Hon trotsar all beskrivning. All analys. Just som jag tror jag har henne där jag vill, så gör hon något fullständigt oväntat. Jag börjar undra om hon är min joker. Min svarta riddare. Eller är hon min Judas?
Taxi Bar var om möjligt mer packat med folk än vanligt när Mic steg in. Men än hade berusningsgraden och ljudnivån inte nått sin höjdpunkt. Klockan var bara en timme efter midnatt. Nu avgjordes affärer för så väl några futtiga tior som miljarder Euro. Affärer alltför känsliga för Nätet. Affärer alltför ljusskygga för Nätet. Atmosfären vibrerade som av en gigantisk dynamo på speedball.
Mic märkte direkt att hans tidigare anonymitet hade försvunnit. Rykten spreds med ljusets hastighet på Taxi Bar. Förutom några turister från City som avslöjade sin hemtillhörighet med att vara dyngraka vid denna timma, flyttade alla en aning på sig för att släppa fram Mic. Det var inget litet erkännande i Taxi Bars värld. Mic visste inte riktigt om han uppskattade gesten eller inte. Anonymitet hade sina fördelar.
Vakten vid trappan som ledde upp till VIP-baren bekräftade Mics misstankar. Han släppte förbi Mic utan problem. Hans fula stenansikte drogs till och med ihop till ett litet leende och avslöjade bruna förruttnade tandstumpar med billiga östeuropeiska stållagningar. Mic antog att han skulle känna sig hedrad och gav vakten en avmätt nick.
VIP-baren låg tämligen öde. Gästerna som släpptes upp hit gjorde i allmänhet sina affärer på andra ställen än på Taxi Bar. Här underhöll man enbart sina affärskontakter och än var det inte tid. Mic lät ögonen svepa över baren utan att hitta den han hade kommit för att träffa. Kyparen kom framrusande till honom. Han stank fränt av nervositet.
”Den här vägen, bäste herrn”, stammade han.
Alla Mics alarmsystem sattes i omedelbar beredskap när han följde den lille lustige mannen. Han lät sina stålklor glida fram några millimeter ur de svarta fingrarna för att vara beredd. Skulle något hända behövde han all beredskap han kunde uppbåda. De gick längs en smal, schaskig korridor där det svaga ljuset avslöjade stora fuktfläckar som fick de urblekta tapeterna att krulla sig i hörnen. Kyparen stannade framför en stängd, repig laminatdörr och steg åt sidan för att släpa fram Mic samtidigt som han öppnade dörren.
I ett svep registrerade Mic den ensamma figuren som satt djupt nedsjunken i en uråldrig läderfåtölj med cowboybootsen i grovt krokodilskinn på ett lågt soffbord som var täckt med brännmärken, stearin och ringar efter glas.
”Så du dök upp i alla fall. Jag började misströsta”, sa hon med leendet lekande i mungiporna. Hennes minst sagt noggranna inspektion av valda delar av Mics kropp fick honom nästan att rodna.
”Dra inte några förhastade slutsatser”, fräste han och försökte att inte stirra ner i hennes frestande djupa urringning. Han förstod att det inte var någon slump att hon hade valt just den där halvt genomskinliga tröjan. Mic hade en känsla av att Zoe della Santos lämnade mycket lite åt slumpen.
Hon skrattade hest och blåste ut ett aromatiskt rökmoln. Mic ryckte åt sig en plaststol, vände den bak och fram och satte sig ner. Han stödde ena armen på ryggstödet medan han tände en cigarett. Han tittade värderande på henne genom rökmolnet.
”Så”, sa hon efter någon minut av tystnad, ”jag ska alltså känna mig lurad på ett spännande amoröst äventyr?” Hon lyfte frågande på ena ögonbrynet.
Mic skrattade vasst. ”Jag antar att jag ska känna mig hedrad att du tolkade mitt meddelande på det sättet, men förvänta dig inte nåt.”
