Det dånar. Som om någon kopplat in ett soundsystem på maxvolym rakt in i hjärnbarken. Mitt hjärta. Det är mitt eget starka hjärta som slår. Det är en märklig känsla.
Han slog upp ögonen – som för första gången. Det vita taket verkade bara försvinna upp i ett intet. Han vände huvudet till vänster. Bakom en glödande bank av apparater skymtade vagt något som skulle kunna vara ett par skåp. Han vände huvudet långsamt åt andra hållet. Och såg ut i en monokrom gryning. Han måste göra någonting åt de här ögonen. Den saken var klar.
Han slöt ögonen igen och fick, med den lätthet som kommer av lång övning, den lilla kontrollenheten att vara helt övertygad om att han fortfarande låg i djup coma och alldeles definitivt låg på sin plats.
Försiktigt, med ovana fingrar som inte riktigt ville lyda, kopplade han bort sladden från jacket bakom örat. Långsamt satte han sig upp. Det snurrade i huvudet. Lika försiktigt svängde han benen över sängkanten. Han bestämde sig för att sitta där ett tag och låta kroppen vänja sig vid den upprätta ställningen.
Snurrandet i huvudet avtog ganska snabbt, och han började dingla med benen fram och tillbaka. Förtjust noterade han musklernas smidiga samarbete när de drog upp benet och sedan den tunga känslan när benen gungade tillbaka mot moder jord. Stödd på händerna mot lakanens svala krispighet satte han försiktigt ner en fot på golvet. Det var kallt, förbannat kallt. Han stålsatte sig och satte ner andra foten för att sedan långsamt försöka resa sig upp. Det snurrade i huvudet av blodrushen, men han höll sig stadigt i sängen. Han tog några stapplande steg mot sängens fotända och försökte få kroppen att samarbeta med hjärnan. Han stannade upp, vände sig sakta ett kvarts varv och tog sikte på skåpen.
Med ett djupt andetag tog han ett steg framåt och släppte sängen. De fyra stegen till garderoben kändes som att gå på en mycket smal mur med hundra meter ner till marken. Lättad tog han tag i garderoben. Där hängde ett par halvskitiga jeans och en urtvättad t-shirt i obestämbar gråaktig färg. Att döma av de här ögonen kunde den lika gärna vara grön som kräkrosa. Han gled ner längs dörren och försökte sedan sittande befria sig från den lårkorta sjukhusklänningen och få på sig kläderna. Han stötte på ett oväntat tekniskt problem när han försökte lista hur man knäppte den gammaldags knappgylfen.
När han än en gång hade tagit sig upp till stående ställning förstod han för första gången uttrycket ”att må överjävligt”. Han mådde värre. Han slöt ögonen för att spana av omgivningarna och insåg sedan att han inte var inkopplad på Nätet. Han insåg också att han snarast möjligt måste skaffa en bärbar gate. Annars kunde han lika gärna vara blind, döv och död på en gång.
Luddigt drog han sig till minnes en urgammal, svartvit deckarrulle han letat fram i ett bortglömt arkiv för flera år sedan. Han insåg att det var precis rätt taktik just nu; smyga omkring och kika runt hörn.
Han tog några få vingliga steg fram till dörren som ljudlöst gled upp. Han kikade runt hörnet. Korridoren var öde så när som på en tom bår med blodfläckade lakan som stod längs en vägg. Med ena handen snuddande vid väggen som stöd började han sakta gå längs korridoren. Då och då fick han stanna när hans bultande huvud hotade att kortsluta hela systemet.
Plötsligt kom ett helt sjukvårdsteam hastigt skjutande på en bår. Ett mänskligt bylte avtecknade sig mellan de fem vårdarna och stacken av elektronik som var fästad vid bårens huvudände. Han vände sig snabbt om och låtsades vara en bekymrad anhörig till en åldring som låg i ett grått? blått? grönt? syretält i rummet innanför. Sjukvårdsteamet verkade inte ens registrera att han stod där. De svepte bara förbi och talade till varann med låga, stressade röster. Han upptog sin vandring längs korridoren och vek av in i rum 5-149 A.
