Drottningen och Kronprinsessan. Sofistikerade och primitiva. Mäktiga och amoraliska. Deras imperium sträcker sig allt vidare och dödligare. De söker mig och söka ska de få göra. Tills dess jag beslutar att tiden är rätt.
Zoe della Santos attackerade med ett bakhandsslag mot vänstra tinningen, virvlade baklänges med ryggen mot mannen och sänkte honom med en hård roundhouse i huvudet.
”Zoe! Maria frågar efter dig. Hon vill att du ska komma så fort du kan”, ropade Frank, en av della Santos livvakter, från andra sidan av den stora träningslokalen.
Zoe nickade åt honom och tittade sedan ner på Janne som låg vid hennes fötter. ”Hur känns det?” frågade hon neutralt.
”Jag har mått bättre”, stönade han.
Hon tog tag i hans hand och drog upp honom på fötter. De började gå tvärs över salen.
”Du får skylla dig själv. Det är tredje gången du faller för samma pryl.”
Han nickade och tog av sig det röda stoppade huvudskyddet. ”Du är ju så jävla snabb. Jag hinner inte ens reagera”, muttrade han surt.
Zoe stannade och plockade upp en handduk från en bänk. Hon torkade svetten från pannan. ”Du har blivit mycket bättre”, sa hon uppmuntrande och klappade honom på axeln. Hon hängde handduken runt halsen och satte fart mot hissarna.
Zoe njöt av den heta duschen. Hon var uppfödd med iskallt vatten. Munkarna i klostret i Himalaya där hon vuxit upp påstod att kallt vatten var stärkande för kropp och själ – men hon vägrade köpa det. Det enda som hände var att man förblev skitig och dessutom fick reumatism. Vatten skulle vara skållhet. Hon hällde en klick obscent dyr duschkräm i ena handen och tvålade in hela sig. Den ljuvliga doften uppvägde mer än väl priset. Hon slog till en kontakt och het luft strömmade ut ur duschmunstyckena och blåste hennes kropp torr.
Några vattendroppar klängde sig fortfarande fast på hennes heta hud när hon steg ur duschen och beordrade på lite musik. Hon gungade till den tassande rytmen och den glittrande sopranen när hon gick fram till den inbyggda garderoben som var dold bakom en vacker träfasad. Hon stirrade kritiskt på raderna av dyrbara kläder och suckade sedan tungt. Egentligen hatade hon att klä sig. Hon kunde aldrig komma på något bra att sätta på sig. Hon stängde dörren och tog fräscha underkläder ur en låda. Sedan gled hon i sin vanliga uniform; brunsvarta nötta ReaLeatherbyxor med ett tungt, arbetat metallbälte och en kort t-shirt i kinablått. Hennes adoptivmor klagade ständigt på hennes konservativa klädvanor och fyllde ständigt hennes garderob med nya inköp, utan någon större framgång.
Zoe slickade sitt våta hår bakåt med en kam och smetade in ansiktet med absolut tät solskyddsfaktor. Hon stirrade på sig själv i spegeln. Hennes ansikte var ett arv från hennes europeiske far och asiatiska mor – eller om det var tvärt om. Hennes hy såg evigt solbränd ut, ögonen var svarta och lätt sneda. Hennes mun, som sällan log, var fyllig. Folk sa att hon var vacker, men hon hade aldrig riktigt brytt sig. Hon tog en sista titt, antog att hon såg presentabel ut och klampade ut ur rummet.
Hon gick genom den stora hallen och in i ett stort luftigt vardagsrum som ledde ut till en terrass. Terrassen var en välordnad djungel av blommande växter som gav ifrån sig ljuva dofter. Under en stor markis satt en kvinna i fyrtioårsåldern med tydligt sydländskt påbrå. Hennes svarta hår var bakåtkammat i en tjock glänsande page och hennes ansikte var klassiskt vackert med mörka uttrycksfulla ögon, en böjd romersk näsa och dramatiskt rödmålade läppar. Hon var klädd i ett chokladbrunt linne och en kort, matchande mockakjol med ett tungt guldhalsband som enda accessoir. Sitt utseende hade hon ärvt efter sin mor som på sin tid hade varit en framgångsrik amerikansk-italiensk fotomodell och som enbart gift sig med Marias far för hans pengar. Fadern hade å andra sidan enbart gift sig med sin hustru för den status en colombiansk man får av att ha en vacker kvinna vid sin sida. Eftersom båda tillfullo var klara över äktenskapets funktion redan innan de gifte sig, hade det blivit mycket lyckligt.
Fernando della Santos hade ständigt varit på resande fot världen över, alltid åtföljd av sin vackra hustru. Hade della Santos familjeföretag varit en nation hade den räknats bland världens trettio rikaste. Företaget hade bara en enda produkt: kokain. Det var efterföljaren till 1900-talets mäktiga karteller i Medellìn och Calì. Till skillnad från dem gick della Santos dock inte under på grund av inbördes strider eller tunga insatser från myndigheterna. Fernando della Santos var betydligt mer begåvad än så.
