Så väntar tillkännagivelsen. Tillkännagivelsen av vår seger. Tillkännagivelsen av ert övermod. Tillkännagivelsen som hånar er falska seger. Tillkännagivelsen av återuppståndelsen. Tillkännagivelsen av segern över döden.
Mic vaknade med en dunkande huvudvärk som centrerade sig runt en mycket öm punkt i bakhuvudet. Han stirrade ut i en vältrande grå dimma. Han drog häftigt in andan i panik när han drog sig till minnes alla berättelser om just den där tunga vältrande grå dimman. Han stängde hastigt ögonen men ville ändå inte riktigt medge för sig själv att han var rädd. Han öppnade ögonen igen och dimman var fortfarande kvar. Sedan började han förstå vad det egentligen var han såg. Regndroppar fläckade de tjocka blåskimrande fönsterrutorna och hastiga blixtar flammade genom molntäcket.
Rummet var inrett med en begåvad blandning av antikt och hypermodernt, slitet trä, skinande blankt glas och konstfull lack. Della Santos. Hans hjärta slutade skena samtidigt som Zoe plötsligt kom in genom dörren. Hennes neutrala ansikte lystes upp av ett av de hastiga, hemliga leenden som var så typiska för henne, men hon sa inte ett ord. Med sin lika typiska glidande gång gick hon fram till den enorma sängen där Mic låg. Hon tittade koncentrerat på honom för ett ögonblick, som för att försäkra sig om attt han verkligen var vaken och mådde bra. Med en hastig rörelse kysste hon honom intensivt. Mic hade aldrig känt sig så handfallen inför en kvinna som inför Zoe. Det kändes ovant men absolut inte fel.
Han överraskade henne fullständigt när han ryckte upp henne i sängen och snabbt rullade runt och lade sig ovanpå henne så att hon inte hade en chans att röra sig.
”Jag trodde du var sjuk”, viskade Zoe med munnen nära hans.
”Jag är jättesjuk men jag vet precis vad som behövs för att jag ska bli bra.”
”Sexgalning”, muttrade Zoe.
”Förlåt?”
”Ingenting.”
”Jag hörde det där!”
”Jaha, och vad ska du göra åt det?” sa hon retsamt.
”Jag ska ge dig en grundlig lektion i vad som händer med retsamma små flickor.”
”Åh!” pep hon i en så komisk imitation av rädsla att Mic började skratta. Han slutade tvärt när huvudvärken snabbt gjorde sig påmind. Han strök med sitt mjuka pekfinger längs hennes mun och hon nafsade lekfullt efter det och fångade det mjukt med sina tänder. När hon långsamt sög på fingret kände han hur det hettade till i skrevet. Han ville ha henne som han aldrig tidigare velat ha någon. Som om hon alltid funnits i honom och väntat på att bli upptäckt. Han böjde sig ner och lät läpparna glida längs hennes mjuka hals som var så slät att den inte verkade ha några porer. Zoe stönade av njutning. Med sin levande hand drog han långsamt upp blixtlåset i hennes tröja. Han lät läpparna följa kroppens rundning ner till det ena av hennes perfekt formade bröst och sög på bröstvårtan. Zoe kände nerverna explodera som minimala novor och tryckte sig mot honom med en uppmaning om mer. Han drog upp hela blixtlåset och trasslade ut hennes smala och hårt musklade kropp ur tröjan. Han vände henne på mage och kysste den stora draken som prydde hennes rygg som ett levande väsen. Hans läppar följde dess konturer medan hennes hud blev varmare av hans beröring. Draken började röra sig i takt med henne.
Långsamt drog han av henne läderbyxorna och smekte hennes lilla hårda stjärt. Oartikulerade ljud kom från hennes mun. Hans hand hittade ner mellan hennes ben, och hon särade dem njutningfullt. En våt hetta mötte hans fingrar och hon drog häftigt in andan. Ville ha honom här och nu. Inom sig.
”Kom”, viskade hon.
Han smög in i henne och stötte sedan hårt. Hon famlade efter hans hand och tryckte den mot sitt ena bröst. Han nöp hårt i den styva vårtan. Smekte den och misshandlade den varsamt. Hennes hesa röst hetsade honom vidare. Uppfyllde honom. Precis som hon började darra, drog han sig ur och började smeka hennes varma lår. Lät fingrarna följa musklernas tydliga konturer.
”Retas inte”, andades hon.
”Så går det för retsamma små flickor”, viskade han.
Femton hundradelar senare låt han platt på rygg. Zoe grenslade honom och tittade retfullt ner på honom.
”Jaså?” småskrattade hon med den där rösten han skulle kunna lyssna på i evighet. ”Jag ska visa hur det går med retsamma små pojkar.
Han stönade av vällust. ”Jag behöver en grundlig lektion.”
”Självfallet”, svarade hon och skrattade.
Med ett illmarig leende började hon smeka honom lätt, lätt på hans hårda muskulösa mage, på hans mjuka bröstvårtor, på hans känsliga hals, på hans känsligaste känsliga. Det var outhärdligt. Smärta och lust blandades med något han aldrig tidigare upplevt. Kärlek. Han bet sig i läppen, balanserade på gränsen till himlen, men hon lät honom inte ta steget över. Höll honom bara exakt, vibrerande, på knivseggen. Hon reste sig en aning och sjönk ner över honom, satt still. Hon omslöt honom hårt.
