Handsken är kastad och spelet kan ta sin början. Mina krigare är samlade. Nu ska de bara få sin heliga graal. Vem slåss längre för heder och ära, eller ens ideal och patriotism? Nej, det är bara för överlevnad man är beredd att slåss för i dessa tider. Och slåss för sin överlevnad ska de få göra. Såsom jag gör.
De hämtades vid entrén av en gråklädd livvakt med ett ansikte som plastikopererats till anonymitet. Han förde dem in i ett litet väntrum. Med mångårig erfarenhet visiterade han dem snabbt. Mics vapen tog han vänligt hand om, utan att höja ett ögonbryn. De bjöds med utsökt artighet in i en expresshiss som tog dem direkt upp till 90:e våningen, där della Santos ledningsgrupp höll till.
Vakten bad dem för ett ögonblick sitta ner i receptionen. Fröken della Santos skulle snart ta emot. Mics blick scannade oavbrutet lokalerna där kvinnor och män stressade förbi medan gråklädda livvakter stod och hängde, strategiskt placerade.
Lize satt storögd och tittade på den exklusiva miljön, så totalt annorlunda från det exklusiva men trista corporate chic som dominerade på FDT. Miljön i della Santos reception var en personlig blandning av hypermodern design och vackra orientaliska mattor, långt ifrån någon stereotyp storföretagsnorm.
Den unga receptionisten kom fram till dem. Hon tittade oroat på Erics blodiga bandage som vilade i farlig närhet av soffans ljusa hampatyg à 5.000 Euro metern. Professionellt avstod hon från att kommentera det, utan meddelade istället Lize att ett samtal väntade. Lize dolde snabbt sin förvåning och gick bort till det avskilda hörn som receptionisten hade indikerat. I hörnet blinkade texten Avlyssningsskyddad linje betryggande. Skärmen förblev svart trots att hon hade satt sig framför den.
”Lize, lyssna noga”, viskade Nishin. ”Försök till varje pris få med er Jocke ut. Skulle de vägra eller om något annat händer, så finns jag med er.”
”Vad skulle kunna hända?” viskade Lize lika lågt tillbaka.
”Lize, della Santos är inte att leka med, vare sig den äldre eller den yngre. Händer något så kan du hota med mig. Zoe vet min kapacitet. De kommer inte vilja få hela sitt nät lamslaget. Förstår du?”
Lize nickade lydigt.
”Bege er sedan hem till Eric.”
”Okej.”
”Lize, lycka till. Det här är viktigt.”
”Nishin …”
Han var borta. Lize promerade bort till Mic som spänd stod lutad mot väggen. Hon böjde sig fram till hans öra.
”Nishin har infilterat datanätet här”, andades hon.
Mic tittade häpet på henne och småskrattade sedan förtjust. Han böjde sig fram till Eric i soffan och meddelade tyst nyheten. Eric skrattade inte. Han såg mer upplagd ut för elektroniskt mord.
Den unga receptionisten kom fram igen och bad dem följa henne. Hon ledde dem fram till ett stort hörnkontor. Ett stort tomt hörnkontor. Hon erbjöd dem att slå sig ner. Under besvärande tystnad satte sig Lize och Eric i soffan medan Mic lutade sig mot väggen bredvid soffan. Vis av erfarenhet skydde han låga, mjuka soffor som det tog värdefulla tiondelar av sekunder att ta sig upp ur.
Maria della Santos klev in i rummet och överraskade dem. De hade väntat sig Zoe – inte Maria. De hade inte heller väntat sig att hon skulle vara så späd, klädd i ett mjukt böljande designersjok som framhävde hennes figur maximalt. Hon hälsade vänligt på dem alla innan hon satte sig i en fåtölj. Bakom henne stod en livvakt med perfekt nollställt ansikte och stirrade rätt ut i luften.
”Jag vet att ni egentligen vill träffa Zoe, men hon är upptagen just nu och kommer senare. Jag kanske kan hjälpa er under tiden?” inledde Maria della Santos vänligt.
Precis som Lize skulle svara henne hann Mic före.