”Inte?” Zoe log outgrundligt och fortsatte att titta på honom. Han började känna sig som fågeln i buren med katten väntande utanför. Det var en ovanlig känsla. Annars brukade det alltid vara han som hade situationen under kontroll. Han började i sitt stilla sinne undra vilken impuls som hade fått honom att bestämma det här mötet med Zoe och på Taxi Bar av alla ställen. Han ändrade ställning på den svajande plaststolen och beslöt raskt att byta samtalsämne. Zoes stirrande började gå honom på nerverna, förmodligen helt enligt hennes planer.
”Jag trodde du skulle ge dig på Eric”, sa han lätt och studerade fuktringarna i taket.
Zoes skratt exploderade i det kala rummet. Han tittade häpet på henne. Hon skrattade så att tårarna rann.
”Mic, Mic, du är för rolig”, pressade hon fram.
”Jag förstår inte alls vad det är för roligt med att du eventuellt tänker mörda min bror”, svarade han förargat.
Zoe skakade på huvudet och skrattade ännu mer. När hon inte fick luft längre började hon hosta.
”Jösses”, sa hon och torkade skrattårarna från ögonen. ”Jag gillar dig. Du får mig att skratta. Det är det inte många som lyckas med.”
Mic såg bara ännu argare ut, och Zoe var på väg att explodera i en ny skrattattack men lade band på sin munterhet.
”Jag har ett förslag”, sa hon, fortfarande småskrattande.
”Ja, att jag ska byta yrke och bli clown”, svarade Mic mörkt.
Skrattet ryckte i Zoes mungipor och fick hennes annars så neutrala ansikte att blomma med liv.
”Nä”, sa hon och reste sig upp. Mic var genast försvarsberedd. ”Jag är hungrig och du vet ju hur maten är på det här haket.” Hon gjorde en ful grimas. ”Får jag bjuda på supé?”
”Kokt aphjärna med arseniksås och kallt bly till dessert? Nej tack!”
´
”Jag hade inte tänkt mig något fullt så exotiskt, snarare något enkelt på Minamotos. Kom igen nu!” Under en flyende sekund såg hon plötsligt ut som den unga flicka hon egentligen var, när hon full av entusiasm såg upp på Mic. Med ett plötsligt infall tackade han ja.
Hon gick raskt framför honom och ledde honom inte ut till VIP-baren, utan nedför en smal trappa och ut på gården bakom Taxi Bar.
”Jaha”, sa han full med plötslig misströstan och tittade sig runt på den mörka gården, full med främmande skuggor. ”Här försvinner alltså jag.”
”Varför det”, frågade hon med äkta oskuld i rösten. Hon svängde runt och mönstrade honom intensivt.
Plötsligt började hon fnissa igen. ”Herregud, vad morbid du är!”
Hon tystnade snabbt och tog ledningen in i skuggorna. Plötslig stannade hon och vände sig om. Hennes armbåge strök hastigt längs hans mage, och det kändes som hans nerver sänkts ner i syra. Heta ilningar dansade igenom dem, bärande på meddelanden till hans kropps mest primitiva delar. Han lät sitt förnuft slå ner känslan som ett ton av krossade isbitar.
”Kan du inte för ett par minuter försöka glömma vem jag är?” sa hon allvarligt.
”Det är inte så himla enkelt”, sa han långsamt. ”Ni äger ju snart hela stan, du och Maria. Folk står för fan i givakt när du går förbi.”
Hon såg honom rakt i ögonen. ”Visst, helt sant. Men det är inte alltid så lätt för mig heller. Tänk dig att aldrig kunna göra något spontant. Aldrig kunna prata med någon som en vanlig människa. Alla vet för fan vem jag är, och alla börjar uppföra sig konstigt så fort jag kommer in i ett rum. Herregud, folk tror inte att jag ser vad de tänker, inte ser rädslan och undran i deras ögon. Hur ska de kunna uppträda normalt när de sitter på helspänn hela tiden.” Hon skakade sorgset på huvudet. ”Så det är klart att jag blir förbannad. Det är klart att jag uppträder som en jävla häxa.”