”Plåga mig inte”, bad han.
Hon lutade sig fram och täckte han mun. ”Och varför inte?” mumlade hon. Hennes mun fortsatte ner över hans bröst. De små rörelserna fortplantade sig till hennes inre och hetsade honom ljuvt. Plötsligt bet hon hårt i hans bröstvårta. Den häftiga smärtan fick honom att rycka till. Och han kunde inte vänta längre. Han stötte hårt och Zoe lutade sig bakåt. Den stadiga rytmen var allt som existerade tills två medvetanden exploderade.
* * *
En diskret, men synnerligen affärsmässig summerton ljöd. Zoe suckade och tryckte sig defensivt längre ner under täcket och närmare Mic. Hans doft av nymornad sex uppfyllde hela henne, fanns över hela henne. Hennes hand vilade på hans bröst och ville aldrig mer göra något annat.
”Ja?”
”Connor här, jag kör upp något på holon som jag tror intresserar dig.”
Zoe grymtade till svar och reste sig upp på ena armbågen. Hon tittade surt på hologrammet som plötsligt flammade upp där det tidigare varit vit vägg. EuroNews logga snurrade fram och ersattes med ett rakt klipp till en flygplatsbyggnad. Zoe kände väl igen VIP-rummet på CO/MAs Kastrupflygplats. ”Vid 13-tiden idag gjorde affärskvinnan Susanne Christo en fullständigt oväntad come-back …”
Zoe satte sig käpprätt upp.
”…Christo rapporterades ha omkommit av hjärnblödning för sex månader sedan men dök i dag helt oväntat upp vid liv när hon anlände till CO/MAs Kastrupflygplats. Christo är huvudägare i MediCorps och var framtill sin påstådda död arbetande styrelseordförande i företaget. Talesmän för MediCorps säger att Christos död iscensattes sedan hon utsatts för upprepade och allvarliga hot från den organiserade brottsligheten …” Susanne Christo dök upp bakom en mur av livvakter och kameran zoomade in på hennes ansikte dolt bakom svarta solglasögon. … talesmännen hävdar att företaget inte längre kunde garantera hennes säkerhet och att iscensättandet av hennes död var det enda alternativet … Zoes ansikte var en blank mask av misstrogenhet och total förvåning. ”Jag fattar inte …” mumlade hon lågt.
Mic stirrade på närbilden av Susanne Christos ansikte.
”… det är inte möjligt …” fortsatte Zoe.
”Det där är Lize, inte Susanne”, sa Mic dröjade.
Zoe kastade en snabb blick på honom. ”Är du säker?”
”Så säker jag kan vara. Jag kommer ihåg det där lilla födelsemärket hon har på kinden. Man ser det inte om man inte vet att det finns där. De har försökt sminka över det.”
Zoe nickade långsamt.
Livvakterna förde den påstådda Susanne Christo genom horden av journalister och kameramän som kastade sig över henne som vargar men hölls tillbaka av de professionella vakterna. ”Susanne” sa inte ett ord utan skred fram med en drottnings hållning.
”Den organiserade brottsligheten har under de senaste sex månaderna blivit allt våldsammare och många högt uppsatta personer har mördats. Internationella organ står idag maktlösa gentemot den våldsvåg som svept fram över världen.”
”Skitsnack”, konstaterade Zoe.
Mic tittade på henne.
”Hade den organiserade brottsligheten ägnat sig åt avskjutningar av högdjur hade jag vetat om det”, sa hon kyligt.
”Nishin?”
Hon nickade. ”Måste vara. Direkt eller indirekt. Att sprida kaos är bästa sättet att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll. Och att hitta villiga och hyfsat kompetenta mördare som inte är länkade till någon organisation är en barnlek.”
Mic tittade tillbaka på TV-bilderna, som nu hade gått vidare till de övriga rubrikerna. Ytterligare en folkvandring från Afrika in i sydeuropa var huvudtemat.
”Jag trodde Lize låg kvar på sjukhuset.”
Zoe suckade tungt. ”Jag skäms för att säga det, men jag tappade bort henne samma dag som du blev nerslagen – och av Jocke syntes inte ett spår i Lizes lägenhet.”
Mic tittade koncentrerat på henne. ””Det var något jävligt underligt med honom den dagen.”
Zoe tittade frågande på honom.
”Det verkade inte riktigt som det var Jocke. Fast med tanke på vad han gått igenom så är det kanske inte så märkligt, ” fortsatte Mic dröjande.
”Hur då underlig?” Zoe tittade på honom med ett konstigt uttryck i ögonen.
”Jocke har alltid varit väldigt snäll och nästan lite blyg när jag träffat honom. Nu … beordrade han mig. Han var … tvär … kall. Och sen …” Mic försjönk i tankar.
”Ja?” sa Zoe otåligt.
”Det verkade som han inte riktigt hade kontroll över sin kropp. Som om … han aldrig använt den förut.”
”Herregud! Fattar du inte vad det betyder?” Zoe drog häftigt och upprört in andan.
Mic tittade på henne. ”Nej. Nej, du kan inte mena …?” protesterade han häftigt.
”Jo”, sa hon. ”Sätt fart.”