Lize låg orörlig i sängen. Det enda som rörde sig var den knappt synliga höjningen och sänkningen av hennes bröstkorg när hon andades. Han kände alla hennes data rassla genom sin hjärna lika tydligt som när han hade kollat dem strax innan han bestämde sig för att vakna upp. Hennes tillstånd var stabilt. Det var inte för att ta reda på det som han var här. Han ville bara se på henne. Röra vid henne. Känna hennes hud mot sin. Hon var så lik Susanne, tänkte han med ett hugg i hjärtat. Han satte sig på hennes sängkant, tog hennes hand och förde den mot sin kind. Aldrig hade han kunnat ana att hennes hud skulle vara så mjuk, så varm, så len. Han försjönk i tankar.
Med ett ryck insåg han att han måste fortsätta. Han hade ingen som helst aning om hur länge han suttit där med hennes hand mot sin kind. Han placerade en lätt kyss på handen och lade varsamt ner den på det släta lakanet. Med en sista blick på henne reste han sig och gick ut i korridoren.
Två rum bort låg Eric. Han stannade utanför Erics rum och såg Mic sitta där på en stol med oron etsad i ansiktet. Mic verkade prata med Eric, men han visste att Eric inte kunde höra. Underligt. Dörren öppnade sig automatiskt för honom och Mic flög upp från stolen.
”Jocke”, utbrast Mic.
Han gjorde en gest att Mic skulle hålla tyst. Han gick de få stegen fram till Mic. Han hade inte riktigt insett förrän nu hur stor Mic egentligen var. Den bredaxlade, slitna militärjackan fick honom att se ännu större ut.
”Ta mig härifrån. Nu.”
Mic tittade lätt förvirrad på honom.
”Nu”, upprepade han. ”Och diskret. Ingen får märka något.”
Mic nickade men såg lite konfunderad ut. Han rörde sig smidigt som en katt mot dörren och tittade ut. ”Vänta här”, sa han över axeln och försvann ut i korridoren.
Jocke sjönk tacksamt ner på stolen som Mic just lämnat och bultandet i hans huvud minskade några snäpp. Mic dök strax upp igen iförd en stulen vit rock.
”Okej, kom igen.”
Jocke reste sig upp med en kraftansträngning och började ostadigt gå mot Mic. Mic granskade honom noga.
”Kan du gå eller ska jag hjälpa dig?”
Jocke nickade tacksamt. Mic placerade sin vänstra arm runt hans midja och Jocke noterade den märkliga, hårda känslan av metallarmen mot sin rygg. De började sakta ta sig ner längs korridoren. Plötsligt stannade Mic.
”Vänta”, viskade han och försvann in i ett rum. Han var strax tillbaka med en rullstol som Jocke tacksamt sjönk ner i. De fortsatte i snabbare takt. De stötte på två ivrigt diskuterande läkare och med bultande hjärta väntade Jocke på att de skulle ingripa. Mic nickade bara lätt och läkarna nickade distraherat tillbaka men utan att verka ta någon notis om den obekante blonde, långhårige sjukskötaren med grova mc-boots på fötterna. Lättade nådde de hissen utan att ha stött på några ytterligare hinder.
Några ensamma taxibilar stod och väntade på kunder utanför sjukhusets stora lobby. Mic rullade fram Jocke till en av dem och hjälpte honom ur rullstolen och in i bilen.
”Vart ska vi egentligen?” frågade Mic medan chauffören gick runt bilen till förarsätet.
Jocke lutade sig mot det kladdiga plastsätet och slöt ögonen. ”Lizes lägenhet.”
”Varför inte hem till dig?”
”Till Lize, sa jag”, fräste Jocke.
Med irriterad ton gav Mic chauffören adressen. De åkte i tystnad.