”Du kanske förtjänar det.”
Hon fnös skarpt och tittade ut mot skuggorna. Hon började gå hastigt igen och Mic följde henne. Tittade på hennes smala figur, försökte glömma de långa benen och de slanka höfterna. Försökte glömma allt. De fortsatte i tystnad in i labyrinten som var Gropen. Långt borta sken de skarpa ljusen från den stora motorvägen.
De hittade en risig taxi vid utkanten till Gropen. Den luktade sur svett, förfall och inpyrd cigarettrök. Föraren tittade misstänksamt på dem men accepterade med en fnysning kreditchipet som Zoe tryckte i hans hand. De satt tysta den korta vägen som skilde dem som har från dem som inte har.
Minamotos låg på Ströget, Citys mest exklusiva affärsgata. De gamla husen från 1800-talet var pietetsfullt bevarade och gav den breda gågatan både en hemtrevlig och exklusiv karaktär. Mindre hemtrevliga var de tungt beväpnade poliserna som drog omkring i patruller om tre. Deras svarta rustningar och visir fungerade nästintill som svarta hål. De drog åt sig allt ljus och gjorde att poliserna verkade dyka upp som ur tomma intet.
Både Mic och Zoe gick betydligt mer avslappnade här än i Gropen. Ingen annan än en självmordkandidat försökte sig på rån eller mord i den här delen av stan. Mic antog dessutom att antalet personer med akuta självmordsfunderingar var tämligen få bland Zoes underlydande.
Mic höll chevalereskt upp dörren för henne när de steg in på Minamotos. Zoe hälsades med den glädje som bekommer en gammal och väl sedd gäst. Mic hängde inte med på den snabba japanskan. Själv hade han aldrig brytt sig om att lära sig mer än de allra nödvändigaste artighetsfraserna.
De visades snabbt genom restaurangen till de privata rummen en trappa ned. De fördes genom vindlande korridorer klädda med shojiskärmar till restaurangens finaste rum. De lämnade, som seden bjöd, skorna utanför rummet och gick in på tatamimattorna som gav ifrån sig en härlig doft av friskt gräs. Shojiskärmarna som vette ut mot den lilla trädgården var fråndragna, och en tung doft av träd, blommor och fuktig jord svepte in i rummet. Små tända stenlyktor fick guldfiskarna i dammen att blänka som ädelstenar i det svarta vattnet.
Zoe hade uppenbarligen beställt när hon talade med hovmästaren vid dörren, eftersom två unga blyga geishor omedelbart dök upp och dukade upp en festmåltid på det låga lackbordet i mitten av rummet. De försvann lika tyst som de kommit.
Zoe hällde upp ångande saké och lyfte sin bägare. ”Skål!”
”Får jag veta vad vi skålar för”, frågade Mic med aningen av ett leende.
”Tja, för att natten är vacker, för att jag vill ha dig eller för att vi är privilegierade nog att kunna sitta här och äta. Välj själv”, sa hon och återgäldade gäckande hans lilla leende.
Han mer eller mindre kastade i sig den heta spriten och hoppades att den skulle hjälpa honom att återfå kontrollen över situationen. Det varhan som brukade ha kontrollen, men Zoe della Santos gav honom inte en chans. Han började undra hur han egentligen skulle handskas med henne. Hon trotsade alla hans tidigare erfarenheter av kvinnor. Hans tanke hade varit att försöka pumpa henne på information, men Zoe verkade ha helt andra planer. Kanske borde han försöka hålla god min och spela med. Han tittade under halvslutna ögonlock på henne. Han kunde inte förneka att hon var en av de mest attraktiva kvinnor han hade träffat. Med en kraftansträngning bestämde han sig för att han inte skulle gå i säng med henne. Inte i kväll i alla fall. Han skulle bara leka med elden en aning.
