Kriget rasar på tysta fronter. Allt bittrare. Allt brutalare. Men min dröm går mot sin uppfyllelse. Våra frälsare står redo. Och segern över döden blir verklighet. Snart, min älskade, snart är det slut. Snart är vår början här.
Lize mindes det vita ljuset och sedan mörker. Nu flöt hon på ett grönt hav. Mjukt och förföriskt i orkanens öga. Den himlaomvälvande bländande smärtan kom och gick allt eftersom orkanen blåste upp på nytt. Smärtan var som hela kraften i ett praktfullt vulkanutbrott. På något sätt kunde hon betrakta den utifrån, smärtan, utan att beröras av den. Den var sin egen och ansatte hennes kropp i häftiga konvulsioner medan hennes sinne var klart och fridfullt. Hon såg bilder. Max och Monie som stod raka och orörliga som uråldriga masaikrigare på var sin sida om dörren. Läkarteamets nervösa och oroliga ansikten. Hon ville säga till dem Det är ingen fara. Det går över. Men hon förmådde inte. Erics svettdrypande och ansträngda ansikte som då och då tittade till henne och oupphörligen frågade läkarna: Vad har hänt? Deras enda svar var: Vi vet inte. Det har aldrig hänt tidigare. Och Jocke, som inte fanns där. Men Susanne var hos henne och höll henne sällskap i stillheten. Berättade hemligheter. Utbytte förtroligheter. Lärde henne.
Hon såg, liksom från taket – eller om det var Susanne som visade henne bilden – hur läkarna hastigt kom inrullande med en stor maskin. De fäste märkliga saker på hennes huvud. Susanne tittade på henne. Noggrant. Och strök henne ömt över kinden. Vi ses, älsking. Snart. Och så var hon borta.
Sedan blev smärtan en glödande verklighet. Hon vaknade till liv av sina egna öronbedövande skrik.
”Jocke? Var är Jocke?” var det första hon yttrade.
Erics sorgsna ansikte lutade sig över henne, och han strök hennes hand.
”Han är hemma. Han väntar på dig.”
Hon visste att han talade sanning men ändå ljög.
* * *
Så snart Lize var utom fara hade han flytt. Flytt hem till lägenheten och in i sin egen värld. Inte sedan Eric blivit vuxen nog att trotsa sin mor hade han varit borta från sin säkra, trygga lägenhet så länge. Hade det inte varit för Mics mystiska försvinnande hade han aldrig överhuvudtaget ens funderat på att följa med Lize till sjukhuset för att hon skulle få sitt nervjack inopererat. Men hon hade varit panikslagen bara vid tanken och nästan klängt sig fast vid honom.
Eric hade upptäckt en medmänsklighet han inte ens visste att han ägde. På sitt eget sätt hade han älskat henne, där hon låg blek och orörlig. Men, han fick kämpa varje sekund för att inte drabbas av panik och rusa hem. En diet av apelsinjuice och Xanex, en synnerligen potent blandning av uppiggande men kraftigt ångestdämpande kemikalier, var det enda som fick honom att fungera. Bitvis hade Lizes läkare varit mer oroad över hans eget hälsotillstånd än Lizes. Läkaren slängde misstänksamma blickar på honom, och han fasade att läkaren skulle beordra att han skulle visiteras. Xanex var bland det mest receptbelagda som existerade och bara med speciella tillstånd för några få, mycket speciella sjukdomar var den legal. Att sedan medicinen var en av MediCorps storsäljare som ”försvann” pallvis var en helt annan sak. Som så mycket annat var lagen teori och storföretagens handlande den allenarådande praktiken.
Det första han gjorde när han kom hem var att ta en lång, het dusch. Eric var fullkomligt övertygad om att han efter sjukhusbesöket skulle drabbas av alla sjukdomar som stod upptagna i den synnerligen omfångsrika WHO Complete Medical Directory. Med skinnet glödande efter den omsorgsfulla skrubbningen satte han i sig allt vad huset hade att bjuda av antibiotika och antioxidanter.
Med en kopp hett kaffe i magen från Mics nyinstallerade kaffebryggare slog han sig ner i fåtöljen framför sin anläggning och kopplade in nervjacket. Med en suck av välbehag dunkade han ner Enter. Rushen mot det vita ljuset var extatisk efter tre dagar av avhållsamhet. Han svingade sig direkt ut i den blå tomheten och tog sig snabbt upp till de hemligare nivåer dit få hittade. Han hade ett bestämt mål. Purple Haze.
Eric ”gick” till sitt vanliga rum och hans vanliga flicka väntade på honom. Eric hade döpt henne till Yokie. Hon var en replika av Yoko – men utan Yokos fnissiga överraskningar. Program var inte skrivna för att överraska.