Jockes handavtryck fick dörren till Lizes lägenhet att genast öppnas. En lätt doft av möglig mat slog emot dem. Mic hjälpte Jocke bort till Lizes säng och gick sedan iväg för att leta reda på något drickbart.
”Nishin?! Nishin!!!” kommenderade Mic utan att få något svar. Med en suck öppnade han kylskåpet och hittade två öl bakom en bakteriehärd till pizza. Han gick tillbaka in i vardagsrummet och hittade Jocke vid den lilla Nishinkonsolen. Han hade dragit undan dörrarna av ädelträ som dolde den. Mic gav Jocke den ena ölen. Jocke sniffade misstänksamt på den och ställde undan den på en hylla. Mic sa inget, men en hastig glimt av misstrogenhet passerade hans ögon.
”Ta hit den där stolen”, beordrade Jocke över axeln.
Mic lydde och släpade dit den tunga gamla länsstolen, som med sina spretande fjädrar dolda av en kudde, hade alla kännetecken av inköp från IKEA-Recycle. Jocke sjönk ner i fåtöljen med en tunn kabel i handen.
”Du kan sova ett tag om du vill. Jag kommer vara borta några timmar”, sa Jocke bryskt.
”Tror du det där är en bra idé just nu”, frågade Mic med en blick på Nishinkonsolen.
”Sköt ditt, så sköter jag mitt”, blev svaret och Jocke tryckte ner Enter.
Mic såg grubblande på hur Jockes kropp slappnade av till en liten hög. Plötsligt flammade holon upp på väggen. Mic stirrade ointresserat på filmen som dök upp, en film han gärna sett – men inte just nu. Han satte sig ner på sängen och drog av sig stövlarna. Han grävde i fickan efter sina kinesiska cigaretter, tände en och reste sig upp för att gå fram till fönstret. Han stirrade ut i den smygande gryningen där bevakningstornen runt Lizes bostadsområde lyste som fyrbåkar mot den upplysta himlen. CO/MA blev aldrig riktigt mörkt, ljusen var alltför många.
Han saknade stjärnorna.
Han saknade Zoe.
Han drabbades plötsligt av ett outsinligt behov att få prata med henne men insåg sedan det omöjliga. Han tänkte inte ringa henne så länge Jocke var inne på Nätet och kunde avlyssna allt han sa. Plötsligt kom han ihåg den minimala telefonen som Zoe gett honom med löfte om att han skulle ringa, ofta. Även om telefonen var totalt avlyssningsskyddad så var lägenheten det definitivt inte. Han fimpade cigaretten i en död krukväxt och drog på sig stövlarna igen. Utan att bry sig om att vara tyst klampade han iväg mot dörren. I taket vred sig en kamera och följde hans uttåg.
* * *
Zoe blundade och koncentrerade sig. 18:49, sa den lilla rösten i hennes huvud som matades med information från Iridium, det globala satellitsystemet. Hon spanade upp i skyn genom flygplatsbyggnadens armerade glastak. Precis en minut senare mer kände hon än såg det väldiga Lockheedplanet närma sig. Känslan stegrades till ett dovt vibrerande dån som, trots ljudisoleringen, trängde in i byggnaden. Hon skymtade återskenet av den glödande efterbrännkammaren mot de blygrå molnen, innan hon upptäckte den silverglänsande, nästintill osynliga flygkroppen. Planet kom utifrån havet snabbt, snabbt ner mot landningsbanan. Landningsstället och den stora fångkroken fälldes ut och autopiloten satte ner planet två meter in på landningsbanan. Rutorna skallrade och dånet skakade om tarmarna. Från Zoes plats såg det ut som om planet rullade alltför snabbt för att hinna stanna på den korta landningsbanan. Sedan högg fångkroken och planet stannade på en tio-Euro. Zoe lämnade sin utkikspost och släntrade bort mot VIP-rummet med fyra gråklädda livvakter i släptåg.
