CoMa fascinerar mig. En glittrande avancerad civilisation som med sin strålkraft döljer djungels mörka primitiva lagar: att äta eller ätas. Det finns ingen barmhärtighet i den gyttjiga undervegetationen. Men det är uppe i ljuset, i skogen av byggnader som sträcker sig mot solen, de riktiga rovdjuren finns. Barbariet har aldrig varit så civiliserat, min vän.
Mic hade parkerat på krönet av den lilla höjden. Han gungade i takt med den hårda musiken som strömmade genom hans huvud. Så långt ögat nådde bredde CoMa ut sig, halvt om halvt dold i den tunga dimman som strömmade upp från Öresund, lika kall och fuktig som döden själv. Synen passade med tunga industribeaten. Trots det tjocka luftfiltret i hjälmen kände han redan barndomens välkända smak av CoMa i munnen – frän, flottig och brännande med en underton av svavel.
Som glittrande fyrar i det grå dimhavet blinkade logotyperna som skrek ut MediCorps, Nishin och CyTech, hopplöst utkonkurrerade av Coca-Cola som gnistrade i rödvitt på himlavalvet.
En långtradare dånade förbi honom. Den massiva grå kroppen reflekterades i visiret på Mics hjälm. Han stirrade på skyskraporna långt, långt där borta som försvann upp i de låga molnen. Det såg ut som om de bar upp himlavalvet.
Här.
Till slut.
Han hade en klump av krampartad spänning i magen. Han fällde bort luftfiltret och kände hur det började sticka i näsan. Han ploppade snabbt ett tuggummi i munnen från asken med den gyllene blomman på och kände hur det behagliga kemiska lugnet omedelbart spred sig. Långsamt släppte han kopplingen, lirkade in en växel och fortsatte ut på den vidsträckta slätten.
Han åkte sakta genom de slummiga förorterna där han tillbringat sin dystra barndom, med ett lika dystert soundtrack dunkande i huvudet. Några ödsliga porrklubbar och en kinamack kantade gatan. Några gäng gick i klungor och tittade ointresserat på honom. Här brydde man sig inte om det som inte angick en. I de fallfärdiga höghusen flämtande ljus. Ödetomterna var ett gytter av provisoriska hyddor gjorda av allt som gick att få tag på; brädor, plastskynken, uthamrade bensinfat och annat oidentifierbart skräp. Det som en gång hade varit spännande jaktmarker var nu enbart deprimerande. Han föredrog landsortshålorna och frågade sig än en gång vad han egentligen gjorde här.
Han svängde in i det gamla parkeringsgaraget prytt med en neonskylt som epileptiskt blinkade Bar. Musiken dånade. Cigarettröken blandade sig med bensinångorna till ett blått dis.
”Whisky.”
Den enögde bartendern med det ärriga ansiktet hällde mekaniskt upp billigt whiskysubstitut i ett lindrigt rent glas.
”Femtio.”
Mic sköt över en sedel. Här var det riktiga pengar som gällde. En liten envis enklav i ett hav av plastchip. Bartendern tog emot sedeln och stirrande kisande på honom.
”Mic?”
”Tjena, Bert.”
”Det var inte igår. Var har du hållit hus alla år?”
”Drivit runt.”
Bert skakade på huvudet och ansiktet förvreds i en spastisk grimas. ”Du skulle inte ha kommit tillbaka. Det är värre än nånsin. Vart är du på väg?”
Mic ryckte på axlarna. ”Finns det någonstans att sova i närheten?”
”Holiday Inn, två mil neråt stan. Rekommenderas om du vill behålla livhanken.”
Mic svepte whiskyn. ”Tack. Vi ses.”
Han kickade igång Harleyn och försvann ut ur baren med dånande motor. Ute på gatan drog han på gasen så mycket han vågade. Gatan var full av hål och sopor. Han ville bort från den här delen av stan – fort.
Slött väjde han för ett upp och nervänt utbränt bilvrak. I samma ögonblick hörde han genom väggen av tunga industribeats hur kulorna började vissla kring honom. Någon ville visst gärna ha en Harley. Vänsterhanden rycktes bort från styret och Harleyn svarade med att lägga sig i en våldsam sladd. I sista ögonblicket fick han ner foten och lyckades räta upp mo torcykeln. Stötvågorna rann upp genom ryggraden. Han kröp ihop över sty ret och gav full gas samtidigt som han försökte få vänsterhanden att fungera igen. Det var lönlöst. Den bara hängde där som en död klump.