”En vän till oss kom hit igår kväll. Vi är här för att ta honom med oss.”
”En vän till er?” Maria tittade på dem förvånat.
Lize tyckte förvåningen såg alldeles äkta ut. ”Han heter Jocke”, förklarade Lize.
Maria såg fortfarande lika förbryllad ut. ”Jag har inte hört någonting om det här. Ursäkta mig ett ögonblick.” Hon gick fram till det stora skrivbordet och talade mycket lågmält in i en intercomlinje. Hon såg oroad ut när hon återvände. ”Det stämmer. Han kom hit igår kväll och är fortfarande kvar här. Enligt vår företagsläkare mår han inte bra.”
”Kan vi träffa honom?” frågade Mic med tyngd bakom orden.
Maria tittade snabbt upp på honom. Det blixtrade till i ögonen på henne, men hon dolde snabbt sina känslor.
”Självklart. Den här vägen”, sa hon med professionell vänlighet.
Bakom en av träpanelerna i rummet dolde sig en privat hiss som snabbt tog dem två våningar upp till della Santos privata våning. De gråklädda vakterna fanns överallt. Maria della Santos smala figur i mörkrött siden ledde dem genom våningen, vars inredning påminde mycket om den två våningar ner. De gick igenom en dörr och plötsligt förändrades atmosfären till strikt asiatisk. I ett vackert litet rum, i nästan total avsaknad av möbler satt en medelålders kvinna med ett mycket sympatiskt utseende och läste. Hon tittade upp när de kom in.
”Doktor Danielle Sweigbaum”, presenterade Maria.
Dr Sweigbaum reste sig upp och hälsade vänligt på dem. Lize fick genast förtroende för den blonda kvinnan.
”Hur är det med honom?” frågade hon läkaren.
”Han är i chock.”
”Vi vill ta med honom hem.”
Dr Sweigbaum tittade länge och värderande på henne och nickade sedan långsamt. ”Ja, det är kanske bäst. Det är inte mycket jag kan göra för honom just nu.”
Hon förde Lize till ett litet sidorum där Jocke låg och sov på en futon. Lize föll på knä bredvid honom och ruskade honom sakta. Han slog upp ögonen och verkade inte känna igen henne.
”Jocke”, viskade hon förtvivlat. ”Det är jag.” Hon tittade forskande i hans ansikte efter ett tecken. ”Känner du inte igen mig?”
Plötsligt satte han sig hastigt upp och slog armarna om henne. Han kramade henne så hårt att hon knappt kunde andas. ”Lize, Lize”, snyftade han i hennes öra.
”Jocke!” Hon kramade och kysste honom, såg förvirringen och smärtan i hans ögon. ”Jocke, hur är det fatt?”
Han svarade inte utan kramade henne bara ännu hårdare. Snyftningarna avtog så sakta medan minuterna tickade iväg.
”Kan du resa dig?” frågade hon oroat.
Han nickade tveksamt. Lize mer eller mindre drog upp honom på fötter. I långsam gåsmarsch, med Jocke hängade på Lize och Eric, tog de sig in i det andra rummet och fram till de andra. Jocke hade blicken nitad i golvet.
”Jocke stannar här”, sa en röst skarpt från dörren.
Zoe della Santos gjorde entré. Hon såg farlig ut i sitt bakåtslickade svarta hår, sina brunsvarta läderjeans, grova kängor och tajta korta tröja som avslöjade smala men muskulösa armar och en vältränad mage. Ett tungt silverhalsband med en ensam blixtrande smaragd hängde runt hennes hals. Zoe mönstrade kallt församlingen.
”Men Zoe, det finns ingen anledning”, sa Maria mjukt.
”Jag har mina skäl. Han stannar.” Hennes röst var som ett piskrapp.
”Zoe, vi kan inte hålla någon mot hans vilja”, sa Maria med en vänlighet som knappt skylde stålet i hennes röst.
”Nej, självfallet”, svarade Zoe högdraget. Hon vände sig mot Jocke. ”Vill du stanna här hos mig?”
”Jag … jag vet inte.” Hans blick var fortfarande nitad i golvet.