I VIP-rummet stirrade delegationen av väntande politiker på henne och makade ihop sig, som om de inte ens ville riskera att stå i närheten av henne. Zoe kände instinktivt att de var rädda för att en fotograf skulle dyka upp och föreviga dem tillsammans under braskande rubriker. I brist på bättre roade sig Zoe med att hänga mot en vägg och stirra på dem genom mörka solglasögon medan hennes livvakter hotfullt stod runt henne. Till hennes stora förtjusning började politikerna nervöst rätta till slipsknutarna och oavbrutet titta på sina armbandsklockor. Lättade smajlade de upp sig när de automatiska dörrarna till VIP-gaten öppnade sig. Leendena slocknade som blixtnedslag när de fick syn på Maria som svepte ut ur gaten med en drottnings självförtroende. Maria nickade bara kort mot Zoe, som genast slöt upp bakom henne. De hade en outtalad överenskommelse om att aldrig någonsin visa de starka banden mellan dem offentligt.
I rasande fart tog livvakterna dem ut till den väntande bilen. Maria kysste Zoe lätt på kinden så fort dörren slagits igen.
”Gick det bra?” frågade Zoe.
”Mmm”, mumlade Maria med ett lyckligt, frånvarande leende. ”Marknaderna är i kaos. Alla springer omkring i cirklar som yra höns och ingen fattar nånting. Kurserna på Nikkei såg ut som om någon spelade roulett. Upp och ner, upp och ner. Folk panikköpte och paniksålde och några hoppade från World Trade Center.” Hon småskrattade. ”Alla tycktes ha glömt att man kan lita på sitt sunda förnuft och inte slaviskt måste följa vad dataapparaten befaller.”
Zoe log åt termen ”dataapparat”. Maria var den enda hon någonsin hört uttrycka sig så gammaldags.
”Ska jag tolka det som att du fick vad du ville ha?” frågade Zoe.
Maria nickade. ”Vi är nu majoritetsägare i CTI Biotechnology och har stora poster i Matsu Biocomp och Bell Europe.”
”Du menar inte att vi helt ska övergå till lagliga affärer?” sa Zoe med förskräckt ton för att retas.
”Vi kan ju försöka för omväxlings skull”, svarade Maria småskrattade.
En diskret summerton ljöd och Zoe tryckte ner en knapp för att koppla upp samtalet.
”Connor här. Vi har fått meddelande från Lunds Akademiska Sjukhus att Tom har vaknat upp”, meddelade jourhavande vid della Santos kom.central med lakonisk röst.
”Tack”, svarade Maria utan att avslöja sin lättnad och bröt linjen. Hon beordrade chauffören att åka till sjukhuset per express.
Tom satt upp i sin sjukhussäng och drack juice. Efter omständigheterna såg han oförskämt pigg ut. Han hade begåvats med en ojämn mohikanfrisyr av sjukvårdspersonalen efter att de nödgats raka av håret på sidorna för att fästa alla elektroder på hans skalle. I kombination med en gul- och vitrandig sjukhusklänning blev resultatet minst sagt intressant.
Zoe höll sig i bakgrunden medan Maria försäkrade sig om att hennes datageni mådde bra och snart var fit for fight. Lika hastigt som hon kommit, svepte Maria ut igen följd av de ständigt vaksamma livvakterna. Zoe närmade sig långsamt Tom. Han klappade uppfordrande på sängkanten och hon satte sig.
”Hur mår du?” frågade hon.
”Prima.”
Han föreföll lite avvaktande och tryckte på en knapp bredvid sängen. Dörren stängdes med ett tyst swoosh av komprimerad luft. Zoe satte sig bak och fram på en stol. Hon stödde armbågarna på ryggstödet och tittade frågande på honom. Han satt tyst och stirrade ut genom fönstret där solljuset kämpade för att bryta igenom det låga molntäcket.
”Kan vi prata?” frågade hon till slut.
