyrtio våningar högt.
Hon stod och huttrade i snålblåsten när helikoptern gick in för landning med blinkande ljus. Starka armar hjälpte henne in och helikoptern lyfte nästan innan den hann landa. Hon sökte efter Zoe men såg bara anonyma ansikten med hörlurar och strupmikrofoner inne i helikoptern. Hon hade naturligtvis inte räknat med med att Zoe skulle vara ombord men någon instinktiv känsla inom henne hade alltid känt en motvilja inför de här nattliga utflykterna med della Santos helikopter. Hennes värld var den mjuka, vårdande och omhändertagande. Även om mycket otäcka händelser kunde komma upp i terapin med patienterna, gick det ändå inte att jämföra med den kalla, mörka, sofistikerade men ändock primitivt våldsamma värld som della Santos levde i.
Zoe mötte henne inte heller på taket till della Santos byggnad. De anonyma vakterna eskorterade henne snabbt ner genom hissar och säkerhetskontroller. Zoe mötte henne istället vid dörren in till den enorma lägenheten. Zoe lät blicken glida över Danielles blonda axellånga page och hela hennes designade uppenbarelse; den långa, extremt välskurna, kakifärgade trenchcoaten, den blå knälånga kroppsnära klänningen och de mycket högklackade blå pumpsen. Zoe nickade åt Danielle att följa med in.
Zoe verkade ovanligt uppstressad. Zoes oerhörda självbehärskning, vid så unga år, var av mycket stort intresse för Danielle. Zoe själv hade aldrig någonsin gläntat på dörren till sitt inre. De små glimtar Danielle hade fått hade kommit av småsaker som Maria della Santos sagt i förbigående. Danielles fasta åsikt var att det var både onaturligt och ohälsosamt med en sådan självbehärskning i så unga år. Hon närde en stark misstanke att Zoe var en vandrande bomb av undertryckta känslor som kunde explodera när som helst – och med Zoes minst sagt ovanliga talanger skulle det förmodligen resultera i katastrof. Maria hade bara sopat undan hennes kommentarer med ett småleende och en axelryckning.
Men Zoe var som sagt uppstressad. Hon föste in Danielle i ett rum och dörrarna stängde sig på Zoes korta kommando.
”Sätt dig”, sa Zoe i samma kommandoton och pekade på en stol.
”Zoe …”
Ett par kolsvarta ögon stirrade på Danielle. ”Jag vill att du tar hand om den här killen. Ordentligt. Jag vill att du pumpar honom på allt han vet.”
Danielle tittade lugnt på henne. ”Jag pumpar inte mina patienter.”
”Gör det!” sa Zoe häftigt.
”Var snäll och sätt dig ner”, bad Danielle mjukt.
Zoe tittade på Danielle och avbröt sitt travande fram och tillbaka på mattan. Med en plötslig insikt om hur hon betedde sig, sjönk hon ner längs väggen med knäna uppdragna mot hakan. Hon rotade runt i bröstfickan efter sitt cigarettetui och tände en av sina cigariller.
”Jag trodde vi hade pratat om det där”, sa Danielle.
Zoe gjorde en avvärjande gest med handen.
”Det där är narkotika.”
Zoe såg lite roat på henne. ”Det påverkar mig inte, det vet du.”
”Det har inte med saken att göra.”
Med ett snett flin småskrattade Zoe trött. ”Ta hand om killen. Jag vill veta vad han har varit med om.”
Danielle lutade sig framåt och knäppte sin välvårdade händer med långa guldmetallicnaglar. ”Zoe, jag har tänkt på vad du sa. Man får inte en traumatisk chock av någonting inne i nätet.”
”Två döda, femton-tjugo ligger i coma med total hjärninfarkt, däribland Tom, och massor är skrämda från alla vett och sans. Hur förklarar du det?”
Danielle tittade oförstående på henne.
Zoe tog ett djupt bloss. ”Jag har studerat ämnet total hjärninfarkt en smula. Det är ytterst ovanligt. Tom ligger på sjukhus, drabbad av precis det, men har ändå livlig hjärnverksamhet. Läkarna sa att de aldrig sett något liknande. Det borde inte kunna inträffa. Det är en medicinsk sensation. Och han är inte den enda.”
”Och du tror att det har någonting med mannen du nämnde.”
”Ja.” Zoe reste sig hastigt. ”Vi går in till honom nu. Jag har annat att göra sedan.”
Jocke satt fortfarande lika lealös i fåtöljen där Zoe lämnat honom. Zoe tecknade åt vakten vid dörren, som tyst gick sin väg. Hon nickade i riktning mot Jocke.
”Där är han. Gör vad du kan. Jag kommer att vara incommunicado ett par timmar.”
Danielle gick bort till Jocke. Plötsligt vände han sig hastigt om och tittade efter Zoes försvinnande rygg.
”Zoe!”
Hon tvärvände.
”Den grå dimman. Akta dig för den grå dimman!” Han började plötsligt gråta.
Djupt grubblande gick Zoe in i sitt arbetsrum. Hon stannade framför den grå CyTech-anläggningen. Med avsmak satte hon sig i den mjuka stoppade fåtöljen. Hon satt en stund och vägde den tunna kabeln i handen. Bakom sina slutna ögon återkallade hon den tantristiska bönen om seger hon hade brukat citera för sig själv innan svåra matcher för att öka sin koncentration. Det här var även den en tuff match, om än inte fysiskt. Hon erkände plötsligt för sig själv att hon var rädd. Det var en mycket ovanlig känsla. Unik.
Med plötslig beslutsamhet kopplade hon in kabeln i jacket bakom örat, och innan hon hann ångra sig dunkade pekfingret ner Enter. Färden genom det glödgade ljuset var lika skärande som den brukade vara. Hennes nervändar skrek om nåd.
Hon hamnade rakt in i den vältrande grå dimman. Lutad mot en vägg av dimma stod Tom med armarna korslagda.
”Det var då fan vilken tid det tog för dig att ta dig hit.”