Lättad såg han den blinkande Holiday Inn-skylten närma sig. Han fick snabbt ett rum av den uttråkade receptionisten som struntade i alla de normala säkerhetskontrollerna. Motorcykeln låstes in i det underjordiska garaget som portieren med automatisk säljsvada hävdade var inbrottssäkert. Mic var för trött för att bevisa att han hade fel.
Utmattad slängde sig Mic på sängen i det minimala och hårt nedslitna rummet som luktade snusk. Han knäppte på holoprojektorn som var fastgjuten i väggen och tog en djup klunk ur whiskyflaskan. Länge låg han och tittade på de flimrande bilderna utan mening och utan innehåll – precis som han själv.
Efter vad som kanske var timmar sög han i sig den sista droppen ur flaskan och satte sig upp med en suck. Efter mycket trixande lyckades han befria sig från jackan och skjortan. Han granskade sig själv i spegeln. Ett kantigt ansikte inramat av långt smutsigt blont hår och skäggstubb. Breda axlar ovanpå en för övrigt smal kropp där musklerna låg som skulpterade vågor utan ett uns överflödigt fett. Fett kostade pengar – och det hade han knappt några. Och så armen. Halvvägs ner på vänstra överarmen började den mattsvarta protesen. De uppfläkta kanterna glittrade i silver där kulan gått in. Mic öppnade höljet och kikade in. Ett råttbo av sönderbrända och sönderslitna kablar mötte hans blick. Han slöt ögonen och förbannade sitt öde. Efter tre timmars intensivt enhänt fumlande fick han den att fungera hjälpligt. Han kunde i alla fall öppna och stänga handen till hälften. Alltid något.
Det stora problemet var pengar. Han hade inte mer än att det räckte till några nätters hotellhyra. Att laga armen skulle kosta mycket. Och han var tvungen att laga den. Annars kunde han lika gärna lägga sig ner och dö med en gång.
Mic lutade sig tillbaka och betraktade den grå röken som långsamt virvlade mot det fläckiga taket medan han tänkte intensivt. Han förkastade idé efter idé. Landsortshålor utan minsta begrepp om säkerhet var en sak, att skaffa pengar i en hyperparanoid stad var en helt annan. Plötsligt log han, reste sig mjukt som en katt och slängde på sig skjortan och jackan. Samtidigt som han satte fart ut genom dörren, körde han med en automatisk rörelse ner den tunga pistolen innanför jeanslinningen. Receptionisten öppnade surt gara get, irriterad över att än en gång ha blivit störd mitt i Playboy Late Nite Show.
* * *
Gropen, i CoMas västra del, var ännu mer nedgången än han mindes. De gamla husen, varav en del från 1700-talet, såg ut som om de skulle falla ihop när som helst, som om bara de kraftiga stålgallren för fönster och dörrar höll dem upprätta. Sönderskjutna gatlampor gjorde här och var tappra försök att i alla fall lysa lite grann.
Mic hade gått över en av de små broarna som avgränsade Gropens revir. Nu drog han sig försiktigt in i en gränd. Den stank, och det rasslade i de mörka hörnen. Han hoppades att det var råttor, att det inte var något betydligt farligare – människor.
Hans tänder glänste vita i skuggorna när han log. Han hade inte misstagit sig. Det kanske inte skulle bli så svårt att skaffa pengar i alla fall.
En ständig ström med människor gick in och ut i huset mittemot gränden. Dörren vaktades av en kvinna i hundrafemtiokilosklassen, vars illa blekta hår glänste som en gloria runt hennes pussiga ansikte. Han kände henne. Sonja. Det var många som hade missbedömt henne. Trots sin kroppshydda var hon både stark och snabb, framförallt var hon livsfarlig. Många hade dött utan att förstå hur det gick till. Sonja skulle dock inte bli något problem. Sonja stod vid dörren. Mic hade överhuvudtaget inga planer på att använda dörren.