Han nickade och gjorde en gest mot den grafitgrå apparaten som låg på sängbordet och mest såg ut som en röstutskrivare. Den innehöll militär antiavlyssningsutrustning och LED-ljuset blinkade stadigt grönt medan den skickade ut osynliga störvågor som gjorde all elektronisk avlyssning omöjlig.
”Kommer du ihåg någonting?”
Tom nickade och fokuserade på henne. Han harklade sig. ”Läkaren sa att jag hade drabbats av total hjärninfarkt”, sa han långsamt och gjorde en paus. ”Hon ljuger.”
Zoe sa ingenting utan väntade.
”Eller rättare sagt: Hon vet inte bättre. Jag var med hela tiden.” Han tystnade igen. Det kliade i Zoe av iver att korsförhöra honom, men hon lade band på sig och väntade på hans mödosamma sökande efter ord.
”Jag har varit uppkopplad på Nätet två veckor i sträck”, fortsatte han lika långsamt. ”Jag har sett allt som hänt … allt.”
”Det är över nu”, sa Zoe lugnande och strök honom på kinden.
Han tittade tveksamt på henne, och hon fick en känsla av att han var på väg att säga något viktigt men sedan bestämde sig för att hålla det för sig själv.
”Visst”, sa han, ”allt är över …” Han undvek hennes blick och tittade ut genom fönstret.
* * *
Zoe petade i maten som den tjetjenska hushållerskan hade satt framför henne. Maria malde på om sina lyckade affärer men Zoes tankar var långt borta. Hon hade inte lyckats få någonting ur Tom fast hennes intuition sade att han hade mycket att berätta. Saker som han av någon anledning valde att hålla för sig själv. Varför? Vad hade hänt medan han var uppkopplad under dessa långa dygn? Hon kände en nästintill systerlig tillgivenhet för honom.
”Zoe, lyssnar du på vad jag säger?” frågade Maria och tittade uppfordrande på henne.
Zoe ryckte till. ”Nej, förlåt mig. Vad sa du?”
Maria tittade forskande på henne. ”Nåt måste ha hänt, så disträ som du är. Vill du prata om det?”
”Det är inget som har hänt”, svarade Zoe lite för hastigt.
Maria nickade utan övertygelse och reste sig ur från bordet. Hon gick fram till Zoe och kysste henne lätt på pannan.
”Jag går och lägger mig nu. Min kropp befinner sig i totalt fel tidszon för närvarande”, sa hon med ett litet leende. ”God natt.”
Zoe mumlade automatiskt god natt och följde Maria med blicken när hon gick ut ur rummet. Ljudet av hennes steg absorberades av de tjocka mattorna. Zoe kände sig plötsligt väldigt ensam. Som om någon god fe hade läst hennes tankar så ringde telefonen lydigt.
”Jag saknar dig”, hörde hon Mics röst säga och hon blev alldeles varm.
”Dito”, viskade hon. ”Kan du inte komma hit?”
Han förklarade snabbt vad som hänt och lade till: ”Jag kan inte lämna Jocke nu.”
”Nej, nej, det fattar jag. Jag kommer över.”
”Jag väntar otåligt”, skrattade Mic och kopplade ner.
Zoe rörde sig snabbt och slängde på sig sin kevlarjacka. Hon smet ut förbi vakterna och tog expresshissen ner i garaget. I ett hörn stod den svarta sportbilen som hon nästan aldrig använde. Hon bad till Gud att batteriet inte hade lagt av. Bilen startade efter en enerverade lång tid av vinanden och knirrande. Hon dundrade uppför betongrampen och ut i CO/MAs elektriskt upplysta natt.
* * *
Mic stoppade telefonen i fickan och gick glatt visslande bort till Lizes port. Gatan låg tom och öde, precis som den brukade göra vid den här tiden på dygnet. Ingenting att oroa sig för. Han tog trappstegen upp till Lizes dörr två i taget och satte handen mot nyckelplattan. Inget hände. Han försökte igen utan framgång. Ett litet ljud fick honom att slänga en blick över axeln och i nästa sekund kände han en pistolpipa som jabbades in i hans mellangärde.