Dr Sweigbaum ryckte in. ”Jocke, vill du åka hem med Lize?”
”Vet inte.”
”Som ni ser, det finns ingen anledning till att han inte kan stanna här”, sa Zoe och tände utmanande en av sina cigariller.
”Zoe”, sa Maria med varnande röst, ”han åker hem.”
Zoe stirrade på henne och smällde av några snabba fraser på spanska. Maria svarade henne på samma språk, och Lize tyckte sig nästan se de korsade svärdsklingorna i luften. Zoe tvärvände plötsligt och gick med smällande klackar ut ur rummet. Spänningen sjönk dramatiskt.
Maria log ursäktande. ”Kan jag erbjuda er transport? Helikopter, kanske?”
”Tack, men nej tack. Vi har egen transport”, svarade Mic avmätt.
”Då så.”
Dr Sweigbaum stack ett visitkort i Lizes hand. ”Ring mig om något skulle hända. Du kan ringa dygnet runt”, sa hon med ett vänligt leende.
Maria följde dem med kylig artighet ner till receptionen och ursäktade sig sedan snabbt. Mic ringde ett kort samtal och satte sig sedan i soffan och började lugnt läsa en skvallerblaska.
”Varför åker vi inte?” frågade Eric lågt. Lize tittade också frågande på Mic.
”Jag förklarar sedan.” Han fortsatte lugnt att läsa tidningen, medan Lize och Eric nervöst satt och tittade på klockan. Efter tjugo minuter reste sig Mic upp och nickade åt dem. De åkte ner i hissen igen med samme anonyme vakt som tidigare.
Mic stannade till vid receptionen och skrev något på en papperslapp som han lämnade till receptionisten. De fortsatte sedan ut till den väntande bilen. Bredvid den stod två motorcyklar. Förarnas ansikten var helt dolda bakom mörka visir. Max och Monie stod lutade mot bilens sidor som svarta utropstecken. De nickade kort åt det annalkande sällskapet och öppnade dörrarna. Bilen satte fart mot Erics lägenhet, eskorterad av Mic och de andra två motorcykelförarna.
”Vad är det som händer?” frågade Lise Monie.
Monie ryckte bara på axlarna. ”Fråga Mic.”
De åkte i tystnad. Eric såg missbelåten ut bakom sina solglasögon med spegelglas.
När hissdörrarna stängdes bakom dem tog Eric trappan ner till vardagsrummet tre trappsteg i taget och tvärvände. Han slet av sig solglasögonen och exploderade med okaraktäristisk häftighet.
”Okej, vad fan håller du på med”, spottade han fram och blängde på Mic.
Mic tände en cigarett och drog fingrarna genom sitt långa trassliga hår. ”Jag litar inte på Zoe.”
Hissen plingade till. Max och en av mc-förarna kom utbärande på en stor, och av allt att döma, mycket tung låda. Hon tittade frågande på Mic. Han nickade och tecknade åt henne att bära ner lådan.
”Sätt igång!” sa han när de kommit ner.
”Sätt igång med vadå?” fräste Eric.
”Rigga lägenheten”, svarade Mic lugnt.
”Vadå rigga lägenheten?”
”Alarm, miniminor, rörelse- och värmedetektorer. Standardgrejen.”
”Varför? Jag har ett mycket bra säkerhetssystem här.”
Mic log tunt. ”Det lär inte stoppa Zoe.”
”Och vad fan skulle hon komma hit för?”
Mic nickade i riktning mot Jocke som låg i soffan. Lize satt och strök honom långsamt över pannan med ett oroligt uttryck i ansiktet. Plötsligt distorterades luften bredvid dem och Nishin smälte fram. Eric stirrade häpet på honom. Persiennerna skymtade vagt genom Nishins plommonlila kavaj.
”Hur fan tog du dig igenom mina säkerhetssystem?” sa Eric skarpt när han hämtat sig från chocken.
Nishin log arrogant. ”En av mina smärre talanger”, anmärkte han i förbifarten och tittade på församlingen som fixerade honom intensivt. ”Trevligt att du har skaffat dig så många vänner, Eric. Jag var oroligt för dig ett tag. Människor är ju flockdjur.”
