Nu ser dom min makt. Med gapande munnar och lamslagna sinnen. Jag ger ingen pardon. För vem har någonsin visat pardon mot mig och de mina? Makt mäts inte längre i guld och lysande härskaror. Den mäts i megabytes och hertz. Och vem kan då mäta sig med mig?
”… och det var senaste nytt från EuroNews. Se oss igen om 30 minuter.”
Den käcka nyhetsuppläsaren med väldesignat fotomodellutseende ersattes av en imbecill reklamsnutt för blöjor.
Eric stängde tvärt av. Han stirrade mot nyhetsbulletinerna som rullade fram på monitorerna, direkt och synnerligen illegalt tappade från Reuters, AP och CNN.
Hang Shen ner 9,85%. Nikkei ner 14,5%. Dow Jones ner 20%. CO/MA-GIX ner 24,07%. De största kursrasen i historien. Finansmännen dödsstörtade från sina kontorsfönster i desperation. Teletrafiken i Sydostasien och USA var totalt lamslagen sedan fem kommunikationssatelliter drabbats av tekniska problem samtidigt. Konkursansökningarna slog alla rekord i Australien. Europas flygtrafik hade stått stilla under sexton timmar, sedan trafikledningen brutit samman och tre plan hade krockat på Shiphol. Amerikansk militia från religiösa högern gav sig på allt som inte hade vit hudfärg efter att någon – men definitivt inte regeringen – hade deklarerat undantagstillstånd i alla stater utom Alaska. Storkravaller hade brutit ut i Rio, Saõ Paolo och Montevideo sedan bankernas datasystem låst sig och människor inte längre kunde hämta ut pengar. Svarta Armén hade simultant bombat innercity i Stockholm, Oslo, CO/MA Öst och CO/MA Väst.
Dödstalet var än så länge uppe i 33 458 och antalet skadade oräkneliga.
Bulletinernas annars så sakliga och stringenta ton var som bortblåst. Den enda relevanta beteckning man kunde hitta var total panik. Eric satte sig ner med en duns i soffan. Lize, Mic, Max och Monie såg uppfordrande men moltigande på honom. Eric stirrade på Jocke som låg som ett kolli i soffan efter mötet med Nishin. Trött gnuggade Eric sina rödkantade ögon.
Monie reste sig ljudlöst och gick bort till köksmodulen där den nyinhandlade kaffebryggaren, ett digitaliserat litet monster, tronade. Med ett ilsket väsande spydde den ur sig starkt svart kaffe. Monie satte ner den rykande muggen framför honom. Eric drack tacksamt den bittra javan. Flyende reflekterade han över hur allting hade förändrats på bara ett par få veckor. Förr skulle han inte ens ha kommit på tanken att dricka kaffe. Mic hade en dålig effekt på sunda vanor.
Han tittade upp och mötte blickarna som krävde att han skulle tolka verkligheten åt dem. Huvudvärken malde på med enveten monotoni. Med en kraftansträngning samlade han sitt skarpa intellekt.
Världen var i kaos och genomgick en av de största kriserna någonsin, men vanliga männikor, utestängda från de hemliga vägarna i det globala informationssystem som kallades Nätet, förstod inte varför. En del kanske hade märkt av det på ett tidigt stadium men lagt skulden på trasslande datasystem, lågkonjukturen eller oansvariga politiker. De som hade tillgång till Nätet satt dygnet runt som förlamade och stirrade på det tysta terrorkrig som utkämpades bland silikon och kretskort. Eric hade inga illusioner. Han visste exakt vem eller snarare vad som låg bakom: Nishin. Med terrorkrig försökte han få ECS att ge honom handlingsfrihet och, framförallt, att acceptera hans existens.
I Genève arbetade teknikerna dygnet runt för att försöka fixa ett av Nishins mindre verk. Han hade kopplat om hela tele- och datanätet. Ringde man till Genèves stadshus kunde man lika gärna hamna på tobaksaffären runt hörnet som på den lokala bordellen. Beordrade man på ljuset i lägenheten kunde man lika gärna stå där med kaffe till hela släkten.