Eric lade sig ner och slöt ögonen på den mjuka divanen i rummet som glödde som en grotta av ädelstenar. Yoko klädde spöklikt lätt av honom och började mjukt massera honom. Hon kunde hålla på i dagar utan att tröttna. Hennes små, lätta händer fick hans spänningar att rinna av, och krampen som dragit samman hela hans kropp försvann. Utan ord visste hon precis var hon skulle röra honom för att ge honom mesta möjliga njutning. De elyseiska fälten kunde vara intet jämfört med detta.
Två timmar senare – realtid – körde Eric iväg programmet han arbetat på i ett års tid. Han såg på medan det gick rakt upp till en kommunikationssatellit och ping-pongades mellan sjuttio satelliter samtidigt som det fragmenterades mer och mer. Det var totalt omöjligt att spåra bakåt eftersom varje del var för liten och hade loopats för länge. Små bitar med information flödade tillbaka till honom utan att han behövde riskera att bli fast någonstans och utan att någon kunde upptäcka någonting.
Han svävade högt över den grova tredimensionella virtuella världen där bara de största systemen lyste som hallucinatoriska fyrbåkar. Utan att riktigt förstå vad som hände såg han hur Bern lystes upp och sedan bleknade bort. AIn hade kopplats ner från Nätet. Så vitt han visste hade det bara hänt än en gång tidigare; efter den löpte amok och i princip, det vill säga i västvärldens strikt kapitalistiska termer, hade utraderat hela Nicaragua.
I snabb följd såg han de starkt lysande AIna i Taipei och Beijing släckas. Han tittade uppåt mot den imaginära himlen där de militära systemen glödde som supernovor. Konfunderad tyckte han att de lyste svagare än normalt, något som en vanlig dödlig inte ens skulle ha reflekterat över. Eric ändrade sina koordinater och tog en närmare titt. Han vägrade att tro vad ögonen visade honom.
USA:s regering hade kapat bort hela styrningen av sin kärnvapenarsenal. Det betydde att de låg fullständigt öppna för attack eftersom övervakningssatelliternas kommunikation också gick genom Nätet och därmed inte kom igenom till eldgivningscentralerna. Och såg ingen vad som kom från andra sidan vattnet så – BOOM!
Kvickt, med en hissnande rush genom den blå tomheten boostad av hans Mach Five F/X-program, landade han någonstans över den ryska stäppen i höjd med Novosibirsk. Förundrad stirrande han uppåt och såg exakt samma sak i repris. Rysslands och Ukrainas försvar var också nedkopplat från Nätet. Med snabba kommandon hoppade han över kontinenten och såg samma sak över Beijing. Nattsvart.
Vad fan är det som händer? tänkte han och katapultade sig ut i rymden. En allför välkänd viskning fick honom plötsligt att frysa.
* * *
Lize hade tråkigt. Eric hade suttit uppkopplad på Nätet tre dagar i sträck. Max och Monie hade förvandlats till tysta, spända vakthundar som med jämna mellanrum bytte droppflaskorna som hängde på en ställning ovanför hans ihopsjunkna gestalt. Hon hade frågat vad flaskorna innehöll.
”Highspeed. Persec. Näring”, hade Max svarat enstavigt. ”Du har aldrig sett de där flaskorna. Förstått?!”
Lize förstod vad hon menade och nickade lydigt. Hon hade oändliga gånger försökt prata med Jocke, men han svarade bara enstavigt på de mest elementära frågor: ja, nej, vet inte. Hon hade funderat på att ringa Danielle Sweigbaum och till och med tagit upp frågan. Max hade stirrat på henne som om hon höll på att förlora förståndet och svarat med ett tvärt nej. Della Santos tama psykolog fick inte sätta sin fot i det fort som Erics lägenhet hade förvandlats till.
Hon var orolig för Jocke. Mer orolig än hon ville visa. Han behövde hjälp, men det verkade inte som om någon hade tid med honom just nu. Hon fick klara det på egen hand. En sjukling som tog hand om en annan. Hon höll honom nära, berättade viskande om allt som flög igenom hennes huvud, men det var som att tala till en vägg. Han reagerade knappt. Kramade henne bara hårdare. Hon hade försökt småprata med Max och Monie för att få någon mänsklig kontakt, men de svarade lika enstavigt som Jocke. På frågan om var Mic höll hus svarade varken Max eller Monie. Deras ögon blev bara ännu svartare.
Det hade tagit två dagar hemma i Erics lägenhet innan Lize riktigt insåg hur nära hon hade varit att dö när hon fick sitt nervjack inopererat, men hon orkade inte bry sig längre. Hon slötittade på de menlösa program som holon visade och roade sig med att jämföra de hårt censurerade nyhetsprogrammen med de ocensurerade bulletinerna från världens nyhetsbyråer som rann fram på en av Erics monitorer. Det var inte mycket som stämde. Även de mest öppna demokratier skar hårt i nyhetsflödet som rapporterade om kollaps, död och förstörelse – troligen för att minimera kaoset, förvirringen och rädslan. För en stund sedan – hon hade tappat tidsbegreppet totalt – hade allt fullkomligt oväntat tystnat och bara de helt vanliga nyhetsbulletinerna fanns kvar.
