Avvägningar. Minutiösa avvägningar. Sanningen kan döljas med tystnad, lika väl som med en våg av överflöd. Tystnaden väcker frågor, liksom överflödet kan besvara dem. I den perfekta balansen mellan tystnad och överflöd ställs inga frågor och heller ges inte några svar.
I tät formation med Lize i mitten lämnade de Taxi Bar. De svängde in på en tvärgata och kryssade mellan bråten. Lize tittade skrämt in i de stora buskagen, när de kom till Gropens hjärta. Hon såg att både Max, Monie och Mic hade dragit sina vapen. Lasersiktena målade röda streck på den dammiga marken. De drog sig tätt intill en låg, slät fasad utan vare sig fönster eller dörrar och stannade. Max spanade upp och ner längs den leriga gränden och gick sedan ensam hastigt över den. Först tryckte hon handflatan mot läsaren och slog sedan en lång kod där pauserna mellan siffrorna var minst lika viktiga som siffrorna själva.
Ljuden av de tunga reglarna som drogs isär ekade mellan husen. Ståldörren gled åt sidan med ett lågt motvilligt dån. Monie, Mic och Lize sprang över gatan och in i porten. Max slängde en sista blick längs gränden och slank in efter dem. Ett bylte i porten snett emot tittade omtöcknat på den grå porten som med ett hårt slamrade stängdes.
Det kalla ljuset från de sparsamma lysrören fick Max' och Monies ansikten att anta en askgrå färg. Under vaksam tystnad klättrade de uppför trapporna. Väggarna var dekorerade med lager på lager av graffiti. I taket hängde tjocka kabelbuntar som festliga girlanger. Utanför Jockes dörr gjorde de halt. Med ett smalt pekfinger tryckte Lize ivrigt in knappen till ringklockan. Hon var övertygad om att hon kunde locka i väg Jocke från hans älskade Sphinx för ett par timmar. Efter chocken att se Frank Rubins avkapade huvud på ett bord på Taxi Bar, behövde hon hans närhet mer än någonsin.
Lize ringde en gång till. Ingenting hördes genom den solida pansardörren. De väntade i tystnad. Plötsligt dunkade Mic hårt på dörren. Slagen ekade tomt.
Max suckade. Hon drog undan en liten lucka, slog en snabb kod på sifferpanelen och placerade sedan handen på ID-plattan. Reglarna drogs stilla undan, och dörren gled in i väggen.
”Välkommen, Max”, sa huset med en spöklik viskning.
Lägenheten badade i ett svagt rött ljus. De stora laminerade fönsterrutorna släppte igenom ett grönaktigt sken som föll ner på den stora Matsu DigiGraphics Sphinx-anläggningen. Från den ledde ett spår av omkullvälta möbler fram till dörren. Lize drog häftigt in andan. Monie gjorde ett tecken åt de andra att stanna där de var. Själv gled hon ljudlöst in i lägenheten med dragen pistol och gjorde en snabb men grundlig undersökning av lägenheten.
”Huvudljus på”, kommenderade hon och våningen badade plötsligt i skarpt ljus.
”Ingen Jocke”, konstaterade hon och tryckte in en välanvänd knapp på den antika kaffemaskinen som genast svarade med slammer och surr.
”Har han …” började Lize som med stigade panik stirrade på de omkullvälta möblerna.
Monie fnissade. ”Nej, han hade nog bara bråttom, då brukar det se ut så här”, besvarade hon Lizes outtalade fråga. ”Jag antar att du brukar koncentrera dig på andra kroppsdelar, men har du aldrig tagit en titt på hans smalben”, frågade hon och gav Lize en fräck blick. ”De är så härdade vid det här laget att Jocke inte ens skulle märka att han snubblade över en skyskrapa.” Hon gapskrattade.