I hemlighet träffade han ledarna för de kinesiska triaderna som hade monopol på den enorma opiumexporten från Afghanistan, Thailand, Laos och de mäktiga Shanstaterna. Opium som raffinerades i blänkande laboratorier i Taipei, Rangoon, Bangkok och Beirut.
Han träffade de ryska organisationerna som leddes av unga, tysta män och kvinnor vars grå ansikten var märkta av cancern som åt dem. Ryssarna var galna. Totalt desperata. Han förstod dem. Han hade aldrig träffat en ryss över fyrtio. De finansierade världens främsta cancerforskningsinstitut och ändå dog de i drivor. De var som biomanipulerade labråttor. Cancern fanns i deras gener som en tickande cortexbomb. Med en frenesi som bara överträffades av deras egna cellers okontrollerade tillväxt försedde de världen med våld; från neutronbomber och topputbildade mördare till vapenskrammel från regeringen de ägde.
Han träffade de holländska kemisterna som med hjälp av Triaderna uppfinningsrikt berikade världen med allt mer exotiska designerdrugs som förde sina användare till världar där människan aldrig tidigare satt sin fot.
Han mötte den siciliansk-amerikanska Cosa Nostra, den neapolitanska Camorran och 'Ndrangheta från Kalabrien. Under den legendariske Bresciani hade de tre jättarna slutit fred och expanderat våldsamt när de gemensamma resurserna inte längre var upptagna med att förinta varandra.
Under Fernando della Santos hårdföra ledning kom den oheliga alliansen överens om en handlingsplan där de på be stämda datum alternerade mellan att dränka världen i droger för att sedan totalt strypa tillgången. Planen fick avsedd verkan.
Kaos.
Med Marias bror Antonio som den colombianske presidentens ständigt närvarande skugga legaliserade Colombia fullständigt handeln med narkotika. Landet genomgick en ekonomisk boom som bara kunde jämföras med oljestaternas på 1900-talet. Italien, Holland, Ryssland, Ukraina och de kaukasiska småstaterna följde snart efter, liksom Kina, USA, Thailand och Afghanistan.
Genom tentakler som spred sig långt, långt upp i nationernas styrande skikt fick organisatörerna bakom planen land efter land, kontinent ef ter kontinent att legalisera narkotikan. Det sades vara det enda sättet att få bukt med den organiserade brottslighetens järngrepp över världen.
De hade fel.
Med världen vidöppen hade den del av den organiserade brottsligheten som sysselsatte sig med knarkhandel inga som helst planer på att släppa monopolet på vare sig produktion eller handel. Det modiga fåtal som försökte gav raskt upp. Varken Fernando della Santos eller hans kollegor var kända för att excellerera i fair play.
Och Maria?
Hon ville in. Hon ville ha makt, inte bara vara ett vackert bihang till en mäktig man. Hon ville att hennes far skulle ta notis om henne, inte bara köpa henne vackra saker och säga att hon var söt. Hon förberedde sig noggrant. Hennes, för en flicka så passande ”konststudier”, slutade med en dubbel Master i ekonomi och juridik.
Den enda gång hon någonsin sett sin far svarslös var när hon krävde hela den europeiska delen av della Santos affärer.
Sedan hade han börjat skratta.
Hon gick.
Och kom inte tillbaka.
Fem år senare hade hon byggt upp en så stor och effektiv organisation i Europa att han inte längre kunde ignorera henne. Namnet della Santos betydde lika mycket i Europa som det någonsin gjort i Latinamerika.
Till skillnad från sin far tyckte Maria inte om våld. Det vill säga, hon hade ingenting emot det i teorin, bara hon personligen slapp bli inblandad. Det var därför hon hade Zoe tillhands. Zoe ägde överhuvudtaget inget av hennes egen motvilja.
”Hej, älskling!” sa Maria della Santos och lyfte blicken från den tunna
e-boken hon hade i knät. Zoe gick fram till henne och kysste henne lätt på kinden.
Man skulle kunna kalla Maria della Santos för industrialist. Hon ägde bevisligen tre stora fabriker i Skandinavien som gick med en blygsam vinst. Ur företagsekonomisk synvinkel skulle fabrikerna kunna ge en betydligt bättre avkastning genom rationaliseringar, personalminskningar och investeringar i ny teknik. Maria gjorde dock ingenting. Fabrikerna hade nämligen ett betydligt större värde i nuvarande skick än vad någon omstrukturering någonsin skulle kunna ge. De var ett vapen.
Varje gång samvetsgranna röster höjdes mot hennes mer ljusskygga affärer, mumlade Maria något om att lägga ner sina fabriker – vilket skulle ställa 57 853 arbetare utan försörjning och indirekt drabba oräkneliga andra – och regeringen backade som på kommando. Marias frihet var i praktiken total.
Utfläkt i en däcksstol i solen låg Tom Fernandez, della Santos systemchef, gömd bakom ett par synnerligen trendiga solglasögon med mörkvioletta spegelglas. Zoe petade på honom med en kängklädd fot.