Baksidan av huset, en fyrkantig gård med en gränd på ena sidan, var ren från allt skrot som annars fanns överallt i Gropen. King Kong trodde på säkerhet. Mic spanade in i de mörka hörnen. Någonstans borde det finnas en vakt eller två. Han var fullkomligt säker på att det inte fanns några elektroniska larm. Han hade varit här när de hade försökt installera dem. Hade jobbat för King Kong. Larmen hade visat sig vara en omöjlighet. Med alla skabbiga hundar och kringvandrande förvirrade existenser i Gropen gick larmen konstant. King Kongs vakter gjorde inget annat än letade efter flyende skuggor och stängde av larm, så larmen stängdes av för gott.
Mic uppfattade den knappt synliga rörelsen av en vakt djupt in i mörkret. Till höger på andra våningen. Mic vandrade ut i den skumt upplysta gränden och vinglade med kutande rygg som om han vore alkis. I skuggan av huset hoppade han upp och fick tag i nederdelen av brandstegen med högerhanden. Långsamt segade han sig upp så han kunde trä in ena benet. Snabbt klättrade han sedan upp för stegen som gick lodrätt uppför husväggen. Han klättrade högre och högre för att till slut komma ut på det mjukt sluttande taket. Han kröp ihop och ålade över taket.
En vakt. Femton meter bort. Huvudet var helt distorterat av mörkersiktet som satt som ett klumpigt cyklop över hans ögon. Ljudlöst tog Mic upp ljuddämparen ur fickan och skruvade fumligt på den på pistolmynningen med hjälp av tänderna. Långsamt höjde han vapnet och tummade på lasern. Vakten uppfattade aldrig den röda lilla fläcken på sitt bröst. I nästan ögonblick hördes ett mjukt ploppande från pistolen. Vakten gled långsamt ned längs skorstenen som han hade lutat sig mot. Mic höll andan och väntade på att vaktens kompakta k-pist med ett ljudligt rassel skulle studsa ner längs taket. Sekunderna tickade tyst iväg utan att något hände.
Hukad gick Mic hastigt över taket. Han hoppade den dryga metern över till taket på King Kongs hus. Ljuset från takfönstren gav honom god hjälp på vägen. Han böjde sig ner och kikade in. Två våningar ner, i det som en gång måste ha varit en bankettsal, satt King Kong bakom sitt skrivbord. Skrivbordet var i samma kolossalformat som King Kong själv. King Kong hade brukat skryta om att det vackra valnötsskrivbordet hade tillhört en känd statsman någon gång på 1800-talet, en statsman som han hävdade var hans anfader. Mic visste dock sanningen.
King Kong kom från samma barnhem som han själv. När Mic var liten hade de stränga barnsköterskorna använt King Kong som ett skräckexempel på hur illa det går om man avviker från den rätta vägen. Vad barnsköterskorna inte hade klart för sig, men vilket barnen däremot hade, var att trots flera fängelsestraff så var King Kong den person som det gått bäst för av alla barnen från Barnanstalt 502.
Alltså: Brott lönar sig. Mic hade börjat jobba för King Kong.
Det betalade sig nu. Det var Mic som tillsammans med Bävern hade installerat alla larm. Eftersom Bävern alltid såg till att ha ett äss i rockärmen så kunde nu Mic enkelt ta sig in och programmera om larmet, så det var bergsäkert på att ingen hade gått in genom takingången den natten. Han stängde ljudlöst takluckan efter sig.
Två våningar ner sköt Mic undan en bit av träpanelen som täckte nederdelen av väggen och smög in i tomrummet bakom. Han hukade sig och såg rakt in i King Kongs kontor. Livvakten stod lutad mot väggen vid fönstret och såg extremt uttråkad ut. Han var en klen blond kille med nervösa ryckningar i vänstra ögat. Han skulle aldrig ha blivit anställd på Mics tid. King Kongs rörelse verkade ha förfallit ordentligt.
Mic sköt livvakten genom det lilla titthålet i väggen och virvlade ut genom lönndörren. King Kong verkade inte riktigt greppa vad som hände. Han stirrade dumt på sin före detta livvakt som låg i en växande blodpöl. Som i slow motion kröp hans dallrande hand mot larmknappen på undersidan av skrivbordet. Mic tittade leende på. Långsamt började ett uttryck av igenkännande ljusna i King Kongs nästan färglösa ögon.
”Mic?”
”Den samme”, svarade Mic och sköt honom genom ögat.