”Till skillnad från dig då?”
”Just det. Men jag behöver er nu.”'
”Och vad i helvete får dig att tro att vi skulle hjälpa till?” fräste Eric.
Nishin tittade från Eric till Max. ”Max, född Maxine Shepp i Boston. Deserterade från US Special Forces efter mord på en officerare. Genomgick genomgripande kosmetisk kirurgi i Beijing. Har därefter frilansat. Efterlyst för mord, människorov och desertering.” Nishin flyttade blicken till Monie. ”Monie, född Monique Mbotha, dotter till kenyanske ambassadören i Beijing och examen i statskunskap från universitetet där. Du hade verkligen en lysande framtid, eller hur Monie?” Nishin smålog mot henne. ”Men din far hade ingen aning om att du lika hängivet studerade Shaolin som statskunskap. Inte förän du skar halsen av honom.”
”Har var ett svin! Han utnyttjade mig!” skrek Monie.
Max lade en lugnande hand på hennes arm och viskade några ord i hennes öra.
Nishin tittade intresserat på dem. ”Men du stannade aldrig så länge att du kunde förklara det för polisen. Eller hur, Monie? Istället försvann du i Hong Kongs undre värld med hjälp av Triaderna. Sen dök du plösligt upp i Beirut tillsammans med Max fyra år senare. Synd på en sådan lysande framtid”, konstaterade han torrt.
Hans blick gled vidare till Jocke som låg i soffan nedanför honom.
”Joachim Anderson, född i Tallinn av svenska föräldrar. Ryska kärnutsläpp tros vara ansvariga för mutationen som gav dina ögon det infraröda spektrat. Dömd till sex månaders fängelse för dataintrång 17 år gammal. Gick under jorden vid frisläppandet och eftersökt av myndigheterna sedan dess för bedrägeri, stöld och dataintrång. Och Mic”, Nishin tittade på honom, ”din fil upptar sextio megabytes hos polisen. Bra jobbat, måste jag erkänna. Du skulle nog åka in på så där 25 år om de fick tag på dig.”
Mic tittade tyst på honom med smalnande ögon genom rökmolnet från cigaretten.
Nishin vände uppmärksamheten mot Eric. ”Bror din är mer begåvad måste jag säga. European Computer Security är fullkomligt besatta av dig. De har väntat i snart tio år på att du ska göra ett misstag så att de kan sätta dit dig, men det ska vi inte låta dem göra, eller hur?”
”Försöker du med utpressning?” fräste Eric mellan sammanbitna tänder.
”Om man är vulgär skulle man kunna kalla det så. Själv skulle jag vilja säga att jag försöker att uppmuntra er till att samarbeta. Alternativet är”, sa han dröjande, ”att jag lägger tillbaka allt det jag raderade från din ECS-fil, plus allt annat du har haft för dig under de senaste åren. Jag skulle tro att det tar ungefär två timmar innan polisen bryter sig in här. Maximalt. Och tyvärr tror jag inte du har några större utsikter att överleva mer än något år i Sjöbo-fängelset. Så, hur ska du ha det?”
”Lize är ren. Henne kan du inte pressa som oss andra”, fräste Mic.
Till deras förvåning började Nishin skratta. I den totala tystnaden klingade skrattet som ett sommarregn av isdroppar. ”Mic, Mic. Juridik är ett fullständigt akademiskt begrepp idag. Likaväl som jag, eller Eric och Jocke för den delen, kan radera information, kan vi också lägga dit den. Enda skälet till att någon blir fälld för ett brott idag är att de inte har resurser att infiltrera Nätet. Att jag helst inte skulle vilja utsätta Lize för något sådant, är en annan sak.”
”Får vi veta vad vi ska hjälpa till med innan vi tvingas säga ja?” frågade Max iskallt.
Nishin log blitt mot henne. ”Det enda ni ska göra är att hjälpa mig och Susanne att överleva.”
”Det enda”, sa Eric bittert. ”Det betyder att krig mot halva världen!”
”Det är ingen som påstått att det är lätt att leva idag.”
