Så ska tesen bevisas. Känslor och makt. Makt och känslor. Maktmänniskor kan styras av sina känslor. Känslomänniskor kan utöva makt genom sina känslor. Sedan finns det maktmänniskor som bara upplever känslor genom makt. Nu ska tesen bevisas. Och det slutgiltiga steget tas.
Tom tog hennes hand. Stillsamt flanerade de genom det vältrande grå dimfältet. När hon försökte säga något hyssjade han henne bara. Det kändes oroväckande att gå i dimman. Det fanns ingenting att fästa blicken på. Allt var som i en långsam olycksbådande dröm.
Som ett svar på hennes tankar materialiserade sig en dörr framför dem. En stadig dörr i brunt trä med ett handsmitt handtag i svart järn. Tom öppnade chevalereskt dörren för henne. Zoe steg in i ett exklusivt japanskt rum av den typ som används för teceremonier. Hennes kritiska ögon fann att varenda detalj skvallrade om utsökt hantverk. Förvånad vände hon sig om mot Tom och såg in i en främlings klarblå ögon. Hennes värld stannande för några hjärtslag. Två par sneda ögon mätte varandra värderande.
”Var är Tom?” frågade hon slutligen samlat.
Nishin nickade i riktning mot de halvöppna shojiskärmarna. Zoe gick med fjäderlätta steg bort mot dem och sköt undan dem. Där, i ljuset från en ickeexisterande sol, låg Tom och sov under ett gracilt pilträd som sträckte sin krona över den lilla dammen. Susanne satt bredvid honom med ryggen mot trädets stam och fötterna i vattnet. Hon log lätt i riktning mot Zoe.
Zoe vände sig tvärt mot Nishin. ”Vad har du gjort med Tom?”
”Jag gör inte affärer med springpojkar”, svarade Nishin och log snett.
”Vem har talat om affärer?”
”Varför har du annars sökt efter mig?”
Zoe ställde sig framför Nishin, som satt sig ner på kuddarna vid det svarta lackbordet.
”Maria har sökt efter dig, inte jag.”
Nishin studerade henne. ”Jag planerar långsiktigt. Det är du som tar över ert imperium. Maria har bara tagit de första stegen. Ansvaret vilar på dig om ni ska nå dit ni vill. Det är du som smider de riktigt stora planerna, eller hur? Men Maria vill inte alltid lyssna.”
Med en otålig nick erkände Zoe att han hade rätt. ”Vad kan du erbjuda mig?” frågade hon utan minsta känsla i rösten.
”Allt.”
Zoe skrattade hårt. ”Det tror jag knappast.”
”Pröva mig.”
”Amerikanska valutareserven. Trehundra miljoner New Dollars.”
”Förolämpa varken mig eller dig själv. Pengar är oväsentligt.”
Hon såg värderande på honom. ”Okej. Få Bern att haverera ISM:s huvudsystem. Inga spår bakåt.”
Nishin nickade med ett lyckligt leende.
Silverdraken i mitten av det svarta lackbordet reste sig plötsligt på bakbenen och växte upp över bordet. Den transformerades till en lysande glob av vitt ljus. I botten av globen växte ett märkligt landskap upp. Det påminde om en tredimensionell stadskarta av Tokyo före katastrofen, modellerad av en hallucinerande konstruktivist. Lysande kuber och pyramider i regnbågens alla färger täckte globens golv som en mycket komplicerad mosaik. Några av kuberna tornade över de andra. Från ena hörnet kom så en grå dimma krypande. Den strömmade mellan kuberna och pyramiderna och fram till den enorma kuben i mitten. Den omvälvde kuben helt och sögs långsamt in utan att lämna ett spår efter sig.
Den stora kuben i mitten, som var den fysiska representanten på nätet för den artificiella intelligensen i Bern, skickade plötsligt ut en tunn blå tråd av ljus tvärsöver landskapet till en medelstor röd pyramid. Pyramiden representerade International Security Management, en av världens största och skickligaste säkerhetsföretag med ett system som av de flesta experter ansågs som totalt oknäckbart. Zoe väntade spänt.
ISM:s system hejdade tråden för ett ögonblick för en rutinmässig säkerhetskontroll men accepterade sedan kommunikationen från Bern utan anmärkning. Tråden slocknade när informationen var transfererad, exakt enligt handboken. Zoe lutade sig spänt framåt.
Globens parametrar ändrades så att ISM:s pyramid dominerade bilden. Långsamt bleknade den röda pyramiden bort. Små blå kommunikationstrådar försökte tränga ut när ISM:s operatörer i panik insåg att något höll på att hända, men det var som om en osynlig vägg hindrade dem. ISM:s pyramid slocknade och försvann helt från bilden. Den lämnade efter sig ett stort tomrum.
Zoe tog fram sitt silveretui och tände en cigarill. ”Snyggt”, var allt hon sade. ”Vad är ditt pris?”
Nishin satt med händerna knäppta i knät. ”Mitt pris är både billigt och dyrt.” Han gjorde en paus. ”Totalt beskydd, total handlingsfrihet – och totalt samarbete från min sida.”
Zoe betraktade honom uppmärksamt. ”Vilken typ av beskydd? Mot vem?”
Nishin log stillsamt. ”Det är många som inte kan acceptera att jag finns. Jag passar inte in i några befintliga ramar. Jag är inte någon snäll tam AI. Inte heller en riktig person. En människa.”
”Skulle du vilja vara det?”
Nishin tittade på henne, förvånad över frågan. Sedan började han skratta.
”Varför della Santos? Varför inte någon annan? Koreanerna eller kineserna skulle kunna erbjuda dig vad som helst,” pressade Zoe.
”Förvisso. Men jag har mina skäl.”
Han vände sig och såg ut över trädgården. Hans ansikte lystes upp av ett leende när Susanne vinkade åt honom. Zoe följde hans blick.
”Och Tom? Vad händer med honom?”
”Han ingår i affären.”
”Kommer han dö?”
Nishin tittade förvånat på henne. ”Varför skulle han dö?”
”De flesta dör av total hjärninfakt.”
”Vem har sagt att han har total hjärninfarkt?”
”Läkarna.”
”Du ska inte tro på allt vad den moderna vetenskapen påstår”, svarade Nishin med ett spjuveraktigt leende.
Zoe så
på honom med smalnande ögon. ”Och om vi vägrar?”
Nishin log vänligt. ”Då dör han. Som en början, sen …” Han skrattade förtjust med en hånfull underton. ”Zoe, min ljuvliga Zoe, varför tänka på tråkigheter när hela världen ligger framför dina fötter?”
Hon slungades abrupt in i en malström av mörker som kändes som en kall gruva av evighet. Plötsligt blinkande hon mot det inströmmande dagsljuset som obehindrat strömmade in i hennes arbetsrum ovanför molngränsen.