Och än hade Nishin bara visat en bråkdel av den skada han skulle kunna ställa till med. Eric väntade bara på att få se ekonomi efter ekonomi, nation efter nation, kontinent efter kontinent kollapsa. Han rös vid tanken på vad som skulle följa i dess spår; hyperinflation, massarbetslöshet, svält och krig. Det var det moderna samhällets förbannelse. Sårbarheten. Och den moderna människans förbannelse; övertron på att den teknologi som man skapat skulle lyda och tjäna mänskligheten, eller åtminstone den del som brukade benämnas eliten. Nishin lydde inte under någon och tjänade bara sig själv.
Hur får man stopp på något man inte kan se och än mindre kan hitta?
Eric kände sig plötsligt väldigt trött och väldigt gammal.
* * *
Erics lägenhet var stilla. Till slut. Natten hade skridit fram under nervös väntan. En väntan på fler världskatastrofer. En väntan på det okända. En väntan på en attack – eller var det bara Mic som hade överreagerat?
Han och Eric hade grälat hela kvällen med de övriga som tysta åskådare. Mic hävade att Nishins maktdemonstration måste ha gjort della Santos ännu mer intresserade. Eric hävdade motsatsen. Eric ville ha ut hela cirkusen – som han uttryckte det – ur hans lägenhet och Mic vägrade. Till slut hade Eric marcherat in i sitt sovrum och smällt igen dörren. Mic hade stått och stirrat på den stängda dörren ett par sekunder, svurit vildsint och sedan försvunnit ut.
Från soffan där Lize låg kunde hon skymta Max genom spjälorna i räcket som kantade det övre etaget. Max satt där som en ebenholtsstaty, fullkomligt stilla. Lize hoppades innerligt att hon inte sov.
Själv kunde Lize inte sova, trots att hon egentligen var övertrött. Dagens händelser malde runt i huvudet. Jocke snarkade i hennes öra, medan hon försiktigt vred sig runt i den alldeles för mjuka, alldeles för smala soffan, utan att kunna hitta en bekväm sovställning. Hon stirrade meningslöst på Erics monitorer där siffrorna rann fram i en dans som var fullkomligt obegriplig för Lize.
Hon strök Jocke sakta över kinden och tittade på honom där han låg bredvid henne. Han verkade inte ha hämtat sig än. Gick knappt att prata med. Han verkade ha flytt in i ett skal han inte kom ur. Han ville bara ha henne nära, nära, men kunde inte säga varför. Hon suckade. Det kanske blev bättre när han fått sova ut. Kanske.
Utan att hennes hjärna hängde med, reste hon sig hastigt och befann sig plötsligt stående framför monitorerna. Innan hon han reagera hade hennes mun viskat Nishin. När hennes medvetande registrerat vad hon hade gjort, blev hon överlycklig när ingen reaktion överhuvudtaget syntes från Matsun. Nöjd tvingade hon sin motvilliga kropp tillbaka mot soffan. Och tvärstannade.
Nishin stod framför henne; en lång lysande gestalt i mossgrön kostym med matchande limegrön t-shirt. Bakom honom stod Susanne som en knappt synlig hägring och såg på staden som bredde ut sig utanför de grönskimrande, skottsäkra fönstren.
”Imorgon går du och får ett nervjack inopererat. Om en vecka börjar du studera vid Lunds universitet”, meddelade Nishin brutalt.
”Jag gör vad?” utbrast Lize.
”Universitetet. Du ska läsa ekonomi, juridik och marknadsföring samt en smula medicin.”
”Och vem har sagt det?” fräste Lize. Hon var heligt arg, trots att hon under andra omständigheter skulle ha varit själaglad. Universitet i Lund var ett av de mest välrenommerade i Europa, och bara de mycket förmögna och de mycket begåvade hade möjlighet att studera där. Att studera vid universitet, vilket universitet som helst, hade varit en ouppnåeligt dröm för Lize. Det kostade alldeles, alldeles för mycket.
