Mina skrämskott sköts i sank. Jag gav dem ett val och de föredrog att stå rakryggade i all sin patetiska stolthet. Jag ska tvinga dem på knä. Visa dem vidden av min makt. Hugga ner dem när de med blottade strupar krälar i undergivenhet.
Det hade blivit nej. Självklart hade det blivit nej. Världssamfundet hade slutat att ge efter åt terrorister för hundra år sedan. Och detta virus, denna anomali, var otvivelaktigt en terrorist.
Själv hade Catherine varit mycket tveksam till beslutet. Hon hade en känsla av att presidenterna, premiärministrarna och toppolitikerna inte riktigt förstod vidden av sitt beslut. För dem var krig tysta, hårda män i basker, målsökande missiler och dödsbringande flygplan som lätt toppade Mach 5. Trots att alla bataljer har vunnits med information, silikon och mikroprocessorer sedan Gulfkriget. Hon fasade för vad som komma skulle.
Efter dagens uppslitande händelser orkade hon knappt öppna ytterdörren. Tröttheten värkte i varenda muskel, varenda nerv. Huvudvärken låg som en röd dimma framför ögonen. Så fort Catherine kom innanför dörren bad hon HC:n att tappa upp ett bad. Hon hängde upp sin kappa och tog av sig den grå dräkten. Stående i sin teddy framför hallspegeln drog hon nålarna ur håret och lät det falla ner över axlarna. Hon fortsatte in i det ångande badrummet, tog snabbt bort makeupen och slängde i sig några huvudvärkstabletter. Tacksamt kröp hon ner i det underbara badet. Hon lutade sig tillbaka i skummet och kände hur hela hennes kropp slappnade av.
Efter att ha legat och blundat i en evighet ryckte hon till. Det lät som om någon gick i köket. Hon blev alldeles stel, uppfödd som hon var i ett paranoit USA där ingen gick ett steg utan skjutvapen. I Schweiz var vapen totalförbjudna och hon kände sig oändligt naken och oskyddad.
Tyst reste hon sig ur badkaret och grep efter morgonrocken. Badskummet gled längs hennes ben och bildade snabbt bortsmältande högar på den duvblå badrumsmattan.
Försiktigt puffade hon upp badrumsdörren och kikade ut. Lägenheten såg tom ut. Som en skugga gled hon ut i hallen. Vardagsrummet såg också tomt ut, liksom sovrummet. Inbillning! Hon småskrattade åt sig själv och slappnade av.
”Catherine.”
Viskningen kom från ingenstans och från överallt. Hon svepte panikartat runt med blicken.
”Catherine!”
Rösten var som viskningen av vind genom ett lövverk. Alltför speciell för att kunna vara mänsklig. Med isande fasa kände hon igen rösten. Plötsligt dundrade reglarna i dörren hem. Reglarna som hon bara brukade låsa när hon gick hemifrån.
”Dra ifrån reglarna!” beordrade hon HC:n.
Ett vansinnesskratt dånade igenom lägenheten. Hon sprang fram och kände på dörren. Låst. Hon drog i nödspaken. Ett regn av gnistor flög från boxen när den kortslöts. Hon vräktes tillbaka av elchocken och föll ner på golvet. Långsamt klarnade huvudet och hon kröp upp på knä, reste sig varligt och tassade ut i vardagsrummet.
”Ring upp jourcentralen!” kommenderade hon rakt ut i luften.
”Men Catherine … vill du inte leka?”
”Ring upp jourcentralen!” skrek hon utan någon som helst effekt. Hon kastade sig fram till skåpluckan som dolde HC:n och den manuella telefonen. Hon lyfte luren mot örat. Död. Tyst. Med luren i handen sjönk hon ner längs väggen. Isolerad. Avskuren.
Det enda som punkterade tystnaden var hennes eget hjärtas hårda bultande.
Som på en dirigents anslag satte allt vad lägenheten hade av maskinell utrustning igång samtidigt. Larmet var öronbedövande.
”Stäng av!” skrek hon förtvivlat.
Allt stängdes av på hennes kommando, bara det hemska, kacklande skrattet hängde kvar och drev henne till vansinne.
”Catherine, den som ger sig in i leken, får leken tåla!”
Sedan började det igen. Hon kurade ihop sig med händerna för öronen och skakade av rädsla.
Med ens slutade det igen. Hon hörde bara det sakta droppandet av vatten och det plötsliga ljudet när dörrreglarna drogs ifrån. Som en sprinter kastade hon sig på fötter och rusade genom vardagsrummet och in i hallen. Hon slängde sig mot dörren. Och reglarna dundrade hem igen.
”Men Catherine, varför så rädd, varför en sån panik? Det var ju krig du ville ha.”
Hon rusade tillbaka in i vardagsrummet, mot fönstret. Just som hon började krångla med de obekanta fönsterhakarna hörde hon de små knäppen när fönsterlåsen aktiverades.
”Sluta!” skrek hon.
Grannarna dunkade i golvet. Hon började gallskrika för att de skulle tillkalla polis för att få slut på oväsendet.
”Catherine, du började leken. Och nu vill du plötsligt sluta? Hmm. Det är för sent för det, Catherine, mycket för sent!”
Det började sticka i näsan. Det luktade bränt. Ljusstyrkan höjdes plötsligt i rummet. Hon stirrade på sladden till en golvlampa. Plötsligt började plasten omkring sladden att koka och segt bilda droppar på trägolvet. Illaluktande rök bemängd med giftiga kemikalier bildades, och hon tryckte ärmen mot munnen för att slippa andas in den. Inga proppar gick. Inget brandlarm tjöt.
Med förlamande skärpa såg hon små eldar slå upp överallt. Förtära vad de kom åt. Växa sig större. Röken tårade hennes ögon och rev i hennes hals. Sedan blev allt svart.