”Sorry, grabben. Ta det inte personligt.”
Allt blev svart.
Jocke stod överst på trappan och tittade bistert på Mics lealösa kropp.
”Jag hoppas ni inte slog honom för hårt. Jag vill ha vår hjälte vid liv.”
Den blonde av de två männen med exakt likadana mörkblå kostymer, vita skjortor och mönstrade slipsar, skrattade kort.
”Han är en tuff grabb. Han har eventuellt lite ont i huvudet när han vaknar upp.”
Jocke nickade kort. ”Vi får skynda på. Zoe della Santos är på väg hit.”
Zoes namn fungerade som en besvärjelse som kick-startade de två männen. Inom 90 sekunder hade de lämnat området tillsammans med Jocke.
* * *
Zoe saktade in framför de höga grindarna in till Bellevue och stannade. En ung vakt med fjunig mustasch kom, helt emot alla regler, ut till hennes bil. Han frågade vänligt om hennes ärende. Hon gav honom Zoes lägenhetsnummer.
”Jag är ledsen, men jag har inget besök inloggat på det numret”, svarade han.
”Det är en överraskning”, purrade Zoe med sin mest övertalande stämma.
”Tyvärr, det är emot reglerna”, förklarade han bestämt, ”och jag får inte störa hyresgästerna så här sent.”
”Nähä”, sa Zoe med lätt besvikelse i rösten, samtidigt som hon lät högerhanden glida ner till vänsterärmen och lossa kastkniven som var fäst längs underarmen. Vakten vände sig om för att gå tillbaka till sin vaktkur. Han hann aldrig se kniven som lämnade hennes hand. Han sjönk ihop som punkterad när knivens handtag träffade hans tinning. Zoe var ute ur bilen innan han ens hade träffat marken. Med en kraftansträngning släpande hon hans långa kropp in i vakthuset och dumpade honom där. Hon lossade hans slips och bälte så att han skulle kunna andas ordentligt och öppnade grinden.
Snabbt körde hon bort till Lizes lägenhet och ringde förgäves på porttelefonen. Hon gick ut på gatan och spanade in genom fönstren till den mörka lägenheten där inget rörde sig. Med en sällsynt känsla av oro tryckte hon två gånger på en dold knapp i jackans krage. Radioriggen som låg dold i jackans foder ringde direkt upp della Santos kom.central. Med en viljeansträngning fick hon ner rösten till dess vanliga kalla och oberörda ton.
”Zoe här. Jag vill att ni öppnar Lize Nielsens lägenhet åt mig. Koden ska finnas i nån lista.”
”Häng kvar”, sa jourhavande. Det dröjde ett par sekunder. ”Okej, jag öppnar”, meddelade rösten.
Zoe sprintade uppför trapporna och dörren gled undan som av magi. Hon kastade sig in i lägenheten med hjärtat bultande som ett inflammerat sår. Mic låg lealös i en hög på golvet, precis innanför öppningen till vardagsrummet, som om någon bara dumpat honom där. Lize böjde sig ner och kände på hans puls. Han var varm och pulsen hamrade på som den skulle. Hon tvingade isär hans ögonlock och tittade på hans pupiller. Hon försökte ruska liv i honom utan framgång. Hon satte sig på knä bredvid honom och började massera honom enligt de uråldriga tekniker som hon lärt sig av Zut för att återställa nervcentra efter nästintill dödande slag. Hon kände att hans styrka återvände allt eftersom hon arbetade sig igenom hans kropp.
Plötsligt fladdrade hans ögonlock till och han suckade. Hon stannade upp och han mumlade något grötigt. Zoe böjde sig fram och lade örat nära hans mun.
”Fortsätt. Mera”, mumlade han.
Hon log och arbetade sig uppför hans friska arm. Han mumlade igen och hon böjde sig fram för att höra. Överraskad kände hon hans hand på hennes bakhuvud.
”Fel plats”, mumlade han och kysste henne grundligt.