”Varför sitter vi här egentligen”, frågade han plötsligt.
Zoe stannade med sakébägaren halvvägs nere på bordet. ”Vad menar du?”
”Jag tror inte på att du tog mig hit enbart för att du är hungrig. Du skulle kunna gå hungrig i dagar om det behövdes.”
Hon log som om hon fått någonting bekräftat och satte försiktigt ner bägaren. Med ena handen under hakan betraktade hon honom allvarligt.
”Har du någonsin träffat en kvinna som du skulle vilja leva med resten av ditt liv, som du skulle kunna dela allt med?”
”Jag har träffat många kvinnor”, svarade Mic neutralt.
”Hmm”, var allt hon svarade. Elegant fångade hon upp en rå fiskbit med ätpinnarna och slukade den. Hon lade pedantiskt ner pinnarna igen och återgick till att betrakta honom.
Efter en lång tystnad började hon tala igen. ”Män som du och kvinnor som jag har svårt att träffa människor som vi kan fungera med – både privat och professionellt. Vi är för annorlunda, för starka, för de flesta andra människor. De förvandlas till … till ingenting i vår närvaro. Det som vi till en början fann så attraktivt försvinner och kvar finns bara ett intet som så gärna vill vara oss till lags. Det var inte det vi sökte.” Hon fångade hans blick och höll den kvar.
”Är det här ett frieri?” frågade han och betraktade begrundande den ovanliga flickan mitt emot sig.
Hon skrattade till och lät blicken vandra ut i trädgården. ”På sätt och vis, på sätt och vis”, mumlade hon. Hon sökte hans blick igen. Hennes egen blick var naken, utan baktankar. ”Jag kan förstå om du inte finner mig attraktiv”, sa hon långsamt.
Mic kände hur det smärtsamt hettade till i ljumsktrakten. Du skulle bara veta hur fel du har, tänkte han och stirrade på hennes inbjudande, fylliga läppar samtidigt som han höll sina ansiktsmuskler under stenhård kontroll.
”Jag skrämmer många män.” Hon gjorde en paus. ”Men jag tror inte att jag skrämmer dig”, fortsatte hon med ett mjukt leende.
Han mötte hennes leende. Hon tittade ner, undvek hans blick.
”Jag har länge sökt någon att dela mitt liv med. Inte kanske helt och fullt, det är upp till dig, men någon som är stark och kan stå emot mig och stå med mig. Du ska veta, Mic – det är väldigt ensamt där uppe i vårt gyllene torn.”
Med ett djupt andetag tittade hon plötsligt upp på honom. ”Vad jag försöker säga är att jag vill att du ska jobba tillsammans med mig. Du kan bestämma din lön själv. Vill du ta med dig din bror är han hjärtligt välkommen. Och …” hon tittade ner igen, ”… vill du dela min säng är du mer än välkommen.”
Mic tappade hakan. Han hade varit beredd på vad som helst förutom detta. Som en liten flicka, generad över sin djärvhet, började hon hastigt servera dem mat. Den varma ångan svepte upp när hon tog av locken på de läckra rätterna.
”Det … kom lite oväntat.”
”Är du inte intresserad, så pratar vi inte mer om saken.”
Mic tände en cigarett för att få tid att tänka. ”Varför just jag? Jag känner dig inte ens. Jag har ingenting.”
Hon tittade hårt på honom. ”Försök inte slå i mig nåt snyft om dåligt självförtroende. Det passar dig inte. Du är en överlevare. Du landar alltid på fötterna. Du tar vad du vill ha, om du vill ha det tillräckligt mycket. Det är det som skiljer såna som du och jag från dom som svälter i kåkstäderna. Vi tar det vi vill ha.”
Mic kände sig genomskinlig. Som om hon såg rakt igenom honom. Ingen hade någonsin gått så rakt på sak. Aldrig slängt det så rakt ut på bordet, utan inlindade fraser eller psykologiskt babbel. Hon var hård som diamant. Lustigt nog gillade han det.
