Den grå gryningen har gett vika. Jag ser solen, den gula solen stiga upp och sprida sitt ljus över den klarblå himlen. Det är ett mirakel. En värld bortom orden. Vill du dela min vision, min älskade?
Lize vaknade upp och stirrade vilt omkring sig för att försöka räkna ut var hon befann sig. Sjukhus, så mycket kunde hon avgöra. Men var? Rummet var kalt, gammalt och slitet. Möblerna, i tristbeige, såg ut som om de kom från ett övergivet överskottslager som förseglats under sent 1900-tal. Den enda stolen, i samma beige färg hade en hiskelig röd och mycket fläckad tygklädsel som fransade sig på kanten där stoppningen tittade ut. Banken av övervakningsinstrument som stod på en rullställning till vänster om henne såg dock mycket modern och ny ut. Maskinerna var översållade med vita tejpremsor med text på kyrilliska. Till höger såg hon ut på en järngrå himmel och kala trädstammar som fick henne att tänka på kärnvapenexperiment. Enstaka snöflingor singlade från skyn och smälte till droppar på fönstret. På den kräkfärgade väggen mittemot henne hängde ett ensamt krucifix i plast. Jesus såg ut som han hade modellerats av Jeff Koons med hjälp av Hanna-Barbera.
En stadig matrona till sjuksköterska kom in med myndiga steg. Lize försökte tilltala henne men fick bara en grymtning på ett obegripligt språk till svar. Påstridigt upprepande hon sin fråga. Sjuksköterskan stirrade på henne och gick sedan sin väg.
”Lämna mig inte här!” skrek Lize efter henne och sjönk sedan utmattad tillbaka mot kuddarna när huvudvärken exploderade som en vätebomb. Hon slöt ögonen och försökte lugna ner sig. Hon var uppenbarligen ensam på ett märkligt sjukhus som skulle kunna ligga i det inre av yttre Mongoliet och där uppenbarligen inte en människa förstod vad hon sa. Ett skrapande ljud fick henne att svälja paniken för stunden och öppna ögonen. Jocke stod bredvid hennes säng.
”Jocke! Jocke, du är här!” nästan skrek hon.
”Hej, min älskade”, svarade han och försökte le, men det var som om musklerna inte riktigt lydde honom. Leendet blev till en grimas.
Hon sträcke ut armarna efter honom och tittade upp på honom. Hennes ögon mötte hans. De var inte längre rubinröda. De var blodsprängt klarblå. Runt hans ögon var huden svart-gul-lila och han blinkade ansträngt.
”Dina ögon …”
”Så där kunde man ju inte ha det”, svarade han kallt.
Hon tittade förvirrat på honom. ”Men … varför nu? Du har ju inte brytt dig tidigare?” påpekade hon med svag röst.
Han studerade henne och log sedan sitt grimaserande leende. ”Jag vill vara fin för dig, min älskade.” Han satte sig ner på sängkanten och höll om henne. Men det var inte som förut. För Lize kändes det som en brors kram, inte som en älskares omfamning. Oron växte som en klump i magen.
”Var är vi?” viskade Lize mot hans axel.
”Sibirien”, svarade han känslolöst.
Lize försökte skratta roat men började istället hosta av den ovana ansträngningen. ”Sluta skoja. Var är vi?” krävde hon att få veta.
”Jag sa just att vi är i Sibirien.”
Lize sköt honom ifrån sig och stirrade lamslagen på honom. I hans ansiktsuttryck fanns inte minsta tillstymmelse till skämtsamt uttryck. Hon lutade sig tillbaka mot de volumiösa men synnerligen knögliga kuddarna och stirrade upp i taket.
”Det är ju fullkomligt självklart att vi är i Sibirien, var skulle vi annars vara?” sa hon ironiskt. ”Du vill möjligen inte tala om för mig vad vi gör här?”
Ironin var fullständigt bortkastad på Jocke. Han tittade på henne med sina blodsprängda nya ögon och blinkade spastiskt ett par gånger.
”De har världens bästa ögonkirurger här”, svarade han stillsamt.
”Men varför … varför sa du inget? Varför kunde du inte ha väntat med operationen tills jag vaknade?”
Han tog hennes hand. ”Jag förstår att du känner dig förvirrad. Jag har planerat det här länge och plötsligt så fanns det en operationstid ledig. Jag stod inte ut med att lämna dig.” Han tittade henne rakt i ögonen och blinkade spastiskt samtidigt som han kramade hennes hand.
”Men varför kunde du inte bli opererad i CO/MA?” frågade hon.
”Därför att de är bättre här, har jag sagt”, fräste han irriterat.
Hon drog skrämd åt sig sin hand och tittade forskande på hans ansikte. ”Jocke, vad är det som har hänt? Du är så annorlunda.”
”Inte alls. Du är bara desorienterad efter din långa coma. Sov, så ska du se att det känns bättre.”
”Du kanske har rätt”, sa hon osäkert. Hon tittade upp på honom, ”men jag fattar fortfarande inte varför du inte kunde bli opererad i CO/MA.”
Han drog irriterat in andan. ”Lize, det har hänt saker medan du var medvetslös. Allvarliga saker. Jag vågade inte låta dig vara kvar i CO/MA. Förutom att Sibirien har världens bästa ögonkirurger så finns det inget bättre ställe att försvinna på.”
”Vad menar du?” utbrast Lize. ” Ska jag bara försvinna här – i Sibirien?”
Jocke log ett vasst leende, som om någon klistrat fast en orörlig mask utanpå hans ansikte. Det var mycket olikt honom. ”Bara ett litet tag. Vi åker snart tillbaka till CO/MA. Sov nu.” Han kysste henne på pannan och reste sig mödosamt.
Lize låg och tittade efter honom när han hasande försvann ut i korridoren. Glädjen över att se honom vaken och tillsynes frisk, förtogs helt av hans underliga beteende. Hon kände sig ensam och utsatt. Oskyddad. Jocke uppförde sig så annorlunda, så märkligt. Som han inte längre brydde sig om henne. Som om han inte var sig själv.