”Du kommer att förvandlas till ett svart hål”, flinade hon.
Han gjorde en ful grimas och satte sig upp. Med en automatisk gest strök han undan dreadsen som fallit ner i hans kantiga ansikte. Den breda näsa han fått i arv av sin svarte far var ett minne blott efter en tidig tripp till kirurgen. Den trippen var inte den sista och Tom var – hade blivit – en mycket snygg ung man. Genom selektiva injektioner av steroider var hans överarmar och mage fullständigt överensstämmande med idealet, ett faktum han gärna visade upp genom en ändlös parad av ärmlösa och oknäppta västar. Dagens exemplar var benvitt.
”Hook?”, sa Maria och lade i från sig e-boken.
Zoe tog en flaska peruanskt mineralvatten från kylaren och halsade. Med smala kattögon betraktade hon tigande Maria.
”Kört”, kommenterade Tom med en artonårings välövade avspändhet.
”Jag börjar bli otålig”, sa Maria med sitt vanliga, iskalla lugn.
Tom ryckte uppgivet på axlarna. ”Deras jävla filer existerar inte i sinnevärlden, såvida dom inte har postat skiten till nåt jävla kollektiv i förbannade Yuhan.”
”Zoe?”
Zoe svalde eftertänksamt en klunk vatten och lutade sig mot terrassräcket som skilde henne från avgrunden.
”Visst kan vi slå oss in, men det vore bara dumt. För mycket uppmärksamhet. Vi låter ordningsmakten göra jobbet istället”, sa hon med kall ironi.
Maria nickade.
”Kan du plantera information i polisens system?” frågade Zoe Tom.
”Skiter björnar i skogen?”
”Hur snart?” kontrade Zoe.
”Så fort jag vet vad som ska in.” Han tittade frågande på Maria.
”Tala med Chan, han har en kille inne i Hook”, sa hon.
Toms hand gjorde en snabb gest av gillande, och han släntrade iväg.
Maria klappade uppfordrande på stolen bredvid sig. Zoe suckade. Hon gillade inte att sitta, vilket Maria var fullt medveten om men sällan tog någon hänsyn till. Zoe satte sig utan protest.
”Jag vill ha full bevakning på Hooks HK”, fortsatte Maria med strikt och affärsmässig ton. ”Jag vill också att du är beredd att gå in och ta över så fort polisen har gjort sitt.”
Zoe nickade. ”Ska vi behålla flyktingtrafiken?”
Maria skakade på huvudet och smålog. ”Gud nej. Det är för lite pengar och för mycket jobb. Jag säljer den, bordellerna och beskyddet till Green Pang. Jag vill bara åt Hooks agentur från Shan.”
Zoe log och sträckte på sig. General Yeun, Shanstaternas landsfader och tillika VD, trodde inte på konkurrens, eller för den delen, demokrati. Han trodde på starka varumärken. Därför såldes hans produkter under namnet Golden Flower (Very well made in the Shan States) av endast en återförsäljare på varje internationell marknad. I förpackningarna med det välkända hologrammet och de kinesiska tecknen doldes rent heroin och morfin i genomskinliga färdigdoserade plastbubblor i kartor om tio, färdigrullade cigaretter med en blandning av brunt rökheroin och finaste kubatobak, opium för vattenpiporna, spetsat tuggummi i både en uppåt- och en nedåtvariant, liksom grönt och svart te spetsat med opium.
General Yeuns senaste smashhit var DreamState, en avlång blå kapsel med pulver från en genmanipulerad vallmo som gav ett långt, långt behagligt drömrus men utan avtändningen och skakningarna som vanligt heroin ger. DreamState var svindyr och hade givetvis blivit de senaste säsongernas favorit bland inneklickarna som använde den för att koppla av från det vardagliga livet på HighSpeed och Persec.
För det var den bistra verkligheten. Persec gav vilken feg kontorsråtta som helst ett nätt litet personlighetsjobb som resulterade i en dynamisk, hyperambitiös och fokuserad karriärist. Zoe visste att många storföretag uppmuntrade sina anställda att ta Persec och nogsamt dolde de akuta psykosfallen. Efter Persec snortade folk HighSpeed för att hänga med i tempot, stoppade i sig DreamState för att koppla av och svalde hederliga benzos för att sova.
”Hur vet du att Generalen accepterar att della Santos tar över agenturen?” frågade Zoe.
Maria lyfte roat på ett välformat ögonbryn. ”Jag fick klartecken för flera veckor sedan. Kontraktet gäller så snart vi har befriat oss från Hook.”
Zoe skrattade åt Marias självklara planering.
”Det är en sak till”, sa Maria dröjande och lutade sig framåt. ”Precis som vi och halva världen, har Hook haft bevakning på Susanne Christo och MediCorps. Försök hitta något vi inte redan vet.”
Zoe gjorde en skämtsam, nonchalant honnör. ”Självklart. Som vadå?”
”Som varför hon dog.”