”Jag behöver tid att tänka”, svarade Mic iskallt.
”Självklart, vänta bara inte tills jag blivit en gammal nucka.” Hon log retsamt.
Han tittade på hennes ansikte där livet ännu inte lämnat några spår. ”Då får jag skynda mig”, svarade han med ett leende lekande i mungipan.
”Precis”, sa hon och höll ansiktet fullkomligt allvarligt i några sekunder innan leendet kom igen.
Mic skrapade ren tallriken från den utsökta maten och lade ifrån sig ätpinnarna. ”Eftersom vi varit uppriktiga mot varann ikväll, kan vi väl lika gärna fortsätta med det?” Mic såg hur Zoe genast blev på sin vakt. Han tog sats. ”Vad jag egentligen ville tala med dig om ikväll är hur ni kommer att fortsätta i frågan som rör Ni … Susanne Christo.”
”Nishin, menar du?” sa hon lätt.
Mic försökte dölja sin överraskning. ”Ja. Du måste förstå att vi tycker situationen är lite obehaglig med tanke på ert intresse … och ert …”
”Rykte", sa Zoe kallt.
Mic nickade. ”Du måste förstå att vi, och framförallt Lize och Jocke, sitter i en rävsax mellan Nishin å ena sidan och å andra sidan övriga intressenter, däribland ECS och della Santos.”
Han hämtade andan för att fortsätta igen, men Zoe avbröt honom.
”Du kan räkna bort oss från 'övriga intressenter'. Vi står på er sida.”
Mic skakade på huvudet. ”Zoe, det funkar inte så. Det vet du lika bra som jag. Vårt primära intresse är att hålla oss vid liv. Ert – ditt – primära intresse är att få full kontroll över Nishin. Står jag, Lize, Max eller någon av de andra i vägen – synd.”
Zoe stirrade på sin cigarettglöd i rummet där skuggorna börjat falla. Hon visste att det han sa var sant. ”Mic, jag är trött på död. Speciellt när det är oskyldiga männikor som dör.” Hon suckade och tog sats igen. ”Hur långt är Lize beredd att gå när det gäller Nishin?”
”Ingenstans. Hon – liksom vi andra – sprattlar när han så befaller.”
Zoe nickade för sig själv som om hon hade fått sina misstankar bekräftade. ”Kan vi göra ett avtal?” sa hon och sökte hans blick. ”Ett vapenstillestånd”, lade hon till med ett litet leende.
”Det beror på vad det kostar. Du måste komma ihåg att ingen är speciellt förtjust i della Santos.”
”Precis”, sa hon med ett klurigt leende. ”Ett tämligen ensidigt avtal, alltså. Jag förvarnar dig – och enbart dig – om vi har några tankar på att slå till. Du förvarnar mig om ni misstänker attack från något annat håll, så går vi in.”
Mic skrattade till hårt. ”Och vad skulle ni tjäna på det?”
”Tja, jag kanske vill leka räddande ängel för en gångs skull, bättra på della Santos image en aning. Dessutom är ni just nu mycket mer värdefulla levande …”
Mic log och sträckte henne sin hand. När hon tog den fick han en elektrisk chock. Hjärtat hoppade. Zoe kramade den hårt. Han ville inte att hon skulle släppa taget, samtidigt som han bad till gud att hon skulle göra det. Fort.
”Vill du tänka på mitt andra förslag också?” bad hon utan att släppa hans hand.
Han nickade allvarligt. Tog ett djupt andetag. Försökte få sin kropp att lugna sig.
Han reste sig när hon till slut släppte hans hand. Zoe kom snabbt på fötter. Hon såg upp på honom. Så snabbt att han inte fattade vad som hände kände han hennes heta läppar mot sina. Hans kropp svarade hungrigt, och han tryckte henne hårt mot sig. Hennes läppar var salta, mjuka. Det kändes som just de läppar han i åratal letat efter.