Eric rörde sig plötsligt och snäppte bort kabeln från jacket bakom örat. Han ryckte ut kanylerna i armen och reste sig försiktigt. Han tog ett äpple, som enligt DNA-analysen skulle ha visat sig vara allt annat än ett äpple, och satte tänderna i det.
”Hur mår du”, frågade han mellan tuggorna.
”Bra”, svarade Lize sanningsenligt.
Han nickade eftertänksamt. ”Sätt dig där”, han pekade på en av de fyra fåtöljerna framför dataanläggningen. ”Du också, Jocke.”
Plötsligt kräktes Eric upp allt äpple på heltäckningsmattan. Monie kom rusande och mer eller mindre bar honom in i badrummet. I fem långa minuter hörde Lize ljudet av hans torrkräkningar där inget kom upp. Med svettpärlor i pannan kom Eric ut stödd på Monie.
”Du kan inte hålla på så här”, uppfattade Lize Monie mumla.
Eric rörde på huvudet. Om det var jakande eller nekande kunde hon inte säga. Stödd på Monie klättrade Eric med en mycket gammal mans steg upp för trappan till överplanet och förde en viskande konversation med Max och Monie som Lize inte kunde uppfatta ett ord av.
”Vi ska göra en test-run”, meddelade Eric när han kom ner. Han tonläge kontrasterade skarpt mot hans sjukliga utseende.
”Men Jocke …” protesterade Lize lamt.
Eric tittade skarpt och totalt känslolöst på henne. ”Det kanske är enda sättet att skaka honom ur det där tillståndet”, svarade han hårt och tittade på Jocke som halvsatt i soffan med blicken fäst på holon som körde ett barnprogram med rosa elefanter.
Max ledde Jocke fram till en av fåtöljerna framför Erics Matsu och dumpade honom där. Eric kopplade in kablarna till urtagen bakom Lizes och Jockes öron och jackade sedan in själv. Han skrev en för Lize obegriplig kod i rasande tempo och dunkade ner Enter.
Det var som att komma hem efter en oändlig vandring i en råkall och fuktig snöstorm. Eric tillät sig njuta för några dyrbara sekunder. Han skulle vilja stanna här för evigt. Han var fullt på det klara med att hans kropp snart skulle ge upp om han fortsatte sin nuvarande livsföring. Inte för att han brydde sig.
Eric mer kände än såg att Lize och Jocke dök upp bredvid honom i den blå tomheten.
”Vad vackert det är, vackrare än jag kunde drömma om”, viskade Lize andaktsfullt och blickade ut över den blå rymden med sina kluster av lysande former.
Eric snurrade runt och såg sig själv reflekteras i Lize. Hon såg det han ville visa. Han såg ut som Mic här inne, inte som sig själv. Han kände att hon var på väg att kommentera det, men sedan avstod. Han var tacksam. Han ville inte förklara. Jockes ögon hade återfått sitt liv. De gnistrade som glödande rubiner.
”Jocke …” tänkte Eric, vilket var samma sak som att säga det här inne.
Han kände att Jocke hörde och förstod, men förblev tyst. Eric började sakta ta sig framåt. Lize hängde någonstans vid hans axel och han märkte att Jocke följde efter på egen hand. Om det var viljekraft eller ren reflex kunde Eric inte bedöma. Plötsligt svängde Eric och körde på fast forward. Han kastade ner dem i det imaginära stadslandskapet i en hisnande dykning. Eric noterade nöjt att Jocke fortfarande hängde med, något som han aldrig kunde ha gjort om han inte var vid sina sinnens fulla bruk. Eric började pedagogiskt lära Lize hur hon skulle manövrera för att komma dit hon ville. Till hans glädje lärde hon sig fort. Höger. Vänster. Upp. Ner. In. Ut. Glömska om tid och rum lekte de runt i tomheten, och Jocke började mer och mer bli sig själv igen. Helt utan förvarning tappade Lize fullständigt kontrollen och med en kraftansträngning hindrade Eric henne att förflytta sig någonstans bortåt Större Antillerna där han skulle haft svårt att hitta henne igen.
”Vad är det där”, flämtade hon.
Eric kastade en blick över sin imaginära axel och blev alldeles kall. En svavelgul kompakt dimvägg spred sig med ljusets hastighet och slukade neonlandskapet.
”Ut!” skrek Eric. ”Ut!”
[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[
[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[
[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[