Lize sjönk matt ner i en trasig äckelgrön fåtölj och tog tacksamt emot kaffemuggen som Monie gav henne. Tystnaden var så kompakt som den kunde bli i ett hus mitt i Gropen. Kaffeautomaten markerade sin närvaro med hostningar, pysningar och mystiska slamranden från sitt mekaniska inre. Monie hade hällt ut sina nästan två meter i tvillingen till Lizes trasiga fåtölj. Fjädrarna gnisslade surt när hon makade sig tillrätta. Max satt uppflugen på en hög barstol vid en plastdisk täckt av ringar efter glas, brännmärken och stearin. Intill väggen låg ett råttbo av sladdar och udda komponenter som bara Jocke begrep nyttan av. Max rörde koncentrerat i sitt rykande kaffe med en skruvmejsel, som om hon försökte att arbeta sig igenom porslinsbottnen på muggen. Lutad mot en järnbalk stod Mic och stirrade apatiskt på Jockes Sphinx, där abstrakta mönster virvlade runt varandra i lysande färger. I den dunkla röda belysningen såg han mer än någonsin ut som en futuristisk indian. Hans fickplunta glimrade till när han tog sig en klunk.
Lize lät blicken glida över de tankfulla, allvarliga ansiktena. Hon kände sig förvirrad, malplacé. För en stund hade hon känt att hon började känna sig hemtam i staden, med dess innevånare och märkliga seder. Nu var det som om inget hade hänt, som om alla hennes upplevelser och erfarenheter sedan hon kommit till staden inte längre räckte till, eller ens räknades. Hon höll på att drunkna i ett okänt hav, bebott av oupptäckta djur, styrt av outforskade krafter. Hon var obetydlig och menlös. Samtidigt kände hon sig skyldig, som om allt var hennes fel. Som om hon ensam hade dragit in dem alla i det som hände – och skulle komma att hända.
Var var Jocke? VAR VAR JOCKE??? Det fanns inget meddelande. Ingen ledtråd. Hon försökte svälja sig panik, utan framgång.
”Var tror ni Jocke håller hus?” frågade hon med vad hon hoppades var nonchalant ton.
Monie tittade på Max som fortfarande satt och rörde i sin mugg.
”Vi får väl hoppas på att han har tagit en promenad”, muttrade Max mörkt.
”Han brukar gå en sväng när han har suttit och jobbat länge. Han påstår att det rensar hjärnan”, lade Monie uppmuntrande till. Mic sa ingenting alls, fortsatte bara att stirra på monitorernas hypnotiska virvlande.
Med en klump i magen av oro, såg Lize forskande ner i kaffet som för att försöka utläsa ett svar. Det fick henne att tänka på mormor, som brukade sitta i sitt kök och plira mot henne samtidigt som hon sörplade kaffe från ett fat.
”Det finns inga dumma frågor, bara dumma svar”, var mormors favoritsentens.
Lize tog mod till sig och försökte sätta sig över känslan av att vara en korkad lantis. ”Vad vill Zoe della Santos egentligen?”
Tre huvuden riktades samtidigt åt hennes håll. Monie tittade på Max, som tittade tillbaka.
”Förmodligen hitta Nishin, som alla andra”, konstaterade Mic hårt.
”Men varför? Varför är Nishin så intressant?”
Han tittade på de andra. ”Den som äger informationen, äger världen. Nishin verkar vara nyckeln.”
Max och Monie nickade instämmande.
”Så den som får Nishin på sin sida kan kontrollera världen?” frågade Lize.
”Det ser ut som det, ja.”
”Det är en rätt läskig tanke egentligen”, sa Monie lågmält. Hon reste sig plötsligt, och fjädrarna i fåtöljen kved protesterande. ”Jag är trött. Jag går och lägger mig. Ska du med?” Hon tittade frågande på Max, som nickade jakande. Monies blick vandrade tillbaka till Mic och Lize. ”Ni stannar här och väntar på Jocke. Hör av er när han kommer hem.”
Dörren slog igen med en tung metallisk duns, och reglarna dundrade hem när larmet automatiskt sattes på.