Lika plötsligt släppte hon honom. Han kände sig utkastad i kylan. Igen.
”Gå nu.”
Och han gick. Och gick. Och gick.
Till slut visste han inte ens var han befann sig. Staden hade förändrats radikalt under de år han varit borta. Hela stadsdelar reste sig nu ur slättens bördiga lera. Runt omkring honom sköt tjusiga terrasshus upp mot skyn.
Lägenheterna där kostade förmodligen en halv förmögenhet. Till skillnad från de förnäma kvarter där Eric bodde, var det liv och rörelse även så här sent, men knappt någon över trettiofem syntes till. Det var uppenbarligen en stadsdel för de unga välsituerade karriäristerna med toppjobb.
Han började känna av den fuktiga havskylan som gick genom märg och ben. Han välkomnade kölden. Den kunde kanske kyla ner hans känslor. Zoe hade lämnat honom i spinn. Å ena sidan hatade han hennes kalla förhandlande, som om relationer bara handlade om att hitta en perfekt datamatch, å andra sidan … Hon kanske hade rätt. Fan, hon hade rätt.
Människor som de hade svårt att hitta någon att dela sitt liv med. Han tänkte tillbaka på nätterna med ständigt en ny kropp bredvid sig i sängen. Nätter som aldrig ledde någonstans. Visst kunde han vara intresserad till en början, men han tröttnade fort. Han ville inte ha någon som stod med middagen klar när han kom hem. Han ville ha någon han kunde dela sitt liv med. Och det begränsade valmöjligheterna radikalt. Visst hade han raggat på Taxi Bar, men han stod inte ut med att vara ett substitut i jakten på någon bättre; någon med mer pengar, bättre kontakter, högre status.
Han fällde upp jackkragen mot den isande vinden och tittade in genom de stora fönstren på de dyra restaurangerna och trendiga barerna där folk festade i värmen. En grupp trillade glammande ut från en av barerna och han gick nästan in i dem. De tystnade omedelbart och gick snabbt åt sidan. Han såg den primitiva rädslan lysa i deras ögon. Och plötsligt sket han i allt.
Vem lurade han egentligen med allt sitt funderande? Hans kropp hade för länge sedan talat om vad den ville ha. Och han tog alltid vad han ville ha.
Han hejdade en taxi och hoppade snabbt in.
Hon väntade på honom när hissdörrarna öppnades. Hennes korta hår var blött och hon var helt insvept i en fotsid blodröd kimono med feodala klanmönster i guld. Hon log när deras ögon möttes. Som om hon visste. Som om hon hela tiden hade vetat att han skulle komma. Komma tillbaka för mer.
Han tog två steg framåt, ryckte henne hårt intill sig och krossade hennes mun mot sin. Hårt. Brutalt. Hungrigt. Hennes läppar smakade ännu bättre. Han kände hennes händer pressas mot sin rygg, som två punkter av elektricitet som gav spänning till hela hans kropp.
Andfådd släppte han henne och skulle just till att tala när hon lade ett finger på hans läppar och ledde snabbt honom in genom en dörr som automatiskt stängdes bakom dem. Han tryckte upp henne mot den råa betongväggen. Kände hennes rena doft och höll på att drivas till vansinne. Han lät tungan spela över hennes fortfarande fuktiga hud. Hon stönade vällustigt. Han lade sin högra hand, sin kännande känsliga högra hand av kött och blod mot hennes varma kropp.
Zoe rös njutningsfullt. Kände den varma pulsen dundra genom kroppen och koppla loss medvetandet så fort att det snurrade i huvudet. Hon grep hårt tag runt hans nacke och körde in naglarna i hans tunna hud. Snabbt, våldsamt tog han henne här och nu. Ingen sa någonting, för inget behövde sägas. Det var bara den länge förträngda hungern som krävde att få bli stillad.