”Oavsett hur det går med våra planer måste du vara beredd”, sa Nishin och mönstrade henne med sina isande blå ögon.
”Det var ju trevligt att jag tillåts få veta att jag ska vara beredd, även om jag inte får reda på vad jag ska vara beredd på”, fräste Lize och lät all sin återhållna aggressivitet få fullt utlopp.
Nishin stod helt stilla och betraktade henne. ”Jag har fått tillsätta stora resurser för att ordna det här!” sa han med en anings uppbragd iskyla i rösten. ”Du börjar om exakt en vecka – och jag vill inte höra några protester!”
Lize skulle just till att protestera häftigt när Susanne skred fram och materialiserade sig till fullo. Hon lade en hand på Nishins arm.
”Nishin, du kan inte beordra folk på det där sättet, och speciellt inte Lize.”
”Hon ska vara tacksam …”
”Nishin! Lämna mig ensam med henne!”
Han tittade från Susanne till Lize och tillbaka igen. ”Hmpf”, sa han och var borta.
Susanne tittade roat på Lize och flöt fram till soffan. Hon satte sig på armstödet, eller rättare sagt: Det såg ut som hon satte sig på armstödet. I själva verket svävade hon ett par centimeter ovanför det. Hennes kropp såg ut som om den var skulpterad i silver. Hon studerade Lize noggrant och brast plötsligt ut i ett pärlande skatt.
”Jag måste erkänna att det är lite märkligt att sitta här och se på dig”, sa hon. ”Vi är så lika och ändå så olika. Du är starkare än jag någonsin var.”
Lize tittade förvånat upp på Susanne som nickade bekräftande.
”Ibland”, började Susanne, ”glömmer man bort vad Nishin egentligen är. Och ibland glömmer han till och med själv bort vad han är!” Hon skrattade till. ”Han är ju inte alltid så värst psykologisk.”
Lize föll in i Susannes skratt.
”Men kontentan av vad han säger är sann. Lize, vi behöver dig. Och oavsett vad som händer med oss så kommer du att få det bra.”
”Kan du inte tala i klartext. Jag är trött på antydningar”, sa Lize skarpt.
”Visst”, Susanne suckade en spöklik suck. ”Det är bara så trevligt att sitta och prata med en riktig människa. Det var länge sedan sist … Men visst. Klartext.” Hon tittade skarpt på Lize. ”Hela mitt aktieinnehav i MediCorps är överfört på dig. Så snart som möjligt kommer du att träda in som arbetande styrelseordförande.”
Lize stirrade paff på henne och började sedan storskratta. ”Jag?! Det enda jag kan om ekonomi och företagsledning är enkel bokföring!”
Susanne log roat. ”Då kan du i alla fall mer än jag när jag började. Det är därför vi skulle önska att du började studera – för att förbereda dig.”
”Och”, sa Lize sakta när hon hade smält informationen, ”vad händer om ni …”, hon valde noggrant sina ord, ”… om ni skulle … försvinna? Du hade i alla fall Nishin som hjälpte dig.”
”Du kan alltid utse en annan styrelseordförande och sedan leva jet-setliv resten av dina dagar. Det är dina aktier. Fast det skulle göra mig besviken.”
Lize tittade ner på sina händer. ”Jag kan ju alltid börja med att plugga, eller hur?”
”Visst. Och du kan räkna med en privatlärare som ingen annan kommer i närheten av”, svarade Susanne och skrattade sitt pärlande skratt. ”Och glöm inte nervjacket, det är lite jobbigt att kommunicera på det här sättet. Det tar väldigt lång tid om inte annat.”
Lize nickade och tittade sedan upp. Susanne var borta. Solen höll på att gå upp över staden, och Mic var fortfarande inte hemma. En känsla av fruktan grep henne. De behövde honom. Eric behövde honom – och Eric var den enda som hade den minsta chans mot Nishin.