Lize låg klarvaken och lyssnade på Mics tunga, regelbundna andhämtning. Ljudlöst svängde hon benen över sängkanten och tassade fram till honom, där han låg på den urgamla bruna manchestersoffan. Han verkade inte ha vaknat av hennes rörelser. Hon smög vidare till kortväggen där den stora Sphinxen stod och sjönk ner i Jockes mjuka bekväma arbetsstol, den enda möbel i rummet som inte verkade vara upphittad i en container. Länge satt hon och betraktade monitorernas aldrig sinande bildflöde. Indiska actionfilmer blandades med krigsnyheter från Afrika, debattprogram med striptörer i guldlamé och deffade magar.
”Nishin?” sa hon lågt och prövande. ”Nishin, är du där?”
Rummet var tyst förutom Mics andhämtning. Plötsligt flimrade det till på de fem monitorerna, som av statisk störning, och Nishins ansikte i fem kopior log mot henne.
”Hej, Lize.”
Hon studerade allvarligt hans nollställda ansikte. ”Var är Jocke”, sa hon till slut.
Nishin log långsamt – utstuderat och instuderat. Ett leende hämtat ur en Film Noir. En konstpaus. ”Han vårdas för närvarande ömt av Zoe della Santos tama psykiatriker.”
”Zoe della Santos? Varför?”
Nishin log igen. ”Kära barn, du vet lika väl som jag att vi alla har våra begränsningar – och jag har mina.”
Lize kände hur blodet frös till is. ”Vad har du gjort med honom?” frågade hon häftigt och hörde samtidigt hur soffans fjädrar gnällde till när Mic rörde på sig.
Nishin tittade neutralt på henne, med ett ögonblicks förnimmelse av medömkan? nedlåtenhet? arrogans? i de isblå ögonen. ”Gjort? Jag har inte gjort någonting.”
”Nishin, det här är inte roligt längre! Lämna mig och mina vänner ifred!”
Nishin drog sakta munnen till ett leende. ”Det är mycket för sent för det, min älskade vän.”
Lize reste sig häftigt och gick fram och tillbaka över golvet. Nishin betraktade hennes vankande med artigt intresse. Lize gick fram till kaffeautomaten och tryckte in en knapp. Hon väntade utan att något hände. Hon dunkade hårt till maskinen med handen och kastade sedan en hastig blick på Mic. Han verkade inte ens ha hört det skarpa ljudet och än mindre kaffeautomatens pysande när den spydde ur sig tjockt sirapslikt kaffe. Hon tog kaffekoppen och kupade händerna om den när hon åter igen ställde sig framför Nishin. Hon drog hackigt in andan.
”Nishin, jag klarar inte längre att vänta på att du kanske behagar berätta för mig vad allt det här handlar om, eller att vänta på att något kanske händer, eller att jag kanske blir mördad. Fattar du det! Jag klarar inte det här längre!”
”Du ska inte behöva vänta länge till, jag lovar! Ursäkta mig!”
Monitorerna blev svarta, för att än en gång fyllas med zappade bilder från 224 kabelkanaler.
Lize suckade, lutade sig tillbaka och tittade på spindelväven i taket som glittrade spöklikt i det röda ljuset. Hon drack en lång klunk av kaffet.
”Ring upp Zoe della Santos, della Santos Incorporated”, sa hon dröjande.
”Uppkoppling pågår”, bekräftade den neutralt effektiva, kvinnliga röstchipet. ”Uppkoppling avbruten. Zoe della Santos kan endast nås på della Santos Incorporated under kontorstid.”
”Finns det något annat nummer?”
”Inget annat nummer finns listat i officiella register.”
Plötsligt rös Lize till. Hon kände sig väldigt ensam och otillräcklig. Inte bättre blev det när hon tänkte på Jocke, ensam borta i della Santos stratoskrapa. Lägenheten kändes med en gång kall och ogästvänlig, som om hon gjort intrång i något hon inte borde uppleva. Hon stirrade på de menlösa bilderna som ljudlöst fladdrade förbi. Plötsligt reste hon sig. Hon gick bort och tittade på den sovande Mic. Han såg ut som en förtrollad prins, dömd till evig sömn. Med en plötslig ingivelse lade hon sig ner bredvid honom och njöt av närheten och värmen. En stunds varm frid i en molande verklighet. Hon lyssnade på Mics långsamma hjärtslag. Kände hans manliga doft av tobak, läder och bensin och en underton av det som var unikt Mic: Peppar, kardemumma och varm sand. Med kattlik vighet rullade han plötsligt runt och tittade ner på Lize.
”Hej”, log han med sitt filmstjärneleende.
Lize log tillbaka. Han smekte hennes hår, böjde sig snabbt ner och kysste henne hårt. Lize kände hur hjärtat började bulta fortare av närheten. Inte som det gjorde av Jockes sensuella närhet, utan av rå, primitiv lust. Med händerna runt Mics hals och hans långa hår hängande som en gardin runt deras ansikten, drog hon häftigt ner hans mun mot sin igen. Lika häftigt slog hon bort alla skuldkänslor. Han smakade rök och sträv whisky. Hon kände hur hans kropp blev tyngre och pressades mot hennes. Det kändes som hon aldrig mer skulle komma loss, som om hon långsamt krossades av ett desperat behov som krävde att få släppas fri. Deras tunga andhämtning dränkte luftkonditioneringens dova sus. Mics hand runt hennes bakhuvud pressade henne ännu närmare, som om han inte kunde komma nära nog utan ville sluka henne hel.
Mic hävde sig upp på ena armbågen. Han fumlade med hennes tröja och drog upp den ur byxlinningen. Hans blick hetsade henne. Hans hand brände likt lava på hennes nakna mage. När den kröp uppåt höll hon andan. Precis innan han rörde hennes bröstvårta, som hon så intensivt längtade efter, stannade han.
Hon slöt ögonen och stålsatte sig under den alltför långa väntan medan Mic drog upp hennes tröja ytterligare. Hans tungspets nuddade hennes styva vårta och med spänd rygg pressade sig Lize närmare honom, mot hans hårda, beniga bröst, samtidigt som hon förlorade fingrarna i hans hår.
”Hårdare”, mumlade hon.
Han behövde ingen ytterligare uppmaning. Han bet och sög. Hon stönade av den lustfyllda plågan, välkomnade den, transformerade den till sprängande begär. Hon fumlade med hans skjortknappar och fick till slut upp dem. Mic hejdade sig för ett ögonblick och krängde av sig skjortan. Han suckade tungt när hon lät händerna glida över hans bleka, muskulösa hud som var så slät men ändå märkligt sträv. Hon nöp hårt i hans ena bröstvårta och han slöt ögonen. Lät lusten bli outhärdlig, tills han inte stod ut längre. Snabbt hävde hans sig upp på den svarta armen och nästan slet av henne byxorna, brydde sig inte om att mer än knäppa upp sina egna.
Han smekte henne mjukt, men han kunde inte hålla självbehärskningen länge. Snabbt och nästan brutalt trängde han in i henne. Hon välkomnade smärtan. Som en bestraffning för sitt svek.
Han drog henne med sig upp när han satte sig på knä, med Lize i famnen. Med sin svarta hand ryckte han hennes huvud bakåt och täckte hennes blottade strupe med kyssar. Hon lämnade ut sig helt. Underkastade sig. Lät kroppen bara känna, uppleva och följa med dit han tog henne. Rummet hade försvunnit. Jocke var tillfälligt förpassad till en annan verklighet. Det fanns bara här och nu. Begär och kropp. Man och kvinna. När de till slut kom, begravde Lize sina tänder i Mics axel. Känslan förhöjde hans njutning intill det outhärdliga och han märkte aldrig att hon grät mot hans axel.
